Sommarklänningen jag hade på mig följde den lätta brisen så fort jag rörde på mig, den var så mycket lättare än den där guldiga som jag tvingat på mig tidigare. Fortfarande så var det nya kläder som tvingats på mig igen, men inte alls lika uppklätt.

Jag hade varit inne på toaletten först och bytt om, nu stod jag och väntade på Harry i lobbyn på något som såg ut som ett hotell men det verkade som att folk bodde här då det ständigt kom in affärsmän genom glasdörrarna.

Jag kollade ner på mina ljusblå Keds som höll mig stadigt på jorden i jämförelse med de där andra då ett par nya män gick förbi och stirrade stint på mig. Mina ögon fästes på sommarklänningen jag bar som hade en röd blek nyans med ett brunt flätat bälte i midjan.

Toalettdörren öppnades på andra sidan lobbyn och Harry ut kom med ett par tighta mörka jeans, en vit skjorta och en blazer. Han hade dragit bak lockarna från ansiktet i ett tunt band runt huvudet, hela han var som en ängel och jag undrade när han skulle försvinna och jag skulle vakna upp igen i min säng hemma i London. Nu såg han mer ut som sitt vanliga jag än innan då han var precis allt för uppklädd som jag.

”You're the most beautiful woman I've ever see.” mumlade Harry då han kom fram till mig, jag fick böja bak huvudet för att kolla honom i ögonen, mina kinder var djupt röda på några millisekunder. Ett par försiktiga fingrar strök över min ena hettande kind innan en försiktigt puss placerades på mina läppar, den var fjäderlätt precis som jag hade inbillat mig beröringen jag fått.

”Excuse me, sir.” en amerikans kvinnlig accent hördes bredvid oss, vi kollade generat åt sidan utav ren reflex. Det var brunett hårig kvinna som såg ut att vara i trettio års åldern och hennes dotter med lika vackert hår som sin mamma, som hade avbrutit oss. ”My daughter is a huge fan of yours, could I take a picture of you two together?” hon såg minst lika generad ut över att ha avbrutit oss, men försökte låta formell något som jag gillade med henne, då det absolut inte kunde bli värre för tillfället.

Genast steg jag åt sidan och såg på då Harry lutade sig ner för att hamna i samma höjd som den korta flickan, han kramade om henne och mumlade några uppmuntrande ord till henne innan mamman tog fotot. Kvinnan log nöjt över hur fotot blev och nickade godkännande till Harry att han kunde räta på sig igen.

”Thank you so much.” sade hon väldigt tacksamt och log halvhjärtat innan hon tog flickans lilla hand i sin.

”Oh, that's nothing.” svarade Harry och fyrade av ett leende mot den lilla flickan som blev helt röd i ansiktet.

Genast hettade även mina kinder till igen då jag kände att det var ungefär så jag såg ut konstant runt Harry och hans varma leende. Det var frustrerande då jag sällan var den som blev påverkad på det sättet, men att få se Harrys effekt på även små flickor gjorde mig bara irriterad. Att jag inte hade mer självkontroll än en liten flicka störde mig.

”You two have a good evening.” beordrade mamman glatt innan hon och hennes dotter skyndade iväg. Jag blängde frustrerat efter flickan som började skutta vid mammans sida, då jag försökte förstå vad det egentligen var med mig. Det var så olikt mig att rodna, att gråta och allt det där andra känslosamma och nu är jag som en hormonell tickande bomb.

”You're blushing?” konstaterade Harry roat då han tog min hand i sin och började leda mig mot hissen längre bort i lobbyn.

”No, it suddenly just got very hot in here...” muttrade jag frustrerat, jag hörde ett lågt mullrande skratt bredvid mig innan en hand placerades på min höft och ledde mig in i den tomma hissen.

Ett långt finger tryckte på översta knappen och jag kände tyngdkraften pressa mig mot golvet då vi började färdas uppåt.

”Should I be worried?” frågade jag till slut för att bryta den genom trängande tystnaden som även var statisk.

”Yes,” erkände han roat.

”Thanks, that helped a lot! Fräste jag argt och stirrade trotsigt upp in i hans vackra gröna ögon.

”Should I be lying then?” det gick inte att missa hur han njöt utav denna situationen.

”Yes! If the answer freaks me out even more, then yes!” min röst sprack i slutet, nu kunde han inte hålla sig längre utan släppte ut ett roande skratt som var så högt så att han nästan frustade ut det hackiga skrattet.

”What's so funny?” muttrade jag argt och drog bort min hand från hans för att lägga mina armar i en försvarsposition över bröstkorgen.

”Your attitude amuses me.” konstaterade Harry efter han samlat sig, de stora händerna placerades på mina höfter och vände mig mot honom, han drog mig intill sig. ”I love you.” viskade han fram innan han kysste mig passionerat, det fanns inga begränsningar längre och den elektriska energin laddades ur varje gång vi rörde vid varandra, det var skönt att känna hans läppar mot mina. Jag kände mig trygg vid hans sida, jag drog mig förvirrat bakåt och kollade upp på honom då jag försökte förstå vad som var så annorlunda nu än innan. Hade han hållit tillbaka? Varför skulle han göra det?

”I love you too.” mumlade jag lågt då jag försökte låta så lite frånvarande som möjligt.

Hissen plingade till och vi klev ut på översta våningen som inte var en våning utan ett tak, den stjärnklara himmeln bredde ut sig över Miamis kust, förundrat tog jag mig över till kanten helt trollbunden över synen, under mina fötter bredde sig gator och mindre hus ut och skapade en näst intill glittrande uppsyn över den vackra kusten.

”You like it?” hörde jag snett bakom mig efter ett tag och jag kollade över axeln för att se Harry stå med händerna i hans byxfickor och granskade mig från ett säkert avstånd från kanten.

”I-... It's amazing.” sade jag förundrat och lät blicken gå ut över det glänsande havet som speglade ljuset från fullmånen som var på väg upp över himlavalvet. Sval havsbris gick igenom mitt hår och svalkade av mina bara ben och armar i den pressande hettan som inte verkade vilja lugna sig trots att det var kväll.

”Come on, let's eat.” denna gången när jag kollade över axeln sträckte han ut sin ena hand för mig att ta den, jag log generat mot honom innan jag accepterade gesten och flätade samman våra fingrar.

”Are you afraid of heights?” frågade jag nyfiket medan vi började långsamt ta oss över till andra sidan av taket. Det var tydligt att han funderade under tystnaden på vad han skulle svara.

”A bit, not that bad though.” svarade Harry ärligt på min frågan, jag hade tänkt fråga varför han hade valt just uppe på ett tak då vi kom runt hörnet av hissen och jag glömde genast bort vad det egentligen var vi pratade om.

Framför oss stod ett uppdukat bord med levande ljus och rosor, en modern bar spelade låg musik och det syntes att detta egentligen inte var den baren som var lugnast. Men just ikväll var den en utav de mest romantiska ställena på hela Miamis kust, de små färgglada lamporna hängde runt baren och utstrålade ett mjukt ljus, i bakgrunden hörde man instrumental musik spela på väldigt låg volym.

”Do you like it?” sade Harry med låg röst och kramade om mig bakifrån, jag lät mina fingrar försiktigt leka över hans händer som låg på mina höfter, långsamt nickade jag medan jag försökte få fram några ord, men det gick inte. Jag stod bara och gapa över vad jag hade framför mig, istället vände jag min om och placerade mina händer på varsin sida av det vackra ansiktet. Det kändes som att luften tog slut mellan oss då jag kände hans händer placera sig lågt på min svank, stämningen var något jag aldrig känt innan, det var så allvarligt. Det fanns inga leenden eller några skämtsamma blickar, det var bara vi två... På ett tak... I Miami.

Så fort vi satt oss ner vid bordet dök det upp en servitör bakom den lilla baren som gav oss det vi beställde, genom huvudrätten satt vi mest och kollade varandra i ögonen utan att säga något mer än att maten var god, men det störde mig inte, det behövdes inga ord.

Vi njöt bara utav varandras sällskap, men jag började bli lite fundersam över vad han menat i hissen. Om detta var överraskningen som jag borde vara orolig över så fungerade detta bra för mig, detta var inte så farligt som jag trodde.

Men om jag kände Harry rätt, så stod där säkerligen en hel orkester runt hörnet och väntade på att få uppenbara sig.

Så fort servitören hade försvunnit med våra tomma tallrikar så kunde jag inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att fråga.

”So what should I be worried about?” frågade jag nyfiket och Harry höjde roat på ögonbrynen.

”I thought you didn't want to know.” påpekade han och jag rynkade frustrerat på näsan, roat lutade han sig fram och petade till min näsa med en av hans långa fingrar. ”You just have to wait a little bit longer, love. Patience.” han flinade mot mig och jag gav honom en irriterad min tillbaka, jag var fortfarande inte van vid att inte få som jag ville. Det krävdes allt i min makt för att inte rynka argt på näsan igen eller fnysa som en fyra åring över hur han faktiskt behandlade mig.

”Let's get the dessert while we watch the stars.” föreslog Harry och reste sig upp, han sträckte ut sin hand för mig att åter ta den.

”Why not here?.” frågade jag fundersamt då jag inte riktigt accepterade hans sätt att distrahera mig.

”It would be a lot better if we avoid the obvious torticollis tomorrow if we sat here.” påpekade han formellt innan suckade då han väntade tålmodigt på att jag skulle resa mig upp och ta hans hand.

Irriterat kollade jag upp på den långa killen bredvid mig som tornade sig över mig med hans långa kropp, snart sköt jag ut min stol från bordet och ställde mig upp utan att ta hans hand.

En lätt suck släpptes från Harrys fylliga läppar då han gick bredvid mig tillbaka där vi varit innan, runt hissen. En söt liten picknick korg och en rutig filt låg på det hårda golvet nu, den hade inte varit där tidigare då vi kom upp hit, jag antog att servitören hade satt upp det under tiden vi hade ätit.

Nyfiket tog jag mig fram till den lilla picknicken och såg på då Harry satte sig ner på filten, innan han lade sig ner på rygg och kollade ut i tomma intet. Hans vackra ansiktsdrag lös upp utav månens dova ljus, jag kunde fortfarande inte riktigt förstå, trots att vi varit tillsammans i snart fyra månader om man räknar bort dessa få dagarna då vi inte varit tillsammans... Han var min, endast min. Den informationen värmde hela min kropp men gjorde mig också vilsen samtidigt för jag visste inte hur jag skulle bete mig, han hade en extrem påverkan på mig.

Jag följde hans rörelser och lade mig ner på filten, jag kände att min rygg rätade ut sig utav det hårda underlaget och jag suckade ut utav lättnad innan jag förundransvärt kollade upp över det mörka himlavalvet.

Ovanför oss sken miljontals små vita stjärnor tillsammans med fullmånen som nu stod högt på himlavalvet. Mina tankar fylldes av längtan hem, till Alice, till mina kompisar och till min bil som står och väntar på racet som äger rum om några dagar.

En klump formades i min mage, den hade funnits där i flera dagar nu, men det är först nu sedan jag lämnade London som jag faktiskt kände av den igen.

Det var något som var fel, jag kände oron välla upp inom mig och jag slöt ögonen för att inte släppa fram tårarna som hotade bakom ögonlocken. Jag drog fram mitt silverhjärta för något sorts tecken på att jag hade fel, att det skulle stärka mig att hålla i silver objektet. Jag kände något vasst stack till i min handflata och jag satte mig sakta upp och kollade ner i handen där jag trodde jag enbart hade mitt antika hjärta.

Bredvid hjärtat hängde ett litet pappersflygplan i silver, förvirrat kollade jag ner på den okända berlocken och vred förvirrat huvudet mot Harry för lite hjälp med blicken fortfarande fäst vid det silvriga objektet.

”Harry, what's this...?” frågade jag och kollade frånvarande upp på killen framför mig som inte befann sig där han skulle utan satt med benen under sig och höll en ask i handen.

Hjärtat och pappersflygplanet föll från min hand då jag i ren chock stirrade på den röda asken, jag kände hela min kropp stelna till och försökte förmå mig själv att prata innan Harry skulle få chansen att göra något dumt som jag skulle bli tvungen att säga nej till.

”Now, I'm worried.” pep jag fram och det var allt jag fick fram, jag pressade ihop mina läppar innan jag nervöst kollade upp på killen, hans gröna ögon var lugna, mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han pillade med asken.

”Don't be.” sade han och skrattade lätt till. ”I just want you to know that it excists, my mother gave this to me when she was here a couple of weeks ago, giving me the speach about how I should treat you right and that we would look adorable in black and white.” han kliade sig lätt i pannan och kollade ner mot asken i hans händer, han grimaserade över hans mammas ord, det såg nästan ut som han var generad nu. ”I told her it was too early, it's too early for us to make this decision. I want to know all about you, and I want you to know all about me before any other decision...” han började ändra riktning på förklaringen, nu kollade han upp mot mig i ett pinat leende, det var tydligt att det inte var något allvarligt utan att det mer var ett 'ååh, jag måste göra detta annars dödar mamma mig'-leende. ”... That's why the day after your race, we're going home, to Holmes Chapel. Mum would love to meet you, she wants me to... Show every little embarrassing thing about my childhood.” han stoppade ner asken i kavaj fickan och log mot mig. ”So would you like to go?”

Jag satt fortfarande stelt kvar och gapade, min chock var uppenbar och det enda jag kunde göra var att nicka. En del utav mig var lättad över att jag inte skulle behöva avgöra hela mitt liv nu, men samtidigt smått besviken över att jag inte fått se vad som fanns i boxen. Min nyfikenhet vaknade till liv och jag kunde inte låta bli att överväga om jag kunde ställa frågan om jag fick se vad som fanns i.

”I'll keep the box, until it's time.” sade Harry slutligen och log precis som han läst mina tankar. Han lutade sig fram och pussade mig på pannan, de mjuka läpparna i kontakt med min hud fick mig att vakna till liv och förvirrat sträckte jag mig åter igen efter det lilla pappersflygplanet som verkade så irrelevant i nuläget.

”What's this?” frågade jag mer frånvarande än någonsin, ett brett leende kom över hans ansikte.

”I'm surpriced that you haven't noticed until now.” han skrattade till lågt, han började luta sig mot mig så jag var tvungen att luta mig bakåt då vi snart skulle krocka. Harry tog stöd med sina armar på varsin sida av min kropp och lutade sig ännu längre ner mot mig, snart låg jag på rygg med den långa killen över mig, han snuddade knappt vid mig.

”My mum gave it to me when I was ten, I haven't taken it of since. It've been my anchor to the ground many times, to keep me to the reality.” hans låga röst gav mig gåshud och jag kände den varma andedräkten över mitt ansikte medan jag försökte forma några förståeliga ord.

”Then I can't take this, it means a lot f-for you.” jag knep ihop ögonen för att dra mig tillbaka till verkligheten. ”I-I can't...”

”You've been wearing it since your first day you came here...” jag började känna trycket från hans kropp som sänkte sig över mig, jag kände hans tillbaka dragna lockar kittla min kind då han pussade min öronsnibb. ”After all, I've got something more valuable now to take care of that keeps me down on the ground. Something a lot better than a paper plane.” viskade han mot mitt öra och jag flämtade till utav pirret som gick igenom min kropp, jag öppnade förvånat mina ögon och mötte de vackra gröna ögonen som glittrade i det dova ljuset.

Harry sänkte sig ner hela vägen och mötte upp mina läppar. En djup kyss väckte alla mina sinnen till liv, mina fingrar trasslades in i hans hår, pirret som gick igenom min kropp efter mer, jag ville ha mer.

Jag kände ett sting av besvikelse då han drog sig tillbaka med ett litet leende lekte på läpparna, förvirrat kollade jag upp på killen ovanför mig.

”Happy birthday, baby.”

+30 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar: