Bilens motor dog ut och tystnaden lade sig, Harrys hand låg kvar på mitt lår och för några sekunder blev jag nästan rädd utav hettan som den utstrålade. Det var konstigt att jag inte behövde kolla ner för att se den ligga där, jag kände tyngden på mitt ben. Jag kände! Myrorna fanns fortfarande delvis där, men de minskade allt efter som. Mina kryckor låg mellan passagerardörren och mitt vänstra ben, jag hade fått dem av sjukhuset och det gick bra att använda dem. Men jag orkade bara ett antal meter innan minna ben blev som överkokt spagetti, men det var framsteg. Betydligt bättre än att sitta fast i en stol med två stora hjul, men alternativet fanns fortfarande kvar, däremot lämnade vi rullstolen hemma just idag.

”Breath, love.” mumlade Harry med en nästan bedövande röst innan han öppnade dörren på sin sida. Det var fredag och dags för den stora middagen hos Harrys kompis och bandmedlem, Liam. Jag var både nyfiken och livrädd, nyfiken för att detta var ännu ett nytt steg för mig att gå utanför min gamla kompis krets och skulle bli tvungen att göra ett bra intryck. Livrädd för att jag visste inte hur mycket Harry berättat om mig, och nervositeten om hur obotligt rubbad jag var som drömde mardrömmar varje natt, jag var halvt handikappad och av någon anledning har jag och Harry denna konstiga relation som ingen, inte ens hans kompisar, skulle förstå.

Jag tog tag i mina kryckor och tog mig krångligt ut på den blöta asfalten, det hade börjat snöa under morgonen men snöflingorna lade sig aldrig, utan smälte direkt och gjorde bara allt mycket blötare än vanligt.

Försiktigt lät jag mina Converse nudda asfalten men min kroppstyngd låg fortfarande på kryckorna då jag tog mig upp till porten till huset. Harry höll lätt en arm runt min midja, han gjorde det som en lugnande gest men jag visste att han var nervös för att jag skulle tappa balansen och falla handlöst till den hårda marken.

Han plockade fram en nyckelknippa och låste upp den svarta porten som gled upp och ett vackert gammaldags hus dök upp bakom stenmuren. Det var ett vackert tegelhus med en stor vit vacker dörr, den hade två våningar och såg väldigt rektangulärt ut från denna vinkeln.

Långsamt tog vi oss fram till den vita dörren och utan att knacka öppnade Harry enkelt dörren precis som om han bodde där och lät mig gå in först i en liten och mysig hall.

”Hello!” ropade han in i hallen för att annonsera att vi var här och direkt blev jag genast tacklad av något ljust, kramen var överraskande och fick mig ur balans. Jag föll handlöst bakåt och lättnaden gick över min hela kropp då jag kände att de bekanta händerna tog emot mig. ”Ey, dude.” snäste Harry irriterat och den blonde killen drog sig tillbaka med ett flin och jag återfick balansen.

”Are you alright?” mumlade Harry bakom mig och jag nickade som svar medan jag nyfiket kollade på då den lilla hallen fylldes med främmande människor. Harry hjälpte mig av med min skinnjacka innan alla började dyka upp från de olika rummen.

Alla presenterade sig och lika snabbt som de sade sitt namn glömde jag bort dem igen, men det fanns en blond och två brunetta tjejer och sedan fanns de Louis som jag träffat en gång innan och resten som jag endast sett på foton.

Den ena brunetta tjejen höll sig till Liam medan hon fyrade av ett modell leende och genast insåg jag att jag var den tjejen som inte såg ut som en fotomodell här.

”Please, come on in.” sade hon och log. Snart splittrades skaran med folk och jag kände att mina ben började krampa men jag lät bli att säga något medan jag tog mig in i ett fint modernt vardagsrum tillsammans med Harry som samtalade med den blonda killen som tacklat mig utan någon större anledning.

”Would you like me to show you around?” föreslog Liam. Jag testade att stötta lite extra på benen och svalde hårt för att inte stöna tungt, jag skulle tagit Dr. Graths träning på större allvar.

”Yeah, I'd like that.” och svalde hårt för att pressa undan de irriterande myrorna i benen som trilskades om att jag behövde vila. Jag mötte Harrys blick och log säkert för att försäkra honom om att han inte behövde bevaka mig som en hök.

Lättad över att han gick på det började Liam visa mig runt i det hemtrevliga huset. Det var väldigt städat och de olika rummen hade sin egna stil. Rummen var lagom stora och hemtrevliga på nedre våningen innan han tog mig vidare upp för trappan och denna gången kunde jag inte låtsas som att det var okej, jag skulle trilla utmattat ihop vilken sekund som helst.

”Could I sit down for a second?” frågade jag när vi kom in i ett litet kontor, det var det första jag sagt under den senaste kvarten då vi nästan tagit oss igenom hela huset.

Kontoret var fyllt med IKEA möbler som fortfarande inte riktigt var färdig konstruerade, men skrivbordet som stod vid fönstret var färdigt med en svart läderstol och en skrivbordsstol.

”Of course.” sade Liam med en lugn röst och riktade mig mot skrivbordsstolen på andra sidan bordet innan han tog plats mitt emot mig på stolen framför skrivbordet.

”You are making him calm you know.” jag kollade förvånat upp på den korthåriga killen framför mig som log vänligt mot mig, av någon anledning slappnade jag av. Liam hade någon sorts lugn aura runt om sig som gjorde att man kunde luta sig tillbaka, slippa anstränga sig så mycket. Samtalet kom naturligt och kändes inte längre pressande att vara här i en främlings hus, utan det kändes som att komma hem till en gammal vän.

”He is making me calm.” påpekade jag.

”You didn't know him before, but he wasn't always the one who you would associate with familyoriented.”

”And he is now?” frågade jag förvirrat och drog ihop mina ögonbryn, jag var långt ifrån redo för barn. Ännu mindre att jag ville dra fram falska förhoppningar för Harry, det skulle ta ett bra tag innan jag skulle bestämma mig för något sådant stort steg.

”Kind of, yes.” Liam nickade långsamt. ”I think you've given him a reason to. So I'm pleased, no I'm so happy for you guys.” Jag kände att jag genast blev generad, men samtidigt orolig över att jag inte lagt märke till något utav detta.

”How was he before the accident?” frågade jag nyfiket till slut, då jag bara fått små hintar om hur dåligt det faktiskt var ställt, men jag hade aldrig fått höra hela historien. Bara snuttar av något som skulle leda till ännu en utflippad stjärna.

”Well, he wasn't the nicest person to be around, he had some trouble getting to rehearsal in time, if he even came at all. He was hung over or even drunk in the middle of the day, even high at some point. We all got tired of it and tried having an intervention. But he and Louis got in to the accident before we even got a chance to say something.” jag bet mig på insidan av min kind medan jag lyssnade på vad Liam hade att säga. Jag granskade hans vita t-shirt med tryck på som han matchat ihop med ett par mörkblå jeans medan jag funderade under tystnad.

”The accident...” började jag långsamt, jag visste att jag gått i flera tankebanor runt detta ämnet innan, men jag hade aldrig vågat utveckla frågan tillräckligt. ”What happened?”

”He drove drunk, and...”

”Liam, your girl wants you downstairs in the kitchen. Now.” den bekanta rösten lät hård och min blick mötte ett par gröna spända ögon. Harry såg långt ifrån glad ut, vilket jag sällan fick se, men jag var glad över att jag inte var ensam i detta rummet med honom just nu i alla fall.

”Alright, you can guide her through the rest of the house, pal.” sade Liam lika lugnt som tidigare och satte händerna på armstöden för att trycka sig upp men fastnade i den ställningen och granskade mig ett tag. Men utan att säga något reste han sig upp och vände sig mot den oförståeligt arga killen som stod i dörröppningen.

De fina lockarna var fast pressade mot varandra i en uppåtstående stil som han försökt fixa till med vax innan vi hade åkt hit. Han hade på sig en svart skjorta och ett par mörka jeans, han såg väldigt mystisk ut, nästan som han höll på en hemlighet som jag snart skulle få ta del av.

Tystnaden lade sig efter Liam var tvungen att pressa sig förbi den långa och rätt breda killen i dörröppningen som vägrade att flytta på sig. De gröna ögonen piercades in i mig och det var tydligt att den lättsamma killen i bilen på vägen hit var borta. Snart klarade jag inte av blicken längre och jag var tvungen att kolla bort, det kändes som att han nålade fast mig trots jag inte gjort något.

”What?” sade jag till slut, förvirrad över vad som faktiskt kunde ha ändrat hans humör så på den senaste halvtimmen.

”Nothing.” han höll upp sina händer oskyldigt medan han tog ett steg in i kontoret. Åter igen mötte jag hans blick, han hade lugnat sig.

”Well, that was not nothing. You don't talk to your friends like that.” påpekade jag en aningen förvirrad, Liam hade inte förtjänat den där behandlingen, han såg ut som en genuint snäll kille så vad han än gjort skulle jag inte tro att det var tillräckligt allvarligt för att få en sådan kall behandling.

”Don't worry about it.” han ignorerade min irriterade blick och kollade sig över axeln. ”So what do you think about them?” Harrys smidiga övergång till ett annat ämne gick inte att undgå men jag lät bli att envisas med att fortsätta i samma spår, jag ville inte bråka, inte här.

”I've only talked to Liam and Louis, but they seem really nice.” jag försökte låta uppmuntrande men faktumet att allt detta skulle försvinna om någon vecka gick inte att undgå. De skulle snart åka på turné och jag skulle förbli här hemma, jag hade tidigare försäkrat Harry om att allt skulle fungera. Men i mellan åt var till och med jag osäker på hur detta egentligen skulle fungera.

”You know, Sophia and Eleanor will be back here as well...”

”And you want me to be friends with them?” avbröt jag trött på att denna sortens gissningslekar som han konstant höll på med. Hans sätt att konstant prata i gåtor började gå mig på nerverna. ”Why? So you can keep an eye on me? You want me to make new friends?” frågorna flög ur min mun och trots att de kom från mig så förstod jag fortfarande inte sammanhanget, vart kommer detta ifrån?

Men jag orkade inte vänta på ännu ett vagt svar utan reste mig upp, jag hade vilat klart och jag tänkte inte ta upp någon diskussion här. Jag reste mig upp och tog tag i mina kryckor för att börja ta mig ner till de andra, men Harry stod fortfarande i vägen för när jag tagit mig långsamt fram.

”Move.” sade jag utan att kolla på honom, jag var oroväckande lugn för att vara mig själv, det måste bero på att jag var hungrig eller något. Oset utav mat började stiga upp för trappan och gjorde det svårt att faktiskt fokusera.

”What's the magic words?” jag kunde höra en hint av lek i Harrys mörka raspiga röst och jag kunde inte låta bli att höja blicken för att leta efter ledtrådar om vad han var ute efter. De fylliga läpparna var krökta till mitt favorit leende medan hans ögon kollade ner på mig, det fanns en viss barnslighet i de mössgröna ögonen.

”I dunno, your welcome? Please and thank you?” min röst var full med ironi och hans leende blev allt bredare ju mer jag pratade och jag började inse vad han var ute efter.

”Wrong.” mumlade han lågt och jag spände irriterat ögonen i honom.

”I'm not going to say it.” påpekade jag och ryckte på axlarna.

”Why not?” han verkade inte ledsen för att jag nekade honom, mer att han blev uppspelt utav att jag gav honom en chans att jaga.

”Why do you need to hear it?” kontrade jag istället och jag visste att jag hade tryckt på en nerv då hans leende falnade.

”Because I have a feeling that I sometimes care more about you than you care about me.” han var fullständigt allvarlig, och jag kunde inte låta bli att hålla med. Jag var nästan hundra på att han var för bra för mig i mellan åt, han hade ett stort hjärta, men jag var inte redo.

”I think that could be the case too, but maybe if you'd let me take my time and not push me... I'd say it sooner than you think.” jag viskade nästan fram de sista orden och jag kände att mina andetag blev allt mer ojämna desto närmare vi kom varandra, när vi nästan var några centimeter ifrån varandras ansikten, jag kunde känna hans varma andedräkt fläktas över mitt ansikte.

”A lot sooner.” viskade jag fram och jag kände att jag vunnit när hans underläpp fastnade mellan hans tänder, jag mötte de nu mörkgröna ögonen med ett litet leende på läpparna. Harry visste att jag vunnit, och med ett triumferande leende drog jag mig bakåt.

”You're welcome.” viskade jag innan jag smidigt vek undan och utan att stöta i honom kom jag ut genom kontoret och började ta mig ner för trappan, steg för steg.

Jag hatar att erkänna det men jag kom väldigt bra överens med tjejerna som mer eller mindre adopterade mig så fort jag kommit ner från trappan. Eleanor var mer inåtvänd än Sophia och Perrie vilket gjorde att jag kände mig närmare henne än de andra två. Men Perrie var verkligen rummets centrum med hennes blonda hår och väldigt utåtgående, hon var definitivt inte rädd för att fråga om allt. Det tog emot ännu mer att säga att jag faktiskt kunde tänka mig att träffa dem igen då min lockiga envisa pojkvän inte skulle vara närvarande, det skulle vara svårt att erkänna det för Harry. Jag undvek hans blick trots han satt framför mig vid det avlånga uppdukade bordet i den fina matsalen. Den blonda killen, Niall, som tacklat mig i hallen tidigare var den som pratade allra mest och fick ta mycket skit för hans klumpiga uttal. Jag kunde inte låta bli att skratta då han blev galen på Zayn för att stjäla hans mat.

”I'd rather take yours than hers,” påpekade Zayn oskyldigt och nickade mot Perrie som satt bredvid honom och tog en klunk utav vinet i hennes glas innan ett brett flin spred ut sig över hennes felfria ansikte.

”Because you're living with her?” frågade jag roat och Zayn log roat mot mig.

”You'd think that, but she's eating like a man and has a temper like a...” han fick aldrig chansen att avsluta sin mening men avbröts utav en högljudd rap som ekade igenom rummet och min blick flög till Perrie som höll på att vika sig dubbel utav skratt. Snart satt vi alla och skratta, några kommentarer om att det inte förvånade någon av oss att det kom från den lilla blonda tjejen, Zayn skakade bara på huvudet och pussade sin tjej på tinningen.

”Love you.” sade han med ett snett leende och jag kunde inte låta bli att söka upp Harrys blick för första gången sedan vi satte oss ner vid bordet. Ett litet leende kröp över hans rosa läppar när han mötte min blick och jag var tvungen att bita mig i kinden för att inte ge efter, jag var fortfarande smått irriterad på honom. Han hade värre humörsvängningar än mig när jag har pms.

Vi pratade inte mer med varandra på hela kvällen, trots vi satt intill varandra när vi satt i soffan i vardagsrummet. Men det var allt och när klockan började närma sig midnatt kände jag av bristen på sömn tidigare under veckan då jag gradvis sjönk ihop mot Harrys axel. Något som satte av startskottet för alla som skulle börja ta sig hem, jag fick tjejernas nummer och dem fick mitt innan vi skiljdes åt utanför huset och snart var det återigen bara Harry och jag då vi kom innanför dörren till Harrys betydligt mer uppdaterade hus med vit puts.

Så fort ytterdörren stängdes bakom min rygg kände jag en varm hand läggas mot mina nyckelben och tryckte mig upp mot dörren, tillräckligt snabbt för att jag inte skulle reagera och tappade greppet om mina kryckor. Harrys läppar kraschade mot mina i en kyss som nästan gjorde ont, men så fort jag återhämtat mig från chocken besvarade jag den kraftfulla kyssen. Hans händer fångade upp mig då mina ben började svika mig och lyfte upp mig så jag kunde fästa mina ben runt hans midja innan jag drog mina armar runt om hans hals. Mina fingrar trasslades in i hans nackhår, lockarna kändes sträva och stela efter det gamla vaxet. Harrys stora händer letade sig under baksidan av min skinnjacka och lade sig mot min svank, den strålande värmen gick igenom det tunna tyget till min tröja. Jag kände hans kropp arbeta under mig och jag började inse att han gick upp för trapporna som ledde till tredje våningen. Allt jag kände var hans händer röra sig över min kropp, hans tunga lekte mot min innan han började nafsa på min underläpp och jag drog lite i hans hår. Våra andetag blev allt ytligare. Harrys läppar gick över min käke och ner över min hals, jag lutade huvudet bakåt en aning så han lättare kunde komma åt. Jag kände att luften fastnade i halsen och ett litet stön föll oväntat från mina särade läppar som snart möttes upp igen utav de fylliga läpparna som gjorde ett mjukt läte mot mina.

Snart hade vi hittat till sängen och försiktigt satte han ner mig innan han långsamt drog av sig sin jacka innan han hjälpte mig av med min utan att våra läppar skiljdes åt. Jag trasslade ur mina fingrar ur Harrys hår och med trevande fingrar hjälpte jag honom av med hans skjorta. Efter ett tag lyckades jag få upp alla knappar och Harry krånglade sig av den innan han tog tag i min tröja, jag höjde hjälpsamt mina armar så att den skulle gå lättare att ta av. Resten utav våra kläder gjorde snart dem sällskap på golvet förutom underkläderna som förblev på.

Jag kravlade upp så att mitt huvud lade sig på kudden och Harry följde ner, hans nakna överkropp trycktes mot min och jag kände hur tunga hans andetag blivit.

”Eh... Harry?” mumlade jag mot hans läppar, ett dovt hum hördes men han stannade inte upp. ”Not tonight.” försökte jag och denna gången stannade han upp, hans mörka ögon kollade ner på mig och drog lite på läpparna innan han försiktigt pussade mig på näsan. Jag rynkade genast på den och ett lågt skratt hördes ovanför mig.

”I'll wait.” sade han lugnt och rullade över på rygg bredvid mig och drog mig tätt intill sig. Det blev plötsligt väldigt påtagligt att jag var halvt naken och genast stelnade jag till. Harry kände av det och drog mig tätare mot sin sida innan hans lediga hand landade på min midja.

”You have the most amazing body, don't be ashamed.” mumlade han utan att öppna sina ögon, hans röst lät släpig och trött. Det halvt mörka rummet gav ifrån sig en sövande känsla och innan jag visste ordet av somnade jag med Harrys armar runt om mig.

Ett irriterande ringande i mina öron drog till sig min uppmärksamhet. Det stannade abrupt upp innan det började igen. Förvirrat kisade jag med mina ögon för att få någon sorts tidsuppfattning, jag låg under täcket med Harrys ena arm över mig medan han låg på mage bredvid. Jag började inse att det var porten som ringde och jag drog mig snabbt över till sängkanten för att lyfta på telefonen.

”Hello?” sade jag med en seg morgonröst.

”Hi, I'm police officer Todd and police Crane.” hörde jag en manlig röst på andra sidan och genast piggnade jag snabbt till.

”I'll be down in a second.” sade jag och tryckte på knappen som öppnade porten.

”Thank you.” sade Todd innan jag lade på, förtvivlat försökte jag skaka liv i Harry som inte gav någon respons utan bara stönade trött till utan att röra sig. Istället för att ödsla tid på honom som uppenbarligen inte var närvarande drog jag på mig mina byxor från gårdagen som fortfarande låg på golvet och drog över den första bästa t-shirten som jag hittade på en stol. Så snabbt som mina ben kunde förmå tog jag mig långsamt ner för trappan med ett antal pauser, men snart var jag nere på första våningen där mina kryckor låg från gårdagen.

Jag tog upp dem och stöttade mig på dem innan jag öppnade dörren för de två poliserna som de båda var gråhåriga och var klädda i sina uniformer, de båda visade upp sina brickor som bekräftade att detta inte var något skämt.

”How may I help you?” frågade jag förvirrat och jag började fundera över hur jag egentligen såg ut. Jag försökte förbli oberörd utav mitt utseende men jag visste att jag såg minst sagt hemsk ut med mitt morgonrufs till hår.

”Grace Sonenclar?” sade den ena som jag kunde bekräfta var Todd genom att känna igen hans röst.

”Yes?” sade jag förvirrat i ett hopp om att det skulle komma en förklaring vilken sekund som helst.

”Sorry for waking you up.” började Crane med en väldigt mörk och utdragen röst. I samma veva så hörde jag fotsteg bakom mig och när jag kollade över axeln så stod Harry morgontrött i endast sina boxers och gnuggade sig i ögonen.

”What's going on?” frågade han med sin raspiga morgon röst som i vanliga fall skulle gett mig gåshud, men jag stod som fastfrusen.

”We are here to arrest you for kidnapping and involuntary manslaughter.” fortsatte Crane och min blick gick sin en piskrapp till hans ansikte. Jag kände skräcken stiga inom mig då Todd började närma sig och fingrade på handbojorna som hängde i hans bälte. Hans röst var rak och tydlig medan han utan hänsyn drog mina händer ifrån kryckorna så att de föll med ett metalliskt ljud till marken och fängslade mina händer.

”You have the right to remain silent, you have the right to get an attorney. Everything you say or do may be held against you in court.” 

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: