Fängelset var fridfullt, stilla och minst sagt äckligt. Men efter de senaste veckorna som jag varit här inne, så brydde jag inte mig längre. Jag kände mig tom inombords efter Harry, sviken efter mina kompisar och skräckslagen för mina föräldrar. Det fanns inget annat jag kunde göra än att sitta av mitt brott, tillsammans med en olivhyad kvinna som gav mig obehagliga blickar i mellan åt men annars verkade hon vara ofarlig. Men det var bara att vänja sig... Detta var min vardag nu.

14 dagar tidigare

"What am I charged for? If your not going to charge me for something I want my boyfriend to pick me up." Trilskades jag när jag satt i ett tillfälligt förhörsrum som varit min fängelsecell de senaste timmarna. De hade tagit min mobil och allt annat elektroniskt så det fanns inte ens chans att jag skulle kunna höra av mig till Harry utan deras tillåtelse.

Det kom in i kvinnlig polis i en svart blazer, svarta snäva byxor och hennes röda hår var uppsatt i en prydlig knut.

"Miss Sonenclar." Började hon utan att vänta sig ett svar fortsatte hon. "I'm officer Clark." Hon sträckte ut sin hand och skakade hand med mig innan hon öppnade en fil som var fem centimeter tjock. Jag insåg snart att denna bunten papper var endast om mig. "So you still haven't confessed to any of the charges you are being held here for. Which is making this a lot more complicated than it should."

"I can't confess to a crime I didn't commit. There's clearly stuff you're not telling me, but I am not those things you're accusing me of." Svarade jag kallt och svalde hårt. Det var svårt att hålla rösten stadig, jag var arg och samtidigt väldigt rädd. Jag kände mig instängd här.

"But you did run away with your little sister a few years ago." Det var mer ett påstående än en fråga.

"Yes, but we were unhappy, our parents we're fighting really bad, I have scars from one of their fights. I have proof that we had no other choice left than to run." Försökte jag förklara. Mrs. Clark skrev ner något på hennes papper utan att säga något.

"Too bad your sister aren't here to confirm your story, or your friends for that matter." Mumlade hon till slut fram och jag kände för första gången deras ögon på mig genom spegeln bakom den rödhåriga medelålderskvinnan framför mig. Jag svalde hårt och återgick till att kolla ner i bordet, det var det enda objektet här inne som inte gjorde mig illa till mods.

"She would confirm it, so no worries." Muttrade jag fram.

"And what about the accident?" Sade mrs Clark och ignorerade min kommentar.

"I wasn't the cause of that." min röst var stel. "I'm a victim, I've just started to walk again. It was a drunk driver who was the cause of that."

"Afraid not, miss. You were driving way too fast. You're just as responsible as the other driver in the other car." Sade hon formellt och lade fram ett antal bilder framför mig som tagits direkt efter krocken. Min bil var helt kvaddad och ihop tryckt mot den andra bilden. Skräckslaget kollade jag ner på bilden, minnena var så smärtsamt färska så att det gjorde ont.

Förvirrat drog jag ihop ögonbrynen då jag granskade bilderna, jag sneglade upp på kvinnan framför mig som intensivt granskade min reaktion.

”May I?” frågade jag med skakig röst och pekade på en utav bilderna. Mrs. Clark nickade samtidigt som hon hastigt började anteckna något i sina papper.

Med skakiga fingrar lät jag mina fingrar ta tag i det tjocka fotopappret, min hand skakade medan jag stirrade ner på min systers dödsplats. Vår bil fanns inte inte mycket kvar utav, det var en liten skrothög som var intryckt i den stora mörka bilen. Skräckslaget fokuserade jag på registreringsskylten och jag kände att allt svartnade. Fotot föll ner till bordet och jag försökte ta ett djupt andetag, men det gick inte. Mitt liv gick från toppen till botten på två sekunder.

”Sonenclar!” jag ryckte till och kom tillbaka till verkligheten. Jag satt kvar i min cell med min cellkamrat som nu stod och stampade otåligt med foten, det var uppenbart att hon stått där ett tag. ”It's lunch.” sade hon neutralt och för första gången sedan jag kom hit fick jag ett litet sympatiskt leende.

”Thanks...” började jag innan jag insåg att jag inte visste hennes namn.

”Call me, Neveah.” sade hon innan hennes runda kropp tog sig ut genom celldörren och försvann. Jag kollade ner på min orangea overall med mitt personliga nummer på över bröstet, jag passade inte i den självlysande färgen. Så snabbt mina ben kunde förmå mig ställde jag mig upp och långsamt började jag halta ut genom cellen och ner för korridoren. Det fanns några få kvinnor som stod och pratade lågmält med varandra vid sina celldörrar men annars var hallen rätt tom. Något man inte kunde säga om matsalen, där var det fullt med högljudda konversationer, vilket gjorde att detta var det livligaste rummet på hela fängelset.

Jag tog mig igenom matkön utan att möta något med blicken, jag fick något grått på min tallrik som jag inte någonsin skulle äta. Långsamt började mina ögon söka igenom salen efter en ledig plats, min fokus fastnade på Neveah som vinkade, hon hade en ledig stol framför sig där hon satt med sina kompisar. Så snabbt jag kunde tog jag mig fram till den tomma platsen och gled under tystnad ner på träpallen.

”Guys, this is, Grace.” sade Neveah och alla runt omkring henne hälsade. Jag granskade inte deras utseende tillräckligt länge för att lägga märke till deras nyfikna blickar.

”How did you end up here?” jag kollade upp på den äldre damen som frågan kom ifrån. Hennes svarta hår hade börjat ljusna i en mörkgrå ton.

”Manslaughter and kidnapping.” mumlade jag fram och jag hoppade till då alla brast i skratt runt omkring mig.

”You look too decent to have done those things.” påpekade Neveah och tog en klunk från vattenglaset. Ingen utav oss hade rört maten och jag antog att detta skulle inte bli bättre än så här, hur hungrig jag än var så var det inte värt det att äta grå sörja som skulle kunna förknippas som flytande asfalt.

”Yeah, tell that to the judge.” muttrade jag lågt tillbaka.

”Falsely accused?” frågade en annan som satt precis bredvid mig, jag orkade inte kolla upp på henne utan jag nickade bara.

”Then who's the basterd that's still out there and living the dream while you're in here and sitting of anothers punishment?” frågade Neveah nyfiket och jag bet mig lite i läppen innan jag mötte hennes nästan svarta ögon.

”My boyfriend.”

12 dagar tidigare

De hade tagit mina kläder, mina behörigheter och mitt halsband. Jag lät min hand automatiskt gå upp till min hals och klumpen som var i bröstet blev tio gånger större än tidigare. Från en golfboll till en frisbee på några få sekunder. Jag har aldrig gått utan det sedan jag fick det, nu kände jag mig bara naken.

Jag har suttit inspärrad i polisstationen som jag blev förhörd i, i två dagar nu. I morgon var det dags för domstolsbeslut och där efter skulle jag skickas till det kvinnliga fängelset utanför London. Det skulle bli tungt att möta mina föräldrar i morgon i domstolen, det skulle bli ännu värre om några andra skulle dyka upp. Jag ville inte träffa någon, eller prata med någon för den delen.

Mina ögon stirrade rakt ut i luften framför mig medan jag under tystnad lyssnade på ett irriterat samtal längre bort i korridoren. Väggen på andra sidan korridoren var sliten med en gammal murken vit färg. Snart kom en överkropp in i mitt synfält och störde tystnaden med en djup suck, mina ögon flög upp på människan framför mig, mörker föll över mig då jag fick syn på de gröna ögonen som varit min favorit färg för tre dagar sedan.

Jag visste vad han såg framför sig, jag hade söndergråtna ögon, mitt hår hade inte borstats på tre dagar och den gråa klädseln som jag hade på mig var alldeles för stora.

”Grace?” hans mörka röst fick mig att grimasera och kolla bort, jag klarade inte av den psykiska pressen. Att han ens klarade av att leva med sig själv var svårt för mig att förstå. ”Grace, please?”

”Just... Go.” sade jag med tjock och trött röst efter allt gråtande. Jag ville aldrig mer se honom, hans närvaro äcklade mig. Jag äcklades utav mig själv, att jag kunde gilla en person som tog min systers liv, jag hade hellre dött än att leva med honom någonsin igen.

”Are you alright?” frågan var som en knytnäve över mitt ansikte och utan att tänka på det mötte jag Harrys blick med ren vrede.

”Do I look okay?” fräste jag tyst och kände att adrenalinet pumpade in. Långsamt reste jag mig upp och granskade äcklat på den lockiga killen på andra sidan gallret. ”You killed my sister, made me paralyzed from the waist down because you were driving drunk and you are making me taking the punishment.” jag började långsamt gå fram mot honom i en haltande takt. ”And you have the audacity to ask me if I'm alright?!” jag väste fram det sista, men jag visste mycket väl att han hörde mig. Harry var nu vit i ansiktet och jag kunde inte låta bli att bittert skratta till.

”What? You didn't think I would find out? Or recognize your fucking car on the photos!?” skrek jag rakt ut och stod så nära gallret att jag kunde se att han hade svårt att andas. ”You stupid twat.” jag var glad att det fanns ett stålgaller mellan oss för annars hade jag varit den första som slagit till den kända pojkbandsstjärnan.

”Calm down.” sade Harry kvävt och av ren ilska kollade jag upp på killen framför mig. ”I'm here to get you out of here.”

”You don't have the right to ask me to calm down or chill out, what the fuck, give me an anesthetic syringe for all I care. I won't calm down. I don't give a shit about you, or how the fuck you could come out from this shit without a punishment. I rather stay in prison for twenty fucking years, than being bailed out by a traitor, a murderer. Fucking psychopath” jag spottade fram det sista ordet med avsmak innan jag vände mig om och långsamt tog jag mig tillbaka till bänken jag tidigare suttit på utan att kolla på honom. Jag vägrade möta hans blick men jag visste att jag tryckt ner honom ordentligt, det kändes bra. Mer än bra, det kändes toppen!

”Feel free to leave.” sade jag stelt och utan att säga något mer hörde jag släpande fötter ta sig ner för hallen och försvinna.

”Sonenclar!” gormade någon bakom mig och jag rycktes ur min dvala. Jag var för trött. Allt jag dög till var att stirra stint rakt framför mig, mina ben gjorde ont, jag hade blåmärken över hela min kropp och som om inte det vore nog hade jag inte duschat på flera dagar. Jag orkade bara inte.

Jag befann mig på utegården medan jag satt under tystnad och kollade utöver den leriga marken. Det regnade, det hade regnat i flera dagar nu och trots de ljusgråa molnen som indikerade på att det borde snöa. Kylan trängde igenom min overall då jag struntat i min den lövtunna jackan jag blivit tilldelad, det fanns ingen poäng.

De andra fångarna var ute i regnet och sprang runt i leran för motion medan jag satt under ett tak på en parkbänk och granskade dem. Jag visste att jag snart skulle bli tvungen att gå ut där och göra dem sällskap, men jag tänkte inte göra det frivilligt, jag orkade inte.

”Sonenclar! Get your arse out there and do your laps.” jag vred långsamt på huvudet och lät ett varmt litet moln släppas från min mun när jag mötte ett par arga ögon som stirrade på mig genom ett par tjocka glasögon. Hon var en utav vakterna som övervakade orådet utomhus och verkade trivas i sin dunjacka.

Jag tog mig långsamt ner och började jogga ut i regnet, leran pressades in i mina skor och genast blev kylan allt mer påträngande.

”Faster!” hörde jag bakom mig och jag stannade upp innan jag vände mig om.

”I have problem with my legs!” ropade jag tillbaka och kände hur regnet började trängas in i overallen samt att mitt toviga hår började lägga sig platt på mitt huvud. Damen nickade med huvudet en gång, som ett tecken på att hon hört mig men utan att säga något vände hon om in under taket och satte sig där jag tidigare suttit.

Under tystnad tog jag mig så snabbt som möjligt runt och försökte låta bli att trampa i det allra värsta, jag höll mig längst bak i ledet för att inte störa de andra som verkade njuta utav den kyliga luften. Jag hörde ett par kommentarer om att detta var tio gånger bättre än på sommaren men jag lät bli att säga något spydigt som skulle väcka uppmärksamhet.

Det var tydligt att jag var en utav de yngre här och även en utav de nyaste, vilket gjorde det lättare för mig att smälta in. Ingen kände igen mig här som Harry Styles ex eller någon radiopratare, vilket antagligen var en fördel här. Varken de yngre eller de äldre fångarna verkade uppskatta någon som hade någon sorts framgång. Inte för att jag någonsin såg min och Harrys relation som en framgång, inte längre.

Jag kände något hårt slå i min fot och väckte mig ur mina tankar innan jag föll till marken med en duns. Leran fanns över allt och jag var tvungen att torka mig med min smutsiga arm för att kunna se på ena ögat. Långsamt reste jag mig upp för att se framför mig hur en utav fångarna hånflinade medan hon fortsatte att springa med resten utav klungan. Men utan att ge något anspråk om irritation fortsatte jag bara rundan under tystnad, jag var för trött.

8 dagar tidigare

Jag fördes framåt av en vakt till ett bord i mitten utav rummet innan jag satte mig ner, han lät mina händer förbli fängslade och utan att säga något mer tryckte han ner mig på den metalliska stolen som matchade bordet.

Rummet var sterilt, det fanns små fönster högst upp på vänstra väggen och var även den enda ljuskällan som fanns. Det fanns två dörrar på var sin sida utav rummet och ett stort fönster bakom min rygg där en vakt antagligen granskade mig väldigt noggrant. Jag började lära mig, det fanns inte en sekund utan att någon såg vad jag gjorde.

En djup suck föll från mina läppar då dörren öppnades på andra sidan rummet och ett bekant ansikte dök upp bakom den. Lättnad föll över mig och genast lät jag mina tårar falla ner och träffa metallbordet med ett lågt plaskande ljud. Jag höjde mina fängslade händer för att torka bort mina tårar, så jag kunde se ansiktet som jag inte riktigt vetat att jag saknat.

”Hi.” Nick tog sig fram till mig och satte sig ner på stolen mitt emot bordet. Han fick inte röra mig.

”H-Hi.” hulkade jag fram och försökte pressa tillbaka tårarna så gott jag kunde. Ingen hade hälsat på mig, inte Emma eller någon och lättnaden över att någon tänkte på mig fick mig att muntra till lite för första gången på över en vecka.

”How are you, Ce?” hans lugg stod rakt upp som vanligt, en tight t-shirt satt snävt åt hans överkropp och jag kunde inte låta bli att le lite på grund utav hans sätt att röra sig, det var så feminint.

”Not so good.” erkände jag och snörvlade lite för att kunna få lite luft in i näsan.

”Please, cheer up a bit.” sade Nick nästan bedjande och log lite olyckligt. ”I wish I could give you a hug.” jag kunde inte låta bli att le lite tillbaka men hans ord fick mig bara att börja gråta igen. Allt som jag suttit och hållit inne kom över mig nu och det gick inte att stoppa. Tårarna rann över mina kinder och jag försökte fånga upp dem så gott det gick, men snart gav jag upp.

Nick lät mig gråta och försökte trösta mig utan att röra mig, hur svårt det än var fick han mig snart att sluta.

”I'm fired, aren't I?” frågade jag tveksamt med en tjock röst och svalde hårt för att få bort allt slem.

”Absolutly not, we've made an excuse that you're sick. No one really knows you're in here, for now at least.” Nick drog ett par fingrar genom hans lugg och satte sedan armbågarna på bordet och lutade sitt huvud i händerna. Han granskade mig ett tag medan jag funderade över vad han sagt.

”It's going to be a long time to be sick, people will notice.” påpekade jag och bet mig lite i läppen. Jag hade blivit dömt till tio år, det fanns inte en chans att de skulle kunna hålla uppe den fasaden så länge.

”Yeah, I know. Harr... Ehum... His management is trying to hide it as long as they can.” jag grimaserade då han var på väg att säga Harrys namn, jag hade inte sagt eller hört det högt sedan jag kom hit. Det var nu mera ett förbjudet ord, det gjorde mig arg, ledsen och sårad över hur djupt och oundvikligt mycket jag fallit för en mördare.

”H-How is he?” stammade jag fram och hoppades på att jag skulle få ett svar som skulle göra mig nöjd, att han plågades lika hårt som jag gjorde.

”Bad... Really, bad.” Nick sträckte på sig lite obekvämt, hans blick gick över min axel där han antagligen såg en vakt kolla på och lyssnade på vårt samtal. ”I haven't really seen him that much. He has locked himself up in his bedroom and won't open. If it wasn't for the tour we would send him to a clinic. He's not healthy, his behaviour is not... good. He is suffering, and we are worried as friends. But nothing more. He deserves what ever's coming his way, Grace.” jag kollade ner i bordet. Svaret borde gjort mig gladare, men det gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Något som även gjorde mig arg, jag kände fortfarande av bandet vi hade mellan oss som inte verkade vilja släppa. Hur många gånger jag än förnekade, eller försökte gömma det så gick det inte, det fanns där och jag hatade det.

”I didn't really get punished for the accident.” sade jag lågt, det hade låtit bättre i mitt huvud än vad det gjorde när jag väl sade det ut högt. Det lät som jag gav honom en ursäkt till att må dåligt och det var det sista jag ville ge honom, en ursäkt till att döda min syster. ”Only for the kidnapping, but because of his six lawyers... Well, let's say it turned out better for him than for me.” min bittra ton gjorde att hela jag rös till, rösten lät så ihålig och jag började undra hur länge jag varit här inne för att låta så livlös.

”Yeah... He sent you a letter. I gave it to one of the guards so I guess it'll be in your cell when you get back. But remember that all of us, in your new world as you are calling it. We are all here for you, even the lads. Liam would have wanted to come here but, you know. He has eyes on him at all time.” jag nickade långsamt och började genast överväga om jag skulle spola ner brevet.

Jag spolade aldrig ner det, här inne där jag var isolerad från allt annat som var civilisation, så var detta brevet precis vad jag behövde för att dyka in i en fantasi där allting var okej. Där jag inte var inlåst i en cell med en främling, där min syster levde och allt var okej.

När Nick hade hälsat på mig var allt bra igen, i alla fall för resten utav dagen. Men jag öppnade inte brevet då, jag väntade i ett par dagar tills lyckan från Nicks besök runnit ur mig och jag hade inget annat för mig än att sätta mig ner och läsa den skakiga, manliga handstilen som jag kände så väl igen.

Dear, Grace

I'm sorry, I'm sorry that it's not enough to make things right. I didn't know about our accident until a few weeks after we met in the real world. I've tried to tell you but I couldn't, I couldn't see my self as a killer. My actions have made you so unhappy and I understand. I understand that you never want to see me again and that you want me dead. I understand that.

But you have to understand how much you mean to me, I love you so much it hurts and I have no reason to continue living without you. I've tried to die a couple of times already, but it's hard, because I hope someday you'll remember and come back to me.

I want you to remember everything.

Loads of love, Harry

Den sista delen gjorde mig lika nyfiken varje gång, men samtidigt förvirrad. Jag var inte säker på om jag ville veta allt, eller komma ihåg vad det nu var som var så viktigt. För det skulle antagligen göra mig ännu mer förvirrad än vad jag redan var. Jag höll knappt koll på dagarna här inne, jag höll på att bli galen. Jag lät mitt huvud falla ner mot min platta, tunna kudde medan jag försiktigt lade ner brevet i det nu mera slitna kuvertet.

'In the real world' och 'I want you to remember everything' ekade i mitt huvud och jag kollade upp i taket, några lampor utanför det gallrade fönstret lös in och gjorde att hela rummet var dovt upplyst. Jag kunde se de svarta sprickorna i taket och jag lät mina ögon följa de tråkiga sprickorna. Vad han än menade började jag inse en sak, saknaden av honom började försvinna, ilskan var borta och jag började se honom som en främling. Harry vem?

”Open cell tree fifteen!” skrek någon högt och jag ryckte till. Det tog ett tag innan jag började inse att det var numret till min cell och genast gjorde jag likadant som Naveah redan gjorde, stod upp. Vår cell lös upp då lampan i taket vaknade till liv och in klev en nattvakt. ”Prisoner fifteen twentytwo has got an visitor, it is urgent.” sade han med lika hög röst att det gjorde nästan ont i öronen. Jag sneglade på kvinnan framför mig som ryckte nästan osynligt på axlarna. Hon var lika förvirrad som jag, vem kunde ha en sådan makt att de kunde strunta i besökstiderna?

Utan att säga något mer klev vakten ur cellen och jag följde tyst efter, smått rädd för att se vad som gömde sig bakom dörrarna till besöksrummen. Nervöst höll jag mig nära vakten medan han använde sitt passerkort för att ta sig igenom dörrarna. Ett tag övervägde jag att fråga honom om vem det var så jag kunde förbereda mig för det värsta, men innan jag fick chansen att reagera satte han på mig handfängsel och tryckte in mig i ett nytt besöksrum som nästan var identiskt förutom att allt var spegelvänt.

Jag kände att mitt hjärta stannade upp ett tag då jag mötte mannens gråa ögon, hans hår var grått och fylligt över hans hjässa. Han var klädd i en dyr kostym med guldknappar på, hans ansikte var välbehållet för att vara i femtioårsåldern och endast ett par rynkor prydde hans ansikte medan han väntade på min reaktion.

Jag öppnade och stängde munnen i omgångar medan jag stod som fastfrusen på platsen där jag trillat in på. Fortfarande osäker på vad jag skulle tog jag en djup suck och långsamt började jag gå mot den lediga stolen på andra sidan bordet, mitt emot mannen som granskade mig noggrant.

”Hi, dad.” sade jag med skakig röst innan jag satte mig ner.

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: