När man är liten, så hade man ingen aning om vad man skulle växa upp till att bli för människa. Det enda man ville var att bli prinsessa, gifta sig med sin drömprins och leva lyckliga i alla sina dagar. Eller så fanns det de flickorna som endast var med pojkar och gillade fotboll och bilar. Men de alla slutar på ett sätt eller annat tillsammans med den de är menade för.

Så det är inte så konstigt att jag inte tillhör någon utav de kategorierna, jag är en utav de där undantagen som inte hade en barndom och fick välja sport eller tiaror. Men jag tror jag skulle varit den som gillade bilar och sport, jag har en känsla utav det. Vad jag inte hade gissat mig till var att vaxa Zayn Maliks hår eller klippa av sömmar som tydligen poppar upp exakt överallt på Louis Tomlinson... Och då menar jag verkligen över allt. Jag hade inte heller förväntat mig att ignorera någon som Niall Horan för att jag visste att snart skulle jag försvinna igen. Och slutligen, jag trodde aldrig i hela mitt nitton års långa liv, att Niall Horan och Harry Styles skulle börja bråka om mig precis tre minuter innan de skulle upp på scen i Wembley arena framför sjuttiofemtusen fans.

Till mitt försvar så var jag inte där när det började och jag hade ingenting med saken att göra, trots jag tydligen var ämnet i den heta diskussionen mellan dessa två killar som verkade fått allt fel. Mitt handikapp när det kom till sådana här situationer gjorde inte saken bättre, för jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Allt jag gjorde var att stå där och stirra medan Liam och en säkerhetsvakt drog bort dem från varandra och fick dem att fokusera på det som faktiskt var viktigt.

"What the hell is going on!?" skrek jag rakt ut till slut och då var det redan försent. Killarna hade startat konserten och endast Louise var kvar som försökte få mig ur min stelfrusna trans.

"Niall thinks Harry tipped those paparazzis off earlier... I think..." hon såg lika fundersam ut som jag och jag bet mig nervöst i underläppen.

Min enda svaghet och Niall hade fått bevittna den. Toppen. Efter vi tagit oss in i Nialls bil var jag nära på att svimma. Trånga utrymmen gav mig rysningar och stora svårigheter att andas. Vid det laget så var mina andetag så ytliga att så fort Niall skakat av sig fotograferna så var jag medvetslös. Jag gillade inte att tappa kontrollen så där, och när jag vaknade upp igen efter att ha varit helt borta i ungefär en minut var jag redo att börja gräva min egna grav av förödmjukelse.

"... And then it went over to, Harry pulling to many women and he should stay away from you..." fortsatte Louise som fortfarande försökte pussla ihop bitarna.

"I'm confused." sade jag lågt nästan ohörbart på grund utav den skrikande publiken och musiken. Jag stirrade rakt framför mig med en uppgiven blick, jag skulle aldrig förstå mig på meningen med killar. Jag antar att jag inte är på någon sida alls. Jag var nog mer som min farfar trots allt.

 

Jag hade ingen lust att höra eller se killarna mer än nödvändigt. I pausen hjälpte jag dem med kläderna, vem som skulle ha vad och givetvis bytte de med varandra utan att bry sig. Med en suck ignorerade jag deras rebelliska sida och böjde mig ner för att plocka upp kläderna de slängt på marken.

"I need to talk to you." hörde jag intill mig och jag visste att det var Niall.

"I don't want to hear it." sade jag kortfattat och enkelt. Jag ville varken höra eller prata om vad det nu var som de var tvungna att prata om. Just därför hade inte jag vänner, det blir för mycket drama. För första gången någonsin tackade jag pappa för mitt mer eller mindre störda min simpla liv. Döda eller dödas. Ett enkelt val.

"I want to apologize." Niall lät stressad, snart var det dags att ta sig upp på scenen igen och lämna problemen bakom sig. Jag reste mig upp med famnen full utav kläder, min blick mötte Niall för första gången sedan restaurangen. Snart gick den över till Harry som stod och iaktog oss längre bort innan fokusen gick tillbaka mot Niall.

"It's not me you should apologize to..." han följde min blick över hans axel och stämningen ändrades direkt.

"It was his..." började han igen och jag tog ett djupt andetag och spärrade upp ögonen.

"I don't want to hear it." fräste jag argt till innan jag vände mig om och började hänga upp kläderna på galgarna.

Det var det sista jag behövde säga till någon utav dem. Så fort omklädningsrummen var i ordning inför sista spelningen här i morgon och alla kläderna hängde där de skulle bad jag Louise om att få gå hem innan killarna kom av scenen. Jag skyllde på att jag behövde själv börja packa inför Tyskland om några dagar.

Så fort jag kom hem började jag gå igenom min strategi inför turnén. Detta skulle vara något som ingen annan agent någonsin gjort. Att hålla reda på fem killar samtidigt dygnet runt skulle vara mer än påfrestande. Jag lät teven stå på i bakgrunden med satellit bilderna uppe och teve volymen på i bakgrunden medan jag började ta fram mina två bags som jag skulle ha med mig. Det skulle bli svårt att ta med sig alla vapen så jag valde det mest nödvändiga, några magasin och pistoler men självklart skulle jag ha med mig mina knivar. Det skulle bli intressant hur jag skulle komma igenom tullen.

"... And now to other news..." hörde jag i bakgrunden medan jag lade ner knivarna i fodret på min väska. "... Troubble in paradise..." jag sträckte ut mina ben från skräddarställningen jag suttit i på golvet ett tag nu och var redo för att börja hämta de kläder jag kände skulle vara behövliga. Det skulle bli den svåraste delen utav allt. Jag skulle bli tvungen att avgöra mina klädval helt själv.

När jag återfått känslan i mina ben reste jag mig upp och började gå mot mitt rum men kom inte längre förrän jag hörde mitt namn nämnas i teven. Jag kände att blodet försvann ur mitt ansikte och jag gick med rask takt tillbaka mot vardagsrummet. Min hand snodde åt sig fjärrkontrollen och tryckte bort satellit bilderna på killarna och tryckte upp nyheterna som var på teven. Jag såg på då bilder på mig och Niall lämna restaurangen. Mitt ansikte såg skräckslaget ut precis som jag just sett ett spöke och jag hade inte tillräckligt med fingrar för att kunna räkna alla mina dubbelhakor. En väldigt smickrande bild som jag lätt skulle vilja döda fotografen för. Men min mobil började ge ifrån sig ring signaler som började framkalla en sprängande huvudvärk. Detta var för mycket, till och med för mig. Men ren skräck inom mig tog jag upp min mobil och till stor lättnad var det Kyle. Jag tryckte bort ljudet på teven och slängde mig i soffan innan jag tryckte på grönlur.

"Yeah?" stönade jag fram och lade en arm över mina ögon.

"Are you alright? You sound like you could kill somebody." hans röst lät road och jag var tvungen att hålla tillbaka lusten att stänga av samtalet direkt. "Woah. That bad, huh? Somebody has surely been raining on your parade."

"Have you seen the news?" muttrade jag trött.

"Oh, Nini! I am talking to the news right now." jag tog det som ett ja. "This is so unlike you. Do you like this guy?"

"This is one of the hardest missions father has ever given me. You get so emotionally invested even if you don't want to. It makes it hard to..." jag stannade upp då jag inte riktigt visste hur jag skulle avsluta meningen.

"... Stay in the real world. That you have to dissapear some day." avslutade Kyle min mening och jag nickade innan jag insåg att han inte kunde se mig.

"Exactly." sade jag till slut och drog bort min arm från mina ögon och istället stirrade jag stint upp i taket.

"Marnie. You should embrace the moment. Don't be like your father. You've got compassion, something you probably inherited from your mother."

"I can't get too attached. I have a future..."

"That your father chose for you!" avbröt Kyle mig och jag grimaserade. Detta hade vi diskuterat innan. "These pictures that has spread all over the internet shows a lot. You know the saying; A picture says thousands of words. And these do. He seem really protective of you, and you look horrified."

"It's because of all of the people." påpekade jag.

"I know... But that doesn't change the fact that he seem ready to take a bullet for you."

"How ironic, I'm the one who should take a bullet if someone..."

"But he doesn't need to know that." avbröt Kyle mig igen och denna gången gjorde det mig irriterad.

"If you interrupt me one more time I'll hang up." snäste jag irriterat till och jag kunde höra ett lågt skratt på andra sidan.

"Just hear me out first. You might protect him from bad people, but I am sure he will protect you in every other area. Just go with it. Be a teenager for once before you turn twenty. Don't think about the day after tomorrow. Live a little and see what happens."

"Since when did you become the smarter one of us?" frågade jag förvirrat då det var så uppenbarligen att han normalt sätt skulle fisit i telefonen och sedan lagt på. "You're a good friend."

"Marnie, I'm so much more than a friend. More like a brother I think." påpekade han och jag himlade med ögonen, nästan tacksam att han inte såg det.

An annoying one at that.” kommenterade jag spydigt och jag kunde höra ett roat skratt.

Don't be mean.”

Don't be an arse.” kontrade jag innan jag suckade ut tungt. "Well, either way. Thanks."

Vi avslutade samtalet och jag sneglade mot teven där den blonda reportern fortsatte prata intensivt om fotot på mig och Niall. Jag satte igång ljudet igen men ångrade mig genast.

Oh, shut up.” muttrade jag irriterat och stängde av teven. En tystnad gick över hela lägenheten och jag lade mig tillbaka ner i soffan igen och slöt mina ögon. Vilken mardröm.

 

Till min lättnad verkade det som att alla låtsades som ingenting dagen efter nyheterna och helt plötsligt var det inte bara killarnas bilar fotograferna körde efter utan även min. Vilket var en väldigt underlig känsla, till min lättnad slapp jag visa mitt ID till killen som genast öppnade upp grindarna till mig och jag kunde köra bak till ingången. Det som inte hade förändrats var killarnas humör och det var precis som att ha en rosa elefant i rummet som alla försökte undvika. Vilket gjorde det svårt att jobba då det inte längre var ett konstant oljud som brukade gå igenom omklädningsrummet. Nu var det bara en obekväm tystnad.

"So I was thinking we could meet back at my place later." mumlade Harry lågt medan jag höll på att sätta upp hans hår i en tofs.

"Sounds good." svarade jag lika lågt men det kändes nästan som vi skrek. Alla kunde höra vår konversation och jag kunde känna ett antal ögon bränna i nacken på mig medan jag försökte fånga upp så mycket hår jag bara kunde.

"You've got your bags with you?"

"Yes, I thought we discussed this yesterday. We're having a sleep over." suckade jag irriterat till och jag visste inte vad jag sagt fel för så fort jag fått ihop Harrys tofs tillräckligt bra drogs jag bakåt och ut genom dörren utav Niall. Jag måste ha ett hål i radarn när det kommer till honom, jag kunde känna av allas energi förutom hans. Niall förblev ett mysterium för mig.

"What are you doing?" frågade jag förvirrat då han stängde dörren efter oss.

"She can take care of herself, trust me..." hörde Harrys röst jag innan dörren slog igen, tack för förtroendet! Niall kanske hade bestämt sig för att göra sig av med mig eller kanske döda mig. Tanken gjorde mig ytterst road, jag tror jag fortfarande hade vunnit över honom. Harry hade rätt, jag kunde ta hand om mig själv.

"You're having a sleep over with him?" min fokus gick över till den blonda killen framför mig som verkade vara irriterad. I bakhuvudet kunde min inre röst höras av att jag måste sagt något för att göra honom arg. Men detta trodde jag inte var problemet.

"What about it?" frågade jag förvirrat.

"He's going to try something, I am sure of it." jag stannade upp utav hans ord och kunde inte förstå hur fel han hade. Jag brast i skratt och skakade roat på huvudet, detta var så långt ifrån sanningen.

"Niall, trust me when I say this. Harry's just a friend, nothing else."

"Well, he doesn't know that." envisades han och jag skakade trött på huvudet. Harry visste mycket väl att det inte var något mellan oss och om han ens försökte så visste han att jag skulle inte tänka två gånger utan att kastrera honom.

"Yes, he does." sade jag mellan sammanpressade tänder. Jag förstod inte varför vi fortfarande hade denna konversationen. Under tystnaden insåg jag att vi endast stod några meter ifrån dörren och jag kunde se skuggor under dörren. Självklart var de allt för nyfikna för att inte tjuvlyssna. Jag tog tag i Nialls handled och drog honom längre ner i korridoren. Jag öppnade en utav dörrarna till ett lagerrum och drog in honom där och stängde dörren efter mig.

"What are we doing in here?" frågade han förvirrat.

"Talking in private." svarade jag irriterat. "Alright, so this is new to me. And if I come on too strong tell me." förvarnade jag honom innan jag satte mig ner på en utav lådorna och han satte sig på boxen framför mig som max var en meter ifrån. "Harry and me are just friends. Only friends, and it's because we have a lot incommon. Nothing else, and what ever is going on between us can't be compared to that. Alright?"

"Then why won't you let me take you out on a date?" är vi tillbaka till det igen!? Den blonda killen framför mig försökte pussla ihop bitarna men jag visste att det alltid skulle finnas bitar som fattades så länge han var i min närhet.

"Because, there is a reason why I've never had friends or boyfriends before..." utbrast jag och insåg att jag nästan skrek. Jag samlade mig snabbt och tog ett djupt andetag. "You're a really nice guy, Niall. It's just, I don't want to hurt you. And it may seem very confusing when I say that but I have your wellbeeing in mind. And I'm not good for you."

I need a better reason than that to keep away from you.” påpekade han efter ett tag och jag hade hundra olika anledningar. Jag mördar folk, går omkring med knivar och vapen i rockärmen, jag har milt sagt familje problem och om någonsin skulle bli överraskad av någon skulle mina reflexer genast ta stryp grepp. Men jag lät bli.

Tystnaden föll över oss och jag hade slut på ord, jag hade sagt allt jag behöver. Jag har varnat honom och jag hade inget mer jag kunde framföra.

"We should probably get back." mumlade jag lågt och ställde mig upp. Jag började gå mot dörren innan jag öppnade munnen igen. "So how is Maja?" jag kommer inte längre innan jag snurrar runt i ren chock och möts upp utav ett par läppar mot mina. Som fast frusen står jag, helt osäker på vad jag borde göra.

"I-I'm not good fo..." började jag protestera och jag kunde känna hans armar dras tätare runt om mig.

"Just let it go." mumlade han mot mina läppar och jag pressade ihop dem ytterligare. Jag skulle aldrig kunna "släppa taget" framför honom, det betydde något helt annat i min värld. Men jag försökte så gott jag kunde och kände att min kropp mjuknade upp under hans beröring. Innan jag visste ordet av hade jag armarna slingrade runt hans hals och besvarade kyssen. Stötar gick från mina läppar enda ner till mina tår och upp igen. Helt plötsligt försvann alla förvaringslådor och det lilla rummet vi befann oss i. Just då var det bara vi, och jag hade ingenting emot det. Allt jag kände var Niall, en trygghet som jag aldrig känt tidigare...

"What the fuck are you doing!?" skrek min inre lilla ninja som jag snabbt låste in i sitt lilla rum igen och tänkte över det Kyle sagt. Lev i nuet... Nialls mjuka läppar rörde sig mot mina och innan jag fick chansen att tänka över mitt val drog jag mig bort andfått. Vad var det med mig? Jag kollade frustrerat på den blonda killen framför mig som jag kunde se ha svårt att släppa taget.

"You have no idea what you're getting yourself into." mumlade jag lågt. Och det lät mer som ett hot än en varning.

"I don't care." det var nästan en viskning men jag hörde det och kände att hans händer letade sig runt min midja igen men denna gången stoppade jag honom.

"I need to work, and so do you." sade jag så vasst jag bara kunde så att han skulle förstå att inget skulle hända här.

"Why do you do that?" frågade Niall efter ett tag medan vi fortfarande stod på exakt samma platser och kollade på varandra som om vi var de enda två människorna i hela världen.

"Do what?"

"It feels like you're saying goodbye all the time, like you're going to disappear." jag var tvungen att svälja ner klumpen som började formas i min hals två gånger innan jag ens kunde förmå mig att prata. Varför kunde denna killen se rakt igenom mig!?

"Don't be stupid. I've just got this job, and it's a job I am planning to keep." sade jag skarpt innan jag bröt ögonkontakten och vände mig om för att öppna dörren och försvann så fort jag bara kunde ner för korridoren för att mötas upp utav nyfikna blickar och frågor jag aldrig skulle kunna förmå mig själv att besvara.

 

Vi kom aldrig ifrån arenan förrän vid midnatt och jag var redo att gå och lägga mig så fort jag kom till Harry. Men jag skulle aldrig kunna somna där, jag visste det allt för väl. Medan Harry var uppe och duschade satte jag upp min dator så jag kunde hålla koll på killarna under tiden nere i hans vardagsrum. Alla var hemma hos sig och tog farväl utav sina nära och kära innan planet lyfter i morgon.

"What are they doing?" hörde jag bakom mig och jag kollade över axeln för att se Harry i ett par grå mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Saying goodbye. Shouldn't you be doing the same?" frågade jag efter ett tag och snart satte han sig ner bredvid mig och kollade på datorskärmen.

"I saw them yesterday." jag nickade långsamt innan jag drog mina ben under mig och granskade kamera fem. Trött gnuggade jag mig i ögonen.

"Maybe we should take movie-night another time?" frågade han efter ett tag.

"Yeah, you should go to bed, we're going to the airport pretty early tomorrow." påpekade jag och gäspade innan jag kollade över på den lockiga killen. Hans hår var fortfarande fuktigt från duschen.

"So should you."

"I can't." sade jag trött.

"Why? It's not like they are going to run out and have some fun at this hour." jag visste att han hade rätt, men det var inte det som var problemet.

"It's not that. Even though I should probably be watching this thing twenty-four seven. But I have a bad habit of talking in my sleep."

"For real?" Harrys röst lät allt för road för att det skulle vara hälsosamt för hans del.

"Yes, ever since I was a child. So it's not good for me to sleep around other people because I'll more or less say anything that's on my mind. Which is really bad for a person that is full of secrets."

"I won't tell anyone anything." lovade Harry och jag log lite.

"Thanks, but I won't take any risks."

"I already know that you're more or less an assassin. There's nothing really that would surprise me anymore."

"You would be surprised. " utan att säga något mer reste han sig upp och sträckte ut sin hand för att dra upp mig från soffan. Utan att ta den fällde jag ihop min dator och lät den ligga innan jag följde med Harry upp till sovrummet på översta våningen. Jag bytte om till ett par flanell skjorts och en stor t-shirt innan jag borstade tänderna och trasslade ut mitt hår innan jag lade mig bredvid Harry i sängen. Snart blev rummet mörkt och jag låg där under tystnad och funderade om jag verkligen skulle kunna somna.

"If you try anything..." började jag efter ett tag.

"You will cut my balls. I believe you." avslutade han som en bekräftelse på att det inte var något mellan oss. Tack gud. Tystnaden föll över oss igen och jag slöt ögonen men det skulle inte finnas en chans att jag skulle somna.

"I was the one who called the paparazzi on you." flög det ur Harry efter ett tag och det lät så förhastat att jag var tvungen att öppna ögonen igen även fast jag inte skulle se honom.

"I know." erkände jag.

"How?"

"I have your phone records. After yesterday, when Niall went all wild and crazy I checked it out." jag ryckte på axlarna tröts jag visste att han inte kunde se mig.

"Yeah, about that..." började han. "What was that all about? It wasn't just about that I tipped them off."

"I think it was about me... I have a hard time with confined spaces and I had a panic attack."

"I am so sorry!" han tände genast lampan och satte sig upp i sängen. Han såg ytterst ångersfull ut där han satt i sin svart gråa utstyrsel.

"It's okay, you didn't know that." jag log lite mot honom innan jag kollade upp i taket igen.

"What's between you guys anyway?" frågade han efter ett tag. "I mean, do you like him?" Det tog mig ett tag att gå igenom alternativen jag hade.

"Yes, I think I do. The problem still remains that I will disappear some day when all of this is over. And you'll never see me ever again. Like you said, I am an assassin and I don't have afford to fall in love or get any soft spots."

"He really likes you, you know."

"I'm so far from the love expert." protesterade jag efter ett tag. Detta började bli löjligt! Jag visste inte vad jag skulle ge mig in i, jag kunde inte utveckla känslor utan att bli krossad i slutet. Det skulle bara inte få gå så långt.

"I don't think that really matters." jag sneglade mot Harry som drog en hand genom sitt nu torra hår.

"So what should I do? Are there some kind of rules I should know about?" frågade jag efter ett tag. Detta var något jag aldrig skulle kunna fråga någon annan, det var långt ifrån okej att fråga någon enligt mig. Det skulle få mig att se dum ut.

"Marnie, the only thing you should think about is to open up. Like, give him you and not the agent Marnie... Be a careless girl that doesn't think about murderes or knifes or guns. Try for twenty four hours." föreslog han och jag stirrade på honom ett tag. Att jag ens övervägde detta men jag skulle aldrig kunna göra det han ville.

"I can't loose focus." sade jag stelt.

"Then just be you as much as you can. It's all he wants. Go on that date." Jag granskade hans ansikte ett tag innan jag nickade.

"I'll think about it." suckade jag ut till slut. "Can we sleep now?" Ett stort flin gick över Harrys ansikte innan han lade sig ner igen. Han släckte ljuset ännu en gång och jag lade mig med ryggen mot honom.

"Marnie and Niall sitting in a tree. K. I. S. S. I. N. G...."

"Shut up, asshole!" utbrast jag till slut och slängde en kudde över min axel. Ett lågt skratt hördes innan jag fick tillbaka kudden.

 

---

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 

När jag klev in på kontoret satt min pappa bakom sina datorskärmar och granskade mig noggrant. Jag stängde dörren efter mig innan jag tog mig fram till hans skrivbord.

"That was new." påpekade han och han gjorde mig förvirrad ett tag innan han nickade mot dörren och genast förstod jag. Han menade mitt sätt att inte stampa in genom dörren utan att knacka. "You seem to be aware of your mistakes."

Jag svalde klumpen jag hade i halsen och satte mig nästan ner men pappa stannade upp mig innan min rumpa nått den mjuka sitsen.

"Weapons."

"I don't have any..." jag ångrade mig genast, jag gick aldrig utan mina vapen. Jag lät allt mindre som mig själv än någonsin och det var tydligt att jag var inte den enda som lade märke till det.

"They made a pretty big impression on you if you'd leave your knifes at home." påpekade pappa och jag kunde inget annat än att hålla med. Jag måste ta mig samman och ta avstånd från dem innan det skulle få mig ur fokus.

Men jag visste att jag inte var här för att jag inte hade mina knivar eller för att knacka före jag öppnade en dörr. Jag var här för att jag har gjort bort mig, jag har visat mig för två civila personer och jag var redo att ta slaget som skulle komma med mitt idiotiska handlande.

"You wanted to talk to me about me leaving my knifes at home?" frågade jag sammanbitet och pappa skakade på huvudet innan han reste sig från sin plats bakom skärmarna.

"You know what I want to talk about." påpekade han och knäppte en knapp på sin kavaj.

"Yes, I know I was irresponsible and I don't know what got in to me..." började jag pladdra på, redo att erkänna att jag avslöjat min identitet för Harry och Louis.

"You killed them, Marnie!" röt pappa till. "Your only lead on this case and you killed them!" hans ord var hårda och jag visste vart detta var på väg. Snart skulle jag få den årliga uppläxningen om att jag agerade som en tråkig tonåring.

"They would have never spoken anyway!" försvarade jag mig själv och reste mig upp, redo för krig.

"That. Doesn't. Matter!" nästan skrek han över skrivbordet och jag hoppade nästan till utav de hårda orden han skrek rakt i ansiktet på mig. "You should have floored them and then walked away. Nothing else! You always throwing your knifes around you like it's nothing but you actually ruined your only shot at figuring out who the fuck is trying to kill those lads!"

Han visste inte...? Va!? Jag kunde inte låta bli att jubla högt inombords och kanske göra en mental happydance. Pappa hade ingen aning om att jag inte var ensam tillsammans med de där männen i garaget. Medan han stod där och fortsatte skrika alla sorters sårande saker så kunde jag inte låta bli att slappna av en aning. Han skulle sluta skrika så småning om och jag skulle kunna gå tillbaka till att jobba på min sociala inkompetens.

"... You're an incompetent agent! You're still doing beginners error, that only proves that you'll never take on bigger assignments without making you look like a fool...”

"Woah! Back the tape! I'm a great agent, the best in this agency to be exact. And just because I act first think second, only means I am dedicated. I have more heart that you'll ever have." jag visste att jag tryckte på en nerv. Han visste vad jag tyckte om hans bristande bevis på att han älskade mig som hans dotter. Men han visste även att jag hade rätt, jag var den bästa här. Jag var uppfostrad till att döda folk som gjorde fel, utan att blinka.

"I killed them because I didn't have choice, they both where armoured to their teeth, it was me or them. And you know how I react when I don't get my way."

Pappa blinkade ett antal gånger medan han försökte låta mina ord sjunka in ordentligt. Det var tydligt att jag hade fångat hans uppmärksamhet och han började överväga sina alternativ.

"Oh, I know you get cranky when someone points a gun at you. Just... We need a lead, so go and get us that lead." snäste han till innan han satte sig ner igen. Jag tog ett djupt andetag och varenda nerv jobbade för att inte säga något spydigt. Allt jag gjorde var att pressa ihop mina läppar och nickade.

"Can I go now?" frågade jag sammanbitet och han viftade till med handen utan att säga något och hans blick var åter igen på skärmarna.

"I'll be gone for an operation next month." hörde jag bakom mig men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara gå utan att reagera och stängde dörren snabbt efter mig innan jag började dansa min lilla seger dans.

 

Innan jag tog mig ut till min bilen skickade jag iväg ett sms till Louis att kusten var klar och allt skulle bli okej. Jag startade bilen och höjde volymen lite högre än vanligt på radion för att inte somna. Det hade redan börjat mörkna ute och jag sneglade på klockan, sju... Jag var redo för att gå och lägga mig.

Bilen tog sig in mot London centrum medan jag nynnade med till en Ed Sheeran låt. Lyckoruset som gått igenom min kropp tidigare har börjat rinna ur mig och lämnade mig mer eller mindre handlingsförlamad.

"Ahhh! Wake up, damn it!" utbrast jag till mig själv och satte mig till rätta på nytt för att få en rakare hållning. En lättnad föll från mina axlar när jag körde ner i garaget och hoppade ur bilen innan jag tog mig in i hissen och tryckte på den översta knappen.

En smygande huvudvärk började göra sig påmind och jag masserade mina tinningar medan jag väntade på att komma upp till lägenheten. Hissen plingade till och jag tog mig ut i korridoren medan jag kollade ner i marken och fångade upp mina nycklar från jackfickan samtidigt.

När jag höjde blicken stannade jag skräckslaget upp och slöt mina ögon innan jag suckade ut tungt.

"You have to stop doing that." mumlade jag lågt innan jag öppnade ögonen igen och mötte de blå ögonen som konstant ändrade nyans.

"Doing what?" frågade Niall nyfiket och jag granskade honom där han stod och lutade sig vid min dörr. Han hade ett par ljusa jeans och en tjocktröja på sig. Det var en helt ny outfit i jämförelse med vad han hade haft på sig tidigare i morse.

"Scaring the crap out of me." påpekade jag och jag kunde urskilja ett litet leende var på väg över hans läppar.

"Sorry. I just..." började han och stannade upp. "... I needed to talk to someone and..." denna situationen var pinsam, och man kunde se en ljus nyans av rosa komma över hans kinder.

"Why me? You've got a lot of other friends." konstaterade jag och han nickade.

"Yeah... But I felt like it was a lot easier to talk to you... I don't know why..." jag nickade långsamt, jag visste vad han menade och det var något som jag skulle behöva vara försiktig med.

"Niall, could we take this tomorrow? I've had a really long day and I just want to go to sleep." jag visste att det skulle låta fel hur jag än framförde det. Det var inte det att jag inte ville lyssna, men jag skulle hinna somna innan han har fått fram syftet med konversationen.

Nialls humör sjönk genast och jag kunde se hur besviken han blev, något som startade upp ett helt set nya känslor som jag aldrig känt innan.

"What about we meet up for lunch tomorrow before we go off to the show? We could talk and I might not look like a living dead person." Nialls låga skratt kunde höras och jag gav honom ett trött leende.

"I'd like that." sade han och nickade innan han drog ett par fingrar genom hans blonda hår.

"Good." jag tog mig fram till ytterdörren och låste upp den. Jag kunde känna hans ögon på mig då vi stod alldeles för nära nu för att det skulle vara hälsosamt. I ett försök till att ignorera detta fick jag till slut upp dörren för att få lite avstånd mellan killen och den uppenbart hormonella tonårstjejen inom mig.

"See you tomorrow then." sade Niall och jag mötte upp hans ögon, rösten hade blivit allt djupare medan han lutade sig mot dörrkarmen och jag nickade innan han rätade på sig och började gå ner för korridoren.

Jag kände att nyfikenheten inom mig men samtidigt oron vakna till liv. Han kom hit för att prata med någon och han såg inte glad ut, vilket betyder att något var fel.

"Hey." jag kollade ut genom dörren igen och Niall stannade upp för att kolla över sin axel. "Are you okay?" min fråga lät mer orolig än vad den borde göra och jag tog ett djupt andetag och försökte komma tillbaka till mitt lugn som jag levt med under alla år. Jag får inte bli för inblandad, jag kan inte bli personligt inblandad.

"Yeah, it can wait."

"Are you sure? Nothing fatal?" frågade jag, endast för att vara säker.

"Yes, and no. We'll talk tomorrow." försäkrade han mig med ett litet leende på läpparna. Leendet nådde inte hela vägen men det var helt enkelt det jag skulle få nöja mig med. "I'll pick you up at twelve?" det lät mer som en fråga än ett påstående men jag lät bli att påpeka det.

"Yeah, see you at twelve." sade jag istället och gav honom ett litet leende innan jag tog mig in i lägenheten och stängde dörren efter mig.

 

Morgonen där på vaknade jag upp i min säng, jag kom inte ihåg mycket utav det som hände efter Niall gått och jag stängt dörren. Jag kunde minnas en snabb dusch innan jag kraschade rakt ner i sängen och innan jag visste ordet av somnade jag. Det var länge sedan jag sovit en hel natt och förhoppningsvis så har jag inte missat allt för mycket. Jag sträckte mig efter min telefon och trevade ett tag på nattduksbordet innan jag hittade objektet jag letade efter. Skärmens ljus bländade mig ordentligt i det näst intill mörklagda rummet.

Två missade samtal från Kyle och ett sms från Harry. Allt var tillbaka till det normala igen, den totalt känslomässiga berg-och-dalbanan som jag åkte igår hade tagit på mina krafter och efter en natts sömn mådde jag otroligt nog väldigt bra. Jag visste inte riktigt vad det berodde på men jag var redo för att leka stylist idag. Denna optimistiska känslan som vuxit inom mig var främmande och en aningen obekväm för att jag visste inte riktigt vad det berodde på.

Jag drog på mig en ny outfit som innehöll ett par svarta tighta jeans och ett silvergrått linne. Enkelt drog jag på mig mina svarta boots och min skinnjacka innan jag granskade mig själv i spegeln som var i mitt rum. Ett tunt laget smink täckte mitt ansikte och mitt vågiga hår var för en gångs skull nedsläppt över mina axlar. Jag tog ut två knivar från säkerhetsskåpet bakom tavlan innan jag skannade över mitt städade rum.

Mina ögon fokuserade på klockan, fem i tolv. Det var dags att ta sig ner för att möta upp Niall. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, han hade sett rätt ledsen ut igår... Vad det än var, så skulle jag bli tvungen att lägga band om det jag kände inombords. Jag visste inte vad det var med honom, men det var inte passande.

När jag kom ner i lobbyn satt Albert och snackade med en kvinna som bodde längre ner i byggnaden. Jag hejade snabbt innan jag tog mig ut på gatan och möttes upp utav en silvrig Range Rover. Niall vinkade glatt när han fick syn på mig och jag kunde inte låta bli att le lite innan jag tog mig ner för trottoaren till bilen. När jag hoppade in i bilen möttes jag utav låg musik som spelades på radion och ett glatt hej från den blonda killen som satt i förarsätet.

"Hi." sade jag och satte på mig bältet. "How are you?"

"Good, or yeah. Fine at least. How about you? Did you have a good nights sleep?" jag kollade över på Niall och grimaserade en aning.

"Yeah, all refreshed." erkände jag och log lite innan jag bestämde mig för att byta samtalsämne. "So where are we going?" frågade jag nyfiket och jag kunde urskilja ett litet leende krypa över hans läppar.

"Do you like Chinese?"

"Yeah, I like Chinese." sade jag fundersamt.

"Then Chinese it is." konstaterade Niall innan han körde ut från trottoaren och ut på Londons gator. "So did you talk to Louis and Harry yesterday?" det var så tydligt att han försökte starta en konversation och jag svalde min snäsiga kommentar om torrprat innan jag öppnade munnen.

"Yes, everything turned out good." erkände jag och bet mig lite i underläppen. "What about you? Did you talk to Maja?" Min fråga förblev obesvarad och innan jag visste ordet av stod bilen stilla på en parkeringsplats. Vi var inte långt ifrån arenan insåg jag då vi hoppade ur bilen och tog oss in i restaurangen som såg liten och mysig ut. Det satt redan några affärsmän med sina klienter och pratade affärer med varandra medan de åt sin lunch.

Vi blev placerade i ett utav båsen med varsin meny innan servitören försvann igen med våran beställning på dryck. Killen som serverade såg ut som en snäll människa och log vänligt mot mig ett antal gånger medan han tog min beställning som var anka med bambuskott innan hans blick stelnade till då han vände sig mot Niall.

Niall verkade inte lika vänlig och snäste till sig friterade räkor och en kyckling rätt jag inte kunde uttala. Jag försökte le ursäktande mot servitören innan han försvann, något som förvånade mig. Sedan när var jag den vänliga personen som log ursäktande mot folk!?

Denna uppenbarelsen fick mig urbalans och jag vet inte hur länge jag satt och stirrade rakt ut i luften medan jag överlade med mig själv att jag inte kollat hur de andra mår. Eller i alla fall Zayn och Liam som inte hade en aning om vem jag var. Harry och Louis var nog de som jag oroade mig minst för, inte för att de lyckats övertala mig att de inte är idioter utan jag visste att de skulle kontakta mig om något var fel.

Jag försökte rycka mig ur mitt dagdrömmande och fokuserade på Niall som mer eller mindre stirrade på mig.

"You don't stare at people. It's rude." muttrade jag smått irriterat och han bröt genast ögonkontakten med mig och stirrade ner i bordet. "So..." började jag och han sneglade upp under sina täta mörka ögonfransar. "Talk." beordrade jag tillslut och jag kände mig plötsligt som mig själv igen. Som mitt gamla kontroll galna själv.

"Well... Me and Maja broke up... Again." mumlade han fram lågt och jag tillät mig inte att känna mig berörd. Niall var en klient även om han inte visste om det. Jag hade tillräckligt med regler i mitt huvud för att göra det olagligt att bry sig i detta fallet.

"I don't follow." erkände jag allt för naturell och jag kände att mitt gamla jag var tillbaka. Hur nu detta än fungera var jag tvungen att lära mig kontrollera denna övergången efter lunchen. "Again?"

"Yeah, it's the fifth time." sade han och suckade tungt ut innan en hand gick över hans blonda hår. "I don't know, I just... She makes me crazy in a really bad way. We've had this discussion for a while now and it's obvious that we're so far from on the same page as any couple can get."

"People doesn't have to agree on everything." sade jag och ryckte på axlarna.

"I know. I just, I never thought it would be this hard to be in a relationship. It should be easy, and come natural..." han stannade upp och jag tog chansen att rätta hans misstankar. Inte för jag hade en aning om varför jag ens gav honom relationsråd då jag inte ens varit i närheten utav att ha ett själv.

"Woah, stop. If you want something you'll have to fight for it. It won't come easy, nothing does. So the big question here is, are you willing to fight for her? Otherwise, let her go. If you're not willing to fight, she's not the one." jag visste att jag inte kunde vara oövervinnerlig jämnt och åter igen föll den gamla Marnie ner i ett svart hål och försvann. Det skulle bli svårt att balansera den nya Marnie med den gamla. De var två sidor utav ett mynt och det fanns inte en chans att de skulle kunna samarbeta.

Tystnaden föll över bordet och jag visste inte vad mer jag skulle säga. Jag var inte den han borde prata med och jag hade en känsla av att han visste om detta. Servitören kom tillbaka med vår mat och det var tydligt att till och med han kände av den obekväma stämningen och gick med rask takt där ifrån efter att ha önskat oss en trevlig måltid.

Till slut kände jag att det skulle bli mitt ansvar till att bryta tystnaden och jag tog en klunk utav mitt isvatten innan jag öppnade munnen igen.

"Why did you come to me about this? I'm far from your best friend and I am far from a relationship guru. I'm the worst person you could ever talk to about this and still... Here you are, asking a girl that has never been in a relationship or had a real friend... Ever. I suck at giving advice." jag stannade upp och insåg att jag sade allt det jag inte borde säga.

"You don't see yourselfe with very clear eyes, do you?" sade Niall efter ett tag och jag kom av mig helt. Vad pratade han om? Jag fick aldrig chansen att återhämta mig förrän han började prata igen. "You don't really have to understand, you're just a really good listener. And I needed to have someone who listens. You're so easy to talk to," han stannade upp och skrattade bittert till. " A lot easier than Maja." han lämnade mig mållös medan han tog en bit utav sin friterade räka och tuggade noga innan han fortsatte.

"So... You've never had a real friend?" frågade Niall avvaktande och jag vägrade möta hans blå ögon igen. Det skulle bara orsaka fler hjärnsläpp och snart skulle jag spotta ur mig att jag var en hemlig agent utan att tänka.

"I was homeschooled." mumlade jag fram och petade med min gaffel i riset på min tallrik. "I've never been around people in my own age so no, no friends, no boyfriends or anything that ends with the word 'friend'."

"That sounds, lonely." och han hade rätt. Det var ensamt, jag levde ett ensamt liv. Men det var vad som krävdes utav mig, inga personliga band tilläts. Det var inte jag kunde berätta här och nu dock, det skulle bara röra upp fler frågor som jag inte var villig att berätta.

"It is. But I'm used to it so when it gets too crowded I back away." Niall funderade ett tag och tystnaden föll över oss medan jag lät honom fundera och jag fortsatte äta min mat.

"Go out with me." hörde jag till slut. Jag höll på att sätta ankan i halsen och började hosta för att få tillbaka luften i mina lungor igen innan jag tog en stor klunk utav mitt vatten.

"Pardon me?" sade jag hest och stirrade på den blonda killen som log snett.

"Do you want to go on a date?" denna gången utvecklade han frågan ytterligare.

"Is that supposed to be a joke?" frågade jag irriterat då han verkade ta det så lätt och jag skakade frustrerat på huvudet när jag inte fick något svar. "I don't need your pity. And you've got a girlfriend or whatever she is."

"Is that what you think this is? Some pity party?" snäste Niall irriterat till och spände ögonen i mig. Detta var något nytt.

"What else could it be, Niall? This is ridiculous!" utbrast jag och insåg att jag höjde min röst alldeles för mycket och kollade ursäktande runt mig innan jag ducka ner i båset igen. "I told you this, not because I want to go out with you. But because you were asking."

"And I asked you out because I like your company. Nothing else." försvarade han sig själv och jag svalde hårt. Detta kunde inte bli värre. Hur skulle jag ta mig ur den här situationen? Vilket var något helt nytt för mig, denna gången kunde jag inte slå mig ur en situation.

"You're a sweet guy, Niall... You really are." neka honom, snällt var svårt. Men jag kunde inte undvika faktumet att detta skulle aldrig hända. Så småning om så skulle jag avsluta detta uppdraget och försvinna. "But I have to say no. I can't."

"Why?" envisades han och jag svalde min irritation.

"I just, can't." mumlade jag lågt innan jag kände av att min mobil vibrerade. Jag drog fram den från min jackficka och såg Harrys namn lysa upp. Jag vände skärmen mot Niall. "Sorry, I'll have to take this." killen framför mig hade sammanpressade läppar medan han nickade. Hans plötsliga brist på ord gjorde mig förvirrad innan jag reste på mig och gick mot toaletterna som var avskiljt längre in.

"Hi." sade jag en aning stressad över situationen jag satt i.

"Hey, where are you?" hörde jag den raspiga röste på andra sidan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"I'm having lunch with Niall."

"Seriously?" han lät förvånad.

"Cut the crap, Harry." sade jag trött och lutade mig mot väggen.

"No, crap. Just, I'm surpriced you went with it. It's so obvious that he likes you."

"No, he doesn't. He just feel bad because I've never had a friend or been on a date. What do you want?" jag försökte febrilt ändra samtals ämne. Jag var trött på detta löjliga snacket om dejting och vem som gilla vem. Det var allt för utmattande att lösa.

"I am hundred percent sure that he likes you. He even blew off Maja because of you." jag bara skakade trött på huvudet medan Harry fortsatte rabbla på, det var så tydligt att han måste ha slagit i huvudet. "I could give you a tour through love. What about tomorrow night when we're back from the last show in London?"

"What. Do. You. Want?" avbröt jag honom. Jag ville inte ens tänka på att vi skulle resa iväg i morgon. Efter konserten ikväll kickade världsturnéen igång och jag var inte så säker på hur det skulle gå då jag var ensam i detta uppdraget. Snart var vi utomlands och mitt uppdrag gick från omöjligt till mission impossible.

"Oh, I- I was just wondering where you were so I know that you're not watching me..." jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte brista i skratt.

"Oh, you're going to touch yourself inappropriate? Again? Good for you." min sarkasm var tung och jag pep till då jag kände någon röra min axel och jag hoppade runt. Niall stod bakom mig med en bister min.

"You have to stop doing that." väste jag fram.

"We have to go." mumlade Niall lågt och rösten sprack en aning och jag nickade.

"Is that him?" hörde jag Harry i andra örat.

"Yes, don't be late." sade jag med hård och samtidigt moderlig ton innan jag avslutade samtalet och vände min uppmärksamhet mot Niall som stod med armarna i kors. "We haven't finished our meal." påpekade jag förvirrat och han ryckte på axlarna.

"We could just get going before this gets even more awkward." jag kunde inte låta bli att le. Han var lika obekväm som vad jag var, vilket tröstade mig lite extra.

"Just because I won't date you, doesn't mean I like spending time with you." erkände jag och log. "Let's finish our meal before we go off to the arena. We have a long night ahead of us."

Till min lättnad så undvek vi pinsamma ämnen för resten utav vår lunch. Vi hade väldigt roligt och skrattade åt de mest löjligaste sakerna. Niall fick mig att glömma problemen som skulle möta mig de kommande månaderna. Han fick mig att känna mig normal, som om jag tillhörde hans värld. Den nya känslan av frihet var nästan magisk och även om jag visste om att jag när som helst skulle dras tillbaka till min ensamma och mörka värld. Som började bli allt mer som en börda än en fördel.

"I'd like to pay please." sade han nu med en vänligare ton till vår servitör som nickade innan han öppnade munnen för att säga något.

"You might want to embrace yourselfs. There are a huge amount men with cameras outside." påpekade han och Niall gned sig frustrerat i pannan.

"You've got a backexit?" frågade han och servitören skakade på huvudet.

"Afraid not, we're back to back with a pawnshop." han ryckte på axlarna. "I'll be right back with your check."

Detta var verkligen något nytt. Jag skulle bli tvungen att ta mig tillbaka till min egna värld igen för att hitta en utväg på detta.

"So... What should we do?" frågade jag efter ett tag då jag inte hade en blekaste aning om hur jag borde hantera den här situationen. Jag skulle bli tvungen att ha en extrem kontroll över mina skenande reflexer.

"Don't worry, the car is parked right outside. We can take us there without getting hurt." försäkrade Niall mig men det var något med hans röst som fick mig att tvivla. Servitören kom tillbaka med notan och Niall plockade fram några sedlar från hans jeansficka och jag rynkade pannan.

"You should really control the amount of pocket money." påpekade jag och han flinade roat.

"Yeah, maybe you're right." han reste sig upp och jag gjorde det samma. Jag tog på mig min skinnjacka innan jag sneglade ut genom de stora fönsterna som vätte ut mot gatan. Servitören skojade inte, det var minst tjugo olika sorters kameror som bara väntade på att få användas. Männen såg ut att vara i trettioårs åldern och jag började fundera om det verkligen kunde vara deras drömjobb, att jaga kändisar varje dag.

"Wonder who tipped them off." mumlade Niall och jag kände att min puls började öka takten. Det såg rätt trångt ut där ute, det var en scen ur min värsta mardröm.

"It seem pretty crowded out there." sade jag lågt och det måste var något i min röst som fick Niall att reagera för hans ögon fokuserade direkt på mig. Idag var hans ögon marinblå, något som gjorde dem djupare än någonsin.

"You're claustrophobic." det var ingen fråga, så han visste redan svaret utan att jag behövde säga något. Jag bet mig nervöst i läppen och kollade ner på mina boots. Detta var inte något jag hade kunnat förutspå, att någon annan än pappa och jag skulle inse att det faktiskt fanns något som skrämde mig, trånga utrymmen.

"I-I'm..." började jag och visste inte riktigt vart jag skulle ta denna meningen utan att avslöja för mycket. "I was locked up in a restroom in Thailand when I was four. For almost two hours. My father forgot about me and went back to the hotel. When he realized there were another person with him he came back... But that was after I curled up into a ball and cried my eyes out." den historien kändes som en hel livstid sedan och jag tog ett djupt andetag och pressade fram ett leende. "It scared me for life." jag skrattade nervöst till men Niall log inte.

"I'm terrified of pigeons." erkände han och jag nickade långsamt. Jag var inte heller något stort fan av fåglar, men jag var inte rädd för dem. Det kändes skönt att han berättade sådana här saker om sig själv. Det gjorde inte det så svårt att se honom som mänsklig, något som jag har haft svårt att greppa. Speciellt när han ger mig de där blickarna som mer eller mindre får mitt hjärta att byta plats med min hjärna.

"They won't hurt you, and it will go very fast. I promise." sade han till slut och började leda mig mot utgången. Folk runt om i restaurangen stirrade på oss och mitt hjärta började göra extra slag på grund utav min höga puls. När vi precis var på väg att öppna dörren kunde jag känna en varm hand ta tag i min och fläta samman våra fingrar. Den gav mig en stöt som gick från min hand enda upp till mitt huvud och ner i tårna.

"I'll protect you." hörde jag intill mitt öra. Wow, det var definitivt något nytt.

---

+22 kommentarer till nästa del! :)

 

Hej!

 

Så jag tänkte att jag skriver lite här i detta inlägget istället för att kora en dagens kommentar. Det har hänt en hel del denna veckan som jag gärna skulle vilja dela med mig utav. 

 

Först och främst så vill jag bara uppmärksamma Robin Williams död, vissa såg honom som en gammal tant, andra som Aladdins ande och vissa(som jag) såg honom som Hook. Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag har fått så mycket fantasi genom att endast kolla på filmer och Hook har väll skapat liv i min vardag då den var som tråkigast. Utan fantasi så skulle inte denna bloggen finnas. Det är så synd att en person som ger hela världen en anledning till att skratta inte skrattar själv.

 

Sedan tänkte jag ta upp det här med kommentarer och kommentarsgräns. Jag har fått många frågor om varför vissa kommentarer försvinner så jag tänkte att jag tar det här. Det finns vissa här som spammar min blogg för att nå gränsen. Vilket inte är acceptabelt! Jag vet att ni är ivriga efter mer, men jag har gränsen för en anledning, och det är för att jag ska kunna hinna med att skriva ett kick ass kapitel innan den är nådd! Det är väldigt jobbigt för mig att kolla igenom alla kommentarer för att se vilka som är spamm eller inte och det tar extra lång tid. Så SNÄLLA, inget spamm tack :)

 

Och om ni orkat läsa enda hit utan att somna så wooohooo :p haha, alla ni som har frågor som ni absolut mega mycket vill ha svar på... Skriv dem inte här! Jag får flera kommentarer varje dag och jag läser de flesta men jag hinner inte att svara på alla frågor! Jag lovar att ha en frågestund snart. MEN tills vidare, om ni har en frågan ni verkligen vill ha svar på så gå in på min twitter. Som går att hitta i menyn. Jag svarar så fort jag ser det.. Promise!

 

Slutligen för att liva upp det här långa meddelandet kan jag berätta att något litet är på G bakom kulisserna här på bloggen. En viss svensk tjej-tidning har bett om att få göra en liten artikel om mig och denna bloggen! Vilket är hur awesome som heeelst! Jag lär komma med mer information när det är dags :)

 

Jag hoppas ni alla har haft en awesome sommar, för nu är det dags tillbaka till skolbänken för dem flesta(även jag :() Så jag får avrunda med att ni får lycka till på första skoldagen(SOMNA INTE!) och så hörs vi snart igen.

 

xx, Amanda

 

Efter att ha bråkat i en halvtimme om vilken bil vi skulle ta blev jag snart tvungen att trycka mig in i baksätet på Harrys svarta Range Rover. Utav ren irritation satte jag mig i mitten utav sätet för att kunna se något medan de två triumferande killarna satt i framsätet. Jag hade trilskats om att min bil hade varit bättre på så många olika sätt men de båda vägrade sätta sig där i då det verkade som att de trodde att jag skulle kidnappa dem. Lustig tanke, men samtidigt väldigt frestande.

Sammanbitet beskrev jag vägen fram till en utav våra träningsanläggningar som jag visste stod tomt så här års. Det skulle aldrig bli lägligt att visa dem vårt kontor, vår verkliga vardardagsmiljö.

Till min lättnad så verkade de inte riktigt bry sig om vart vi skulle, så länge de skulle få se en del utav det jag höll på med. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga som inte skulle väcka fler frågor om det ens gick.

"It's a parking lot." muttrade Louis irriterat, jag kunde höra besvikelsen i hans röst innan han vände sig i passagerarsätet där fram för att kolla argt mot mig.

"What did you think? A mansion? Ten story building?" frågade jag irriterat och samtidigt ironiskt innan jag tog av mitt bälte och hoppade ut ur bilen. Harry slog snabbt av motorn innan de båda hoppade ur det svarta fordonet och följde efter mig då jag började gå med hastiga steg i riktningen mot garagen som stod uppradade.

De långa längorna med garage och förvar var nästan identiskt vinröda och det enda som gick att skilja dem åt var numren som stod ovanför garageportarna.

"Where are you going?" muttrade Harry otåligt och jag kände att om detta skulle fungera så skulle de få lämna sina attityder i bilen. Mitt tålamod hade försvunnit för länge sedan, det var bara en tidsfråga innan jag skulle få ett fullt aggressionsutbrott

Jag stannade snabbt upp och vände mig om för att spänna ögonen rakt i killarna som var varsitt huvud längre än vad jag var. Om någon hade sett oss här så hade det definitivt sett roligt ut. Jag hade lätt kunnat golva dem båda, och de visste om det. Det var säkert därför de backade två steg utan att tänka.

"You two listen very carefully." snäste jag irriterat. "I am bending the line for you. My arse is on the line here, and so are your lifes. So if you want to get out of this mess alive I would suggest you leave your stuck up arse attitude behind." min röst hade höjts en aning under mitt tal men det hade gett effekt. Harry såg sammanbiten ut med samman pressade läppar och stirrade ner i asfalten medan Louis såg rädd ut med ögonen fast limmade på mig medan han oroligt bet i sin underläpp.

"So... Are you lads ready?" de såg fortfarande förstelnade ut och jag fick en känsla av att jag faktiskt skrämt dem. Jag måste så gå en charmkurs.

Med en suck tog jag ett prövande steg fram mot dem för att sluta upp en del utav utrymmet mellan oss. Deras ögon mötte nu oroligt mina och jag gav dem ett prövande drag på läpparna som skulle likna ett leende.

"I'll protect you, that's my job. And I am so good at it." min fokus pendlade mellan de båda långa killarna. "I'm really good at it. Don't underestimate me. I never lose."

"And what if you do..." jag hoppade nästan till utav Harrys raspiga röst. Jag var inte beredd på att någon skulle prata. Förvirrat kollade jag på honom, min förvirring måste synts för snart öppnade han sin mun igen. "What if you lose? Will we lose too, you know, our lifes?"

Jag kunde inte låta bli att le lite innan jag kollade ner i marken, det var så tydligt att de inte trodde mig. För mig kändes det som den dummaste frågan i hela världen, dock kunde jag se på dem att de menade allvar.

Så när jag kollade upp på dem båda igen så visste jag att efter denna rundturen så skulle deras åsikter var annorlunda.

"I. Never. Lose." sade jag långsamt och gjorde varje ord så tydligt jag bara kan innan jag vände mig om och började gå ner för en utav längorna. Snart stannade jag vid porten som jag visste skulle leda oss ner till den undre världen som jag kallar mitt hem. Min ena hand började gräva i min jackficka och fiskade upp min nyckelknippa för att hitta rätt nyckel till det lilla låset i garageporten. Efter ett tag då jag vickat lite på nyckeln klickade låset upp och jag öppnade porten till ett tomt garage.

"Get inside." beordrade jag och utan att jag behövde tjata gjorde de som jag sade. "Wow, this was new..." mumlade jag innan jag stängde porten efter dem och allt blev mörkt. Jag tände lysrören i taket innan jag tog mig förbi killarna som fortfarande såg bortkomna ut. Mina ögon skannade över den tomma väggen ett tag innan jag tog fram mitt passerkort och tryckte in den i en skarv. En lucka med en knappsats dök upp och jag tryckte in mitt födelsedatum innan jag tog ett steg tillbaka.

"So..." jag vände mig mot killarna som fortfarande såg förvirrade ut. "Let me start from the beginning." jag kunde höra väggen röra sig bakom mig och jag visste vad de skulle få se. Inte något allt för intressant utan en hiss, men jag ignorerade det och började berätta min historia.

"In ninteen fifthyfive Brent Crosby, Joe Nickson and Marvin Cason founded a compound that was going to help those in need for protection, but undercover. People around the world, those who were kicked out from police school or were too weak mentally to even pass the hard test that's needed to get in to a good police school. People that were tired of their jobs as programmers and were very skilled with stuff like database, digging up dirt in ways that's pure magic for some..." jag gick in i hissen och väntade på att killarna skulle sluta vara så långsamma. Jag tryckte in koden som larmade av det vi skulle ner till och snart stängdes dörrarna. "... They all came together to found the compound, United Kingdom Undercover Agency. Or UKUA if you may." hissen började röra sig neråt och jag vände mig mot killarna igen. "After a while the founders started to realize that they wanted more... They wanted to start families, which were not acceptable. Their job were to be the ones that didn't excist. That was what made them invinsible and made the bad guys think twise. So..." jag stannade upp då hissen stannade och vände mig om för att se dörrarna öppna sig till en stor lokal som såg ut som ett lager. Lådorna som stod på de stora stålställningarna var fyllda med vapen som antagligen inte använts på ett tag. Det var länge sedan jag var här nere. Detta var ett utav de mindre träningslägren som mer eller mindre blivit bortglömda under tiden agenturen utvecklats.

Jag tog ett steg tillbaka och lät killarna gå runt och granska skärmarna som hängde på väggarna till kontrollpanelen som avgjorde svårigheterna på träningen och liknande.

"Joe Nickson were the first to leave the agency when he met his wife Nina. He started a new life in Scotland. Marvin Cason were second to leave because he got a girl pregnant and wanted to be a father. But Brent were different he were the only one who didn't want a family..." jag satte mig ner på en utav skrivbordsstolarna medan jag kollade på då killarna började med att kolla igenom lådorna och jag började undra om de verkligen lyssna. Deras ögon blev allt större då de kollade ner i lådorna och fick syn på de olika vapnen som antagligen förvarandes där. Det skulle inte förvåna mig om någon lagt en väska full med pengar här någonstans.

"Continue." hörde jag bakom en utav hyllorna och jag kunde inte riktigt urskilja vem det egentligen var, men jag fortsatte.

"Brent only wanted a kid so he or she could carry on his legacy. So he adopted a boy, John. My father..." jag märkte att jag fick deras fulla uppmärksamhet nu och istället för att fortsätta granska vad som fanns i lådorna satte de sig istället på varsin skrivbordsstol och kollade på mig. "Brent raised him to be a strong agent and John took over the agency when Brent passed away... And he wanted to be just like his father. But that was before he came across Christina... My mother and they had me. She was a waitress at a coffeeshop and I think they fell in love, or at least my mother did."

"So? They are still together?" frågade Louis förvirrat och jag skakade bara på huvudet.

"No. I don't really care about my fathers point of view on this story because I know that he didn't love my mother. He never did. Even though he tried to convince me that. But it were so easy for him to just take me from her and dissapear. Just like he was raised to do, and so am I. I am raised just like he was..."

"You've never been in school or had friends?" Harry såg nästan pinad ut och det gjorde mig irriterad. Jag ville inte ha hans medlidande, det enda jag ville var att han skulle förstå.

"I was homeschooled and I had friends, they were just ten or twenty years older than me and still are."

"Where's your mother?" den lockiga killen såg fortfarande plågad ut och jag försökte ignorera den irriterande känslan som pirrade under min hud.

"She's... Dead."

"What happened?" frågade Louis till slut och drog av sig sin skinnjacka innan han lutade sig tillbaka.

"I don't know." jag blev förvånad hur ärlig jag faktiskt var. Men jag började tröttna på att prata, detta har varit det längsta jag någonsin pratat och jag kände att jag skulle behöva ett glas vatten snart. "So that's why your management hired me. They want me to protect you from those who tried to kill you in that parking garage."

Tystnaden föll över oss nu och jag kunde se att de båda lät min historia att sjunka in. Tyngden av tystnaden var nästan allt för tung, jag vet inte vad mer jag skulle säga. Jag hoppades nästan på att de skulle ta över vilken sekund som helst nu. Så jag var så lättad när Louis drog in ett andetag och öppnade munnen.

"So you've never had sex?"

Mina ögon spärrades upp, jag blev chockad över hans fråga och snart kunde jag inte låta bli att brista i skratt. Hans fråga var så omogen att jag var tvungen att få släppa lite på trycket som fanns inom mig. Harry slog till sin kompis i bakhuvudet med ett roat leende på sina läppar.

"Just because I have different values, doesn't mean that I'm not a human.” påpekade jag och kände genast att det var fel svar till en dum fråga.

"So you have had sex?” jag skakade bara trött på huvudet.

"Do you want to try out some weapons?" frågade jag till slut. Vi hade fortfarande hela dagen på oss att göra något roligt utav.

"For real?" Louis såg ytterst exalterad ut och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"Yeah, why not? We're here now and I have to check out some new knifes anyway." jag gav dem varsitt leende men Harry såg fortfarande tveksam ut. "You okay?"

"Yeah, sure. Why knifes? Guns should be more effective." påpekade han och drog en hand genom sitt lockiga hår.

"Knifes never runs out of bullets." sade jag och log lite innan jag vände mig mot kontrollbordet. Det måste vara mitt favorit citat, dels för att det var sant men samtidigt för att jag njöt mer utav bytet jag fångat med en kniv än att fyra av en pistol.

"Alright then. Let me check up on the others first and then we start up the shooting area." Jag startade upp satellit bilder över de tre andra.

"How do you...? Do we have...?" Harrys mörka röst lät irriterad och jag vände mig om, jag pressade ihop mina läppar medan jag försökte välja mina ord tillräckligt för att inte starta ett tredje världskrig.

"I need to keep track on you, that's a part of my job. And yes, you all have trackers on you and I can find out if you're picking your nose at home or anywhere else for that matter." det var tydligt att de inte gillade vad jag hade att säga men istället för att vänta på någon snäsig kommentar som jag var säker på endast var några sekunder ifrån att komma upp till ytan. Medan satellit bilderna spelades i bakgrunden tände jag upp lokalen och såg till så att tre lagerhyllor sjönk ner under marken och ersattes med golv. Längst in fanns ett långt bord med tio olika skjuttavlor. En del tjockare än de andra då de var till för knivar och tyngre vapen.

Jag startade upp lite musik i bakgrunden från någon radio kanal som jag inte kände igen innan jag reste mig upp för att gå fram till en utav de återstående bokhyllorna. Jag visste att jag lämnat av några vapen här någonstans. Snart hittade jag den märkta lådan och tog fram den innan jag lade ner den i en utav skrivbordsstolarna.

"Alright, knife or gun?"

Min fråga gjorde killarna nästan skrämmande upphetsade över att de skulle få skjuta på saker. För en millisekund var jag nära på att sätta tillbaka lådan igen och säga att det var en dålig idé. När de båda valt pistol tog jag fram varsin som de skulle kunna hantera utan att behöva skada mig eller någon annan allt för allvarligt. Jag gav dem en lektion i hur man laddar, tar bort säkringen och hur man får bästa resultat då man skjuter.

De båda missade ett antal gånger innan de började komma in i hur vapnen fungerade. Det var roligt att se att de inte var perfekta och vågade skratta åt sina misstag, något som fick mig att slappna av en aning och bara ha kul. Jag kastade några knivar men höll konstant ett vakande öga mot satellitbilderna. Till min lättnad höll sig alla tillräckligt borta från problem så jag slapp rycka ut med någon karatespark.

Snart var klockan så mycket att det var dags för killarna att ta sig tillbaka till verkligheten innan någon började lägga märke till deras frånvaro.

"Would you like to see our world now?" frågade Harry medan han drog på sig sin jacka igen under tiden vi stod i hissen på vägen upp.

"I... It's alright." jag skrattade lätt till då jag inte riktigt såg meningen med det.

"Oh come on, let's play some fifa and chill at my place..." föreslog Louis och jag kollade upp på honom måttligt förvirrad. "...That's 'our world' more or less when we have freetime." förklarade han till slut och jag nickade långsamt. Det verkade låta roligt men jag var tvungen att komma ihåg att jag fortfarande hade en mördare att hitta.

"You're going, end of discussion." konstaterade Harry till slut och lade en arm över mina axlar och genast slog jag bort den utan att tänka mig för.

"A reflex." muttrade jag trött innan jag tog mig ut ur hissen och såg till att säkerhetskamerorna startades igen i lagret innan vi tog oss ut till bilen.

"We need some snacks first." påpekade Louis och Harry nickade instämmande. Jag satte mig i mitten där bak igen medan jag såg Londons yttre områden flyga förbi utanför. Tröttheten om att inte fått sova ordentligt i natt och alla andra nätter börjar göra sig påmind och jag konstaterade att jag skulle behöva sova hela natten i natt utan något avbrott om jag skulle klara av turnén då jag skulle få vara uppe mer eller mindre varje natt.

"Did Niall find you last night?" frågan drog mig tillbaka in i bilen och jag skakade av mig min trötthet. Jag kunde inte riktigt urskilja vem som faktiskt frågade.

"Oh, erhm... Yes." sade jag distraherat och Louis vände sig roat om och jag höjde ett ögonbryn.

"He likes you." påpekade han med en retlig och tillgjord röst, jag skakade roat på huvudet.

"He's got a girlfriend, remember? And we hardly know each other so that would be more or less impossible." sade jag så avslappnat jag bara kunde. Men jag visste lika lite som vad han gjorde, om inte mindre. Min sociala förmåga var fortfarande bristfällig!

"Gurl," började Louis med en amerikansk accent och jag pressade ihop mina läppar för att inte börja skratta. "...He likes you. And Maja can piss off, seriously. Her attitude doesn't fit her tiny little body anyway..."

"Come on, she ain't that bad." avbröt jag honom men det var så tydligt att alla i denna bilen visste att jag ljög. Jag tror vi alla fått se en helt annan sida utav Maja än vad Niall har fått se. "I- Okay, I accidentally caught her hand in mid-air before she could hit Niall. It would have been a proper bitch slap."

"What!? Are you serious!?" utbrast Louis roat och jag kunde höra ett lågt skratt från förarsätet.

"It was a reflex, I didn't mean to interferer." försvarade jag mig själv och de båda brast nu i skratt.

You really need to get your reflexes in control.” det var precis så att Harry fick fram orden innan han fortsatte skratta. Det gjorde mig nervös över hur dålig uppsikt han hade när han körde. Men jag kunde inte låta bli att skratta till, han hade rätt... Jag får lägga till det i min To-list när jag kommer hem.

"Can you see her face, Lou?" försökte Harry få fram igen mellan sina skrattattacker och jag skakade bara trött på huvudet innan jag kollade ut genom fönstret. Vi har nu stannat vid ett Seven Eleven och när jag kollade framför mig nu så kollade båda killarna på mig.

"What?" jag kunde höra att ordet kom fram hårdare än vad jag menade. Men de verkade inte riktigt bry sig.

"You'll have to get inside and buy the snacks." påpekade Harry och drog baka sin lugg för att sätta upp det i en tofs.

"Why? If you want something, you go and get it." snäste jag nästan förolämpat till, jag var inte någons assistent... Förutom Louise förstås.

"We're famous, it'll start a riot." påpekade Louis med en kaxig ton och jag spände ögonen i dem. Med en tung suck sträckte jag ut min hand och väntade ett tag på att någon skulle reagera. Men de båda kollade endast på mig med varsitt roat leende. Jag skulle vilja slå in tänderna på dem men jag jobbade på min sociala kompetens här och då skulle jag gå minus på det jag lyckats fånga till mig de senaste tjugofyra timmarna.

"What? I'll go, as long as you pay." sade jag trotsigt och snart blinkade Harry till och jag skrattade till. "Pay up." min fokus var nu riktad mot den lockiga killen. Snart sträckte han sig efter sin jackficka och fångade upp en brun läder plånbok. Ett runt objekt på baksidan av plånboken fångade upp min uppmärksamhet.

"Is that a round circle on the backside!?" utbrast jag roat och drog åt mig plånboken men jag fick aldrig chansen att bekräfta mina aningar innan en stor hand drog tillbaka den.

"Give it to me!" snäste Harry irriterat till och jag gav ifrån mig ett roat fnitter. Var han så uppenbar så att han gömde en kondom i sin plånbok? Trots min brist på erfarenhet så var jag kompis med tillräckligt många idioter till killar för att veta hur de fungerade när det kom till ämnet, sex.

"Why don't you want me to see it?" frågade jag med en fejkad nyfikenhet. "Is it close to its expiration date?" min vassa kommentar fick Louis att dra in ett djupt andetag innan han brast i skratt och höjde sin hand för att jag skulle göra en high-five innan jag drog åt mig pengarna som Harry höll fram innan jag hoppade ut ur bilen.

Jag tog mig in i den lilla affären och gick mellan hyllorna och samlade på mig lite snacks då jag kände att min mobil vibrerade i jackfickan. Medan jag försökte balansera allt med min ena hand tog jag fram mobilen och såg min pappas namn lysa upp hela skärmen.

 

From: Father

"Get in to my office, ASAP. We need to talk."

 

Det lät väldigt officiellt... Inte för att han brukar ge mig pussar och kramar eller xoxo som dagens ungdomar gör men det brukade oftast vara lite mjukare än så. Jag tryckte ner mobilen i min jackficka och tog mig fram till kassan för att betala.

När jag kom tillbaka ut till bilen igen med plastkassen i handen satt de båda killarna med sina mobiler uppe och jag suckade tungt ut. Jag måste tillbaka till min verklighet innan jag tappar fokusen. Det var inte meningen att jag skulle umgås så här mycket med en klient. Det är fel. Jag ska hitta idioterna som hotar dessa killarna inte sitta och spela spel med dem.

"Guys. I have to get back to the office, my father need to talk to me." informerade jag dem och jag kunde inte låta bli att känna mig sorgsen. Jag har haft riktigt kul idag, de här idioter till killar har faktiskt fått mig att känna mig normal. Trots att vi skjutit med vapen och kastat knivar, något som var långt ifrån normalt så kändes det som en helt vanlig dag med ett par kompisar.

"Vad är det med dig, Marnie. Fokusera!" snäste jag mentalt åt mig själv och jag tog ett djupt andetag.

"O-Okay, that's too bad." sade Louis förvånat. "Is it because of us?"

Jag hade haft det i huvudet men inte sagt det högt för mig själv, men han måste listat ut vad som hänt i garaget i lördags. Irriterat dumförklarade jag mig själv, hur kunde jag vara så dum och tro att han inte skulle lägga märke till detta?

Vad skulle jag säga till dem?

"Oh, no. I-I don't think so. Don't worry about it." sade jag distraherat.

"What if he finds out. Will he get you fired?" frågade Harry nyfiket innan han startade bilen igen och körde ut från trottoaren.

"He can't fire me, I'm the heiress.” sade jag måttligt road över tanken. ”But he could take me off this case. And it will be as if I never existed to you lads." påpekade jag och visste att det antagligen skulle leda till det. Han visste att jag avslöjat mig, jag var så säker på den saken.

"That sucks." muttrade Louis. "I actually started to like you." hans sarkastiska ton fick mig att skratta till lite.

"Well, geeh, thanks." sade jag med en lika djup sarkasm som honom. "I might have started to enjoy your company too. But it's how it works. So my advice to you is to not get to attached to me. It's easier that way."

"Well, it's not really something you choose." påpekade Harry. "We get along, so of course we wouldn't like to see you go."

"Can you text us afterwards?" frågade Louis tveksamt. "I feel like it's our fault." det förvånade mig att han faktiskt hade ett samvete. Men klart jag visste att det var inte bara jag som skulle ha svårt att skiljas från detta uppdraget när det väl var över. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle försvinna.

"It's not your fault." sade jag bestämt. "And maybe, if I still have this assignment afterwards I'll send you a text."

"Deal." sade Harry innan han började köra mot sitt hus för att lämna av mig vid min bil.

När jag väl var ensam igen kände jag att tröttheten kom över mig igen och ångrade att jag inte köpte kaffe när jag ändå var inne i affären. Samtidigt kändes det tungt att säga hejdå till Harry och Louis, för jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna om min pappa tog ifrån mig uppdraget. Han skulle ge det till någon annan och jag skulle säkerligen bli satt på kontorsarbete i en månad.

Tankarna flög igenom mitt huvud allt medan jag körde igenom stan ut till kontoret.

"Get your shit together, Marnie. They doesn't mean anything to you." muttrade jag irriterat medan jag tog mig ut ur bilen och skyndade mig mot byggnaden. Det såg ut som det skulle börja regna vilken sekund som helst.

Jag kunde inte låta bli att bli nervös, jag är aldrig nervös! Men samtidigt hade jag aldrig gjort ett sådant här misstag innan. Jag hade i alla fall fått leva som en normal tonåring, eller så normal jag kan bli, i tjugofyra timmar så det kom väll något positivt utav det hela. Frågan var bara, var jag en Joe eller Brent?

Det var något jag aldrig lyckats komma underfund med, men just nu kände jag mig som en Joe...

Jag tog mig in i hissen och tryckte på översta knappen medan jag stampade otåligt i marken. Hissen stannade upp på fjärde våningen och Kyle dök upp bakom dörrarna. Hans kostym såg oklanderlig ut som vanligt medan hans mörka hår var tillbaka draget från hans ansikte med massor utav vax. Det var något jag absolut inte klarade av då killar har vattenkammat sitt hår, men på Kyle såg det faktiskt acceptabelt ut.

"Hey!" utbrast han glatt när han fick syn på mig och jag svalde hårt för att få bort klumpen i halsen innan jag log.

"Hi." sade jag ansträngt.

"You're going up to meet the boss?" jag nickade utan att säga något. Kyle tog sig in i hissen och tryckte på våningen under den jag skulle av på, it-avdelningen.

"He knows." mumlade jag lågt. Hissen var det enda stället där det inte fanns kameror, konstigt nog.

"I don't think he knows." sade han lågt och vände sig mot mig. "Are you sure there were no one else in the garage at the same time?" jag skakade på huvudet och suckade tungt.

"I'm so getting busted for this. I'm sure I get a new assignment in the deepest part of Africa." stönade jag tungt till och jag kunde höra hur den mörkhåriga killen bredvid mig skratta lågt.

"I'll wish you good luck, Marr." jag kollade upp på killen bredvid mig som gav mig ett vänligt leende innan han gav mig en försiktig klapp på axeln. Hissen stannade och Kyle tog sig ut ur hissen innan dörrarna stängdes igen. Jag fortsatte stampa nervöst med foten medan jag väntade några sekunder på att komma till min slutdestination.

Jag stannade upp framför de stora mörka trädörrarna och bet mig i underläppen. Vad Kyle än sade för några sekunder sedan så hade jag den där obehagliga känslan i magen. Mentalt sade jag hejdå till min plats som urusel stylist. Det var ändå inget jobb för mig, det var alldeles för personligt och utmattande.

Jag tog ett djupt andetag och höjde handen. Svagt knackade jag på dörren, jag kunde höra någon röra sig på andra sidan och det tog ett tag innan jag hörde den bekanta rösten på andra sidan.

"Come in."

---

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: