När man är liten, så hade man ingen aning om vad man skulle växa upp till att bli för människa. Det enda man ville var att bli prinsessa, gifta sig med sin drömprins och leva lyckliga i alla sina dagar. Eller så fanns det de flickorna som endast var med pojkar och gillade fotboll och bilar. Men de alla slutar på ett sätt eller annat tillsammans med den de är menade för.

Så det är inte så konstigt att jag inte tillhör någon utav de kategorierna, jag är en utav de där undantagen som inte hade en barndom och fick välja sport eller tiaror. Men jag tror jag skulle varit den som gillade bilar och sport, jag har en känsla utav det. Vad jag inte hade gissat mig till var att vaxa Zayn Maliks hår eller klippa av sömmar som tydligen poppar upp exakt överallt på Louis Tomlinson... Och då menar jag verkligen över allt. Jag hade inte heller förväntat mig att ignorera någon som Niall Horan för att jag visste att snart skulle jag försvinna igen. Och slutligen, jag trodde aldrig i hela mitt nitton års långa liv, att Niall Horan och Harry Styles skulle börja bråka om mig precis tre minuter innan de skulle upp på scen i Wembley arena framför sjuttiofemtusen fans.

Till mitt försvar så var jag inte där när det började och jag hade ingenting med saken att göra, trots jag tydligen var ämnet i den heta diskussionen mellan dessa två killar som verkade fått allt fel. Mitt handikapp när det kom till sådana här situationer gjorde inte saken bättre, för jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Allt jag gjorde var att stå där och stirra medan Liam och en säkerhetsvakt drog bort dem från varandra och fick dem att fokusera på det som faktiskt var viktigt.

"What the hell is going on!?" skrek jag rakt ut till slut och då var det redan försent. Killarna hade startat konserten och endast Louise var kvar som försökte få mig ur min stelfrusna trans.

"Niall thinks Harry tipped those paparazzis off earlier... I think..." hon såg lika fundersam ut som jag och jag bet mig nervöst i underläppen.

Min enda svaghet och Niall hade fått bevittna den. Toppen. Efter vi tagit oss in i Nialls bil var jag nära på att svimma. Trånga utrymmen gav mig rysningar och stora svårigheter att andas. Vid det laget så var mina andetag så ytliga att så fort Niall skakat av sig fotograferna så var jag medvetslös. Jag gillade inte att tappa kontrollen så där, och när jag vaknade upp igen efter att ha varit helt borta i ungefär en minut var jag redo att börja gräva min egna grav av förödmjukelse.

"... And then it went over to, Harry pulling to many women and he should stay away from you..." fortsatte Louise som fortfarande försökte pussla ihop bitarna.

"I'm confused." sade jag lågt nästan ohörbart på grund utav den skrikande publiken och musiken. Jag stirrade rakt framför mig med en uppgiven blick, jag skulle aldrig förstå mig på meningen med killar. Jag antar att jag inte är på någon sida alls. Jag var nog mer som min farfar trots allt.

Jag hade ingen lust att höra eller se killarna mer än nödvändigt. I pausen hjälpte jag dem med kläderna, vem som skulle ha vad och givetvis bytte de med varandra utan att bry sig. Med en suck ignorerade jag deras rebelliska sida och böjde mig ner för att plocka upp kläderna de slängt på marken.

"I need to talk to you." hörde jag intill mig och jag visste att det var Niall.

"I don't want to hear it." sade jag kortfattat och enkelt. Jag ville varken höra eller prata om vad det nu var som de var tvungna att prata om. Just därför hade inte jag vänner, det blir för mycket drama. För första gången någonsin tackade jag pappa för mitt mer eller mindre störda min simpla liv. Döda eller dödas. Ett enkelt val.

"I want to apologize." Niall lät stressad, snart var det dags att ta sig upp på scenen igen och lämna problemen bakom sig. Jag reste mig upp med famnen full utav kläder, min blick mötte Niall för första gången sedan restaurangen. Snart gick den över till Harry som stod och iaktog oss längre bort innan fokusen gick tillbaka mot Niall.

"It's not me you should apologize to..." han följde min blick över hans axel och stämningen ändrades direkt.

"It was his..." började han igen och jag tog ett djupt andetag och spärrade upp ögonen.

"I don't want to hear it." fräste jag argt till innan jag vände mig om och började hänga upp kläderna på galgarna.

Det var det sista jag behövde säga till någon utav dem. Så fort omklädningsrummen var i ordning inför sista spelningen här i morgon och alla kläderna hängde där de skulle bad jag Louise om att få gå hem innan killarna kom av scenen. Jag skyllde på att jag behövde själv börja packa inför Tyskland om några dagar.

Så fort jag kom hem började jag gå igenom min strategi inför turnén. Detta skulle vara något som ingen annan agent någonsin gjort. Att hålla reda på fem killar samtidigt dygnet runt skulle vara mer än påfrestande. Jag lät teven stå på i bakgrunden med satellit bilderna uppe och teve volymen på i bakgrunden medan jag började ta fram mina två bags som jag skulle ha med mig. Det skulle bli svårt att ta med sig alla vapen så jag valde det mest nödvändiga, några magasin och pistoler men självklart skulle jag ha med mig mina knivar. Det skulle bli intressant hur jag skulle komma igenom tullen.

"... And now to other news..." hörde jag i bakgrunden medan jag lade ner knivarna i fodret på min väska. "... Troubble in paradise..." jag sträckte ut mina ben från skräddarställningen jag suttit i på golvet ett tag nu och var redo för att börja hämta de kläder jag kände skulle vara behövliga. Det skulle bli den svåraste delen utav allt. Jag skulle bli tvungen att avgöra mina klädval helt själv.

När jag återfått känslan i mina ben reste jag mig upp och började gå mot mitt rum men kom inte längre förrän jag hörde mitt namn nämnas i teven. Jag kände att blodet försvann ur mitt ansikte och jag gick med rask takt tillbaka mot vardagsrummet. Min hand snodde åt sig fjärrkontrollen och tryckte bort satellit bilderna på killarna och tryckte upp nyheterna som var på teven. Jag såg på då bilder på mig och Niall lämna restaurangen. Mitt ansikte såg skräckslaget ut precis som jag just sett ett spöke och jag hade inte tillräckligt med fingrar för att kunna räkna alla mina dubbelhakor. En väldigt smickrande bild som jag lätt skulle vilja döda fotografen för. Men min mobil började ge ifrån sig ring signaler som började framkalla en sprängande huvudvärk. Detta var för mycket, till och med för mig. Men ren skräck inom mig tog jag upp min mobil och till stor lättnad var det Kyle. Jag tryckte bort ljudet på teven och slängde mig i soffan innan jag tryckte på grönlur.

"Yeah?" stönade jag fram och lade en arm över mina ögon.

"Are you alright? You sound like you could kill somebody." hans röst lät road och jag var tvungen att hålla tillbaka lusten att stänga av samtalet direkt. "Woah. That bad, huh? Somebody has surely been raining on your parade."

"Have you seen the news?" muttrade jag trött.

"Oh, Nini! I am talking to the news right now." jag tog det som ett ja. "This is so unlike you. Do you like this guy?"

"This is one of the hardest missions father has ever given me. You get so emotionally invested even if you don't want to. It makes it hard to..." jag stannade upp då jag inte riktigt visste hur jag skulle avsluta meningen.

"... Stay in the real world. That you have to dissapear some day." avslutade Kyle min mening och jag nickade innan jag insåg att han inte kunde se mig.

"Exactly." sade jag till slut och drog bort min arm från mina ögon och istället stirrade jag stint upp i taket.

"Marnie. You should embrace the moment. Don't be like your father. You've got compassion, something you probably inherited from your mother."

"I can't get too attached. I have a future..."

"That your father chose for you!" avbröt Kyle mig och jag grimaserade. Detta hade vi diskuterat innan. "These pictures that has spread all over the internet shows a lot. You know the saying; A picture says thousands of words. And these do. He seem really protective of you, and you look horrified."

"It's because of all of the people." påpekade jag.

"I know... But that doesn't change the fact that he seem ready to take a bullet for you."

"How ironic, I'm the one who should take a bullet if someone..."

"But he doesn't need to know that." avbröt Kyle mig igen och denna gången gjorde det mig irriterad.

"If you interrupt me one more time I'll hang up." snäste jag irriterat till och jag kunde höra ett lågt skratt på andra sidan.

"Just hear me out first. You might protect him from bad people, but I am sure he will protect you in every other area. Just go with it. Be a teenager for once before you turn twenty. Don't think about the day after tomorrow. Live a little and see what happens."

"Since when did you become the smarter one of us?" frågade jag förvirrat då det var så uppenbarligen att han normalt sätt skulle fisit i telefonen och sedan lagt på. "You're a good friend."

"Marnie, I'm so much more than a friend. More like a brother I think." påpekade han och jag himlade med ögonen, nästan tacksam att han inte såg det.

An annoying one at that.” kommenterade jag spydigt och jag kunde höra ett roat skratt.

Don't be mean.”

Don't be an arse.” kontrade jag innan jag suckade ut tungt. "Well, either way. Thanks."

Vi avslutade samtalet och jag sneglade mot teven där den blonda reportern fortsatte prata intensivt om fotot på mig och Niall. Jag satte igång ljudet igen men ångrade mig genast.

Oh, shut up.” muttrade jag irriterat och stängde av teven. En tystnad gick över hela lägenheten och jag lade mig tillbaka ner i soffan igen och slöt mina ögon. Vilken mardröm.

Till min lättnad verkade det som att alla låtsades som ingenting dagen efter nyheterna och helt plötsligt var det inte bara killarnas bilar fotograferna körde efter utan även min. Vilket var en väldigt underlig känsla, till min lättnad slapp jag visa mitt ID till killen som genast öppnade upp grindarna till mig och jag kunde köra bak till ingången. Det som inte hade förändrats var killarnas humör och det var precis som att ha en rosa elefant i rummet som alla försökte undvika. Vilket gjorde det svårt att jobba då det inte längre var ett konstant oljud som brukade gå igenom omklädningsrummet. Nu var det bara en obekväm tystnad.

"So I was thinking we could meet back at my place later." mumlade Harry lågt medan jag höll på att sätta upp hans hår i en tofs.

"Sounds good." svarade jag lika lågt men det kändes nästan som vi skrek. Alla kunde höra vår konversation och jag kunde känna ett antal ögon bränna i nacken på mig medan jag försökte fånga upp så mycket hår jag bara kunde.

"You've got your bags with you?"

"Yes, I thought we discussed this yesterday. We're having a sleep over." suckade jag irriterat till och jag visste inte vad jag sagt fel för så fort jag fått ihop Harrys tofs tillräckligt bra drogs jag bakåt och ut genom dörren utav Niall. Jag måste ha ett hål i radarn när det kommer till honom, jag kunde känna av allas energi förutom hans. Niall förblev ett mysterium för mig.

"What are you doing?" frågade jag förvirrat då han stängde dörren efter oss.

"She can take care of herself, trust me..." hörde Harrys röst jag innan dörren slog igen, tack för förtroendet! Niall kanske hade bestämt sig för att göra sig av med mig eller kanske döda mig. Tanken gjorde mig ytterst road, jag tror jag fortfarande hade vunnit över honom. Harry hade rätt, jag kunde ta hand om mig själv.

"You're having a sleep over with him?" min fokus gick över till den blonda killen framför mig som verkade vara irriterad. I bakhuvudet kunde min inre röst höras av att jag måste sagt något för att göra honom arg. Men detta trodde jag inte var problemet.

"What about it?" frågade jag förvirrat.

"He's going to try something, I am sure of it." jag stannade upp utav hans ord och kunde inte förstå hur fel han hade. Jag brast i skratt och skakade roat på huvudet, detta var så långt ifrån sanningen.

"Niall, trust me when I say this. Harry's just a friend, nothing else."

"Well, he doesn't know that." envisades han och jag skakade trött på huvudet. Harry visste mycket väl att det inte var något mellan oss och om han ens försökte så visste han att jag skulle inte tänka två gånger utan att kastrera honom.

"Yes, he does." sade jag mellan sammanpressade tänder. Jag förstod inte varför vi fortfarande hade denna konversationen. Under tystnaden insåg jag att vi endast stod några meter ifrån dörren och jag kunde se skuggor under dörren. Självklart var de allt för nyfikna för att inte tjuvlyssna. Jag tog tag i Nialls handled och drog honom längre ner i korridoren. Jag öppnade en utav dörrarna till ett lagerrum och drog in honom där och stängde dörren efter mig.

"What are we doing in here?" frågade han förvirrat.

"Talking in private." svarade jag irriterat. "Alright, so this is new to me. And if I come on too strong tell me." förvarnade jag honom innan jag satte mig ner på en utav lådorna och han satte sig på boxen framför mig som max var en meter ifrån. "Harry and me are just friends. Only friends, and it's because we have a lot incommon. Nothing else, and what ever is going on between us can't be compared to that. Alright?"

"Then why won't you let me take you out on a date?" är vi tillbaka till det igen!? Den blonda killen framför mig försökte pussla ihop bitarna men jag visste att det alltid skulle finnas bitar som fattades så länge han var i min närhet.

"Because, there is a reason why I've never had friends or boyfriends before..." utbrast jag och insåg att jag nästan skrek. Jag samlade mig snabbt och tog ett djupt andetag. "You're a really nice guy, Niall. It's just, I don't want to hurt you. And it may seem very confusing when I say that but I have your wellbeeing in mind. And I'm not good for you."

I need a better reason than that to keep away from you.” påpekade han efter ett tag och jag hade hundra olika anledningar. Jag mördar folk, går omkring med knivar och vapen i rockärmen, jag har milt sagt familje problem och om någonsin skulle bli överraskad av någon skulle mina reflexer genast ta stryp grepp. Men jag lät bli.

Tystnaden föll över oss och jag hade slut på ord, jag hade sagt allt jag behöver. Jag har varnat honom och jag hade inget mer jag kunde framföra.

"We should probably get back." mumlade jag lågt och ställde mig upp. Jag började gå mot dörren innan jag öppnade munnen igen. "So how is Maja?" jag kommer inte längre innan jag snurrar runt i ren chock och möts upp utav ett par läppar mot mina. Som fast frusen står jag, helt osäker på vad jag borde göra.

"I-I'm not good fo..." började jag protestera och jag kunde känna hans armar dras tätare runt om mig.

"Just let it go." mumlade han mot mina läppar och jag pressade ihop dem ytterligare. Jag skulle aldrig kunna "släppa taget" framför honom, det betydde något helt annat i min värld. Men jag försökte så gott jag kunde och kände att min kropp mjuknade upp under hans beröring. Innan jag visste ordet av hade jag armarna slingrade runt hans hals och besvarade kyssen. Stötar gick från mina läppar enda ner till mina tår och upp igen. Helt plötsligt försvann alla förvaringslådor och det lilla rummet vi befann oss i. Just då var det bara vi, och jag hade ingenting emot det. Allt jag kände var Niall, en trygghet som jag aldrig känt tidigare...

"What the fuck are you doing!?" skrek min inre lilla ninja som jag snabbt låste in i sitt lilla rum igen och tänkte över det Kyle sagt. Lev i nuet... Nialls mjuka läppar rörde sig mot mina och innan jag fick chansen att tänka över mitt val drog jag mig bort andfått. Vad var det med mig? Jag kollade frustrerat på den blonda killen framför mig som jag kunde se ha svårt att släppa taget.

"You have no idea what you're getting yourself into." mumlade jag lågt. Och det lät mer som ett hot än en varning.

"I don't care." det var nästan en viskning men jag hörde det och kände att hans händer letade sig runt min midja igen men denna gången stoppade jag honom.

"I need to work, and so do you." sade jag så vasst jag bara kunde så att han skulle förstå att inget skulle hända här.

"Why do you do that?" frågade Niall efter ett tag medan vi fortfarande stod på exakt samma platser och kollade på varandra som om vi var de enda två människorna i hela världen.

"Do what?"

"It feels like you're saying goodbye all the time, like you're going to disappear." jag var tvungen att svälja ner klumpen som började formas i min hals två gånger innan jag ens kunde förmå mig att prata. Varför kunde denna killen se rakt igenom mig!?

"Don't be stupid. I've just got this job, and it's a job I am planning to keep." sade jag skarpt innan jag bröt ögonkontakten och vände mig om för att öppna dörren och försvann så fort jag bara kunde ner för korridoren för att mötas upp utav nyfikna blickar och frågor jag aldrig skulle kunna förmå mig själv att besvara.

Vi kom aldrig ifrån arenan förrän vid midnatt och jag var redo att gå och lägga mig så fort jag kom till Harry. Men jag skulle aldrig kunna somna där, jag visste det allt för väl. Medan Harry var uppe och duschade satte jag upp min dator så jag kunde hålla koll på killarna under tiden nere i hans vardagsrum. Alla var hemma hos sig och tog farväl utav sina nära och kära innan planet lyfter i morgon.

"What are they doing?" hörde jag bakom mig och jag kollade över axeln för att se Harry i ett par grå mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Saying goodbye. Shouldn't you be doing the same?" frågade jag efter ett tag och snart satte han sig ner bredvid mig och kollade på datorskärmen.

"I saw them yesterday." jag nickade långsamt innan jag drog mina ben under mig och granskade kamera fem. Trött gnuggade jag mig i ögonen.

"Maybe we should take movie-night another time?" frågade han efter ett tag.

"Yeah, you should go to bed, we're going to the airport pretty early tomorrow." påpekade jag och gäspade innan jag kollade över på den lockiga killen. Hans hår var fortfarande fuktigt från duschen.

"So should you."

"I can't." sade jag trött.

"Why? It's not like they are going to run out and have some fun at this hour." jag visste att han hade rätt, men det var inte det som var problemet.

"It's not that. Even though I should probably be watching this thing twenty-four seven. But I have a bad habit of talking in my sleep."

"For real?" Harrys röst lät allt för road för att det skulle vara hälsosamt för hans del.

"Yes, ever since I was a child. So it's not good for me to sleep around other people because I'll more or less say anything that's on my mind. Which is really bad for a person that is full of secrets."

"I won't tell anyone anything." lovade Harry och jag log lite.

"Thanks, but I won't take any risks."

"I already know that you're more or less an assassin. There's nothing really that would surprise me anymore."

"You would be surprised. " utan att säga något mer reste han sig upp och sträckte ut sin hand för att dra upp mig från soffan. Utan att ta den fällde jag ihop min dator och lät den ligga innan jag följde med Harry upp till sovrummet på översta våningen. Jag bytte om till ett par flanell skjorts och en stor t-shirt innan jag borstade tänderna och trasslade ut mitt hår innan jag lade mig bredvid Harry i sängen. Snart blev rummet mörkt och jag låg där under tystnad och funderade om jag verkligen skulle kunna somna.

"If you try anything..." började jag efter ett tag.

"You will cut my balls. I believe you." avslutade han som en bekräftelse på att det inte var något mellan oss. Tack gud. Tystnaden föll över oss igen och jag slöt ögonen men det skulle inte finnas en chans att jag skulle somna.

"I was the one who called the paparazzi on you." flög det ur Harry efter ett tag och det lät så förhastat att jag var tvungen att öppna ögonen igen även fast jag inte skulle se honom.

"I know." erkände jag.

"How?"

"I have your phone records. After yesterday, when Niall went all wild and crazy I checked it out." jag ryckte på axlarna tröts jag visste att han inte kunde se mig.

"Yeah, about that..." började han. "What was that all about? It wasn't just about that I tipped them off."

"I think it was about me... I have a hard time with confined spaces and I had a panic attack."

"I am so sorry!" han tände genast lampan och satte sig upp i sängen. Han såg ytterst ångersfull ut där han satt i sin svart gråa utstyrsel.

"It's okay, you didn't know that." jag log lite mot honom innan jag kollade upp i taket igen.

"What's between you guys anyway?" frågade han efter ett tag. "I mean, do you like him?" Det tog mig ett tag att gå igenom alternativen jag hade.

"Yes, I think I do. The problem still remains that I will disappear some day when all of this is over. And you'll never see me ever again. Like you said, I am an assassin and I don't have afford to fall in love or get any soft spots."

"He really likes you, you know."

"I'm so far from the love expert." protesterade jag efter ett tag. Detta började bli löjligt! Jag visste inte vad jag skulle ge mig in i, jag kunde inte utveckla känslor utan att bli krossad i slutet. Det skulle bara inte få gå så långt.

"I don't think that really matters." jag sneglade mot Harry som drog en hand genom sitt nu torra hår.

"So what should I do? Are there some kind of rules I should know about?" frågade jag efter ett tag. Detta var något jag aldrig skulle kunna fråga någon annan, det var långt ifrån okej att fråga någon enligt mig. Det skulle få mig att se dum ut.

"Marnie, the only thing you should think about is to open up. Like, give him you and not the agent Marnie... Be a careless girl that doesn't think about murderes or knifes or guns. Try for twenty four hours." föreslog han och jag stirrade på honom ett tag. Att jag ens övervägde detta men jag skulle aldrig kunna göra det han ville.

"I can't loose focus." sade jag stelt.

"Then just be you as much as you can. It's all he wants. Go on that date." Jag granskade hans ansikte ett tag innan jag nickade.

"I'll think about it." suckade jag ut till slut. "Can we sleep now?" Ett stort flin gick över Harrys ansikte innan han lade sig ner igen. Han släckte ljuset ännu en gång och jag lade mig med ryggen mot honom.

"Marnie and Niall sitting in a tree. K. I. S. S. I. N. G...."

"Shut up, asshole!" utbrast jag till slut och slängde en kudde över min axel. Ett lågt skratt hördes innan jag fick tillbaka kudden.

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: