”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade Eleanor glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace och se till att ta bort det där trädet innan någon obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” sade jag innan jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace...

Snabbt bläddrade jag vidare genom sidorna till något som lät mindre deprimerande. Jag svalde hårt och fokuserade på texten som var emellanåt att urskilja på grund utav Harrys främmande handstil. De otroligt svårläsliga krokarna gjorde att det tog längre tid för mig att läsa än vad de brukade göra, det var även svårt att ta till sig orden jag läste...

Man hörde osäkra fotsteg på ovanvåningen, de var ojämna och snart såg jag den vackra varelsen försöka stötta sig ner för trappan med hjälp av räcket. Grace klänning fastnade under ena skon och när hon endast hade några trappsteg kvar var hon nära på att falla med huvudet före, snabbt tog jag emot henne innan hon föll till golvet.

Snart tog jag ett stadigt tag om Grace hand för att stötta henne medan jag granskade henne uppifrån och ner. Den mörka klänningen passade hennes kropp perfekt och det var svårt att tro att hon faktiskt var på riktigt.

Hon tog ett djupt andetag och en lätt rosa nyans dök upp på hennes kinder medan hon kollade på mig och jag var tvungen att svälja ett litet leende.

”You're beautiful.” mumlade jag lågt och Grace mötte upp min blick, trots hennes högklackade skor var hon fortfarande mycket kortare än mig.

”If I break a leg, I'll blame you.” muttrade hon surt och jag kunde inte låta bli att flinade åt hennes irriterade ansiktsuttryck...

"You've written all this?" Frågade jag mållöst, det var precis så att min röst höll. Den var några oktaver högre än vanligt. Jag hade endast läst halva och jag var inte tillräckligt säker på om jag var psykiskt stark nog att fortsätta utan att bryta ihop. Det som gjorde saken ännu värre var att pianorummet och detta huset, som dykt upp i mina drömmar och de bortglömda minnena fanns i boken. De var skriva på ett sätt som inte gick att missta att detta var samma plats som tatuerats in på min näthinna de senaste månaderna. Den konstiga känslan av att jag missat något var extremt jobbig då jag demonstrativt stängde igen Harrys dagbok. Det bruna omslaget var nött och det var tydligt att boken gått igenom mycket.

Han svarade inte på min fråga utan när jag sneglade upp på honom satt han bara ihop sjunken med huvudet i sina händer. Detta var en jobbig stund för honom också, jag visste att det fanns saker i slutet som jag antagligen borde läsa, men jag lät bli. Det hade varit en dröm, något som inte hänt i verkligheten, och vad som än hände som fick Harry att reagera såhär så var jag lättad över att det var en dröm och inget annat.

"Why am I in this?" försökte jag igen. "We've never met before, Harry." jag svalde hårt och lät boken lägga sig på soffan mellan oss, utrymmet mellan oss var större än vanligt och jag var inte speciellt bekväm med det. Tanken skrämde mig, inte bara att han var så avlägsen för tillfället, men också för att denna parallella verkligheten som Harry skapat lät inte så dålig att jag nästan önskade att den var verklighet.

"If you want to leave, I understand." muttrade den sorgsna mörkhåriga killen bredvid mig, det var det första han sagt på en timme medan han låtit mig läsa. Han hade inte rört sig en millimeter sedan han gav mig boken.

Han gav mig en utväg nu, frågan var bara om jag var villig nog att ta den. Boken skrämde mig, hans tankar om allt det som hänt i hans dröm skrämde mig, men det som gjorde mig livrädd var att jag faktiskt upplevt några utav dem i mina drömmar. Fanns det en chans att vi undermedvetet var länkade till varandra?

Men jag var inte redo att lämna, det fanns inte en chans att jag ville lämna i heller för det skulle betyda att tryggheten som jag kände hos Harry skulle försvinna och mardrömmarna skulle komma tillbaka. Samtidigt var jag tvungen att bestämma mig för vad vi var, det var inte rättvist att säga att jag skulle stanna när det var så uppenbart att Harry ville ha något mer. Jag visste bara inte om jag var redo för att ta det steget som skulle krävas. Det hade gått över tjugofyra timmar nu sedan jag sade hejdå till mitt gamla liv, men det kändes som en livstid sedan. Jag har börjat inse att jag har inte haft ett förhållande eller något från mitt gamla liv sedan jag vaknade upp på sjukhuset. Men det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Tveksamt sneglade jag på Harry bredvid mig, jag kände en klump formas i min hals och jag var tvungen att svälja hårt innan jag tog försiktigt tag i hans handled. Jag lyckades fånga till mig hans uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han skulle vänta huvudet trött, stötar gick igenom mig åter igen och snabbt pressade jag tillbaka minnena som jag inte hade tid med för tillfället.

Lugnt mötte jag hans blick, eller i alla fall hoppades jag på att jag såg lugn ut för inombords höll jag på att få panik över det jag var på väg att göra. Jag släppte inte taget om hans handled utan lyfte hans hand upp till min kind, jag tog ett djupt andetag och kände hans parfym fylla mitt luktsinne innan jag mötte hans blick igen. De gröna ögonen var oförstående medan jag höll kvar hans hand mot min kind då den tydligt skulle falla till mitt knä om jag inte höll kvar den.

"Kiss me." mumlade jag lågt, i ett hopp om att det var en tydlig order. Men killen framför mig som för några dagar sedan hoppade på mig med en intensiv kyss endast var i någon konstig chock, det var något som hindrade honom. Försiktigt tog jag tag i hans t-shirts för att dra honom mot mig utan att se allt för desperat ut, han följde lydigt med i rörelsen trots han tydligt fortfarande var i chock. De sista centimetrarna tvekade han inte längre utan mötte snart upp mina läppar i en kyss som kändes i varenda nerv i min kropp, enda ut i fingertopparna och ner i mina tår. Harrys fylliga läppar var det enda jag kände då de rörde sig effektivt mot mina, hans ena hand gick över min rygg och drog mig tätare innan han lutade sitt huvud en aning för att fördjupa kyssen. Våra tungor möttes och kämpade över vem som skulle dominera.

Motvilligt avbröt jag kyssen efter ett tag för att hämta andan, våra pannor lutades mot varandra medan vi båda andfått kollade varandra in i ögonen. Det kändes så rätt som denna situationen kunde kännas, något som gjorde mitt val så mycket lättare än vad det borde vara. Jag borde vara förkrossad att jag kände så här, men det kändes inte mer än rätt. Det gick inte att jämföra Dylan med Harry, det gick inte för de kom från en helt annan värld och jag börjar inse att jag tillhörde en av dessa världar mer än den andra.

"I'm not leaving." mumlade jag lågt, jag kollade på då Harry slickade sig på under läppen med tungspetsen innan ett litet leende dök upp på hans läppar. Det var inte det vanliga flinet som han brukade ha utan detta var något annorlunda, hela situationen var annorlunda med senaste gången vi kysst varandra.

"Woah." viskade han lågt fram och bekräftade att han hade känt samma sak. "So you're not afraid of me?" han gjorde mig påmind om boken som låg mellan oss, jag drog mig bakåt för att kolla ner på den bruna boken innan jag mötte de nästintill lysande gröna ögonen.

"I'm not afraid of you," erkände jag och nickade långsamt. "I'm curious, and a bit weirded out, but not afraid." jag skrattade lätt till och kände hur Harrys fingrar lekte med mina.

"You know, you can't actually take me to the hospital tomorrow?" sade jag i ett hopp om att byta samtalsämne, han drog förvirrat ihop mina ögonbryn och särade en aningen på sina fylligt rosa läppar. "You are forgetting that people are watching." han gav mig det där sneda leendet som fick fjärilarna i min mage att bli galna.

"I have to admit, it's easy to forget that in your presence, but I actually brought it up with the management before."

Jag nickade långsamt medan jag drog ihop mina läppar en aning medan jag funderade, jag var definitivt inte lika lugn som vad Harry var. Det gjorde mig nervös att veta att hela världen skulle titta på, jag kunde redan nu känna pressen som satts på mig endast efter några sekunder.

"Breath, Grace." hörde jag bredvid mig och jag drog genast in färsk luft i lungorna utan att tänka på att jag hade hållit andan ett tag. Förvånat vände jag mig mot Harry som granskade mig med en lugn blick. "You'll be alright."

"Du kommer klara dig, Grace. Du klarar det." Mässade jag lugnt för mig själv medan jag väntade på att Harry skulle slänga in rullstolen i bagaget. Hans irriterat lugna ord gjorde ingen påverkan, inte ens igår när han om och om igen försäkrade sig om att inget skulle hända så gjorde det bara att klumpen i magen växte från en pingisboll till ett bowlingklot.

Snart hoppade den långa killen in bredvid mig, han hade dragit bak sitt hår i en tofs. Han synade mig ett tag i fullständig tystnad innan han lutade sig över mot mig och öppnade facket framför mig.

"Take these." uppmanade Harry mig och räckte mig ett par svarta solglasögonen.

"It's not even sunny." påpekade jag förvirrat och jag stirrade på killen bredvid mig som höjde ögonbrynen. Det hade varit mulet i snart en månad och jag började faktiskt sakna solen, men inte tillräckligt mycket för att gå omkring med solglasögon i ett hopp om att molnen skulle spricka upp. Snart insåg jag vad dem var till och mina läppar gjorde ett litet o innan jag tog emot dem.

Självklart så befann sig någon där utanför när Harry backade ut, genast började blixtrarna avfyras och villigt satte jag på mig solglasögonen. Så fort porten slog igen trycktes gasen i botten i ett hopp om att slippa undan blickarna och kamerorna som var bakom oss.

"You're still alive." påpekade Harry roat och försiktigt började jag ta av glasögonen. "Keep them on until the high way." Jag förstod genast vad han menade när vi stannade vid första rödljuset och jag kände någon köra upp bredvid oss. Så här pågick det fram tills vi kom på motorvägen och under tystnad åkte mot sjukhuset. Emellanåt kunde jag känna en stor hand läggas på mitt ben, antagligen en lugnande gest men det drog bara fram de där jobbiga minnena som jag försökte tränga bak.

Lättnaden sköljde över mig när Harry stannade utanför entrén, jag kände hur hela min kropp slappnade av. Jag hade klarat av den första allmänna bilturen, detta som skulle ske härnäst hos doktorn skulle bli en barnlek.

Harry hjälpte mig ut ur bilen innan han placerade mig i rullstolen, jag mötte de gröna ögonen som osäkert kollade på mig.

"Are you okay?" frågade han osäkert och jag log innan jag nickade. ”Should I come with you?”

"No, don't worry." försökte jag övertyga honom, det var tydligt att han inte var övertygad men gav mig ändå en motvillig puss på pannan innan jag började rulla in genom de automatiska glasdörrarna. Jag kände hans ögon bränna i min rygg innan jag tog höger för att ta hissen upp till andra våningen. En djup suck släppte jag fram medan jag väntade, om han skulle vara så beskyddande så skulle jag behöva tålamod utav stål.

Jag försökte så gott jag kunde släppa tankarna om det jag skulle bli tvingad och ta tag i senare och fokusera på det jag hade framför mig. Vilket var ett flertal test av känseln i benen, undersökning i min ryggrad och ett antal röntgenbilder som skulle tas innan denna dagen skulle vara över.

Min vanliga doktor som var en gammal tant så säkerligen vilken sekund som helst skulle gå i pension, men hon var väldigt försiktig och snäll, så jag hade absolut inget emot när hon började känna över mina lår och neråt för att kolla efter några sorters reflexer.

"So..." började Dr. Grath som drog försiktigt bak sina gråa lockar innan hon petade upp sina glasögon som hamnat på nästippen. Hon satt bakom sitt skrivbordet medan jag satt mittemot henne och granskade henne i ett hopp om att jag snart skulle få åka tillbaka till Harrys hus. Jag hade ingenting emot att vara här, det var ett hemtrevligt kontor, jag hade bara inte lust att bli analyserad.

"So?" jag väntade otåligt medan hon granskade röntgenbilderna genom att hålla upp dem mot sin skrivbordslampa som stod bredvid hennes dator. Det förvånade mig varje gång hon började snabbt trycka på tangenterna som vilken annan tonåring gjorde, hon såg gammal ut men var definitivt en fri och ungdomlig själ.

"Grace, what doctor did you have when you was in the hospital?" mumlade hon distraherat medan hon lade ner ena röntgenbilden och kollade ner i sina papper innan hon tog upp nästa bild.

"Ehum... I believe his name was George Sunderland" sade jag förvirrat och genast reste hon sig upp.

"I'll be right back." sade hon snabbt innan hon rättade till sin vita sjukhusrock och tog sig ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i kontoret. Jag kollade ner på min mobil och det var tydligt att Harry började bli otålig på att vänta, jag tryckte på uppringning och väntade medan signalerna gick fram.

"When are you done?" svarade han en aningen otåligt.

"Hello to you to." sade jag med tung ironi. "I have no idea, I think there's something wrong with my radiographs." jag kunde inte låta bli att vara nervös.

"I'm sure everything is just fine." sade han och suckade. Jag hörde röster bakom mig medan musik spelades och jag lyssnade extra noga när jag hörde någon ropa Harrys namn.

"Where are you?" frågade jag smått nyfiket.

"I am getting you a job." svarade han glatt och jag kände att blodet i mitt ansikte försvann.

"You don't even know what I'm good at." väste jag irriterat fram, jag vet att jag hade gått med på detta. Men för att vara helt ärlig trodde jag faktiskt att det var något han och jag skulle göra tillsammans så jag kunde säga nej till hans giriga och dumma idéer.

"Oh, I have a good idea. Trust me." sade Harry, uppenbart road över vad han hörde. Dr. Grath öppnade snart dörren och jag ryckte till.

"I've got to go." sade jag snabbt och lade på innan han fick chansen att säga något mer snabbt tryckte jag ner telefonen i min skinnjacka igen. Hela min uppmärksamhet låg på den gråhåriga kvinnan som åter igen pressade upp sina glasögon, en aningen för högt denna gången för att det skulle vara hälsosamt.

"What did Dr. Sunderland say to you about your injury?" frågade hon till slut, en väldigt rak och tydlig fråga.

"That I had to do surgery if I ever wanted to get my legs back. He also told me that the insurance didn't cover the damages that would be possible I would get." jag stannade upp och bet mig lite i min underläpp medan jag väntade på att Dr Grath skulle reagera. Det enda hon gjorde var att skaka på sitt lilla huvud så lockarna yrde omkring henne.

"No, no, no." mumlade hon frustrerat medan hon kollade genom sina papper för fjärde gången och förhoppningsvis den sista. Det gjorde mig extremt nervös. "Well, miss Sonenclar. That is no longer accurate."

Förvirrat kollade jag på henne i ett hopp om att hon skulle komma med en fortsättning, men hennes tystnad gjorde att jag otåligt började pilla med en papperslapp som låg framför mig på skrivbordet. Jag började försiktigt vika ihop den lilla fyrkantiga lappen medan jag funderade.

"D-Do I need amputation?" stammade jag skräckslaget fram, jag kände andan fastna i halsen av tanken att inte ha några ben alls. Det var ännu värre än den situationen jag var i för närvarande.

"No, you are misunderstanding me, miss." sade Grath men en suck. "Teenagers..." muttrade hon och jag höjde på ögonbrynen, det var uppenbart att hon var irriterad.

"Your spine is just fine, the vertebrae you're supposed to be having trouble with, that is very important to the nerve system, is indeed intact." jag stirrade på hennes röda läppar som skapade rynkorna runt hennes mun att röra på sig medan hon snabbt försökte förklara vad det var hon ville få fram men jag hängde inte med.

"What?" Jag drog trött ihop mina ögonbryn i ett hopp om att det skulle hjälpa mig att hänga med den rappa tanten framför mig som för tillfället hade mer liv än vad jag hade, hon hade uppenbarligen gjort en upptäckt i min tragiska situation.

"You've healed very very good, Grace. Your legs have lost some of their strength but they are very indeed functional. Which means that with the right exercise and the right medicine, you actually will be able to walk."

+25 kommentarer till nästa :)

Dagens kommentar:

 De ojämnt gröna ögonen stirrade på mig genom spegeln, den gula fläcken var mer uppenbar än någonsin på grund utav förändringarna som var på väg att ske. Den avlånga spegeln stod mot en vägg i köket som Harry hjälpt oss att flytta tidigare innan han tog sig upp igen för att duscha och ta hand om något annat som han var ovanligt tyst om. Hans sätt att ljuga var uppenbart, hans käkar spändes en aning och han fick den där blicken i hans ögon som sade att jag försökte stänga ute allt annat runt omkring som kunde avslöja honom.

Det mörka håret framhävde min bleka hy som var väldigt läskigt likt en vampyr eller en asocial människa som inte varit ute på ett år.

Louise eller "Lou" som Harry kallade henne höll på att klippa det sista av mitt hår då Harry kom in i köket med mobilen i munnen och drog precis en svart Led Zeplin t-shit över huvudet i all hast. Han stannade upp då han fick syn på mig och tog mobilen ur munnen innan han fyrade av ett leende mot mig. Hans gröna vackra ögon granskade mig en långstund. Jag kunde inte låta bli att bli generad medan hans intensivt ögon fokuserade på mina.

"Looking good." Sade han till slut, tydligt att det var något som stressade honom. Mina ögon fokuserade på Louise som kollade upp på killen som tog sig snabbt och smidigt fram till kylskåpet.

"You are in a hurry." konstaterade hon medan hon fokuserade åter på mitt hår med sin sax i handen.

"Yeah, the paperwork for next year is in the office and they want me to swing by." han slog igen kylskåpet med en vattenflaska i handen innan han stannade upp någon meter bakom oss och kollade på medan Louise fortsatte att putsa till mina toppar.

"What happens next year?" frågade jag nyfiket, men Harrys sammanbitna min sade mig att jag inte skulle få något svar på det.

"They are..." började Louise som lät som ett svar på min fråga, men kom inte längre förrän Harrys mörka röst avbröt henne.

"Will you be alright alone for a couple of hours?" frågan var riktad mot mig och jag kollade förvirrat på killen som mer eller mindre gick på stället.

"Yes, of course." sade jag och log lite för att lätta upp stämningen en aning men den pinsamma tystnaden lade sig över oss innan Harry tog initiativet och pussa mig på tinningen.

Mina tankar gick tillbaka till samtalet jag fick tidigare om doktorsmötet jag hade planerat i morgon, jag ville upplysa honom om det, men jag var inte speciellt säker på om jag ville ha honom med mig på mötet.

"Alright, I've got to go." Han tog min hand och väckte mig ur min trans.

"I've got an doctors appointment tomorrow." Orden föll automatiskt från mina läppar utan att tänka på det, irriterat drog jag undan min hand som berördes av killen som gjorde det så svårt för mig att tänka innan jag pratar.

"Okay, I've got an appointment with my psychiatrist so I'll drop you off, don't worry about it!" Han slängde ett snabbt litet leende mot mig innan han började gå ut i hallen medan han pratade och det sista ropade han från dörren innan den stängdes igen och allt blev tyst.

När jag kollade upp på Louise, hade hennes ögonbryn höjt sig en decimeter.

"Woah." Mumlade hon bakom lågt. Smått oförstående fäste jag blicken på henne och hon sneglade roat ner på mig. "It's just... I've never seen him like this protective over a girl ever. Not even with his sister. What did you do to him?" Det sista var tydligt ett skämt men även jag undrade samma sak ibland, vad hade jag gjort för att ens få hans uppmärksamhet. Det kändes för bra för att vara sant, som om jag skulle vakna upp vilken sekund som helst och inse att allt detta bara varit en dröm. En väldigt bra dröm dock för omväxlingsskull.

"Gemma?" sade jag distraherat.

"Yeah, you've met his family?" Louise lade ner sin sax i en utav fickorna i bältet med massa fickor på.

"Yes, we had some kind of trip there a couple of days ago."

"Woah... You've really made an impression." mumlade hon fram och gav mig en sista blick i spegeln. "Done. What do you thing?"

Jag granskade mitt kortare och väldigt mycket mörkare hår. Mitt naturligt vågiga hår räckte ner över mina axlar, något som tidigare hade nått ner till min midja. Det såg mycket fylligare ut än tidigare med den mörka bruna färgen som skimrade en aning i rött.

"Thank you so much, I love it." sade jag och log upp mot Louise som besvarade mitt leende med ett litet drag på läpparna. "I'll pay you back as soon as I can." lade jag snabbt till.

"Oh, don't be silly. You're a friend of Harry's, don't think about it." hon hjälpte mig av med det svarta skynket som varit runt mig innan hon började städa upp runt omkring sig.

Louise var snart utanför dörren och lämnade mig ensam kvar i det gigantiska huset, något som skrämde mig lite. Jag visste aldrig när drömmar och glömda minnen skulle komma upp till ytan, jag kunde fortfarande inte kontrollera över dem, men jag var lättad över att Harry inte var här för att förstärka chansen till att de minnena skulle dyka upp.

Louise lämnade mig sittandes i min rullstol i hallen och jag kände att så fort huset blev tyst började de okända tankarna i bakhuvudet vakna till liv, jag pressade skräckslaget tillbaka dem men det gick inte, jag reagerade allt för sent och jag dök snabbt ner i ett nytt minne.

En morgontrött Harry stod med ryggen mot mig, framför honom stod en blond Grace som såg minst sagt sliten ut, några löv och kvistar hängde i hennes allt för ljusa hår.

”Grace?” Harrys raspiga morgonröst hördes. ”Do you know what time it is?” Grace skakade på huvudet, han klev åt sidan som en gest om att den andra Grace skulle gå in. Hon passerade hans näst intill nakna kropp och hon vände sig snart mot honom då hon kommit in i hallen. Uttrycket hon bar var tydligt att hon var osäker på vart hon skulle sätta sina ögon, precis som jag varit när han gått omkring i handduk på det där hotellet. Det var uppenbart att han hade samma påverkan på den blonda Grace som han hade på mig i verkligheten. Harry kollade upp på väggen mot den moderna klockan och vi båda följde hans blick till klockan i hallen, halv sex visade pekarna. De gröna ögonen som nu verkade piggna till vändes mot den blonda tjejen, de granskade henne en lång stund innan han öppnade munnen.

”How did you get over the wall?” frågade Harry förvirrat och höjde en hand mot den andra Grace, han drog ut ett antal löv ur hennes hår men långt ifrån alla, hon grimaserade.

”You kind of need to move the tree outside.” påpekade hon ironiskt och Harry skrattade trött innan han blev allvarlig igen...

Jag drogs tillbaka till verkligheten och stirrade på den stängda stora dörren framför mig som dragit fram minnet. Frustrerat försökte jag förstå varför detta huset innehöll så många minnen som jag inte någonsin upplevt. Nervöst vände jag mig mot vardagsrummet och slöt mina ögon i hopp på att något skulle åter igen triggas igång för att få någon sorts information om varför.

Efter några sekunder började jag känna mig löjlig och suckade ljudligt innan jag öppnade ögonen och rullade in långsamt i det stora rummet. Jag tog mig fram till den stora mörka skinnsoffan och drog mig upp i en halvt sittande position, mina ögon skannade efter en fjärrkontroll eller något för att sätta igång monstret framför mig. Det fanns allt för många olika sorters boxar och liknande för att det skulle vara hälsosamt, men snart fick jag tag i en fjärrkontroll som verkade passa till teven.

Ett gammalt avsnitt utav Ridiculousness på MTV dök upp på den stora teveskärmen, jag lutade mig tillbaka och kollade på medan folk slog sig allvarligt. I mellan åt kunde jag inte låta bli att skratta åt deras olyckor och visste mycket väl att det skulle kunna hända mig om jag fortfarande hade möjligheten att röra mig som vanligt.

Jag lät mina fingrar leka med topparna till mitt mörka hår och jag bet mig osäkert i läppen. Mina ögon kom ner till min klädsel, jag hade fått låna några kläder som Gemma lämnat kvar under sin förra övernattning. De svarta mjukisbyxorna var lite för snäva runt låren för min smak men det fick fungera tills vidare tillsammans med en utav Harrys t-shirts. Han hade erbjudit sig till att köpa nya kläder men jag var rädd för att han skulle komma tillbaka med märkeskläder för flera tusen pund, något som jag inte skulle vara beredd på att ta emot.

Gästvänligheten han gav mig och lät mig bo här var tillräckligt och så fort allting lagt sig i huset hemma så skulle jag nog kunna be någon packa ihop mina saker. Men för tillfället, så var jag en utav de minst önskade människorna där och jag var inte redo att hoppa in i ännu en krigszon.

Ett ljud utomhus drog till sig min uppmärksamhet och jag spetsade öronen då jag hörde fotsteg komma upp på verandan utanför, en nyckel gick in i dörren och för ett tag trodde jag att Harry var tillbaka. Men när dörren gick upp hördes en främlings röst ropa Harrys namn.

"Hello?" hörde jag den manliga rösten ropa och dörren slog igen bakom honom men jag kände fortfarande hans närvaro. Jag var osäker på om jag borde svara honom eller låtsas som om ingen var hemma så skulle han gå, men efter ett tag insåg jag att han inte skulle ge sig. "Harry!"

"He's not home!" ropade jag tillbaka och kollade mig över axeln för att se en brunett kille stå i dörröppningen till vardagsrummet. Hans steg kom snart närmare och ställde sig snart framför mig med ett förvirrat uttryck, uppenbart att detta var något som han inte hade förutsett. Hans korta hår såg fuktigt ut i det mjuka gråa ljuset som kom in genom de stora fönstren, något som sade mig att det regnade ute. Kort skäggstubb prydde hans kinder och haka, de havsgröna ögonen såg oförstående ut och det var tydligt att han försökte bestämma sig för vad han ska göra.

"Hi?" sade killen mer som en fråga än en hälsning. "Where's Harry?"

"Hi, he's at the office and signing something." informerade jag osäkert.

"Oh, right." mumlade han distraherat, han nickade långsamt innan han drog ihop sina ögonbryn och pekade osäkert på mig. "And who are you?"

"I'm Grace." presenterade jag mig själv och sträckte fram min hand, han tog den och log lite.

"Louis."

"Well, you're more than welcome, I guess, to stay and wait for him." sade jag och ryckte på axlarna. Louis nickade frånvarande medan han drog av sig sin tjocka jacka och vände sig om för att lägga den på fåtöljen. Han stannade upp när han fick syn på rullstolen och jag kände hans blick fästa sig på mig.

"You are Grace Sonenclar?" frågade han förbluffat och jag nickade långsamt, osäker på vart han ville komma. Men istället för att förklara sig satte han sig bara ner bredvid mig, jag kände hans ögon på mig. "When did you guys meet?" frågan kändes som om den kunde ha fler svar, men samtidigt kändes det som att det ena svaret skulle spärra in mig på psyket resten utav mitt liv.

"In a coffeeshop." svarade jag tveksamt och vände bort blicken från teven där just en kille hade försökt ställa sig på ett rullband med styltor. Jag funderade över om jag borde utsätta den okända killen för min nyfikenhet men snart kunde jag inte låta bli. "What is Harry going to sign?"

"Oh, we had to cancel the tour earlier this year because of our accident, so the management have decided to kick it off next year in stead. We all have signed the lease but, Harry has been gone for so long so I guess he's the last one signing." hans dialekt gjorde det tydligt att han inte var här ifrån och jag kände att nyfiken blev allt starkare över varför Harry inte ville att jag skulle veta att han skulle börja jobba igen. Men samtidigt fångade jag upp hans ord i början, "Our accident".

"You were in the accident with him?" frågade jag, jag hade inte fått veta speciellt mycket om hans olycka. Bara att han hade krockat, men inget annat. Harry visste så mycket mer om mig än vad jag gjorde om honom, men samtidigt kändes det som jag kunde allt.

"Yeah, I just had a couple of manageable injuries, but Harry was in a coma for a while. We only know that one died in the other car." jag bet mig lite i underläppen medan jag försökte smälta det Louis just sagt.

"Where?" sade jag snabbt, rädsla över att höra hans svar, det skulle vara för stort sammanträffande om... Jag klarade inte av ens att avsluta tanken i mitt huvud.

"Oh, I have no idea, I don't remember. We were drunk, stupid and I still have a huge gap in my memories from that night."erkände han. "But I'm so thankful that we got out alive, though I think Harry feels really guilty when it comes to that one who died. I think he's really beating himself up for it."

Jag nickade långsamt medan jag funderade över det han just sagt, jag var smått lättad över att han inte sagt något som liknade platsen där Alice dog. Irriterat slog jag mentalt till mig själv för att ens komma in på den tanken att det var därför jag hamnat här, att han kände sig skyldig. Men det var tydligt att detta var två helt olika delar.

"What about you?" frågade Louis till slut och drog mig ur mina tankar.

"Car accident on the highway." sammanfattade jag oberört, jag hade berättat denna historien allt för många gånger för att ens känna hugget av ilska. "I'm hoping on a miracle." erkände jag och skrattade nervöst till.

"I'm relieved that he has you around then, I think he could use someone who have gone through something similar." jag nickade och log lite snabbt mot honom innan jag vände tillbaka fokusen mot teven. "So you guys are just... Friends?" jag skrattade snabbt till och vände mig smått roat mot den uppenbart raka killen, hans oskyldiga ögon granskade mig.

"Yes." sade jag rakt, jag visste att han letade efter detaljer, men jag var inte riktigt redo för att ge denna främlingen alla detaljer.

"Aouch, friendzoned." sade han roat. "Never thought this day would come!"

"I am not friendzoning him!" utbrast jag och puttade till Louis axel.

"You're not friendzoning who?" hörde jag bakom mig, jag vände mig inte om för jag visste redan vem rösten tillhörde. Genast kände jag hettan över hela mitt ansikte och jag stirrade på Louis som uppenbarligen var nära på att spricka av skratt. Men när han sneglade mot Harry så försvann allt det oseriösa och ersattes med en allvarlig blick, han kollade mot mig och blinkade roat till med ena ögat innan han reste sig upp.

"I need to have a word with you." sade Louis allvarligt, Harry ignorerade honom och kom istället fram till mig, han lutade sig ner och pussade mig på hjässan innan jag kände hans läppar mot mitt öra.

"I love your hair." han försvann snart ut i köket efter Louis och lämnade mig med andan i halsen.

Harry's Point of view

"What do you think you're doing?!" Väste Louis lågt då vi kommit in i köket. Han stannade upp vid diskbänken och vände sig om. "You've found a Grace? What did you think would happen? She's not the one you dreamed about! You're starting to sound like a psycopath, what are the doctors giving you, hallucination pills?" det sista var jag nästan säker på att även Grace kunde höra, den öppna planytan gav oss inte speciellt mycket privat område, så som jag önskade för tillfället. Jag bet mig på insidan av min kind då jag visste att även Louis snäsiga kommentarer skulle ta slut efter ett tag, även om orden han sade gjorde ont. Han visste vilka knappar han skulle trycka på, men det han inte förstod var att det var inte bara en tjej som jag drömt om, utan det var tjejen som även fanns på riktigt.

"You absolutely need to get your head checked up again because this isn't healthy. And you are cruel to that poor girl in there that doesn't even know why you picked her up in a coffeeshop!"

"Alright, enough!" sade jag till slut, men jag hade inte direkt något mer att tillägga. Jag hade inget som jag kunde försvara mig själv med utan att låta galen, det var tydligt att omvärlden såg denna situationen på ett annat sätt.

"Wake up, Harry." sade Louis till slut med en trött röst och tog sig fram till mig. Han klappade mig tafatt på axeln innan han började gå tillbaka in i vardagsrummet. Djupt försjunken i mina tankar hängde jag distraherat efter, Grace mötte min blick med hennes nyfikna men samtidigt förvirrade ögon. Det var tydligt att frågor skulle dyka upp så fort Louis bestämde sig för att gå och jag försökte så gott jag kunde förbereda mig.

"It was nice meeting you, Grace." sade han artigt, hon sneglade snabbt mot min kompis och gav honom ett litet leende innan hennes fokus flyttades tillbaka till mig.

"Yeah, nice meeting you too." mumlade hon lågt. Louis drog åt sig sin dunjacka och utan att vända sig om för att ge mig en sista blick utan tog sig snabbt mot hallen och snart slogs dörren igen lite extra hårt.

Tystnaden över oss lade sig och jag släppte fram en suck innan jag tog mig fram till soffan och satte mig bredvid Grace. Jag lät min arm lägga sig om hennes axlar och snart kände jag hennes huvud luta sig mot min axel.

Sluttexterna på något tråkigt MTV program rullade med en bakgrundsmusik som var det enda ljudet man kunde höra för tillfället innan Grace till slut bröt tystnaden och jag visste vad som skulle hända här näst.

"So?" började hon, tydligt att hon ville att jag skulle börja berätta utan att hon ens skulle behöva fråga, men orden kom inte naturligt ut från min mun. Jag försökte pressa fram något men det gick inte, hur skulle jag förklara för henne så att hon inte ville försvinna här ifrån och aldrig se mig igen.

"So..." var allt jag fick fram och jag kände irritationen som utstrålades från den otroligt vackra brunetten vid min sida. Jag kände att hon lyfte sitt huvud och drog sig bakåt för att granska mig, hennes blick brände hål på sidan av mitt huvud och snart kunde jag inte låta bli att möta hennes blick.

De vackra gröna ögonen släppte inte mig och de gjorde att jag kunde granska den vackra gula sprickan som gjorde dem så udda. Hon blinkade några gånger innan hon till slut öppnade munnen igen med frågan jag inte riktigt visste hur jag skulle besvara.

"What dream?"

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: