”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade Eleanor glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace och se till att ta bort det där trädet innan någon obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” sade jag innan jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace...

Snabbt bläddrade jag vidare genom sidorna till något som lät mindre deprimerande. Jag svalde hårt och fokuserade på texten som var emellanåt att urskilja på grund utav Harrys främmande handstil. De otroligt svårläsliga krokarna gjorde att det tog längre tid för mig att läsa än vad de brukade göra, det var även svårt att ta till sig orden jag läste...

Man hörde osäkra fotsteg på ovanvåningen, de var ojämna och snart såg jag den vackra varelsen försöka stötta sig ner för trappan med hjälp av räcket. Grace klänning fastnade under ena skon och när hon endast hade några trappsteg kvar var hon nära på att falla med huvudet före, snabbt tog jag emot henne innan hon föll till golvet.

Snart tog jag ett stadigt tag om Grace hand för att stötta henne medan jag granskade henne uppifrån och ner. Den mörka klänningen passade hennes kropp perfekt och det var svårt att tro att hon faktiskt var på riktigt.

Hon tog ett djupt andetag och en lätt rosa nyans dök upp på hennes kinder medan hon kollade på mig och jag var tvungen att svälja ett litet leende.

”You're beautiful.” mumlade jag lågt och Grace mötte upp min blick, trots hennes högklackade skor var hon fortfarande mycket kortare än mig.

”If I break a leg, I'll blame you.” muttrade hon surt och jag kunde inte låta bli att flinade åt hennes irriterade ansiktsuttryck...

"You've written all this?" Frågade jag mållöst, det var precis så att min röst höll. Den var några oktaver högre än vanligt. Jag hade endast läst halva och jag var inte tillräckligt säker på om jag var psykiskt stark nog att fortsätta utan att bryta ihop. Det som gjorde saken ännu värre var att pianorummet och detta huset, som dykt upp i mina drömmar och de bortglömda minnena fanns i boken. De var skriva på ett sätt som inte gick att missta att detta var samma plats som tatuerats in på min näthinna de senaste månaderna. Den konstiga känslan av att jag missat något var extremt jobbig då jag demonstrativt stängde igen Harrys dagbok. Det bruna omslaget var nött och det var tydligt att boken gått igenom mycket.

Han svarade inte på min fråga utan när jag sneglade upp på honom satt han bara ihop sjunken med huvudet i sina händer. Detta var en jobbig stund för honom också, jag visste att det fanns saker i slutet som jag antagligen borde läsa, men jag lät bli. Det hade varit en dröm, något som inte hänt i verkligheten, och vad som än hände som fick Harry att reagera såhär så var jag lättad över att det var en dröm och inget annat.

"Why am I in this?" försökte jag igen. "We've never met before, Harry." jag svalde hårt och lät boken lägga sig på soffan mellan oss, utrymmet mellan oss var större än vanligt och jag var inte speciellt bekväm med det. Tanken skrämde mig, inte bara att han var så avlägsen för tillfället, men också för att denna parallella verkligheten som Harry skapat lät inte så dålig att jag nästan önskade att den var verklighet.

"If you want to leave, I understand." muttrade den sorgsna mörkhåriga killen bredvid mig, det var det första han sagt på en timme medan han låtit mig läsa. Han hade inte rört sig en millimeter sedan han gav mig boken.

Han gav mig en utväg nu, frågan var bara om jag var villig nog att ta den. Boken skrämde mig, hans tankar om allt det som hänt i hans dröm skrämde mig, men det som gjorde mig livrädd var att jag faktiskt upplevt några utav dem i mina drömmar. Fanns det en chans att vi undermedvetet var länkade till varandra?

Men jag var inte redo att lämna, det fanns inte en chans att jag ville lämna i heller för det skulle betyda att tryggheten som jag kände hos Harry skulle försvinna och mardrömmarna skulle komma tillbaka. Samtidigt var jag tvungen att bestämma mig för vad vi var, det var inte rättvist att säga att jag skulle stanna när det var så uppenbart att Harry ville ha något mer. Jag visste bara inte om jag var redo för att ta det steget som skulle krävas. Det hade gått över tjugofyra timmar nu sedan jag sade hejdå till mitt gamla liv, men det kändes som en livstid sedan. Jag har börjat inse att jag har inte haft ett förhållande eller något från mitt gamla liv sedan jag vaknade upp på sjukhuset. Men det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Tveksamt sneglade jag på Harry bredvid mig, jag kände en klump formas i min hals och jag var tvungen att svälja hårt innan jag tog försiktigt tag i hans handled. Jag lyckades fånga till mig hans uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han skulle vänta huvudet trött, stötar gick igenom mig åter igen och snabbt pressade jag tillbaka minnena som jag inte hade tid med för tillfället.

Lugnt mötte jag hans blick, eller i alla fall hoppades jag på att jag såg lugn ut för inombords höll jag på att få panik över det jag var på väg att göra. Jag släppte inte taget om hans handled utan lyfte hans hand upp till min kind, jag tog ett djupt andetag och kände hans parfym fylla mitt luktsinne innan jag mötte hans blick igen. De gröna ögonen var oförstående medan jag höll kvar hans hand mot min kind då den tydligt skulle falla till mitt knä om jag inte höll kvar den.

"Kiss me." mumlade jag lågt, i ett hopp om att det var en tydlig order. Men killen framför mig som för några dagar sedan hoppade på mig med en intensiv kyss endast var i någon konstig chock, det var något som hindrade honom. Försiktigt tog jag tag i hans t-shirts för att dra honom mot mig utan att se allt för desperat ut, han följde lydigt med i rörelsen trots han tydligt fortfarande var i chock. De sista centimetrarna tvekade han inte längre utan mötte snart upp mina läppar i en kyss som kändes i varenda nerv i min kropp, enda ut i fingertopparna och ner i mina tår. Harrys fylliga läppar var det enda jag kände då de rörde sig effektivt mot mina, hans ena hand gick över min rygg och drog mig tätare innan han lutade sitt huvud en aning för att fördjupa kyssen. Våra tungor möttes och kämpade över vem som skulle dominera.

Motvilligt avbröt jag kyssen efter ett tag för att hämta andan, våra pannor lutades mot varandra medan vi båda andfått kollade varandra in i ögonen. Det kändes så rätt som denna situationen kunde kännas, något som gjorde mitt val så mycket lättare än vad det borde vara. Jag borde vara förkrossad att jag kände så här, men det kändes inte mer än rätt. Det gick inte att jämföra Dylan med Harry, det gick inte för de kom från en helt annan värld och jag börjar inse att jag tillhörde en av dessa världar mer än den andra.

"I'm not leaving." mumlade jag lågt, jag kollade på då Harry slickade sig på under läppen med tungspetsen innan ett litet leende dök upp på hans läppar. Det var inte det vanliga flinet som han brukade ha utan detta var något annorlunda, hela situationen var annorlunda med senaste gången vi kysst varandra.

"Woah." viskade han lågt fram och bekräftade att han hade känt samma sak. "So you're not afraid of me?" han gjorde mig påmind om boken som låg mellan oss, jag drog mig bakåt för att kolla ner på den bruna boken innan jag mötte de nästintill lysande gröna ögonen.

"I'm not afraid of you," erkände jag och nickade långsamt. "I'm curious, and a bit weirded out, but not afraid." jag skrattade lätt till och kände hur Harrys fingrar lekte med mina.

"You know, you can't actually take me to the hospital tomorrow?" sade jag i ett hopp om att byta samtalsämne, han drog förvirrat ihop mina ögonbryn och särade en aningen på sina fylligt rosa läppar. "You are forgetting that people are watching." han gav mig det där sneda leendet som fick fjärilarna i min mage att bli galna.

"I have to admit, it's easy to forget that in your presence, but I actually brought it up with the management before."

Jag nickade långsamt medan jag drog ihop mina läppar en aning medan jag funderade, jag var definitivt inte lika lugn som vad Harry var. Det gjorde mig nervös att veta att hela världen skulle titta på, jag kunde redan nu känna pressen som satts på mig endast efter några sekunder.

"Breath, Grace." hörde jag bredvid mig och jag drog genast in färsk luft i lungorna utan att tänka på att jag hade hållit andan ett tag. Förvånat vände jag mig mot Harry som granskade mig med en lugn blick. "You'll be alright."

"Du kommer klara dig, Grace. Du klarar det." Mässade jag lugnt för mig själv medan jag väntade på att Harry skulle slänga in rullstolen i bagaget. Hans irriterat lugna ord gjorde ingen påverkan, inte ens igår när han om och om igen försäkrade sig om att inget skulle hända så gjorde det bara att klumpen i magen växte från en pingisboll till ett bowlingklot.

Snart hoppade den långa killen in bredvid mig, han hade dragit bak sitt hår i en tofs. Han synade mig ett tag i fullständig tystnad innan han lutade sig över mot mig och öppnade facket framför mig.

"Take these." uppmanade Harry mig och räckte mig ett par svarta solglasögonen.

"It's not even sunny." påpekade jag förvirrat och jag stirrade på killen bredvid mig som höjde ögonbrynen. Det hade varit mulet i snart en månad och jag började faktiskt sakna solen, men inte tillräckligt mycket för att gå omkring med solglasögon i ett hopp om att molnen skulle spricka upp. Snart insåg jag vad dem var till och mina läppar gjorde ett litet o innan jag tog emot dem.

Självklart så befann sig någon där utanför när Harry backade ut, genast började blixtrarna avfyras och villigt satte jag på mig solglasögonen. Så fort porten slog igen trycktes gasen i botten i ett hopp om att slippa undan blickarna och kamerorna som var bakom oss.

"You're still alive." påpekade Harry roat och försiktigt började jag ta av glasögonen. "Keep them on until the high way." Jag förstod genast vad han menade när vi stannade vid första rödljuset och jag kände någon köra upp bredvid oss. Så här pågick det fram tills vi kom på motorvägen och under tystnad åkte mot sjukhuset. Emellanåt kunde jag känna en stor hand läggas på mitt ben, antagligen en lugnande gest men det drog bara fram de där jobbiga minnena som jag försökte tränga bak.

Lättnaden sköljde över mig när Harry stannade utanför entrén, jag kände hur hela min kropp slappnade av. Jag hade klarat av den första allmänna bilturen, detta som skulle ske härnäst hos doktorn skulle bli en barnlek.

Harry hjälpte mig ut ur bilen innan han placerade mig i rullstolen, jag mötte de gröna ögonen som osäkert kollade på mig.

"Are you okay?" frågade han osäkert och jag log innan jag nickade. ”Should I come with you?”

"No, don't worry." försökte jag övertyga honom, det var tydligt att han inte var övertygad men gav mig ändå en motvillig puss på pannan innan jag började rulla in genom de automatiska glasdörrarna. Jag kände hans ögon bränna i min rygg innan jag tog höger för att ta hissen upp till andra våningen. En djup suck släppte jag fram medan jag väntade, om han skulle vara så beskyddande så skulle jag behöva tålamod utav stål.

Jag försökte så gott jag kunde släppa tankarna om det jag skulle bli tvingad och ta tag i senare och fokusera på det jag hade framför mig. Vilket var ett flertal test av känseln i benen, undersökning i min ryggrad och ett antal röntgenbilder som skulle tas innan denna dagen skulle vara över.

Min vanliga doktor som var en gammal tant så säkerligen vilken sekund som helst skulle gå i pension, men hon var väldigt försiktig och snäll, så jag hade absolut inget emot när hon började känna över mina lår och neråt för att kolla efter några sorters reflexer.

"So..." började Dr. Grath som drog försiktigt bak sina gråa lockar innan hon petade upp sina glasögon som hamnat på nästippen. Hon satt bakom sitt skrivbordet medan jag satt mittemot henne och granskade henne i ett hopp om att jag snart skulle få åka tillbaka till Harrys hus. Jag hade ingenting emot att vara här, det var ett hemtrevligt kontor, jag hade bara inte lust att bli analyserad.

"So?" jag väntade otåligt medan hon granskade röntgenbilderna genom att hålla upp dem mot sin skrivbordslampa som stod bredvid hennes dator. Det förvånade mig varje gång hon började snabbt trycka på tangenterna som vilken annan tonåring gjorde, hon såg gammal ut men var definitivt en fri och ungdomlig själ.

"Grace, what doctor did you have when you was in the hospital?" mumlade hon distraherat medan hon lade ner ena röntgenbilden och kollade ner i sina papper innan hon tog upp nästa bild.

"Ehum... I believe his name was George Sunderland" sade jag förvirrat och genast reste hon sig upp.

"I'll be right back." sade hon snabbt innan hon rättade till sin vita sjukhusrock och tog sig ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i kontoret. Jag kollade ner på min mobil och det var tydligt att Harry började bli otålig på att vänta, jag tryckte på uppringning och väntade medan signalerna gick fram.

"When are you done?" svarade han en aningen otåligt.

"Hello to you to." sade jag med tung ironi. "I have no idea, I think there's something wrong with my radiographs." jag kunde inte låta bli att vara nervös.

"I'm sure everything is just fine." sade han och suckade. Jag hörde röster bakom mig medan musik spelades och jag lyssnade extra noga när jag hörde någon ropa Harrys namn.

"Where are you?" frågade jag smått nyfiket.

"I am getting you a job." svarade han glatt och jag kände att blodet i mitt ansikte försvann.

"You don't even know what I'm good at." väste jag irriterat fram, jag vet att jag hade gått med på detta. Men för att vara helt ärlig trodde jag faktiskt att det var något han och jag skulle göra tillsammans så jag kunde säga nej till hans giriga och dumma idéer.

"Oh, I have a good idea. Trust me." sade Harry, uppenbart road över vad han hörde. Dr. Grath öppnade snart dörren och jag ryckte till.

"I've got to go." sade jag snabbt och lade på innan han fick chansen att säga något mer snabbt tryckte jag ner telefonen i min skinnjacka igen. Hela min uppmärksamhet låg på den gråhåriga kvinnan som åter igen pressade upp sina glasögon, en aningen för högt denna gången för att det skulle vara hälsosamt.

"What did Dr. Sunderland say to you about your injury?" frågade hon till slut, en väldigt rak och tydlig fråga.

"That I had to do surgery if I ever wanted to get my legs back. He also told me that the insurance didn't cover the damages that would be possible I would get." jag stannade upp och bet mig lite i min underläpp medan jag väntade på att Dr Grath skulle reagera. Det enda hon gjorde var att skaka på sitt lilla huvud så lockarna yrde omkring henne.

"No, no, no." mumlade hon frustrerat medan hon kollade genom sina papper för fjärde gången och förhoppningsvis den sista. Det gjorde mig extremt nervös. "Well, miss Sonenclar. That is no longer accurate."

Förvirrat kollade jag på henne i ett hopp om att hon skulle komma med en fortsättning, men hennes tystnad gjorde att jag otåligt började pilla med en papperslapp som låg framför mig på skrivbordet. Jag började försiktigt vika ihop den lilla fyrkantiga lappen medan jag funderade.

"D-Do I need amputation?" stammade jag skräckslaget fram, jag kände andan fastna i halsen av tanken att inte ha några ben alls. Det var ännu värre än den situationen jag var i för närvarande.

"No, you are misunderstanding me, miss." sade Grath men en suck. "Teenagers..." muttrade hon och jag höjde på ögonbrynen, det var uppenbart att hon var irriterad.

"Your spine is just fine, the vertebrae you're supposed to be having trouble with, that is very important to the nerve system, is indeed intact." jag stirrade på hennes röda läppar som skapade rynkorna runt hennes mun att röra på sig medan hon snabbt försökte förklara vad det var hon ville få fram men jag hängde inte med.

"What?" Jag drog trött ihop mina ögonbryn i ett hopp om att det skulle hjälpa mig att hänga med den rappa tanten framför mig som för tillfället hade mer liv än vad jag hade, hon hade uppenbarligen gjort en upptäckt i min tragiska situation.

"You've healed very very good, Grace. Your legs have lost some of their strength but they are very indeed functional. Which means that with the right exercise and the right medicine, you actually will be able to walk."

+25 kommentarer till nästa :)

Dagens kommentar: