De ojämnt gröna ögonen stirrade på mig genom spegeln, den gula fläcken var mer uppenbar än någonsin på grund utav förändringarna som var på väg att ske. Den avlånga spegeln stod mot en vägg i köket som Harry hjälpt oss att flytta tidigare innan han tog sig upp igen för att duscha och ta hand om något annat som han var ovanligt tyst om. Hans sätt att ljuga var uppenbart, hans käkar spändes en aning och han fick den där blicken i hans ögon som sade att jag försökte stänga ute allt annat runt omkring som kunde avslöja honom.

Det mörka håret framhävde min bleka hy som var väldigt läskigt likt en vampyr eller en asocial människa som inte varit ute på ett år.

Louise eller "Lou" som Harry kallade henne höll på att klippa det sista av mitt hår då Harry kom in i köket med mobilen i munnen och drog precis en svart Led Zeplin t-shit över huvudet i all hast. Han stannade upp då han fick syn på mig och tog mobilen ur munnen innan han fyrade av ett leende mot mig. Hans gröna vackra ögon granskade mig en långstund. Jag kunde inte låta bli att bli generad medan hans intensivt ögon fokuserade på mina.

"Looking good." Sade han till slut, tydligt att det var något som stressade honom. Mina ögon fokuserade på Louise som kollade upp på killen som tog sig snabbt och smidigt fram till kylskåpet.

"You are in a hurry." konstaterade hon medan hon fokuserade åter på mitt hår med sin sax i handen.

"Yeah, the paperwork for next year is in the office and they want me to swing by." han slog igen kylskåpet med en vattenflaska i handen innan han stannade upp någon meter bakom oss och kollade på medan Louise fortsatte att putsa till mina toppar.

"What happens next year?" frågade jag nyfiket, men Harrys sammanbitna min sade mig att jag inte skulle få något svar på det.

"They are..." började Louise som lät som ett svar på min fråga, men kom inte längre förrän Harrys mörka röst avbröt henne.

"Will you be alright alone for a couple of hours?" frågan var riktad mot mig och jag kollade förvirrat på killen som mer eller mindre gick på stället.

"Yes, of course." sade jag och log lite för att lätta upp stämningen en aning men den pinsamma tystnaden lade sig över oss innan Harry tog initiativet och pussa mig på tinningen.

Mina tankar gick tillbaka till samtalet jag fick tidigare om doktorsmötet jag hade planerat i morgon, jag ville upplysa honom om det, men jag var inte speciellt säker på om jag ville ha honom med mig på mötet.

"Alright, I've got to go." Han tog min hand och väckte mig ur min trans.

"I've got an doctors appointment tomorrow." Orden föll automatiskt från mina läppar utan att tänka på det, irriterat drog jag undan min hand som berördes av killen som gjorde det så svårt för mig att tänka innan jag pratar.

"Okay, I've got an appointment with my psychiatrist so I'll drop you off, don't worry about it!" Han slängde ett snabbt litet leende mot mig innan han började gå ut i hallen medan han pratade och det sista ropade han från dörren innan den stängdes igen och allt blev tyst.

När jag kollade upp på Louise, hade hennes ögonbryn höjt sig en decimeter.

"Woah." Mumlade hon bakom lågt. Smått oförstående fäste jag blicken på henne och hon sneglade roat ner på mig. "It's just... I've never seen him like this protective over a girl ever. Not even with his sister. What did you do to him?" Det sista var tydligt ett skämt men även jag undrade samma sak ibland, vad hade jag gjort för att ens få hans uppmärksamhet. Det kändes för bra för att vara sant, som om jag skulle vakna upp vilken sekund som helst och inse att allt detta bara varit en dröm. En väldigt bra dröm dock för omväxlingsskull.

"Gemma?" sade jag distraherat.

"Yeah, you've met his family?" Louise lade ner sin sax i en utav fickorna i bältet med massa fickor på.

"Yes, we had some kind of trip there a couple of days ago."

"Woah... You've really made an impression." mumlade hon fram och gav mig en sista blick i spegeln. "Done. What do you thing?"

Jag granskade mitt kortare och väldigt mycket mörkare hår. Mitt naturligt vågiga hår räckte ner över mina axlar, något som tidigare hade nått ner till min midja. Det såg mycket fylligare ut än tidigare med den mörka bruna färgen som skimrade en aning i rött.

"Thank you so much, I love it." sade jag och log upp mot Louise som besvarade mitt leende med ett litet drag på läpparna. "I'll pay you back as soon as I can." lade jag snabbt till.

"Oh, don't be silly. You're a friend of Harry's, don't think about it." hon hjälpte mig av med det svarta skynket som varit runt mig innan hon började städa upp runt omkring sig.

Louise var snart utanför dörren och lämnade mig ensam kvar i det gigantiska huset, något som skrämde mig lite. Jag visste aldrig när drömmar och glömda minnen skulle komma upp till ytan, jag kunde fortfarande inte kontrollera över dem, men jag var lättad över att Harry inte var här för att förstärka chansen till att de minnena skulle dyka upp.

Louise lämnade mig sittandes i min rullstol i hallen och jag kände att så fort huset blev tyst började de okända tankarna i bakhuvudet vakna till liv, jag pressade skräckslaget tillbaka dem men det gick inte, jag reagerade allt för sent och jag dök snabbt ner i ett nytt minne.

En morgontrött Harry stod med ryggen mot mig, framför honom stod en blond Grace som såg minst sagt sliten ut, några löv och kvistar hängde i hennes allt för ljusa hår.

”Grace?” Harrys raspiga morgonröst hördes. ”Do you know what time it is?” Grace skakade på huvudet, han klev åt sidan som en gest om att den andra Grace skulle gå in. Hon passerade hans näst intill nakna kropp och hon vände sig snart mot honom då hon kommit in i hallen. Uttrycket hon bar var tydligt att hon var osäker på vart hon skulle sätta sina ögon, precis som jag varit när han gått omkring i handduk på det där hotellet. Det var uppenbart att han hade samma påverkan på den blonda Grace som han hade på mig i verkligheten. Harry kollade upp på väggen mot den moderna klockan och vi båda följde hans blick till klockan i hallen, halv sex visade pekarna. De gröna ögonen som nu verkade piggna till vändes mot den blonda tjejen, de granskade henne en lång stund innan han öppnade munnen.

”How did you get over the wall?” frågade Harry förvirrat och höjde en hand mot den andra Grace, han drog ut ett antal löv ur hennes hår men långt ifrån alla, hon grimaserade.

”You kind of need to move the tree outside.” påpekade hon ironiskt och Harry skrattade trött innan han blev allvarlig igen...

Jag drogs tillbaka till verkligheten och stirrade på den stängda stora dörren framför mig som dragit fram minnet. Frustrerat försökte jag förstå varför detta huset innehöll så många minnen som jag inte någonsin upplevt. Nervöst vände jag mig mot vardagsrummet och slöt mina ögon i hopp på att något skulle åter igen triggas igång för att få någon sorts information om varför.

Efter några sekunder började jag känna mig löjlig och suckade ljudligt innan jag öppnade ögonen och rullade in långsamt i det stora rummet. Jag tog mig fram till den stora mörka skinnsoffan och drog mig upp i en halvt sittande position, mina ögon skannade efter en fjärrkontroll eller något för att sätta igång monstret framför mig. Det fanns allt för många olika sorters boxar och liknande för att det skulle vara hälsosamt, men snart fick jag tag i en fjärrkontroll som verkade passa till teven.

Ett gammalt avsnitt utav Ridiculousness på MTV dök upp på den stora teveskärmen, jag lutade mig tillbaka och kollade på medan folk slog sig allvarligt. I mellan åt kunde jag inte låta bli att skratta åt deras olyckor och visste mycket väl att det skulle kunna hända mig om jag fortfarande hade möjligheten att röra mig som vanligt.

Jag lät mina fingrar leka med topparna till mitt mörka hår och jag bet mig osäkert i läppen. Mina ögon kom ner till min klädsel, jag hade fått låna några kläder som Gemma lämnat kvar under sin förra övernattning. De svarta mjukisbyxorna var lite för snäva runt låren för min smak men det fick fungera tills vidare tillsammans med en utav Harrys t-shirts. Han hade erbjudit sig till att köpa nya kläder men jag var rädd för att han skulle komma tillbaka med märkeskläder för flera tusen pund, något som jag inte skulle vara beredd på att ta emot.

Gästvänligheten han gav mig och lät mig bo här var tillräckligt och så fort allting lagt sig i huset hemma så skulle jag nog kunna be någon packa ihop mina saker. Men för tillfället, så var jag en utav de minst önskade människorna där och jag var inte redo att hoppa in i ännu en krigszon.

Ett ljud utomhus drog till sig min uppmärksamhet och jag spetsade öronen då jag hörde fotsteg komma upp på verandan utanför, en nyckel gick in i dörren och för ett tag trodde jag att Harry var tillbaka. Men när dörren gick upp hördes en främlings röst ropa Harrys namn.

"Hello?" hörde jag den manliga rösten ropa och dörren slog igen bakom honom men jag kände fortfarande hans närvaro. Jag var osäker på om jag borde svara honom eller låtsas som om ingen var hemma så skulle han gå, men efter ett tag insåg jag att han inte skulle ge sig. "Harry!"

"He's not home!" ropade jag tillbaka och kollade mig över axeln för att se en brunett kille stå i dörröppningen till vardagsrummet. Hans steg kom snart närmare och ställde sig snart framför mig med ett förvirrat uttryck, uppenbart att detta var något som han inte hade förutsett. Hans korta hår såg fuktigt ut i det mjuka gråa ljuset som kom in genom de stora fönstren, något som sade mig att det regnade ute. Kort skäggstubb prydde hans kinder och haka, de havsgröna ögonen såg oförstående ut och det var tydligt att han försökte bestämma sig för vad han ska göra.

"Hi?" sade killen mer som en fråga än en hälsning. "Where's Harry?"

"Hi, he's at the office and signing something." informerade jag osäkert.

"Oh, right." mumlade han distraherat, han nickade långsamt innan han drog ihop sina ögonbryn och pekade osäkert på mig. "And who are you?"

"I'm Grace." presenterade jag mig själv och sträckte fram min hand, han tog den och log lite.

"Louis."

"Well, you're more than welcome, I guess, to stay and wait for him." sade jag och ryckte på axlarna. Louis nickade frånvarande medan han drog av sig sin tjocka jacka och vände sig om för att lägga den på fåtöljen. Han stannade upp när han fick syn på rullstolen och jag kände hans blick fästa sig på mig.

"You are Grace Sonenclar?" frågade han förbluffat och jag nickade långsamt, osäker på vart han ville komma. Men istället för att förklara sig satte han sig bara ner bredvid mig, jag kände hans ögon på mig. "When did you guys meet?" frågan kändes som om den kunde ha fler svar, men samtidigt kändes det som att det ena svaret skulle spärra in mig på psyket resten utav mitt liv.

"In a coffeeshop." svarade jag tveksamt och vände bort blicken från teven där just en kille hade försökt ställa sig på ett rullband med styltor. Jag funderade över om jag borde utsätta den okända killen för min nyfikenhet men snart kunde jag inte låta bli. "What is Harry going to sign?"

"Oh, we had to cancel the tour earlier this year because of our accident, so the management have decided to kick it off next year in stead. We all have signed the lease but, Harry has been gone for so long so I guess he's the last one signing." hans dialekt gjorde det tydligt att han inte var här ifrån och jag kände att nyfiken blev allt starkare över varför Harry inte ville att jag skulle veta att han skulle börja jobba igen. Men samtidigt fångade jag upp hans ord i början, "Our accident".

"You were in the accident with him?" frågade jag, jag hade inte fått veta speciellt mycket om hans olycka. Bara att han hade krockat, men inget annat. Harry visste så mycket mer om mig än vad jag gjorde om honom, men samtidigt kändes det som jag kunde allt.

"Yeah, I just had a couple of manageable injuries, but Harry was in a coma for a while. We only know that one died in the other car." jag bet mig lite i underläppen medan jag försökte smälta det Louis just sagt.

"Where?" sade jag snabbt, rädsla över att höra hans svar, det skulle vara för stort sammanträffande om... Jag klarade inte av ens att avsluta tanken i mitt huvud.

"Oh, I have no idea, I don't remember. We were drunk, stupid and I still have a huge gap in my memories from that night."erkände han. "But I'm so thankful that we got out alive, though I think Harry feels really guilty when it comes to that one who died. I think he's really beating himself up for it."

Jag nickade långsamt medan jag funderade över det han just sagt, jag var smått lättad över att han inte sagt något som liknade platsen där Alice dog. Irriterat slog jag mentalt till mig själv för att ens komma in på den tanken att det var därför jag hamnat här, att han kände sig skyldig. Men det var tydligt att detta var två helt olika delar.

"What about you?" frågade Louis till slut och drog mig ur mina tankar.

"Car accident on the highway." sammanfattade jag oberört, jag hade berättat denna historien allt för många gånger för att ens känna hugget av ilska. "I'm hoping on a miracle." erkände jag och skrattade nervöst till.

"I'm relieved that he has you around then, I think he could use someone who have gone through something similar." jag nickade och log lite snabbt mot honom innan jag vände tillbaka fokusen mot teven. "So you guys are just... Friends?" jag skrattade snabbt till och vände mig smått roat mot den uppenbart raka killen, hans oskyldiga ögon granskade mig.

"Yes." sade jag rakt, jag visste att han letade efter detaljer, men jag var inte riktigt redo för att ge denna främlingen alla detaljer.

"Aouch, friendzoned." sade han roat. "Never thought this day would come!"

"I am not friendzoning him!" utbrast jag och puttade till Louis axel.

"You're not friendzoning who?" hörde jag bakom mig, jag vände mig inte om för jag visste redan vem rösten tillhörde. Genast kände jag hettan över hela mitt ansikte och jag stirrade på Louis som uppenbarligen var nära på att spricka av skratt. Men när han sneglade mot Harry så försvann allt det oseriösa och ersattes med en allvarlig blick, han kollade mot mig och blinkade roat till med ena ögat innan han reste sig upp.

"I need to have a word with you." sade Louis allvarligt, Harry ignorerade honom och kom istället fram till mig, han lutade sig ner och pussade mig på hjässan innan jag kände hans läppar mot mitt öra.

"I love your hair." han försvann snart ut i köket efter Louis och lämnade mig med andan i halsen.

Harry's Point of view

"What do you think you're doing?!" Väste Louis lågt då vi kommit in i köket. Han stannade upp vid diskbänken och vände sig om. "You've found a Grace? What did you think would happen? She's not the one you dreamed about! You're starting to sound like a psycopath, what are the doctors giving you, hallucination pills?" det sista var jag nästan säker på att även Grace kunde höra, den öppna planytan gav oss inte speciellt mycket privat område, så som jag önskade för tillfället. Jag bet mig på insidan av min kind då jag visste att även Louis snäsiga kommentarer skulle ta slut efter ett tag, även om orden han sade gjorde ont. Han visste vilka knappar han skulle trycka på, men det han inte förstod var att det var inte bara en tjej som jag drömt om, utan det var tjejen som även fanns på riktigt.

"You absolutely need to get your head checked up again because this isn't healthy. And you are cruel to that poor girl in there that doesn't even know why you picked her up in a coffeeshop!"

"Alright, enough!" sade jag till slut, men jag hade inte direkt något mer att tillägga. Jag hade inget som jag kunde försvara mig själv med utan att låta galen, det var tydligt att omvärlden såg denna situationen på ett annat sätt.

"Wake up, Harry." sade Louis till slut med en trött röst och tog sig fram till mig. Han klappade mig tafatt på axeln innan han började gå tillbaka in i vardagsrummet. Djupt försjunken i mina tankar hängde jag distraherat efter, Grace mötte min blick med hennes nyfikna men samtidigt förvirrade ögon. Det var tydligt att frågor skulle dyka upp så fort Louis bestämde sig för att gå och jag försökte så gott jag kunde förbereda mig.

"It was nice meeting you, Grace." sade han artigt, hon sneglade snabbt mot min kompis och gav honom ett litet leende innan hennes fokus flyttades tillbaka till mig.

"Yeah, nice meeting you too." mumlade hon lågt. Louis drog åt sig sin dunjacka och utan att vända sig om för att ge mig en sista blick utan tog sig snabbt mot hallen och snart slogs dörren igen lite extra hårt.

Tystnaden över oss lade sig och jag släppte fram en suck innan jag tog mig fram till soffan och satte mig bredvid Grace. Jag lät min arm lägga sig om hennes axlar och snart kände jag hennes huvud luta sig mot min axel.

Sluttexterna på något tråkigt MTV program rullade med en bakgrundsmusik som var det enda ljudet man kunde höra för tillfället innan Grace till slut bröt tystnaden och jag visste vad som skulle hända här näst.

"So?" började hon, tydligt att hon ville att jag skulle börja berätta utan att hon ens skulle behöva fråga, men orden kom inte naturligt ut från min mun. Jag försökte pressa fram något men det gick inte, hur skulle jag förklara för henne så att hon inte ville försvinna här ifrån och aldrig se mig igen.

"So..." var allt jag fick fram och jag kände irritationen som utstrålades från den otroligt vackra brunetten vid min sida. Jag kände att hon lyfte sitt huvud och drog sig bakåt för att granska mig, hennes blick brände hål på sidan av mitt huvud och snart kunde jag inte låta bli att möta hennes blick.

De vackra gröna ögonen släppte inte mig och de gjorde att jag kunde granska den vackra gula sprickan som gjorde dem så udda. Hon blinkade några gånger innan hon till slut öppnade munnen igen med frågan jag inte riktigt visste hur jag skulle besvara.

"What dream?"

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: