Trött blinkade jag till några gånger, osäker på vart jag befann mig drog jag mig upp på armbågarna och kisade med ögonen igenom det nästintill svarta rummet. Jag trevade efter lampknappen som jag visste befann sig på min högra sida och rummet lös upp. Minnena av tidigare idag flög över mig och jag var tvungen att svälja hårt för att inte börja gråta, bilden av rummet jag befann mig i klarnade, jag var i Harrys hus. Det kändes overkligt men samtidigt bra, för jag var inte längre bunden till något.

Min fokus fastnade vid rullstolen som stod vid sängen, redo för mig att använda. Harry måste ha satt den där då jag somnat, osäker på om hur länge jag sovit.

"Harry?" Ropade jag, jag väntade på ett tecken att han hörde men det gjorde han inte. Huset förblev tyst utanför den stängda dörren och irriterat spände jag blicken i den mörka trädörren.

En suck föll från mina läppar innan jag drog några hårstrån bakom örat för att kunna se rullstolen ordentligt. Jag hade gjort detta innan, det var bara något jag inte föredrog. Mina händer greppade armstöden och jag hävde mig över i stolen innan jag tog ett ben i taget och satte dem på sin plats på fotstöden. Mina ögon skannade rummet ytterligare en gång, inga minnen triggades igång denna gången och en lättnad fyllde mig.

Jag måste varit trött, jag måste inbillat mig tidigare om minnet av den brunetta tjejen och Alice. Plötsligt kände jag mig generad, Harry måste trott jag var helt sjuk i huvudet. Det skulle i alla fall jag gjort om jag var han, se en tjej börja gråta genom att kolla in i en främmande människas vardagsrum, bra jobbat Grace.

Jag tog ett grepp om hjulen och rullade fram till dörren, tveksamt sträckte jag mig efter handtaget och funderade över om jag verkligen borde göra detta. Klumpen i magen sade mig att jag skulle krypa tillbaka ner i sängen och vänta på att Harry skulle komma in, men även nyfiken tog tag i mig. Han hade respekterat min vilja att vara ensam, nu var det dags att undersöka huset ensam, precis som vad en självständig människa skulle gjort med två fungerande ben. Självständigheten gav mig en adrenalinkick och jag tog ett stadigt tag om dörrhandtaget. Dörren gled upp och jag tog mig ut i den upplysta hallen, de vackra vägg dekorationerna och tavlorna var moderna och väldigt abstrakta. Men det fanns även foton från världsdelar som Paris, New York och Los Angeles uppradade längs väggarna.

Det bruna trägolvet sken i lampornas ljus då jag funderade över vilken väg jag skulle ta och snart valde jag vänster. Dörren på andra sidan korridoren såg frestande ut och jag testade att öppna den, detta måste varit kontoret Harry pratat om tidigare. Skrivbordslampan var tänd men ingen var där inne, snabbt stängde jag dörren igen och tog mig till nästa. Lika enkelt som jag tog förre tog jag tag i detta handtaget. Dörrhandtaget gav mig en stöt då jag snuddade vid det och snabbt drog jag mig åt min hand. Tveksamt försökte jag igen, denna gången rädd för att få ytterligare en stöt men nu gled dörren upp utan något elektriskt alls och avslöjade ett ljusblått rum. Synen av det upplysta vackra rummet fick mig att dra efter andan och som paralyserad rullade jag långsamt in genom rummet. De stora fönstermarkiser vätte utåt mot gatan och visade att det var kolsvart utanför. Ett vitt glänsande piano stod mitt i rummet och frestelsen att röra vid det pirrade genom fingrarna.

Jag hade inte spelat piano sedan jag var tio, det skulle inte förvåna mig om jag hade glömt allt jag lärt mig. Men utan att tänka vidare på min bristande kunskap tog jag mig fram till det skinande instrumentet och hävde mig enkelt upp på den vita pallen som var i ungefär samma höjd som rullstolen. Försiktigt öppnade jag locket till tangenterna och granskade det nästintill oanvända pianot med stora ögon. Det var tydligt att Harry inte spenderade mycket tid vid den då det inte ens fanns en repa på tangenterna som var precis lika skinande som resten utav pianot.

Jag märkte inte att mina händer skakade förrän jag sträckte ut min hand och snuddade vid tangenterna som gav ifrån sig några ostämda noter.

En svidande känsla gick igenom mina fingertoppar och jag drog åt mig min hand i ren skräck. Jag kollade ner på mina fingrar för att se svullnad som snabbt uppstått på fungertipparna, det var brännskador. Försiktigt blåste jag på den innan jag förvirrat kollade på tangenterna som nu startat en egen liten brand. Som paralyserad satt jag stelt kvar och kollade på då de dansade runt varandra och till slut tog nyfikenheten över. Försiktigt tog jag min andra hand, min obrända hand och slog ytterligare på några av tangenterna och samma svidande känsla gick igenom min hand och lika rädd tog jag tillbaka den för att se samma illröda märken som formades på fingertipparna och jag gav ifrån mig ett väsande ljud. Den ilande känslan gick upp längs min arm och jag kunde inte låta bli att kvida lite utav smärtan jag orsakat mig själv.

Denna gången när jag kollade upp stod det vita pianot i lågor, de nådde taket och jag kunde känna hettan som konstant slog mig i ansiktet. Locket på pianot hade flera meter höga lågor som inte längre var vänliga, osäker på vad jag borde göra kollade jag på rullstolen som nu såg väldigt avlägsen ut.

"Harry?" Började jag osäkert, i ett hopp om att han skulle höra mig denna gången. Jag kunde inte röra mig medan jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. "Harry! Fire!" Skrek jag nu med en viss panik i rösten men han hörde inte. Det var som han inte ens var hemma utan jag var ensam kvar i detta stora huset och hade en brand precis framför mig som säkerligen skulle sluka mig vilken sekund som helst. Röken började bränna i mina lungor och snart gav pianot vika och jag föll baklänges ner på golvet och slog i mitt bakhuvud i golvet. Smärtan fick mig att pressa ihop mina ögon hårt och ta mig för huvudet.

Den genomträngande smärtan i mitt huvud avtog snart och jag lättade trycket på mina händer, tveksamt kollade jag med ett öga innan jag öppnade det andra. Jag hängde nu upp och ner, den allt för välkända platsen gjorde att mitt blod frös till is, jag satt i den brinnande bilen igen.

Snart kom den klibbiga känslan över mitt ansikte och försiktigt försökte jag sträcka mig efter det som spred sig över mitt ansikte och gjorde det svårt att se. Men så fort jag rörde min högra arm spred sig smärtan som en löpeld genom min kropp och fick mig att skrika rakt ut.

"Vakna! Grace! Vakna!" flög det ur min mun utan att jag tänkte på det, jag visste att jag drömde, jag visste att jag var mer hjälplös än någonsin. Min panik blev snart allt värre då jag återigen kände lågorna och röken, det började tätna runt om mig och den instängda känslan var ett faktum. Paniken gjorde jag inte riktigt fokusera på vad som var annorlunda denna gången förrän någonting rörde sig bredvid mig. All min fokus fick mig att långsamt vända mitt huvud för att se en brännskadad mörkhårig, lockig kille bredvid mig.

"H-Harry?" väste jag fram, det lät knappt som ett namn då det föll från mina läppar, röken vällde in genom min mun och fick mig att börja hosta kraftigt, blodsmak dök upp i min mun och mina revben gjorde ont. "Harry," jag försökte dra efter luft men allt jag fick var mer rök. "You have to get out of here." Jag klarade inte av att säga mer än så, tårarna vällde ner för mina kinder, dels för röken, men även dels för att jag ville inte att killen bredvid mig skulle gå mot samma öde som mig.

Panikslaget kollade jag mig omkring efter något som kunde hjälpa honom ut, men allt som fångade min blick var något silvrigt som hängde vid backspegeln, ett litet hopp om något vasst som kunde hjälpa oss ut, men snart insåg jag att det såg ut som ett litet pappersplan och ett sting av sorg föll över mig. Jag hade aldrig sett den tidigare men jag vände mig snart tillbaka till den lockiga killen bredvid mig som sakta vände han sitt blodiga ansikte mot mig, en stor spricka i hans panna vällde ut mörkrött blod som spred sig långsamt över hans ansikte. Han såg riktigt hemsk ut nu, prydd i blod och sot. Skräckslaget drog jag snabbt efter andan utav ren reflex och genast började jag hosta igen. Han öppnade munnen men det kom inget ljud, jag kollade på de fylliga läpparna som rörde sig.

"I love you."

Jag visste vad som skulle hända om bara några sekunder, vi skulle dö. Elden spred sig allt mer och började ta tag i kläderna, de började ärra min kropp och jag gav ifrån ett pinat skrik.

"No! Harry! No!" skrek jag med min hesa röst som börjat påverkas av röken jag drog in. "Wake up! Wake up!" skrek jag mentalt till mig själv och jag klämde i med min allra sista livskraft i ett skrik som jag hoppades skulle väcka mig ur denna mardrömmen.

Snart kom jag upp till ytan och insåg att jag rörde på överkroppen i ren skräck fortfarande försöka komma undan lågorna som inte längre ärrade min kropp.

"Grace! You're awake, it was just a dream." en lugnande, mörk röst hördes intill mig, skräckslaget stannade jag upp och stirrade på Harry som jag inte lagt märke till förrän nu. Paniken som höll på att svälja mig började genast svalna av och jag kände att jag var andfådd.

"It was just a dream." upprepade han lugnande och för några sekunder försökte jag förstå hans ord fullt ut. Dröm.

För några sekunder kände jag att jag inte trodde honom och min hand föll ner till min hals där min silverkedja fanns. Jag drog ett djupt andetag och suckade ut, detta var verklighet, jag drömde inte längre.

När mina ögon kom upp till hans ansikte igen, såg jag hans ögon kolla ner på min hals, men istället för att fråga, såg han nästan förstående ut när han mötte min blick. Jag började fundera över när han faktiskt skulle sluta förvåna mig, det kändes som att han visste allt redan och det gjorde mig konstant förvirrad när han inte frågade saker som en normal person skulle vara nyfiken på.

"I'm sorry." mumlade jag lågt, fortfarande en aningen bortkommen då jag försökte få ihop vad som just hänt.

"Don't be. You just had a nightmare." sade Harry lugnande. "Though, it seemed pretty intense, what did you dream about?" Jag försökte komma till ett beslut om jag borde tala sanning, att han faktiskt var där, i min dröm och höll på att brinna upp. Hans tre ord som konstant ekade i mitt huvud trots han hade mimat fram orden.

"Not intense." började jag distraherat och kliade mig trött i pannan innan jag drog mig upp i en sittande position mot sänggaveln. "It felt so real. The dreams are magnified, and I can't really see the difference between a dream and reality anymore..." jag kände att jag började babbla på om vad jag kände men hoppade över en massa saker som skulle göra det jag sade sammanhängande.

"Wow, slow down." avbröt Harry mig med ett litet förvirrat leende, ett snett leende. Något som fick hela mig att vakna till liv och för första gången sedan jag somnade visste jag att jag faktiskt befann mig i verkligheten, detta var inte en dröm.

"There was this room, in this house. I-It was skyblue with a white piano in it." jag kollade ner i det vita tjocka täcket medan jag pratade och försökte att inte gå för fort fram. "When I touched it, it caught fire and all of a sudden I was in this familiar car. I was by the steering wheel and... You were there..." jag svalde hårt, det skulle inte finnas en chans att jag skulle nämna att han också var i bilen. "I was upside down and there was blood, smoke and fire everywhere... I've had that dream about the car every night since I woke up in the hospital and it just gets so much clearer and so much more intense each time I relives it." jag stannade upp och sneglade upp på Harry som nu hade spända käkar och stirrade rakt på mig med smärta i hans vackra ögon.

"Did you have a paperplane there with you? A silver charm?" frågade han tveksamt, hans röst var ansträngd och pressade ihop sina läppar medan han väntade otåligt på ett svar. Jag släppte hans blick och fokuserade på drömmen för att komma ihåg, det var så mycket som hände på samma gång i drömmen och jag visste att jag hade sett något silvrigt någonstans, men inte om det var ett pappersflygplan.

"There were something in silver, but I'm not sure if it was a charm." sade jag tveksamt och kollade upp på killen som satt bredvid mig med en rynka mellan ögonbrynen. Han såg orolig ut, frånvarande, precis som att hans kropp var här men hans tankar var på andra sidan jorden. Sättet han var försjunkit i sina tankar utan att riktigt lägga märke till att jag rörde mig, jag kunde inte låta bli att tycka att han var lite söt då några lockar slitit sig från resten och fallit ner i pannan.

Försiktigt lyfte jag min hand och lät mina fingrar stryka över hans panna innan jag lade lockarna på plats. Hans hår var mjukt, lite oborstat och man kunde känna lite utav hårprodukter han använt tidigare i morse, men trots det så var det fortfarande mjukt mot mina fingertippar. Min fascination av hans hår gjorde att jag inte tänkte på hans blick förrän jag kände honom röra sig.

Genast drog jag åt mig min hand och generat kollade jag bort, fortfarande frustrerad över mina egna handlingar och smått irriterad över att jag uppenbarligen inte kunde hålla mig borta. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän men ändå kunde jag inte vara mer än lättad över det faktumet, medan jag istället borde vara ledsen, jag borde gråta. Varför kom det inga tårar!?

"I'm sorry." mumlade jag lågt och jag kände nu att hela mitt ansikte var ungefär tvåhundra grader varmare än vad det borde vara.

"You apologize a lot." det var tydligt att han hade roligt åt mina konstanta ursäkter över mitt beteende. En försiktig hand placerades under min haka och puttade den uppåt så att våra ögon tog kontakt med varandra, jag kände hans tumme stryka över nedre delen av min vänstra kind. "You're cute when your blush." elektriciteten mellan oss började bli välkänd och av ren instinkt pressade jag tillbaka mina minnen som försökte dra sig upp till ytan, jag ville inte bli distraherad, jag ville komma ihåg denna stunden.

Hans kommentar gjorde inte saken bättre, den bara ökade temperaturen i rummet och jag kände att jag snart var tvungen att dra mig undan.

"What do you say about pizza in my room tonight and watch a movie?" frågade han med sin låga raspiga röst, innan han drog sig tillbaka.

"Can I stay?" frågan föll snabbare från mina läppar än vad jag fick tid till att tänka över frågan. Men istället för att le eller ge mig en road kommentar över hur generad jag blev nickade Harry bara.

"Of course." sade han allvarligt innan han snirklade in sina armar under mig och plockade upp mig utan att direkt anstränga sig.

"Are you not tired of carry me around?" frågade jag nyfiket.

"No, I don't mind." mumlade han och drog mig tätare intill sig, något som fick mig att tro att han gillade närheten mer än vad han borde. Jag pressades mot hans hårda bröstkorg och lade mina armar runt hans hals. Hans mörka lockar i nacken kittlade min arm och krävde min uppmärksamhet. Den mörkbruna färgen fick mig och tänka på mitt gamla bruna hår, jag kunde inte komma ihåg om jag ens passade i det. Alice mörka hår fick mig att känna ett sting av längtan till att komma tillbaka till mitt mörka vågiga hår och en släng av skuld sköljdes över mig att hon dog i sitt blonda hår då hon egentligen borde varit sig själv hela tiden.

"Do you know a good hairdresser?" frågade jag lite frånvarande, fortfarande i tankarna om Alice hår och hoppades att hon inte kände ilska mot mig.

"I know a great hairdresser. You want to go all dark again?" det sista var tydligt att det skulle vara ett skämt, jag kunde inte låta bli att le lite medan jag såg honom bestiga det sista trappsteget och vi kom in i en ny del av huset som såg mer ut som en suite. Det lilla allrummet utanför var fyllt med lite bekväma fåtöljer och en teve, mycket mindre än det stora vardagsrummet på första våningen.

"Yeah, I want my own colour back." några sekunder undrade jag om jag verkligen ville ha tillbaka min gamla färg eller mitt gamla liv.

"I could call her, and ask if she's in the neighborhood tomorrow." sade han och puttade försiktigt upp en dörr till ett gigantiskt sovrum, de hade stora mörka fönster ut till en balkong som vätte ut tillbaksidan där jag kunde se en fint upplyst kal trädgård.

"Thanks, I'll pay you back as soon as I get a job." mumlade jag lågt, jag fick nästan stanna upp och tänka över det jag precis sagt själv. För det var uppenbart att nu när jag blivit utkastad från min så kallade familj, tvingats lämna huset där alla avskyr mig så har jag även lämnat min enda inkomstkälla. Jag visste att Harry inte skulle bry sig om jag betalade honom tillbaka men det var något som skulle bli viktigt för mig. Det fanns inte i min värld att leva av någon annan, även om det skulle bli svårt att förklara för killen som får betalt för att andas för tillfället.

Han satte ner mig på sängen utan att säga något, han såg väldigt fundersam ut medan han tog sig fram till teven för att hämta fjärrkontrollen.

"You don't really need to job." påpekade Harry efter ett tag. "But if you want to, I think I've got an idea." Han räckte över fjärrkontrollen med ett fundersamt leende, något som gjorde mig nervös. Det fanns tvivel hos mig att han kom inte alltid på de bästa grejerna.

"I am paralyzed from the waist down, you know." sade jag som en liten varning att jag skulle inte kunna bli någons personliga assistent eller så.

"I know." sade han och kollade ner på mig med en aningen upprörd blick, hans mossgröna ögon skannade över mitt ansikte och genast dök hans sneda leende upp. "I'm not going to sign you up for a marathon." den retliga tonen fick mig att rynka på näsan och hans leende blev bredare.

Oönskade fjärilar började flyga omkring i magregionen då han blinkade med ena ögat mot mig innan han vände sig om för att plocka upp sin telefon. Jag stirrade bara stint på hans ryggtavla, hur kunde han veta vilka knappar han skulle trycka på för att göra mig irriterad? Och varför hade jag ingenting emot fjärilarna?

Alla dessa olika frågor skulle bli tvungna att placeras i olika fack innan jag blev galen, de snurrade omkring och gjorde mig mer förvirrad än vad jag borde vara.

Harry kollade snart över axeln med telefonen mot örat, han fyrade av ett brett leende mot mig innan han blinkade till med ena ögat. Hans charmiga beteende fick mig åter igen att rynka på näsan, ett roat skratt föll från hans fylliga läppar innan han samlade sig.

"What kind pizza do you want?"

+27 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 När jag kom tillbaka till bilen var Harry mer än arg, han var rasande. Jag kunde känna spänningen från något som hänt under tiden jag varit borta. Utan att säga något hjälpte han mig in i bilen och slog igen dörren allt vad han kunde innan han lade rullstolen i bagaget, även där slogs luckan igen med all kraft innan han hoppade in i bilen. Han slog huvudet bakåt mot nackstödet och slöt ögonen utav ren frustration, osäker på vad som egentligen utspelade sig framför mig. Ett tungt stön föll från hans läppar medan han knep ihop sina ögon hårt, det var uppenbart att han använde alla sina fiber i kroppen för att inte göra något dumt.

Tveksamt funderade jag över om jag borde lugna ner honom och funderade över vilken taktik jag borde använda för att inte vara allt för närgången. Försiktigt sträckte jag mig efter hans vänstra hand som greppade hårt om ratten så att hans knogar vitnade. Jag lät mina fingrar försiktigt gå över hans hand och den slappnade genast av, jag tog min chans till att få honom att släppa ratten och jag lät den vila i mitt knä. Mina fingrar följde alla konturer i hans handflata och fortsatte ut till fingertopparna. Det förvånade mig hur stora händer han hade och jag pressade min hand mot hans för att se skillnaden, något som gjorde mig väldigt förvånad och höjde förvånat på ögonbrynen.

Bortglömda minnen försökte ta sig upp till ytan men hag försökte pressa bak bilderna så gott jag kunde för att inte bli distraherad från nuet, det var svårt men till slut lugnade de ner sig och jag sneglade upp på killen bredvid mig. Harrys mörka ögon var nästan svarta då han granskade mig intensivt och för några sekunder trodde jag att han skulle äta upp mig.

"Do you want to tell me what's bothering you or do I have to figure that out by myself?" frågade jag, jag lät väldigt lugn något som förvånade mig efter allt det som just hänt inne i garaget för bara några sekunder sedan.

"Rebecka is a stuck up little twat." muttrade Harry irriterat, något som fick mig att rynka pannan i djupa veck. Rebecka?

"Hey, you don't mean that." Sade jag lugnande och lät hans hand vila i mitt knä innan jag flätade samman våra fingrar. "She's your... Friend." Det sista ordet var svårt att pressa fram, då jag egentligen inte direkt brydde mig om vad han tyckte om tjejen som uppenbarligen inte gillade mig.

"How did it go?" Frågade Harry istället för att komma bort från det obekväma ämnet om vem som var kompis med vem, och släppte min hand för att starta bilen.

"Bad, I don't think I'm able to get my things out of the house." Muttrade jag frustrera, jag behövde mina saker så småningom men just nu var det inte rätt tid att åka hem för att plundra huset på mina personliga objekt då alla antagligen skulle sluta jobba för dagen och åka hem. Det var det sista stället jag ville vistas på då uppenbarligen alla ogillade mig väldigt starkt för tillfället.

"No worries, we'll figure it out." Han lät fortfarande distraherad och jag kollade ut genom vindrutan för att se honom köra söderut, jag kunde se avfarten till stranden glida förbi och frustrerat försökte jag förstå varför vi färdades åt fel håll. Han hade ångrat sig, så måste det vara och tar mig tillbaka till det lilla stug-hotellet för att gömma mig och kasta bort nyckeln.

Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ut genom rutan på min sida för att se London försvinna bakom oss.

"I know you're angry and all that, but we're going south." påpekade jag fundersamt, jag kände en varm stor hand ta tag i min, förvånat kollade jag upp på Harry som sneglade snabbt mot mig innan han fokuserade på vägen igen, detta kunde inte vara något bra om han försökte hålla min hand och lugna mig.

"Well, I still don't want you to get noticed by the public eye just yet, so Rebecka is taking you back to the house." Harry mumlade fram orden och för en millisekund trodde jag att han hade slagit i huvudet eller att jag inbillade mig orden som kom ut från hans mun.

"Are you for real?" frågade jag sammanbitet, smått fundersam över hur detta skulle gå till. "I'd rather poke my eyes out with a stick." ett lågt skratt hördes bredvid mig och irriterat spände jag ögonen i killen bredvid mig som såg väldigt nöjd ut med mitt svar.

"Hey, you don't mean that." pep han med en allt för ljusröst, uppenbarligen ett försök till att härma mig från tidigare.

"This is not the same thing! She's not my friend, I can hate on her how much I want to..." muttrade jag irriterat men blev avbruten utav Harrys roade mörka stämma.

"Oh, no you can't, babe." flinade Harry och jag kunde inte låta bli att stirra, min blick var full utav ilska, han sa inte det där.

"Babe? I'm not your babe, your cheeky little prick." snäste jag irriterat och ett hört och roat skratt föll från de fylliga läpparna från killen som inte kunde vara ute på djupare vatten för tillfället.

Jag fick inte mer tid att tänka över ett sätta att komma undan detta förrän han körde in på en grusväg och stannade bara några meter in där det stod en silvrig Audi skymd utav gles skog. Bakom ratten satt en rödhårig tjej som jag direkt förstod var Rebecka, hennes röst passade bra till hennes utseende. Det var inte det att hon såg ful ut, hon var precis lika fin som alla andra överklass tjejer och jag insåg att detta skulle bli en väldigt lång färd hem till Harry.

Det var uppenbart att Harry kände spänningen som gick igenom min kropp och kanske till och med mina nedre delar spändes som jag inte hade någon känsel i.

"Be cool." viskade han innan han släppte taget om min hand och hoppade ut för att möta upp sin kompis som tydligt var minst lika irriterad som vad jag var. Toppen. Tjejen hade på sig ett par ljusa tighta jeans, en marinblå jacka och ett par ljusa uggs. Hennes hår lös upp utav det gråa ljuset som himmeln försåg oss med.

Harry bar över mig från ena bilen till den andra utan att mellanlanda i min rullstol eller säga något över huvudtaget, vilket gjorde att Rebecka och jag fick aldrig chansen att hälsa på varandra ordentligt och för en sekund tyckte jag det skulle vara nödvändigt. Men när hon satte sig bittert bakom ratten igen ångrade jag mig genast, jag skakade inte hand med henne och gav definitivt inte henne en blick utan stirrade endast rakt fram för att undvika alla blickar som lades på mig.

"I'll see you at home, alright?" sade Harry då han lutade sig in på min sida genom det öppna fönstret och gav Rebecka en sträng blick, hon nickade innan hans blick kom ner till mig. Jag sneglade upp på honom, han gav mig ett litet leende och en puss på pannan, något som kändes som han mer märkte ut sitt revir mer än att visa tillgivenhet. Varför inte bara kissa på mig nästa gång? fräste jag irriterat i mina tankar innan jag tryckte på knappen till de automatiska fönsterna och han var tvungen att dra sig undan innan han blev klämd.

"Should I run him over?" muttrade den främmande tjejen bredvid mig, det var en frestande tanke för tillfället, men det skulle betyda att vi hade något gemensamt och jag vägrade dela samma cell med henne i fängelset.

"Just go." muttrade jag irriterat och väntade på att hon skulle pressa på gasen men inget hände. Jag kollade på när Harry gav mig en sista blick innan det stora svarta fordonet körde ut på vägen igen och körde in mot stan.

Med sammanbitna käkar sneglade jag mot den rödhåriga bredvid mig som från denna synvinkeln såg väldigt sliten ut, men trots detta faktum var hon vacker och hade den där granntjejslooken som man såg i teveserier.

"Is there somehing wrong?" Frågade jag sammanbitet och väntade ett tag innan jag gav upp hoppet på att få ett svar. Jag vände mig mot fönstret och försökte att inte visa hur obekväm jag var genom att sitta bredvid en tjej som gav mig dödens öga var tionde sekund utan att säga något.

"You know what?" Började Rebecka till slut och jag tackade Gud för att hon äntligen bröt isen. "There is something wrong... You." ... Och andra sidan, Gud är överskattat... "He doesn't even know you and still he trusts you, I've been his best friend since kindergarten and still he chooses a twat from gangster-hood." Hennes röst var vass och iskall, det kändes nästan som att temperaturen i bilen sänktes med tio grader så fort hon öppnade munnen.

Jag höjde mina ögonbryn och tvingade tillbaka min förbannelse att konstant rynka på näsan. Wow, jag skulle bli tvungen att be Harry om ursäkt för att ha tvingat honom ta tillbaka de där hemska orden han sagt om Rebecka tidigare. Men det var även här min ironi tog slut, i alla fall i mina tankar för jag kunde definitivt inte hålla mig längre jag var tvungen att uttrycka mig på något sätt innan jag exploderade.

"Oh, well I'm not having a hard time seeing why." Konstaterade jag lugnt och mötte hennes blick med ett leende på läpparna. Jag visste endast genom att kolla på henne att min kommentar hade slagit till en nerv. "Now that we've figured that one out, can we go?"

Jag såg att det tog ett tag för henne att överväga sina alternativ, jag var nästan hundra procent säker på att hon hade en tanke om att överge mig här och gå tillbaka själv till fots. Men snart startade hon motorn utan att säga något och tryckte gasen i botten tillbaka mot London. Skräcken över farten vi höll fick jag svälja för att inte visa min panik, jag slöt mina ögon och försökte hitta något sorts lugn i denna situationen.

Jag var lättad utav tystnaden som antagligen skulle bli min nackdel när jag kom innanför Harrys område, jag var helt säker på att han hade hundra saker till att säga till Rebecka som han inte redan sagt.

Det förvånade mig dock hur arg Harry faktiskt var då vi körde in i garaget som hade automatiska dörrar, han stod argt med armarna i kors och stampade med ena foten då vi körde in i det enorma och moderna garaget. Min dröm hade sett ut så här en gång i tiden, men nu var det bara ännu ett garage som ägdes utav en i överklassen.

Jag var tvungen att svälja hårt över synen, jag passade inte in här alls, för någon sekund var jag på väg att be Rebecka att köra där ifrån. Men porten slog snabbt igen bakom oss och vi befann oss nu instängda men en nästintill svartögd Harry, han var obehaglig när han var så här arg, man visste inte riktigt om han skulle slå till något eller bara skrika rakt ut. Det var därför jag skyggade undan en aning när han hjälpte mig ur bilen, han skakade bara på huvudet och pussade mig försiktigt på tinningen, det var antagligen hans sätt att försäkra mig om att det var inte mig han var arg på. Men trots det var jag inte helt övertygad.

Harry hade bytt om sedan jag såg honom sist, till ett par jogging byxor och en grå matchande hoodie. Han höll mig tätt mot sin kropp, nästan så att det gjorde ont då han vände sig mot Rebecka när hon hoppade ut ur förarsätet och drog bak en slinga från sitt ansikte.

"You know what you're going to do now." sade han lågt men samtidigt bestämt, under tystnad drog jag mina armar runt hans hals lite orolig över att trilla ur hans famn. "Your car is packed and ready." hans ton var iskall då han nickade bort mot den gamla bilen som stod ut från de andra välvårdade och denna gången tänkte jag inte skydda henne, hon hade gjort tydligt för sig att hon förtjänade allt Harry hade att säga.

"You seriously are kicking me out." sade hon och skrattade smått nervöst till.

"Basically, you're not living here so I'm not kicking you out. I'm just telling you that you can't stay." sade Harry enkelt och ryckte på axlarna innan han drog mig tätare intill sig. Rebeckas bruna ögon fastnade på mig, jag bet mig lite på insidan av kinden medan jag lät sekunderna gå, jag tänkte inte lägga mig i, det skulle bara göra saken värre. Hur mycket jag än önskade att jag kunde be henne att dra de där fylliga läpparna över hennes huvud och svälja, så lät jag bli.

"It's because of her, isn't it?" sade hon med avsmak innan hon kollade upp på den lockiga killen som såg ut som en jätte i jämförelse med henne, hon var till och med kortare än mig om jag hade kunnat känna mina ben.

"It doesn't matter, just go." sade Harry och suckade innan han spände sina armar en aning, jag kunde känna hans muskler genom hans tröja. "Tell your parents I said hi." en fnysning hördes från den rödhåriga tjejen innan hon vände sig om mot den gamla bilen. Hon fångade upp en bilnyckel från en hylla på vägen dit och snart backade hon ut från garaget utan att ens säga hejdå, porten slöts och lämnade mig och Harry ensamma.

Nervöst kollade jag upp på honom, jag hade varit ensam med honom tidigare, varför var jag så nervös nu? Jag möttes utav ett par mörka ögon som fortfarande inte var sin vanliga ljusa och magnetiska färg, det förvånade mig hur mörka de faktiskt var för tillfället. En teori om detta faktum dök upp i mitt huvud, om hans humör styrdes utav hans humör. Det var en bra teori som gjorde saken värt att lägga på minnet för framtida konfrontationer.

"You're not going to tell me I was too harsh?" frågade Harry till slut innan han öppnade bakdörren till garaget för att komma ut i en liten trädgård på framsidan av huset. Det stora vita huset såg stort och flott ut på utsidan och jag var nästan rädd för att se insidan.

"Nah, why help someone who doesn't want it." muttrade jag lågt, i ett hopp om att han inte skulle höra hur distraherad jag var över faktumet att jag för första gången på tio år inte befann mig i de södra delarna längre. De stora och mörka ekdörrarna som ledde in i huset öppnades enkelt men en utav Harrys händer under mig, dörren gled upp och avslöjade en gigantisk hall, vardagsrummet vätte in till vänster och rakt fram fanns ett kök.

Han satte ner mig i rullstolen som väntade i hallen och hjälpte mig av med min skinnjacka innan han tillät mig att fortsätta utforska nedre våningen, jag kom inte speciellt långt utan fastnade framför ingången till vardagsrummet där allt blev svart och jag kunde inte längre hålla tillbaka de okända minnena.

”Hallå?” Jag kollade förvirrat runt mig för att se om jag faktiskt hörde den jag trodde jag hörde, Alice. Hon gick förbi mig precis som hon inte såg mig och jag kollade in i vardagsrummet. Jag satt där med en brunett tjej i pyjamas, tjejen kändes bekant men jag kunde inte sätta ett finger på vem det var.

”In here!” ropade jag över axeln, den blonda kopian av mig själv stirrade rakt på mig, precis som om hon visste att jag satt där. Men hon gjorde inte någon ansatts till att bekräfta mina aningar.

”Varför pratar du engelska, Harry har väll...” började Alice prata igen innan hennes röst dog ut. Jag kände en tår rinna ner för min kind, jag hade inte glömt bort hennes utseende, brunett hår, kort och oskyldig. Synen av hur välmående hon såg ut fick mitt hjärta att snörpas ihop, det gjorde så ont. Den glada Grace som satt i soffan kollade över axeln för att se vad som var problemet. Alice ögon hade landat på den brunetta tjejen som satt bredvid mig och läste på baksidan av en film. Snart drog tystnaden även med tjejens uppmärksamhet som kollade nyfiket upp för att se vad som pågick, Grace lät det gå en stund innan hon log lite mot Alice.

”This is Eleanor..."

Jag kipade djupt efter luft och blinkade till några gånger, vardagsrummet var tomt, jag drog ilsket bort tårarna och kände att min puls var uppe på övervarv. En hand landade på min axel och min blick flög upp på den mörkhåriga killen som stod bredvid mig med oro i sina ögon.

"You okay?"

Det enda jag kunde göra var att nicka, för jag visste att min röst inte skulle hålla. Jag tog ett djupt andetag innan jag log lite och vände mig om, bort från vardagsrummet, det var officiellt, jag höll på att bli galen. Dessa minnen som jag inte hade en aning om att jag upplevt gjorde mig rädd, varför hade jag minnen av detta huset?

"I just need some sleep." mumlade jag lågt då jag hoppades på att min röst inte skulle svika mig. Jag vågade inte kolla något mer i något utav rummet, jag tror inte jag skulle vara psykiskt stark nog för att klara mig igenom ett minne till.

"Yeah, sure. My bedroom is on the third floor and then there are guestrooms on the second, the choice is yours." informerade Harry mig innan han fångade upp mig i sin famn igen.

"I just need to be alone right now." erkände jag, skuld över att inte vara mer tacksam kom över mig, men jag visste inte vad mer jag skulle göra. Jag behövde vara ensam, och reda ut mina egna tankar och syner innan jag blir ett psykfall.

Försiktigt hjälpte Harry mig upp på andra våningen, tveksamt öppnade han en utav dörrarna och en djup suck föll från hans läppar innan han stängde dörren igen och valde rummet intill istället. Jag var inte säker om det var något jag borde lägga märke till och lät bli att fråga, nästan rädd för svaret jag skulle få, för jag var nästan hundra procent säker på att jag skulle tro vart enda galet ord som kom från hans mun. Även om det skulle låta helt mentalt sjukt för en normal person.

Han satte ner mig på den stora sängen som stod mitt i rummet framför ett fönster, han tryckte på en knapp och jag ryckte till utav ljudet som hördes bakom mig, rullgardinen åkte automatiskt ner och jag kunde inte låta bli att se förvånad ut.

Ett lågt skratt hördes från Harry innan han tog fram en filt och gjorde en gest om att jag skulle lägga mig ner på rygg, han lade den mjuka flisfilten över mig och jag rättade till den under tystnad. Rummet var nu dovt upplyst utav en sänglampa bredvid dubbelsängen jag låg i, för ett tag kände jag mig nästa som prinsessan på ärten.

"I'll bring the wheelchair up," sade han med en mjuk röst. "And I thought some take away food tonight and maybe a movie?" det sista lät mer som en fråga om jag accepterade det och jag nickade. Smått road över att han inte var säker på om det var värdigt nog, då jag mer eller mindre levde för hämtmat då alla i huset var usla kockar och eftersom jag satt i rullstol nådde jag inte ens upp till diskbänken.

"Thank you." sade jag och drog ihop mina ögonbryn, osäker på vad jag borde säga, ett enkelt tack räckte inte längre. Men det var det enda jag hade råd att ge honom.

"Don't worry about it, alright? Don't feel the need to think like that." mumlade han och petade på rynkorna jag fått mellan mina ögonbryn med sitt pekfinger. Jag lättade genast på trycket och slappnade av, ett litet leende lekte på hans läppar.

Harrys mossgröna vackra ögon kollade ner på mig, de såg nästan drömmande ut och jag kunde inget annat än att kolla tillbaka. Han gav mig en liten puss på pannan innan han släckte lampan och reste sig upp. Sättet han visade tillgivenhet gjorde mig förvirrad, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän och den enda resonabla reaktionen skulle vara att gråta, men jag hade inga tårar kvar åt Dylan.

"I'll be on the other side of the hall if you need anything." informerade han mig, han lät dörren vara öppen medan han tog sig ner för trappan och jag väntade på att han skulle komma tillbaka med rullstolen.

Under tiden jag väntade kollade jag upp i taket och kände mig väldigt liten där jag låg. Jag slöt mina ögon och lät sömnen komma över mig, jag hörde aldrig Harry komma tillbaka utan jag måste redan varit djupt försjunken ner i det undermedvetna vid det tillfället han kom tillbaka.

+27 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

 

 Jag satt i sängen och kollade ner på mina bara fötter, den neonblåa färgen som Emma hade försett mina tånaglar med har börjat flagna bort. Hon hade alltid en tendens till att måla allt hon kom åt i färgglada nyanser när hon var nervös, mina naglar var ett levande bevis att det fanns alldeles för många färger och alldeles för lite naglar. Jag skakade bara roat på huvudet, jag satt under tystnad och funderade över om det verkligen inte fanns en annan utväg än den jag valt.

För första gången visste jag inte vad jag skulle säga, Harry hade utan att blinka gått med på det jag bad honom om. Han hade inte bett om någon förklaring utan han bara gick med på det jag ville, jag var inte ens säker på om det var det jag ville.

Duschen i det lilla badrummet hördes, jag hade redan duschat så fort vi kom innanför dörren till den lilla stugan. Med min begränsade kapacitet att kunna fungera som en vanlig människa så blev det med en avtvättningsprocess än en dusch då duschen var alldeles för liten. Harry hade erbjudit sig att hjälpa mig men genast slog jag bort erbjudandet, ingen hade fått se min kropp sedan olyckan och jag hade fler ärr än Frankenstein.

Jag hörde ett dovt vibrerande ljud på täcket som drog mig ur mina tankar, mina händer trevade över det tjocka täcket och fick tag i Harrys mobil, det stod Rebecka med stora bokstäver över skrämen.

"Harry!" Ropade jag och hoppades han skulle höra över vatten ljudet. "Your phone!"

"Take a message!" Hörde jag den minst sagt manliga rösten på andra sidan med lika hög ton som jag hade. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren.

"Harry's phone." Svarade jag osäkert, jag hörde någon andas på andra sidan men ingen svarade. "Hello?" Försökte jag en gång till och denna gången hörde jag en kvinnlig röst på andra sidan.

"Ehum... Yes..." Hon lät osäker. "Who's this?" Frågade hon uppgivet till slut.

"Oh, I'm Grace." Sade jag vänligt. "And you?"

"I'm Rebecka, Harrys girl..." Rebecka stannade upp i slutet, men vi båda visste hur det skulle sluta, hon var hans flickvän. Jag kände irritationen över att han inte nämt denna detaljen tidigare. "I'm his girlfriend." Sade hon till slut, mer bestämt än någonsin.

"I kind of figured." Sade jag med rösten full av ironi. Rebeckas ton blev allt mer otrevlig ju fler ord som kom ur hennes mun. Ett litet fnys hördes på andra sidan och jag skrattade högt mentalt, var det sådana här människor jag skulle trilla över så fort jag kom över på andra sidan gränsen? Då skulle jag inte ha tråkigt i alla fall.

"Could you give Harry the phone?" Sade hon till slut och jag funderade över vad jag skulle säga, jag hade sett på för många romantiska komedier under tiden jag låg på sjukhuset för att veta att det inte skulle låta bra med att säga sanningen för tillfället.

"He can't talk right now, can I take a message?" Frågade jag istället och hoppades på att det inte skulle låta allt för skyldigt. En tung uppgiven suck hördes på andra sidan telefonen innan jag hörde Rebeckas röst igen.

"Just tell him that I called" sade hon och lade på i örat på mig, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ner på den svarta mobilen jag höll i. Jag försökte undvika att rynka ogillande på näsan, men kunde inte låta bli när jag funderade över den konstiga konversationen jag just haft med Harrys flickvän.

Vattnet hade stängts av inne i badrummet och Harry kom snart ut ur badrummet med en vit handduk hängandes lågt på höfterna. Hans fuktiga lockar var mörka och låg rufsigt på hans huvud, hans tatuerade kropp var vältränad, det var tydligt att han lade ner mycket tid på att träna och V linjerna försvann ner under handduken.

Jag insåg inte att jag stirrande innan jag generat kollade upp på killen som hade ett snett leende på läpparna. Nervöst kände jag att mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hatade när han använde det leendet för det hade bokstavligen negativa effekter på min kropp, det skulle säkerligen snart sluta med att jag fick en hjärtattack.

Men samtidigt tackade jag honom mentalt, för det var då irritationen kom tillbaka mot honom och Rebecka som jag just pratat med.

"Why didn't you... Ehum..." Det gick inte att koncentrera sig då den vackra killen lutade sig mot dörrkarmen, det var uppenbart att hans effekt på mig gjorde mig distraherad roade honom. "Why..." Försökte jag igen innan jag stönade högt och höll en hand för mina ögon. "Please, cover up" sade jag till slut, mitt ansikte var illrött nu och ett lågt skratt hördes på andra sidan rummet. Han njöt helt klart utav mina rosiga kinder och frustrerat försökte jag samla mig. Jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, mässade jag för mig själv mentalt.

"Why didn't you tell me you had a girlfriend?" Frågade jag nu irriterar, med min hand fortfarande för mina ögon.

"Because I didn't know I had one." Hans röst lät ärlig, jag spretade lite på mina fingrat och kisade igenom glipan mellan mitt pek- och långfinger. Kusten var nu klar då han hade på sig sin t-shirt som han tagit med sig från Holmes Chapel. Jag visste inte riktigt vart han fått väskan ifrån men jag måste varit mer frånvarande än vad jag trott när jag varit med Harrys familj. Även jag bar en utav hans tröjor nu och ett par alldeles förstora gråa mjukisbyxor så att jag inte skulle frysa. Vilket var ännu en nackdel att inte kunna känna något under sin midja, man visste aldrig om man frös eller inte om benen.

"Who was it?" Frågade Harry till slut och jag sänkte min hand då hans gröna ögon lade all sin uppmärksamhet mot mig medan han tog på sig ett par vita tygshorts ur väskan.

"Your girlfriend, Rebecka." Envisades jag och han skakade frustrerat på huvudet så att han lockar rättade till sig någorlunda uppe på hjässan.

"She's just a friend." Sade han och drog ihop ögonbrynen, smått förbryllad över informationen jag kommit över. "Are you sure she didn't say friend? Because that's all that's between me and her."

"You don't have to explain it to me..." började jag men fick aldrig chansen att fortsätta.

"She's not my girlfriend." avbröt han mig med en snäsig ton.

"You don't have to explain," envisades jag irriterat. "But maybe you should have mentioned your girlfriend, and that's what she told me," jag lade till det sista då Harry var på väg att öppna munnen igen för att protestera. "... Before you accepted to help me." Hans händer knöts in till knytnävar ju mer jag pratade. "It's a really bad idea, if I stay at your place when it's obvious that, Rebecka doesn't approve..."

Jag fick aldrig chansen att fortsätta, Harry rörde sig snabbt och argt stormade han fram till sängen, för några millisekunder trodde jag att han skulle slå mig och även jag försökte rycka undan men det bar försent. Ett par läppar pressades mot mina, jag frös fast i min rörelse och visste inte vad jag skulle göra. De fylliga läpparna gav mig konstanta stötar av elektricitet och bilder av ett minne i bakhuvudet som försökte trängas fram medan läpparna rörde sig mot mina. Mitt hjärta stannade upp och innan jag fick chansen att dra mig undan besvarade hela min kropp villigt till Harrys mjuka läppar. Kyssen var statisk och för en sekund så befann jag mig inte längre i den lilla stugan utan på stranden, vi båda stod med armarna runt varandra, Harry lutade sitt huvud lite för att fördjupa kyssen ytterligare och mina fingrar trasslades in i hans fuktiga lockar. Fuktiga lockar... Min hjärna började fungera igen och jag puttade frustrerat bort Harry från mig.

"What are you doing!?" Utbrast jag chockat och stirrade skräckslaget på killen framför mig. "You can't just go around kissing people!?" Nästan skrek jag nu vid detta laget, min röst var några oktaver för ljusa. Min hysteri blev bara värre när jag började tänka på att jag just grävt min grav en meter djupare än vad den var för några sekunder sedan. Borde jag berätta detta för Dylan?

"You have a girlfriend, for gods sake and I've got..." Jag fick inte avsluta meningen förrän hans läppar pressades mot mina igen, denna gången var de inte för att njuta utav för ett syfte att hålla tyst på mig.

"Stop it!" Mumlade jag med min ljusa röst mot hans läppar innan jag fick bort Harry ännu en gång.

"It's the only way to shut you up." Sade han och ryckte på axlarna, ett litet leende dök upp på hans läppar. "And don't try to deny the fact that be both felt the electricity or the feeling that we were some place else." Jag stirrade på den lockiga killen framför mig, han hade också känt det. Frustrerat försökte jag hitta ord som beskrev stunden, men det var omöjligt. För några sekunder kände jag mig inte skyldig till något, som om jag inte hade några alls att tänka på hemma, att jag inte svek någon. Jag försökte fånga upp de viktigaste frågorna i mitt huvud men det gick inte, allt var intrasslat i varandra och varje fråga hade alltid en följdfråga.

"Why," började jag långsamt, jag kollade ner på de allt förstora kläderna. "... Do I have this constant feeling that I know you?"

"Because you do, as much as I know you." Mumlade Harry lågt, jag sneglade upp på honom under tystnad. "I know your favorite colour is yellow, because you think it's a happy colour. You're from Sweden, you love Ahlgrens bilar, you always crinkle your nose when you don't like something. You hate when people shut you up, you're an ambitious girl who loved to race..." Han bara fortsatte räkna upp sak efter sak om vad jag gillade, vad jag inte gillade, hur jag betedde mig i situationer och snart var jag tvungen att stoppa honom genom att sätta min hand för hans mun. Omedveten om hur nära vi faktiskt satt, mina ögon kollade skräckslaget in i de mossgröna ögonen som kollade med en menande blick rakt in i mina.

"How do you know all that?" Viskade jag, min röst skulle inte hålla om jag pratade högre. Osäker på om jag skulle börja kämpa för mitt liv eller om jag skulle börja skrika, eller varför inte både och, för detta var inte hälsosamt. Men samtidigt som alla självförsvarstekniker dök upp i mitt huvud kunde jag inte låta bli att känna mig säker, Harry fick mig att känna mig hemma.

"If I told you, you wouldn't believe me." Mumlade han lågt, jag kände någon fläta samman våra fingrar och jag kollade ner. Våra händer passade perfekt, precis som Harrys hand var menat för mig och tvärtom, det var långsökt, men samtidigt hade det inte känts bättre. Alla dessa gömma minnen som dök upp varje gång jag rörde vid honom gjorde mig galen, och för tillfället så skulle jag nästan kunna tro på allt han sade. För själv verkade det som att jag hade alla dessa minnen av saker jag inte ens själv kommer ihåg.

"Try me." Sade jag lågt medan jag kollade på då Harrys tumme masserade baksidan av min vänstra hand.

"Not tonight." Beslöt han och jag kollade upp och mötte hans mörka och tveksamma ögon, han höll definitivt saker tillbaka från mig. "It's going to be a long day tomorrow. So you need some sleep." Han hjälpte mig att lägga mig ner under täcket, jag såg på då han släckte lampan och reste sig upp.

"Would you mind staying? You keep the nightmares away." Jag var glad över att det var mörkt så han inte kunde se hur generad jag var. Utan att säga ett ord gick han över på andra sidan av sängen och lade sig ner under täcket bredvid mig, jag lade mitt huvud åter igen på hans bröst. Jag kunde göra hans lugna hjärtslag medan jag under tystnad låg och funderade, en tanke gick igenom mitt huvud och fick mig att fnissa till.

"What?" Hörde jag Harry mumla trött under mig. Hans armar drogs tätt runt min kropp och jag kände hans värme genom kläderna.

"Do you think your girlfriend would mind this?" Frågade jag med rösten tjock av humor, en fnysning hördes innan jag hörde han raspiga trötta röst en sista gång.

"Shut up and sleep."

Vi satt i bilen utanför garaget, vi hade suttit här nu i en halvtimme utan resultat. Harry vägrade övertala mig till att gå in i garaget för att han inte ville vara i mitten av allt detta. Men efter att ha kysst mig igår så var det just det han var, i mitten. Jag kunde fortfarande känna trycket mot mina läppar i mellan åt, det gick inte att glömma, bilderna av minnen som jag inte kommer ihåg flög förbi i mitt huvud och det var svårt att koncentrera sig på en bild. Han fick mig att känna något som jag inte gjort på väldigt länge, han fick mig att känna mig levande.

"I'm doing it." Informerade jag Harry, denna gången bestämt och satte mig upp med rak rygg.

"Alright." Sade han utan att röra sig ur sitt förarsäte utan satt lugnt var och kollade på mig.

"I am being serious." Snäste jag irriterat och Harry nickade innan han långsamt sträckte sig efter handtaget till dörren, snabbt greppade jag tag i hans arm för att stoppa honom. ”Could you come with? My Kung Fu skills ain't that good in a wheelchair if I need to defend myself.” Ett roat skratt hördes från Harry innan han slingrade sig ur mitt grepp och tog sig ut ur bilen för att hämta min rullstol. Jag öppnade dörren på min sida och kylan kom in i bilen, varför gjorde jag det här?

Jag hade på mig Annes stickade tröja under min skinnjacka, inga utav Harrys kläder för att inte göra det allt för pinsamt att komma in i garaget. Det var dags att kolla hur mycket skadegörelse jag gjort för att vara borta i snart över två dygn, jag visste om att även om mina kompisar skulle förlåta mig så skulle Dylan aldrig göra det.

Harry hjälpte mig ut ur bilen och ner i stolen, han suckade långsamt innan han log lite mot mig.

"Are you sure?" Var allt han frågade, det frågan hade jag frågat mig själv hela vägen hit och jag kunde inte ångra mig, jag var tvungen att göra det för mig själv men också för Alice. Hon förtjänade detta mer än vad jag gjorde, men på grund utav omständigheterna så fick det bli endas jag som tog detta steget, ensam.

"I'll stay in the car to make some calls." Sade Harry och jag nickade distraherat innan jag började långsamt rulla bort mot ingången till garaget. Känslan gick inte att beskriva som jag hade då jag började närma mig den gamla blåa metalldörren som jag visste skulle leda mig in till mitt öde. En stor klump låg i maggropen och tyngde ner hela mig där jag satt, ett tag funderade jag om jag skulle vända om och ta detta över telefon medan jag gömde mig på andra sidan jordklotet, men jag visste att det skulle vara fegt. Jag skulle bli tvungen att stå för det jag gjort.

Med ett djupt andetag sträckte jag mig efter handtaget och drog upp dörren innan jag rullade in i det livliga garaget där alla höll på att arbeta koncentrerat på bilarna de fått in för dagen. När dörren slog igen bakom mig kollade alla upp och stannade i rörelsen de var på väg att göra, borrar och slagverktyg stannade upp och allt blev tyst. Om detta varit en animerad serie hade man hört syrsan just nu, nervöst började jag rulla igenom den stora lokalen, för första gången någonsin så var jag tacksam över att jag satt i rullstol för mina ben skulle inte fungera normalt om jag skulle bli tvungen att gå. Snart fick jag syn på Dylan och Felicia runt hörnet där jag visste att de alltid befann sig, Emma skulle antagligen vara inne på kontoret och hålla på med pappersarbete.

Spänningen i den stora salen gick nästan att känna på då jag stannade upp några meter ifrån Dylan och Felicia som pratade intensivt om något som hade med bilen framför dem att göra och hade inte märkt att alla andra stannat upp förrän han kollade runt omkring sig. Han följde Hannas ögon som låg på mig och frös fast precis som alla andra, det var först när Felicia tröttnade på tystnaden som det blev liv igen.

"Go back to work!" fräste hon irriterat och alla började genast fortsätta med det de höll på med. "I'll cover for you." informerade hon Dylan och tog hans arm och tryckte försiktigt till för att visa sitt stöd innan hon gick förbi mig utan att ens ge mig en sista blick.

"Can we talk?" frågade jag tveksamt, min röst var ynklig, nästan skräckslagen. Utan att ens tilltala mig började han demostrativt börja gå mot bakdörren. Hans ryggtavla var spänd då han började ta sig ut på bakgården, han stannade upp längre fram vid kanten av racebanan utan att vända sig om för att kolla på mig.

Nervositeten som jag känt inom mig försvann och irritationen växte allt efter hand, varför kunde han inte bara kolla på mig?!

"You can't ignore me forever you know." snäste jag argt, Dylan vände sig om och hade armarna korsade över bröstet medan hans blå ögon kollade nervärderande på mig.

"You just disappear, for two days. I've been worried sick about you and I get to hear from Fizzy that your with Harry Styles." han sade Harrys namn med avsmak, jag bet mig irriterat på insidan av min kind medan han fortsatte. Irriterat förbannade jag mig själv över att ha ringt Felicia och inte Hanna istället, hon hade i alla fall hållit allt detta en hemlighet mellan henne och mig. "You come back dressed like some upperclass bitch, with an attitude..."

"Alright, are you done?" avbröt jag honom argt. "You have no right to say that. I needed time to think, what I should do with my life."

"Does it seem like you've got a choice!?" röt Dylan högt, hans bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan han blev allt rödare i ansiktet.

"I've got every choice in the world if I just think about it." morrade jag argt, jag vägrade att lägga mig ner denna gången, nu var det min tur att bli arg.

"You're a rat, just like the rest of us. Don't think anything else." fnös han till, hans ansikte var illrött nu vid detta laget och jag kunde inte låta bli att släppa fram ett roat skratt.

"You are forgetting where I come from." fräste jag och nästan spottade fram orden medan jag granskade hans slitna kläder. De var fyllda med smuts och jag började undra över hur länge han haft dessa kläderna på sig.

"You gave that up ages ago, your nothing more than a charity case. You can't be anything else."

"I can be what ever I want to be, don't you get it!" skrek jag nu, jag var så arg att jag skakade, mina händer darrade där de låg i mitt knä och jag kunde känna att Annes tröja absolut inte behövdes längre, jag var tillräckligt uppvärmd nu. "If you were my friend, you would give me the chance to a better life!" jag suckade frustrerat ut och kollade besviket upp på killen framför mig som stirrade ursinnigt ner på mig men tillät mig att fortsätta. "I've been miserable since I woke up, I can't sleep at night because of nightmares, I am in my own living hell and nobody even cared to ask about how I felt, what I wanted to do. Every single one of you just decided to..." jag skakade bara på huvudet. "...Forget. But here's the newsflash for you, I'm not okay, or even close. I lost my sister, because of this stupid sport that I've been obsessing with since we ran away, which was the dumbest thing I've done..." jag stannade upp och pressade ihop mina läppar till ett sträck medan jag kollade ner i mitt knä. "I'm not the old Grace anymore." tystnaden föll över oss, när jag kollade upp på den brunetta kortklippta killen framför mig synade han mig uppifrån och ner som om han letade efter något. Snart suckade han och slappnade av en aning, Dylan såg uppgiven ut där han stod framför mig, fundersamt bet han sig i läppen innan han särade på sina läppar.

"Do you love me?" frågan slog under bältet, den var rak och sylvass, jag kände att mitt blod förs till is och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag suckade ut och funderade över frågan, jag visste redan svaret på denna.

"Yes." svarade jag, Dylan letade efter tecken på att jag ljög men han hittade inga, jag öppnade dock munnen igen innan han fick chansen att slappna av. "I love you," försäkrade jag honom och nickade. "I'm just... Not in love with you." jag bet mig tveksamt i kinden, av någon anledning var jag inte lycklig över att ha fått säga det jag tänkt på den senaste månaden, men samtidigt var det en otrolig lättnad och tyngden lättade på axlarna.

"Have you kissed him?" denna frågan fick mig att stanna upp, denna gången visste jag inte om jag borde tala sanning eller inte.

"Yes." det enkla och lilla ordet föll ur mig innan jag fick chansen att tänka en extra gång. Jag spände käkarna hårt för att inte något mer skulle komma ut som jag skulle ångra i längden, när Dylans röst hördes igen var den tyst, nästan ohörbar.

"Are you in love with him?" viskade han nästan fram, frågan var desperat. Jag kunde inte ens svaret på den frågan, det var något med Harry som fick mig att ta en andra titt, de uppåt väggarna känslorna och frågorna som flög igenom mitt huvud varje gång jag såg på honom, var ett tecken på att jag inte kunde riktigt kontrollera vad som hände när jag var i hans närhet.

"I don't know." min röst sprack, när jag kollade upp på den tysta killen framför mig hade han vänt sig om. En suck föll från mina läppar, jag kände mig bruten, jag hade bara föreställt mig hur detta skulle gå men detta var tusen gånger värre än vad jag hade föreställt mig. Att se killen som hjälpt mig igenom så mycket, som alltid hade en åsikt om allt, för första gången någonsin vara tyst. Det var ingen ilsken tystnad eller besviken tystnad. Det var bara tyst.

Utan att säga något mer lät jag mina händer ta tag i hjulen, jag vände stolen och var på väg att ta satts för att rulla mot gränden som ledde ut till parkeringen.

"If you walk away now, don't bother coming back." Jag kollade över axeln på Dylan som nu vänt sig om igen och hans ansikte var nu helt neutralt, han visade inga känslor.

"I'm well aware of the rules." Mumlade jag lågt innan jag började ta mig mot gränden, jag hörde fotsteg och såg snart Dylan försvinna in i garaget igen. Snart hörde jag däremot ett par snabba och lätta steg bakom mig, det fanns bara en person som sprang så där, Emma.

"Grace, wait up!" ropade Emma efter mig och ännu en gång stannade jag upp. Förtvivlat kollade hon ner på mig, hennes ögon stannade upp på mina kläder. "Is that a Michael Kors?" Hon stirrade ner på tröjan jag hade på mig, lite förvirrad av hennes ämne. Hon tog sig ur sin trans för märkeskläder, ett intresse som hon var ensam om, jag själv skulle inte känna igen ett märkesplagg om de så gällde livet. Tydligen så var detta ännu ett bevis på min bristande kunskap om mode.

"Please, stay." Bad hon, med en liten hint av desperation i rösten. "You weren't the only one who lost a sister, we all did." Hon svalde hårt och bet sig själv i läppen medan hon drog bak en blond hårslinga. "Please, let's make this right."

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, jag var trött och hade en extrem huvudvärk på gång. Dagen hade bara börjat men jag skulle kunna gå och lägga mig redan nu bara för att slippa resten utav dagen. Detta var inte likt henne, hon var alltid den som bestämde saker och gav order till oss andra, men för första gången hade hon ingen makt över mig längre. Hon var bara en kompis som inte brytt sig tidigare, först nu så verkar det som hon för första gången öppnat sina ögon.

"I-I..." Började jag i ett hopp om att orden skulle komma till mig, att något inte skulle kännas hopplöst, jag tyckte lite synd om henne ändå, jag skulle sakna henne. Men jag orkade bara inte.

"I'm done," sade jag till slut och suckade tungt ut. "I'm so done." sade jag trött innan jag fortsatte tillbaka mot den mörka bilen där jag visste Harry väntade på mig och lämnade Emma ensam kvar i gränden.

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: