Trött blinkade jag till några gånger, osäker på vart jag befann mig drog jag mig upp på armbågarna och kisade med ögonen igenom det nästintill svarta rummet. Jag trevade efter lampknappen som jag visste befann sig på min högra sida och rummet lös upp. Minnena av tidigare idag flög över mig och jag var tvungen att svälja hårt för att inte börja gråta, bilden av rummet jag befann mig i klarnade, jag var i Harrys hus. Det kändes overkligt men samtidigt bra, för jag var inte längre bunden till något.

Min fokus fastnade vid rullstolen som stod vid sängen, redo för mig att använda. Harry måste ha satt den där då jag somnat, osäker på om hur länge jag sovit.

"Harry?" Ropade jag, jag väntade på ett tecken att han hörde men det gjorde han inte. Huset förblev tyst utanför den stängda dörren och irriterat spände jag blicken i den mörka trädörren.

En suck föll från mina läppar innan jag drog några hårstrån bakom örat för att kunna se rullstolen ordentligt. Jag hade gjort detta innan, det var bara något jag inte föredrog. Mina händer greppade armstöden och jag hävde mig över i stolen innan jag tog ett ben i taget och satte dem på sin plats på fotstöden. Mina ögon skannade rummet ytterligare en gång, inga minnen triggades igång denna gången och en lättnad fyllde mig.

Jag måste varit trött, jag måste inbillat mig tidigare om minnet av den brunetta tjejen och Alice. Plötsligt kände jag mig generad, Harry måste trott jag var helt sjuk i huvudet. Det skulle i alla fall jag gjort om jag var han, se en tjej börja gråta genom att kolla in i en främmande människas vardagsrum, bra jobbat Grace.

Jag tog ett grepp om hjulen och rullade fram till dörren, tveksamt sträckte jag mig efter handtaget och funderade över om jag verkligen borde göra detta. Klumpen i magen sade mig att jag skulle krypa tillbaka ner i sängen och vänta på att Harry skulle komma in, men även nyfiken tog tag i mig. Han hade respekterat min vilja att vara ensam, nu var det dags att undersöka huset ensam, precis som vad en självständig människa skulle gjort med två fungerande ben. Självständigheten gav mig en adrenalinkick och jag tog ett stadigt tag om dörrhandtaget. Dörren gled upp och jag tog mig ut i den upplysta hallen, de vackra vägg dekorationerna och tavlorna var moderna och väldigt abstrakta. Men det fanns även foton från världsdelar som Paris, New York och Los Angeles uppradade längs väggarna.

Det bruna trägolvet sken i lampornas ljus då jag funderade över vilken väg jag skulle ta och snart valde jag vänster. Dörren på andra sidan korridoren såg frestande ut och jag testade att öppna den, detta måste varit kontoret Harry pratat om tidigare. Skrivbordslampan var tänd men ingen var där inne, snabbt stängde jag dörren igen och tog mig till nästa. Lika enkelt som jag tog förre tog jag tag i detta handtaget. Dörrhandtaget gav mig en stöt då jag snuddade vid det och snabbt drog jag mig åt min hand. Tveksamt försökte jag igen, denna gången rädd för att få ytterligare en stöt men nu gled dörren upp utan något elektriskt alls och avslöjade ett ljusblått rum. Synen av det upplysta vackra rummet fick mig att dra efter andan och som paralyserad rullade jag långsamt in genom rummet. De stora fönstermarkiser vätte utåt mot gatan och visade att det var kolsvart utanför. Ett vitt glänsande piano stod mitt i rummet och frestelsen att röra vid det pirrade genom fingrarna.

Jag hade inte spelat piano sedan jag var tio, det skulle inte förvåna mig om jag hade glömt allt jag lärt mig. Men utan att tänka vidare på min bristande kunskap tog jag mig fram till det skinande instrumentet och hävde mig enkelt upp på den vita pallen som var i ungefär samma höjd som rullstolen. Försiktigt öppnade jag locket till tangenterna och granskade det nästintill oanvända pianot med stora ögon. Det var tydligt att Harry inte spenderade mycket tid vid den då det inte ens fanns en repa på tangenterna som var precis lika skinande som resten utav pianot.

Jag märkte inte att mina händer skakade förrän jag sträckte ut min hand och snuddade vid tangenterna som gav ifrån sig några ostämda noter.

En svidande känsla gick igenom mina fingertoppar och jag drog åt mig min hand i ren skräck. Jag kollade ner på mina fingrar för att se svullnad som snabbt uppstått på fungertipparna, det var brännskador. Försiktigt blåste jag på den innan jag förvirrat kollade på tangenterna som nu startat en egen liten brand. Som paralyserad satt jag stelt kvar och kollade på då de dansade runt varandra och till slut tog nyfikenheten över. Försiktigt tog jag min andra hand, min obrända hand och slog ytterligare på några av tangenterna och samma svidande känsla gick igenom min hand och lika rädd tog jag tillbaka den för att se samma illröda märken som formades på fingertipparna och jag gav ifrån mig ett väsande ljud. Den ilande känslan gick upp längs min arm och jag kunde inte låta bli att kvida lite utav smärtan jag orsakat mig själv.

Denna gången när jag kollade upp stod det vita pianot i lågor, de nådde taket och jag kunde känna hettan som konstant slog mig i ansiktet. Locket på pianot hade flera meter höga lågor som inte längre var vänliga, osäker på vad jag borde göra kollade jag på rullstolen som nu såg väldigt avlägsen ut.

"Harry?" Började jag osäkert, i ett hopp om att han skulle höra mig denna gången. Jag kunde inte röra mig medan jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. "Harry! Fire!" Skrek jag nu med en viss panik i rösten men han hörde inte. Det var som han inte ens var hemma utan jag var ensam kvar i detta stora huset och hade en brand precis framför mig som säkerligen skulle sluka mig vilken sekund som helst. Röken började bränna i mina lungor och snart gav pianot vika och jag föll baklänges ner på golvet och slog i mitt bakhuvud i golvet. Smärtan fick mig att pressa ihop mina ögon hårt och ta mig för huvudet.

Den genomträngande smärtan i mitt huvud avtog snart och jag lättade trycket på mina händer, tveksamt kollade jag med ett öga innan jag öppnade det andra. Jag hängde nu upp och ner, den allt för välkända platsen gjorde att mitt blod frös till is, jag satt i den brinnande bilen igen.

Snart kom den klibbiga känslan över mitt ansikte och försiktigt försökte jag sträcka mig efter det som spred sig över mitt ansikte och gjorde det svårt att se. Men så fort jag rörde min högra arm spred sig smärtan som en löpeld genom min kropp och fick mig att skrika rakt ut.

"Vakna! Grace! Vakna!" flög det ur min mun utan att jag tänkte på det, jag visste att jag drömde, jag visste att jag var mer hjälplös än någonsin. Min panik blev snart allt värre då jag återigen kände lågorna och röken, det började tätna runt om mig och den instängda känslan var ett faktum. Paniken gjorde jag inte riktigt fokusera på vad som var annorlunda denna gången förrän någonting rörde sig bredvid mig. All min fokus fick mig att långsamt vända mitt huvud för att se en brännskadad mörkhårig, lockig kille bredvid mig.

"H-Harry?" väste jag fram, det lät knappt som ett namn då det föll från mina läppar, röken vällde in genom min mun och fick mig att börja hosta kraftigt, blodsmak dök upp i min mun och mina revben gjorde ont. "Harry," jag försökte dra efter luft men allt jag fick var mer rök. "You have to get out of here." Jag klarade inte av att säga mer än så, tårarna vällde ner för mina kinder, dels för röken, men även dels för att jag ville inte att killen bredvid mig skulle gå mot samma öde som mig.

Panikslaget kollade jag mig omkring efter något som kunde hjälpa honom ut, men allt som fångade min blick var något silvrigt som hängde vid backspegeln, ett litet hopp om något vasst som kunde hjälpa oss ut, men snart insåg jag att det såg ut som ett litet pappersplan och ett sting av sorg föll över mig. Jag hade aldrig sett den tidigare men jag vände mig snart tillbaka till den lockiga killen bredvid mig som sakta vände han sitt blodiga ansikte mot mig, en stor spricka i hans panna vällde ut mörkrött blod som spred sig långsamt över hans ansikte. Han såg riktigt hemsk ut nu, prydd i blod och sot. Skräckslaget drog jag snabbt efter andan utav ren reflex och genast började jag hosta igen. Han öppnade munnen men det kom inget ljud, jag kollade på de fylliga läpparna som rörde sig.

"I love you."

Jag visste vad som skulle hända om bara några sekunder, vi skulle dö. Elden spred sig allt mer och började ta tag i kläderna, de började ärra min kropp och jag gav ifrån ett pinat skrik.

"No! Harry! No!" skrek jag med min hesa röst som börjat påverkas av röken jag drog in. "Wake up! Wake up!" skrek jag mentalt till mig själv och jag klämde i med min allra sista livskraft i ett skrik som jag hoppades skulle väcka mig ur denna mardrömmen.

Snart kom jag upp till ytan och insåg att jag rörde på överkroppen i ren skräck fortfarande försöka komma undan lågorna som inte längre ärrade min kropp.

"Grace! You're awake, it was just a dream." en lugnande, mörk röst hördes intill mig, skräckslaget stannade jag upp och stirrade på Harry som jag inte lagt märke till förrän nu. Paniken som höll på att svälja mig började genast svalna av och jag kände att jag var andfådd.

"It was just a dream." upprepade han lugnande och för några sekunder försökte jag förstå hans ord fullt ut. Dröm.

För några sekunder kände jag att jag inte trodde honom och min hand föll ner till min hals där min silverkedja fanns. Jag drog ett djupt andetag och suckade ut, detta var verklighet, jag drömde inte längre.

När mina ögon kom upp till hans ansikte igen, såg jag hans ögon kolla ner på min hals, men istället för att fråga, såg han nästan förstående ut när han mötte min blick. Jag började fundera över när han faktiskt skulle sluta förvåna mig, det kändes som att han visste allt redan och det gjorde mig konstant förvirrad när han inte frågade saker som en normal person skulle vara nyfiken på.

"I'm sorry." mumlade jag lågt, fortfarande en aningen bortkommen då jag försökte få ihop vad som just hänt.

"Don't be. You just had a nightmare." sade Harry lugnande. "Though, it seemed pretty intense, what did you dream about?" Jag försökte komma till ett beslut om jag borde tala sanning, att han faktiskt var där, i min dröm och höll på att brinna upp. Hans tre ord som konstant ekade i mitt huvud trots han hade mimat fram orden.

"Not intense." började jag distraherat och kliade mig trött i pannan innan jag drog mig upp i en sittande position mot sänggaveln. "It felt so real. The dreams are magnified, and I can't really see the difference between a dream and reality anymore..." jag kände att jag började babbla på om vad jag kände men hoppade över en massa saker som skulle göra det jag sade sammanhängande.

"Wow, slow down." avbröt Harry mig med ett litet förvirrat leende, ett snett leende. Något som fick hela mig att vakna till liv och för första gången sedan jag somnade visste jag att jag faktiskt befann mig i verkligheten, detta var inte en dröm.

"There was this room, in this house. I-It was skyblue with a white piano in it." jag kollade ner i det vita tjocka täcket medan jag pratade och försökte att inte gå för fort fram. "When I touched it, it caught fire and all of a sudden I was in this familiar car. I was by the steering wheel and... You were there..." jag svalde hårt, det skulle inte finnas en chans att jag skulle nämna att han också var i bilen. "I was upside down and there was blood, smoke and fire everywhere... I've had that dream about the car every night since I woke up in the hospital and it just gets so much clearer and so much more intense each time I relives it." jag stannade upp och sneglade upp på Harry som nu hade spända käkar och stirrade rakt på mig med smärta i hans vackra ögon.

"Did you have a paperplane there with you? A silver charm?" frågade han tveksamt, hans röst var ansträngd och pressade ihop sina läppar medan han väntade otåligt på ett svar. Jag släppte hans blick och fokuserade på drömmen för att komma ihåg, det var så mycket som hände på samma gång i drömmen och jag visste att jag hade sett något silvrigt någonstans, men inte om det var ett pappersflygplan.

"There were something in silver, but I'm not sure if it was a charm." sade jag tveksamt och kollade upp på killen som satt bredvid mig med en rynka mellan ögonbrynen. Han såg orolig ut, frånvarande, precis som att hans kropp var här men hans tankar var på andra sidan jorden. Sättet han var försjunkit i sina tankar utan att riktigt lägga märke till att jag rörde mig, jag kunde inte låta bli att tycka att han var lite söt då några lockar slitit sig från resten och fallit ner i pannan.

Försiktigt lyfte jag min hand och lät mina fingrar stryka över hans panna innan jag lade lockarna på plats. Hans hår var mjukt, lite oborstat och man kunde känna lite utav hårprodukter han använt tidigare i morse, men trots det så var det fortfarande mjukt mot mina fingertippar. Min fascination av hans hår gjorde att jag inte tänkte på hans blick förrän jag kände honom röra sig.

Genast drog jag åt mig min hand och generat kollade jag bort, fortfarande frustrerad över mina egna handlingar och smått irriterad över att jag uppenbarligen inte kunde hålla mig borta. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän men ändå kunde jag inte vara mer än lättad över det faktumet, medan jag istället borde vara ledsen, jag borde gråta. Varför kom det inga tårar!?

"I'm sorry." mumlade jag lågt och jag kände nu att hela mitt ansikte var ungefär tvåhundra grader varmare än vad det borde vara.

"You apologize a lot." det var tydligt att han hade roligt åt mina konstanta ursäkter över mitt beteende. En försiktig hand placerades under min haka och puttade den uppåt så att våra ögon tog kontakt med varandra, jag kände hans tumme stryka över nedre delen av min vänstra kind. "You're cute when your blush." elektriciteten mellan oss började bli välkänd och av ren instinkt pressade jag tillbaka mina minnen som försökte dra sig upp till ytan, jag ville inte bli distraherad, jag ville komma ihåg denna stunden.

Hans kommentar gjorde inte saken bättre, den bara ökade temperaturen i rummet och jag kände att jag snart var tvungen att dra mig undan.

"What do you say about pizza in my room tonight and watch a movie?" frågade han med sin låga raspiga röst, innan han drog sig tillbaka.

"Can I stay?" frågan föll snabbare från mina läppar än vad jag fick tid till att tänka över frågan. Men istället för att le eller ge mig en road kommentar över hur generad jag blev nickade Harry bara.

"Of course." sade han allvarligt innan han snirklade in sina armar under mig och plockade upp mig utan att direkt anstränga sig.

"Are you not tired of carry me around?" frågade jag nyfiket.

"No, I don't mind." mumlade han och drog mig tätare intill sig, något som fick mig att tro att han gillade närheten mer än vad han borde. Jag pressades mot hans hårda bröstkorg och lade mina armar runt hans hals. Hans mörka lockar i nacken kittlade min arm och krävde min uppmärksamhet. Den mörkbruna färgen fick mig och tänka på mitt gamla bruna hår, jag kunde inte komma ihåg om jag ens passade i det. Alice mörka hår fick mig att känna ett sting av längtan till att komma tillbaka till mitt mörka vågiga hår och en släng av skuld sköljdes över mig att hon dog i sitt blonda hår då hon egentligen borde varit sig själv hela tiden.

"Do you know a good hairdresser?" frågade jag lite frånvarande, fortfarande i tankarna om Alice hår och hoppades att hon inte kände ilska mot mig.

"I know a great hairdresser. You want to go all dark again?" det sista var tydligt att det skulle vara ett skämt, jag kunde inte låta bli att le lite medan jag såg honom bestiga det sista trappsteget och vi kom in i en ny del av huset som såg mer ut som en suite. Det lilla allrummet utanför var fyllt med lite bekväma fåtöljer och en teve, mycket mindre än det stora vardagsrummet på första våningen.

"Yeah, I want my own colour back." några sekunder undrade jag om jag verkligen ville ha tillbaka min gamla färg eller mitt gamla liv.

"I could call her, and ask if she's in the neighborhood tomorrow." sade han och puttade försiktigt upp en dörr till ett gigantiskt sovrum, de hade stora mörka fönster ut till en balkong som vätte ut tillbaksidan där jag kunde se en fint upplyst kal trädgård.

"Thanks, I'll pay you back as soon as I get a job." mumlade jag lågt, jag fick nästan stanna upp och tänka över det jag precis sagt själv. För det var uppenbart att nu när jag blivit utkastad från min så kallade familj, tvingats lämna huset där alla avskyr mig så har jag även lämnat min enda inkomstkälla. Jag visste att Harry inte skulle bry sig om jag betalade honom tillbaka men det var något som skulle bli viktigt för mig. Det fanns inte i min värld att leva av någon annan, även om det skulle bli svårt att förklara för killen som får betalt för att andas för tillfället.

Han satte ner mig på sängen utan att säga något, han såg väldigt fundersam ut medan han tog sig fram till teven för att hämta fjärrkontrollen.

"You don't really need to job." påpekade Harry efter ett tag. "But if you want to, I think I've got an idea." Han räckte över fjärrkontrollen med ett fundersamt leende, något som gjorde mig nervös. Det fanns tvivel hos mig att han kom inte alltid på de bästa grejerna.

"I am paralyzed from the waist down, you know." sade jag som en liten varning att jag skulle inte kunna bli någons personliga assistent eller så.

"I know." sade han och kollade ner på mig med en aningen upprörd blick, hans mossgröna ögon skannade över mitt ansikte och genast dök hans sneda leende upp. "I'm not going to sign you up for a marathon." den retliga tonen fick mig att rynka på näsan och hans leende blev bredare.

Oönskade fjärilar började flyga omkring i magregionen då han blinkade med ena ögat mot mig innan han vände sig om för att plocka upp sin telefon. Jag stirrade bara stint på hans ryggtavla, hur kunde han veta vilka knappar han skulle trycka på för att göra mig irriterad? Och varför hade jag ingenting emot fjärilarna?

Alla dessa olika frågor skulle bli tvungna att placeras i olika fack innan jag blev galen, de snurrade omkring och gjorde mig mer förvirrad än vad jag borde vara.

Harry kollade snart över axeln med telefonen mot örat, han fyrade av ett brett leende mot mig innan han blinkade till med ena ögat. Hans charmiga beteende fick mig åter igen att rynka på näsan, ett roat skratt föll från hans fylliga läppar innan han samlade sig.

"What kind pizza do you want?"

+27 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: