När jag kom tillbaka till bilen var Harry mer än arg, han var rasande. Jag kunde känna spänningen från något som hänt under tiden jag varit borta. Utan att säga något hjälpte han mig in i bilen och slog igen dörren allt vad han kunde innan han lade rullstolen i bagaget, även där slogs luckan igen med all kraft innan han hoppade in i bilen. Han slog huvudet bakåt mot nackstödet och slöt ögonen utav ren frustration, osäker på vad som egentligen utspelade sig framför mig. Ett tungt stön föll från hans läppar medan han knep ihop sina ögon hårt, det var uppenbart att han använde alla sina fiber i kroppen för att inte göra något dumt.

Tveksamt funderade jag över om jag borde lugna ner honom och funderade över vilken taktik jag borde använda för att inte vara allt för närgången. Försiktigt sträckte jag mig efter hans vänstra hand som greppade hårt om ratten så att hans knogar vitnade. Jag lät mina fingrar försiktigt gå över hans hand och den slappnade genast av, jag tog min chans till att få honom att släppa ratten och jag lät den vila i mitt knä. Mina fingrar följde alla konturer i hans handflata och fortsatte ut till fingertopparna. Det förvånade mig hur stora händer han hade och jag pressade min hand mot hans för att se skillnaden, något som gjorde mig väldigt förvånad och höjde förvånat på ögonbrynen.

Bortglömda minnen försökte ta sig upp till ytan men hag försökte pressa bak bilderna så gott jag kunde för att inte bli distraherad från nuet, det var svårt men till slut lugnade de ner sig och jag sneglade upp på killen bredvid mig. Harrys mörka ögon var nästan svarta då han granskade mig intensivt och för några sekunder trodde jag att han skulle äta upp mig.

"Do you want to tell me what's bothering you or do I have to figure that out by myself?" frågade jag, jag lät väldigt lugn något som förvånade mig efter allt det som just hänt inne i garaget för bara några sekunder sedan.

"Rebecka is a stuck up little twat." muttrade Harry irriterat, något som fick mig att rynka pannan i djupa veck. Rebecka?

"Hey, you don't mean that." Sade jag lugnande och lät hans hand vila i mitt knä innan jag flätade samman våra fingrar. "She's your... Friend." Det sista ordet var svårt att pressa fram, då jag egentligen inte direkt brydde mig om vad han tyckte om tjejen som uppenbarligen inte gillade mig.

"How did it go?" Frågade Harry istället för att komma bort från det obekväma ämnet om vem som var kompis med vem, och släppte min hand för att starta bilen.

"Bad, I don't think I'm able to get my things out of the house." Muttrade jag frustrera, jag behövde mina saker så småningom men just nu var det inte rätt tid att åka hem för att plundra huset på mina personliga objekt då alla antagligen skulle sluta jobba för dagen och åka hem. Det var det sista stället jag ville vistas på då uppenbarligen alla ogillade mig väldigt starkt för tillfället.

"No worries, we'll figure it out." Han lät fortfarande distraherad och jag kollade ut genom vindrutan för att se honom köra söderut, jag kunde se avfarten till stranden glida förbi och frustrerat försökte jag förstå varför vi färdades åt fel håll. Han hade ångrat sig, så måste det vara och tar mig tillbaka till det lilla stug-hotellet för att gömma mig och kasta bort nyckeln.

Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ut genom rutan på min sida för att se London försvinna bakom oss.

"I know you're angry and all that, but we're going south." påpekade jag fundersamt, jag kände en varm stor hand ta tag i min, förvånat kollade jag upp på Harry som sneglade snabbt mot mig innan han fokuserade på vägen igen, detta kunde inte vara något bra om han försökte hålla min hand och lugna mig.

"Well, I still don't want you to get noticed by the public eye just yet, so Rebecka is taking you back to the house." Harry mumlade fram orden och för en millisekund trodde jag att han hade slagit i huvudet eller att jag inbillade mig orden som kom ut från hans mun.

"Are you for real?" frågade jag sammanbitet, smått fundersam över hur detta skulle gå till. "I'd rather poke my eyes out with a stick." ett lågt skratt hördes bredvid mig och irriterat spände jag ögonen i killen bredvid mig som såg väldigt nöjd ut med mitt svar.

"Hey, you don't mean that." pep han med en allt för ljusröst, uppenbarligen ett försök till att härma mig från tidigare.

"This is not the same thing! She's not my friend, I can hate on her how much I want to..." muttrade jag irriterat men blev avbruten utav Harrys roade mörka stämma.

"Oh, no you can't, babe." flinade Harry och jag kunde inte låta bli att stirra, min blick var full utav ilska, han sa inte det där.

"Babe? I'm not your babe, your cheeky little prick." snäste jag irriterat och ett hört och roat skratt föll från de fylliga läpparna från killen som inte kunde vara ute på djupare vatten för tillfället.

Jag fick inte mer tid att tänka över ett sätta att komma undan detta förrän han körde in på en grusväg och stannade bara några meter in där det stod en silvrig Audi skymd utav gles skog. Bakom ratten satt en rödhårig tjej som jag direkt förstod var Rebecka, hennes röst passade bra till hennes utseende. Det var inte det att hon såg ful ut, hon var precis lika fin som alla andra överklass tjejer och jag insåg att detta skulle bli en väldigt lång färd hem till Harry.

Det var uppenbart att Harry kände spänningen som gick igenom min kropp och kanske till och med mina nedre delar spändes som jag inte hade någon känsel i.

"Be cool." viskade han innan han släppte taget om min hand och hoppade ut för att möta upp sin kompis som tydligt var minst lika irriterad som vad jag var. Toppen. Tjejen hade på sig ett par ljusa tighta jeans, en marinblå jacka och ett par ljusa uggs. Hennes hår lös upp utav det gråa ljuset som himmeln försåg oss med.

Harry bar över mig från ena bilen till den andra utan att mellanlanda i min rullstol eller säga något över huvudtaget, vilket gjorde att Rebecka och jag fick aldrig chansen att hälsa på varandra ordentligt och för en sekund tyckte jag det skulle vara nödvändigt. Men när hon satte sig bittert bakom ratten igen ångrade jag mig genast, jag skakade inte hand med henne och gav definitivt inte henne en blick utan stirrade endast rakt fram för att undvika alla blickar som lades på mig.

"I'll see you at home, alright?" sade Harry då han lutade sig in på min sida genom det öppna fönstret och gav Rebecka en sträng blick, hon nickade innan hans blick kom ner till mig. Jag sneglade upp på honom, han gav mig ett litet leende och en puss på pannan, något som kändes som han mer märkte ut sitt revir mer än att visa tillgivenhet. Varför inte bara kissa på mig nästa gång? fräste jag irriterat i mina tankar innan jag tryckte på knappen till de automatiska fönsterna och han var tvungen att dra sig undan innan han blev klämd.

"Should I run him over?" muttrade den främmande tjejen bredvid mig, det var en frestande tanke för tillfället, men det skulle betyda att vi hade något gemensamt och jag vägrade dela samma cell med henne i fängelset.

"Just go." muttrade jag irriterat och väntade på att hon skulle pressa på gasen men inget hände. Jag kollade på när Harry gav mig en sista blick innan det stora svarta fordonet körde ut på vägen igen och körde in mot stan.

Med sammanbitna käkar sneglade jag mot den rödhåriga bredvid mig som från denna synvinkeln såg väldigt sliten ut, men trots detta faktum var hon vacker och hade den där granntjejslooken som man såg i teveserier.

"Is there somehing wrong?" Frågade jag sammanbitet och väntade ett tag innan jag gav upp hoppet på att få ett svar. Jag vände mig mot fönstret och försökte att inte visa hur obekväm jag var genom att sitta bredvid en tjej som gav mig dödens öga var tionde sekund utan att säga något.

"You know what?" Började Rebecka till slut och jag tackade Gud för att hon äntligen bröt isen. "There is something wrong... You." ... Och andra sidan, Gud är överskattat... "He doesn't even know you and still he trusts you, I've been his best friend since kindergarten and still he chooses a twat from gangster-hood." Hennes röst var vass och iskall, det kändes nästan som att temperaturen i bilen sänktes med tio grader så fort hon öppnade munnen.

Jag höjde mina ögonbryn och tvingade tillbaka min förbannelse att konstant rynka på näsan. Wow, jag skulle bli tvungen att be Harry om ursäkt för att ha tvingat honom ta tillbaka de där hemska orden han sagt om Rebecka tidigare. Men det var även här min ironi tog slut, i alla fall i mina tankar för jag kunde definitivt inte hålla mig längre jag var tvungen att uttrycka mig på något sätt innan jag exploderade.

"Oh, well I'm not having a hard time seeing why." Konstaterade jag lugnt och mötte hennes blick med ett leende på läpparna. Jag visste endast genom att kolla på henne att min kommentar hade slagit till en nerv. "Now that we've figured that one out, can we go?"

Jag såg att det tog ett tag för henne att överväga sina alternativ, jag var nästan hundra procent säker på att hon hade en tanke om att överge mig här och gå tillbaka själv till fots. Men snart startade hon motorn utan att säga något och tryckte gasen i botten tillbaka mot London. Skräcken över farten vi höll fick jag svälja för att inte visa min panik, jag slöt mina ögon och försökte hitta något sorts lugn i denna situationen.

Jag var lättad utav tystnaden som antagligen skulle bli min nackdel när jag kom innanför Harrys område, jag var helt säker på att han hade hundra saker till att säga till Rebecka som han inte redan sagt.

Det förvånade mig dock hur arg Harry faktiskt var då vi körde in i garaget som hade automatiska dörrar, han stod argt med armarna i kors och stampade med ena foten då vi körde in i det enorma och moderna garaget. Min dröm hade sett ut så här en gång i tiden, men nu var det bara ännu ett garage som ägdes utav en i överklassen.

Jag var tvungen att svälja hårt över synen, jag passade inte in här alls, för någon sekund var jag på väg att be Rebecka att köra där ifrån. Men porten slog snabbt igen bakom oss och vi befann oss nu instängda men en nästintill svartögd Harry, han var obehaglig när han var så här arg, man visste inte riktigt om han skulle slå till något eller bara skrika rakt ut. Det var därför jag skyggade undan en aning när han hjälpte mig ur bilen, han skakade bara på huvudet och pussade mig försiktigt på tinningen, det var antagligen hans sätt att försäkra mig om att det var inte mig han var arg på. Men trots det var jag inte helt övertygad.

Harry hade bytt om sedan jag såg honom sist, till ett par jogging byxor och en grå matchande hoodie. Han höll mig tätt mot sin kropp, nästan så att det gjorde ont då han vände sig mot Rebecka när hon hoppade ut ur förarsätet och drog bak en slinga från sitt ansikte.

"You know what you're going to do now." sade han lågt men samtidigt bestämt, under tystnad drog jag mina armar runt hans hals lite orolig över att trilla ur hans famn. "Your car is packed and ready." hans ton var iskall då han nickade bort mot den gamla bilen som stod ut från de andra välvårdade och denna gången tänkte jag inte skydda henne, hon hade gjort tydligt för sig att hon förtjänade allt Harry hade att säga.

"You seriously are kicking me out." sade hon och skrattade smått nervöst till.

"Basically, you're not living here so I'm not kicking you out. I'm just telling you that you can't stay." sade Harry enkelt och ryckte på axlarna innan han drog mig tätare intill sig. Rebeckas bruna ögon fastnade på mig, jag bet mig lite på insidan av kinden medan jag lät sekunderna gå, jag tänkte inte lägga mig i, det skulle bara göra saken värre. Hur mycket jag än önskade att jag kunde be henne att dra de där fylliga läpparna över hennes huvud och svälja, så lät jag bli.

"It's because of her, isn't it?" sade hon med avsmak innan hon kollade upp på den lockiga killen som såg ut som en jätte i jämförelse med henne, hon var till och med kortare än mig om jag hade kunnat känna mina ben.

"It doesn't matter, just go." sade Harry och suckade innan han spände sina armar en aning, jag kunde känna hans muskler genom hans tröja. "Tell your parents I said hi." en fnysning hördes från den rödhåriga tjejen innan hon vände sig om mot den gamla bilen. Hon fångade upp en bilnyckel från en hylla på vägen dit och snart backade hon ut från garaget utan att ens säga hejdå, porten slöts och lämnade mig och Harry ensamma.

Nervöst kollade jag upp på honom, jag hade varit ensam med honom tidigare, varför var jag så nervös nu? Jag möttes utav ett par mörka ögon som fortfarande inte var sin vanliga ljusa och magnetiska färg, det förvånade mig hur mörka de faktiskt var för tillfället. En teori om detta faktum dök upp i mitt huvud, om hans humör styrdes utav hans humör. Det var en bra teori som gjorde saken värt att lägga på minnet för framtida konfrontationer.

"You're not going to tell me I was too harsh?" frågade Harry till slut innan han öppnade bakdörren till garaget för att komma ut i en liten trädgård på framsidan av huset. Det stora vita huset såg stort och flott ut på utsidan och jag var nästan rädd för att se insidan.

"Nah, why help someone who doesn't want it." muttrade jag lågt, i ett hopp om att han inte skulle höra hur distraherad jag var över faktumet att jag för första gången på tio år inte befann mig i de södra delarna längre. De stora och mörka ekdörrarna som ledde in i huset öppnades enkelt men en utav Harrys händer under mig, dörren gled upp och avslöjade en gigantisk hall, vardagsrummet vätte in till vänster och rakt fram fanns ett kök.

Han satte ner mig i rullstolen som väntade i hallen och hjälpte mig av med min skinnjacka innan han tillät mig att fortsätta utforska nedre våningen, jag kom inte speciellt långt utan fastnade framför ingången till vardagsrummet där allt blev svart och jag kunde inte längre hålla tillbaka de okända minnena.

”Hallå?” Jag kollade förvirrat runt mig för att se om jag faktiskt hörde den jag trodde jag hörde, Alice. Hon gick förbi mig precis som hon inte såg mig och jag kollade in i vardagsrummet. Jag satt där med en brunett tjej i pyjamas, tjejen kändes bekant men jag kunde inte sätta ett finger på vem det var.

”In here!” ropade jag över axeln, den blonda kopian av mig själv stirrade rakt på mig, precis som om hon visste att jag satt där. Men hon gjorde inte någon ansatts till att bekräfta mina aningar.

”Varför pratar du engelska, Harry har väll...” började Alice prata igen innan hennes röst dog ut. Jag kände en tår rinna ner för min kind, jag hade inte glömt bort hennes utseende, brunett hår, kort och oskyldig. Synen av hur välmående hon såg ut fick mitt hjärta att snörpas ihop, det gjorde så ont. Den glada Grace som satt i soffan kollade över axeln för att se vad som var problemet. Alice ögon hade landat på den brunetta tjejen som satt bredvid mig och läste på baksidan av en film. Snart drog tystnaden även med tjejens uppmärksamhet som kollade nyfiket upp för att se vad som pågick, Grace lät det gå en stund innan hon log lite mot Alice.

”This is Eleanor..."

Jag kipade djupt efter luft och blinkade till några gånger, vardagsrummet var tomt, jag drog ilsket bort tårarna och kände att min puls var uppe på övervarv. En hand landade på min axel och min blick flög upp på den mörkhåriga killen som stod bredvid mig med oro i sina ögon.

"You okay?"

Det enda jag kunde göra var att nicka, för jag visste att min röst inte skulle hålla. Jag tog ett djupt andetag innan jag log lite och vände mig om, bort från vardagsrummet, det var officiellt, jag höll på att bli galen. Dessa minnen som jag inte hade en aning om att jag upplevt gjorde mig rädd, varför hade jag minnen av detta huset?

"I just need some sleep." mumlade jag lågt då jag hoppades på att min röst inte skulle svika mig. Jag vågade inte kolla något mer i något utav rummet, jag tror inte jag skulle vara psykiskt stark nog för att klara mig igenom ett minne till.

"Yeah, sure. My bedroom is on the third floor and then there are guestrooms on the second, the choice is yours." informerade Harry mig innan han fångade upp mig i sin famn igen.

"I just need to be alone right now." erkände jag, skuld över att inte vara mer tacksam kom över mig, men jag visste inte vad mer jag skulle göra. Jag behövde vara ensam, och reda ut mina egna tankar och syner innan jag blir ett psykfall.

Försiktigt hjälpte Harry mig upp på andra våningen, tveksamt öppnade han en utav dörrarna och en djup suck föll från hans läppar innan han stängde dörren igen och valde rummet intill istället. Jag var inte säker om det var något jag borde lägga märke till och lät bli att fråga, nästan rädd för svaret jag skulle få, för jag var nästan hundra procent säker på att jag skulle tro vart enda galet ord som kom från hans mun. Även om det skulle låta helt mentalt sjukt för en normal person.

Han satte ner mig på den stora sängen som stod mitt i rummet framför ett fönster, han tryckte på en knapp och jag ryckte till utav ljudet som hördes bakom mig, rullgardinen åkte automatiskt ner och jag kunde inte låta bli att se förvånad ut.

Ett lågt skratt hördes från Harry innan han tog fram en filt och gjorde en gest om att jag skulle lägga mig ner på rygg, han lade den mjuka flisfilten över mig och jag rättade till den under tystnad. Rummet var nu dovt upplyst utav en sänglampa bredvid dubbelsängen jag låg i, för ett tag kände jag mig nästa som prinsessan på ärten.

"I'll bring the wheelchair up," sade han med en mjuk röst. "And I thought some take away food tonight and maybe a movie?" det sista lät mer som en fråga om jag accepterade det och jag nickade. Smått road över att han inte var säker på om det var värdigt nog, då jag mer eller mindre levde för hämtmat då alla i huset var usla kockar och eftersom jag satt i rullstol nådde jag inte ens upp till diskbänken.

"Thank you." sade jag och drog ihop mina ögonbryn, osäker på vad jag borde säga, ett enkelt tack räckte inte längre. Men det var det enda jag hade råd att ge honom.

"Don't worry about it, alright? Don't feel the need to think like that." mumlade han och petade på rynkorna jag fått mellan mina ögonbryn med sitt pekfinger. Jag lättade genast på trycket och slappnade av, ett litet leende lekte på hans läppar.

Harrys mossgröna vackra ögon kollade ner på mig, de såg nästan drömmande ut och jag kunde inget annat än att kolla tillbaka. Han gav mig en liten puss på pannan innan han släckte lampan och reste sig upp. Sättet han visade tillgivenhet gjorde mig förvirrad, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän och den enda resonabla reaktionen skulle vara att gråta, men jag hade inga tårar kvar åt Dylan.

"I'll be on the other side of the hall if you need anything." informerade han mig, han lät dörren vara öppen medan han tog sig ner för trappan och jag väntade på att han skulle komma tillbaka med rullstolen.

Under tiden jag väntade kollade jag upp i taket och kände mig väldigt liten där jag låg. Jag slöt mina ögon och lät sömnen komma över mig, jag hörde aldrig Harry komma tillbaka utan jag måste redan varit djupt försjunken ner i det undermedvetna vid det tillfället han kom tillbaka.

+27 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar: