Undisclosed - Kapitel 4

Previously on Undisclosed:

"Could we maybe keep this between us three for now?" frågade jag vaksamt medan jag vände mig om för att möta deras oroliga blickar, de kollade på varandra ett tag innan de nickade och jag kunde inte förmå mig att möta deras blickar. "Great." jag försökte le lite och flackade med blicken över de båda innan jag vände mig om för att låsa upp bildörrarna som automatiskt gått i lås när jag startat bilen.

"Will we see you tomorrow at the general rehearsal?" frågade Harry efter ett tag då de inte riktigt kunde förmå sig att öppna dörrarna till bilen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, för inte ens jag visste vad som skulle hända efter ikväll. Mina tankar om vad som skulle hända här näst var väldigt splittrade. Så jag lät frågan förbli obesvarad då killarna under tystnad hoppade ut ur bilen och slog igen dörren efter dem. 


 

Jag satt insvept i en filt ute på terassen och granskade ut över Londons hustak. Någonstans där långt nere började folk ta sig till sina jobb eller ut på nya äventyr som super turist. Det fanns folk som precis vaknat och folk som inte ens kommit i säng än. Jag var en utav dem som haft en sömnlös natt.

Jag kunde höra trafiken vakna till liv och dagens första bilköer började bildas något kvarter bort. Mina händer värmdes utav min kaffekopp som jag höll i och när jag kollade ner kunde jag se ångan stiga från den heta drycken. Det var det enda som höll mig vid liv för tillfället, koffein.

När jag hade kommit hem efter gårdagen hade jag gått fram och tillbaka genom lägenheten, letade efter tecken som kunde hjälpa mig bestämma vad jag skulle göra. Nu hade jag chansen att kunna komma ifrån detta uppdraget en gång för alla men det var något som stoppade mig ifrån att ringa pappa och berätta allt med en gång. För jag hade val, och jag skulle bli tvungen att välja.

Mitt första val var att köra till pappas kontor nu och berätta allt, hur Louis och Harry såg på medan jag dödade två män som kunde gett mig viktig information men jag handlade som en energisk tonåring istället och dödade dem. Jag skulle bli sparkad från uppdraget och någon annan, någon mer kompetent skulle få ta över uppdraget. Mitt andra val var att helt enkelt hålla tyst, pappa skulle få reda på de döda männen men ingeting om att någon sett mig, jag sätter mig i bilen och kör mot Wembley arenan som egentligen är bestämt redan tidigare och fortsätter jobba som en urusel stylist och assistent.

Jag kunde inte ljuga, båda lät väldigt frestande. Redan från första början så visste jag att detta var inget uppdrag för mig, jag skulle inte ens kunna anpassa mig tillräckligt för att gilla det i heller. Men min inställning gjorde att jag aldrig riktigt gett det en chans...

Mina ögon fokuserade på vårsolen som började skymtas i horisonten. Trots filten och den varma drycken var jag fortfarande ordentligt nerkyld och kunde inte vänta tills den nya värmekällan skulle nå mig. Fåglarna började röra sig uppe i luften och verkade öppna för ett förslag på hur de skulle tillbringa sin dag.

Jag drog bak kanten på filten som skymde min högra arm för att kunna se berlockarmbandet jag spänt fast där tidigare. Det hade tagit hela natten att hitta den då pappa inte gillade att jag hade något som till hörde mamma. "En onödig distraktion." kallade han det. Det han inte visste var att varje gång jag varit utomlands eller något annat stort hänt mig köpte jag en ny berlock som en påminnelse om vart jag varit och vad jag lyckats åstadkomma under åren. Jag lät mina fingertoppar dra igenom de olika berlockerna och stannade på ett rött hjärta som var den viktigaste utav dem alla.

"What am I supposed to do, mother?" mumlade jag lågt medan jag lät mina fingrar leka med berlocken.

Som ett tecken från ovan ringde det på dörren, min reaktionsförmåga var lite seg och inte förrän några sekunder senare satte jag ner koppen på det lilla glasbordet in till de två solstolarna, var av en var den jag precis suttit på. Långsamt reste jag på mig och tog mig in genom glasdörren tillsammans med min filt över axlarna. Dörrklockan fick chansen att ringa en gång till innan jag väl nått fram och öppnat den.

"Good morning, miss." Albert såg ytterst morgonpigg ut där han stod med ett brunt paket i famnen. Han hade sin vanligt fina uniform som bestod utav en svart kostym med guld detaljer på, hans gråa hår var finkammat bakåt och hans gråa ögon lös upp då han fick syn på mig.

"Good morning." sade jag med trött röst. Hans rynkor blev genast utsträckta förutom de mellan ögonbrynen som kvarstod medan han granskade mig.

"Did I wake you up?" frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet. "You're not ill, are you? I can cook some chicken soup for you if you'd like." den godhjärtade mannen framför mig fick mig att le och just då kände jag mig olyckligt liten.

"No. No, I'm not ill. I have a very huge decision to make and it's troubling me." förklarade jag och suckade tungt medan jag lutade mig mot dörrkarmen.

"You have a kind heart, miss Marnie." sade han och log. Om jag inte hade så svårt för att gråta så skulle jag gjorde just där. "Follow it." han sträckte fram det bruna paketet mot mig och jag sträckte på mig för att ta emot det. När jag kollade ner på etiketten kände jag genast igen Kyles handstil. Mina knivar. Jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag kollade upp på den gamla mannen framför mig.

"Thank you, Albert." sade jag och kände att en lättnad falla från mina axlar. Något som Albert också verkade sett och skakade bara roat på huvudet.

"You don't need to thank..." innan han fick chansen att avsluta tog jag ett steg utanför dörren och drog mina armar om den jämnlånga gubben. "Oh, dear." hörde jag då han besvarade min kram lätt innan jag drog mig tillbaka.

"I am trying something new." sade jag fundersamt och drog lite på läpparna till ett litet leende. Jag kunde se att Albert försökte leka lite tuff och sträckte på sig en aning innan han blinkade till med ena ögat.

"I like it." sade han innan han började gå bort mot hissarna igen medan han visslade på en melodi jag inte kände igen.

 

Jag satt stressat i min bil och försökte rätta till mina mörka kläder, det enda ljusa var en beige kofta som jag slängt över mitt mörka linne och ett par svarta jeans. Snabbt hade jag ignorerat de nya klädpåsarna som hängde på min garderobsdörr då jag inte riktigt vågade öppna. Efter att ha fått bekväma jeans och t-shirts i ett par dagar nu hade jag på känn att det skulle finnas en klänning eller kjol.

På grund utav mitt velande under morgonen var jag några minuter sen till arenan. Bandet hade redan påbörjat en soundcheck då jag kom springande in för dörrarna och kunde höra folk skrika, instrument spelas och ljus som rättades till med tiden. Killarna syntes inte till och långsamt försökte jag navigera mig fram genom den stora arenan bland hårt arbetande hantverkare och lådor i alla olika storlekar. Med den stora scenen som navigeringsmärke sicksackade jag mig fram i ett hopp om att hitta någon jag kände igen.

"You lost?" hörde jag bakom mig och jag vände mig om för att visa mitt passerkort som jag hade runt halsen. Mannen som jag stod framför såg svettig ut där han stod och höll ett par lampor som skulle sättas upp. Generalrepetitionen var som en enda stor show fast de enda som var publiken var de som arbetade.

"Yes, where's the dressingrooms?" frågade jag osäkert och han granskade mitt passerkort innan han pekade mot högra sidan av scenen. Jag tackade honom och började gå i den riktningen han visat. Ett dunkelt lyse kom över mig då jag rundade hörnet på scenen, det var nästan kolsvart och endast ett par arbetslamor lös upp utrymmet där bak. Runt om mig kunde jag höra folk skrika till varandra och ju längre in jag kom desto trängre blev utrymmet som jag var tvungen att ta mig igenom.

Snart kunde jag höra en röst som jag kände igen och jag stannade genast upp för att kunna höra bättre.

"... It has nothing to do with you at all." hörde jag den manliga rösten resonera. "It has been some hard couple of weeks, and it won't get any easier." jag hörde en kvinnlig fnysning.

"So you're breaking up with me because you want your career more than me?" jag rynkade pannan medan jag förblev i mörkret för att kunna lyssna in på konversationen, även om jag kände mig dum.

"That's not what I said. It's not like I have a choice! It's going to be hard, and it's not getting any easier when you already complain about how little time we spend together." nu klarade jag inte av att hålla mig gömd längre och tog mig runt hörnet och gjorde mig synlig för Niall och Maja som var längre ner. Majas långa blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans och hade en fin klänning på sig. Det kändes nästan som att hon var på väg till Oscarsgalan med den outfiten, vilket inte riktigt matchade med Nialls vita linne och slitna jeans. De ignorerade mig när jag långsamt kom närmare, djupt försjunkna i diskussionen om de skulle förbli tillsammans eller inte. Det gick från noll till hundra i diskussionen och snart kunde jag se Majas hand spännas då jag endast var någon meter ifrån paret. Jag kunde se den höjas i slowmotion och jag kunde inte hejda mig då jag handlade på några millisekunder och fångade upp hennes handled några centimeter ifrån Nialls ansikte.

Den blonda killen såg chockat på min hand som var mindre än tre centimeter från hans ansikte, han var tvungen att ta ett steg bakåt för att följa min arm upp till mitt ansikte. Maja såg ursinnig ut då hon drog åt sin hand som nu helt kommit av sig ifrån att slå till sin pojkvän.

"Who are you!?" fräste hon argt och hennes iskalla blå ögon spände sig i mig med avsmak.

"Your worst nightmare if you try that again." svarade jag lågt och samtidigt ansträngt. Jag hade kunnat göra något mycket värre med den tändstickan till armen men lät bli att påpeka det.

"Stay out of this." morrade hon argt innan hennes gnistrande ögon gick mellan Niall och mig.

"I'll stay in it as long as it has to do with me cleaning up your mess." sade jag lugnt med en sting utav allvar. Jag var inte redo att lära mig täcka röda och blå märken över någons ansikte, första dagen på mitt låtsas jobb. Då jag verkat vunnit matchen mot den korta tjejen framför mig så släppte jag henne med blicken och började gå mot korridoren som nu låg framför mig, fylld med olika dörrar in till alla möjliga rum. Jag stannade upp och kollade över axeln för att se Niall fortfarande i chock.

"You coming?" frågade jag och bet mig lite i underläppen medan jag väntade på ett svar. Men utan att säga något började han gå mot mig utan att ens kolla på sin tjej som nu var högröd i ansiktet.

"Niall?" pep hon frustrerat fram inte riktigt säker på vad hon skulle göra. Men så fort de blå ögonen sökte upp mina ökade han takten och kom upp jämsides med mig innan vi började gå tillsammans ner för korridoren.

"Thank you." mumlade han lågt.

"Don't worry about it. I shouldn't have interfered like that." sade jag lågt, nästan ohörbart medan jag undvek hans blick.

"Trust me, I wouldn't get out of there alive if it wasn't for you." rösten lät lättad. Vi var framme vid dörren till omklädningsrummen och jag granskade killen bredvid mig noggrant. Jag var tvungen att dra bak huvudet en aning för att kunna se honom i ögonen, men istället för att säga något mer djupt som jag egentligen borde, stängde jag den känslomässiga dörren igen och skakade bara på huvudet.

"What do I know, maybe you even deserved it." sade jag så ärligt jag bara kunde innan jag öppnade dörren till kaoset som flög mot oss. Louise stod och fönade Harrys hår i en utav stolarna medan Zayn stod och värmde upp rösten med ett par höga noter, Louis och Liam stod och passade boll mellan varandra i endast i klädda svarta jeans och harem byxor.

"Could you give me a hand?" hörde jag Louise ropa över fönens irriterande surrande. Jag gick ifrån min plats bredvid Niall och tog mig fram till den stressade tjejen.

"Sorry, I'm late." ropade jag över oljudet och hon stötte bara bort ursäkten.

"Get Harrys bandana over there." hon pekade med sin hårborste bort mot bänken som Harry satt vid. Jag kollade mig själv i spegeln men min fokus landade snart på ett par kristallklara gröna ögon som spändes i mig. De kollade nyfiket men samtidigt väldigt bestämt på mig, känslan som kröp upp inom mig gjorde att jag ville smyga ut här ifrån igen och ändra mig till alternativ nummer två, att aldrig komma tillbaka hit. Jag kan inte fatta att jag var så dum som trodde att de skulle ha släppt vad som hände igår!

Jag svalde hårt innan jag kollade bort och tog mig över till den beiga bandanan som jag sedan gav till Louise som tryckte hårborsten i handen på mig innan hon stängde av fönen.

"Take Louis and Liams clothes from the racks out in the hall." beordrade hon. Utan att säga något gjorde jag som jag blev tillsagd, detta var vad jag, eller min pappa, hade skrivit upp mig för. Att klä och styla killarna som jag samtidigt höll ett vakande öga över. Och det var precis det jag skulle göra. Vara normal... Men jag skulle även vara beredd på det oväntade.

Dörren drogs upp i mellan åt för att slänga en angiven tid till oss alla och hur illa vi låg till tidsmässigt. Killarna vägrade lyssna och definitivt vägrade stå stilla när det väl behövdes.

Liam var enklast att ha att göra med då hans t-shirt fungerade perfekt till hans harem byxor. Louis var däremot en helt annan historia.

Jag visste att det skulle bli svårt för de båda killarna att hålla tyst eller låta bli att ställa frågor. Det var en rent mänsklig reflex att vilja veta vad som pågick, men jag var inte beredd på att besvara dem. Så medan jag tryckte hans tröja i famnen på honom och beordrade honom att klä på sig fick jag en mordisk blick från den långa killen framför mig.

"What is going on?" viskade han med en väsande röst och nästan osynligt skakade jag på huvudet i ett hopp om att han skulle sluta prata. Jag önskade att för en gångs skull, så skulle han lyssna på mig.

"Ey, m&m..." hörde jag någon ropa men insåg inte förrän senare att det var mig de menade. De jämförde mig med en färgglad karamelliserad choklad kula? Jag kollade mig över axeln och såg Harrys irriterade ansikte. "Where´s the knifes?" Blodet i mitt ansikte försvann innan jag vände mig tillbaka till Louis och granskade hans tröja som nu hängde slappt över hans överkropp.

"Give me a pair of scissors instead." sade jag och vände mig tillbaka till Louise som såg minst sagt ytterst förvirrad ut. När ingen gav mig en sax tog jag mig fram till henne och tog den själv medan jag behöll min ögonkontakt med tjejen som glodde förvirrat mot mig.

"What´s up?" mimade hon då jag var som närmst och jag skakade bara på huvudet medan jag tog mig tillbaka till Louis som vägrade stå stilla trots att jag fräst till att han ska vara stilla för några sekunder så jag kunde få bort en oönskad tråd som hängde i sömmen längst ner på t-shirten.

"That shouldn't be a problem for you." påpekade han och jag suckade tungt ut då jag klippte av tråden som hängde löst i nedre delen av hans tröja utan några större problem och utan att röra honom. Resten i rummet kollade på medan jag trött ställde mig åt sidan då mitt arbete var färdigt. Den ena stirrade mer än den andra och det var så tydligt att alla undrade samma sak; Vad hände precis?

Jag kunde inte förmå mig själv att säga något då de skulle göra saken hundra gånger värre. Nervöst gav jag alla ett halvhjärtat leende i ett tecken som jag hoppades på att jag skulle förmedla att allt är okej.

Lättnaden föll över mig då dörren öppnades på nytt och det var dags för alla att ta sig ut till den stora scenen för att gå igenom akt ett. Tröttheten föll över mig då jag gick längst bak i ledet och trots det kunde jag fortfarande känna ögonen bränna i mig. Jag klarade inte av att kolla upp för att möta någons blick alls, inte ens de som faktiskt var snälla klarade jag av att kolla på.

Under tystnad försjönk jag ner i mina tankar medan jag satte mig ner bredvid Louise framför scenen och väntade på att det skulle börja. Hela min kropp kändes varm och klumpig medan jag satt där och granskade folk göra sig redo för genrepet innan det är dags för att starta turnén nästa vecka.

Jag såg på medan ljusen och ljudet sattes igång och introt på de stora skärmarna startade med olika inspelade videos på killarna. Medan killarna kom på scenen började alla göra noteringar i sina anteckningsblock vad de skulle fin putsa på tills nästa vecka. Under tystnad granskade jag showen och lyssnade på låtarna som jag inte hört tidigare förutom en som jag hört på radion en gång under tiden jag tränat. Jag ignorerade de irriterade blickarna jag fick från två av killarna och ett antal frågande.

"Do I want to know?" hörde jag in till örat och jag kollade upp för att se Louise blick som granskade mig noga. Jag lutade mig fram och svarade så enkelt jag bara kunde för att slippa förklara.

"No."

Tanken om att avbryta detta uppdraget satt fortfarande kvar i bakhuvudet men jag försökte putta bort tanken och stänga igen den dörren ordentligt. Detta måste bara vara ett farthinder på vägen.

Snart var första akten över och ett klädbyte skulle ske på ungefär sextio sekunder utan några större problem. Redan innan hade Louise och flera utav stylisterna tagit sig bak i det lilla utrymmet. Jag höll mig i bakgrunden denna gången för att inte vara i vägen, jag kände mig så dum som inte förutsett att killarna skulle aldrig släppa denna håll haken på mig nu när de väl fick chansen. Det var så tydligt att de inte gillade mig från första början och den avsmaken de hade i sin ton när de pratade fick mig bara att förstärka mina tankar. Blickarna jag fick gjorde inte saken bättre och det fick mig att undra; är det såhär det känns att vara mobbad i skolan?

Jag verkade få en bekräftelse på det då killarna tog sig tillbaka på scenen men inte förrän någon av dem slog i sin axel i min rygg. En tung suck föll från mina läppar medan jag trött tog mig för pannan, vad är det med mig? Jag brukade lägga märke till om någon var bakom mig.

Min panna var varm och fuktig, precis som om jag var febrig. Men det var omöjligt, jag har sällan feber, minst vart annat år brukar jag råka ut för en liten förkylning eller liknande men detta var annorlunda. Min kropp kvar desorienterad och klumpig, jag hade inte råd med det här...

"You should go home, honey." sade Louise tveksamt och puttade bort min hand från min panna för att ersätta sin egna. "You're almost boiling up!" utbrast hon och började putta mig mot en exit dörr längre bort från scenen.

"I'll have to keep an eye on them. It's my job." påpekade jag och försökte trycka tillbaka tröttheten som gick igenom min kropp. Jag hatade att känna mig underlägsen, svag. Louise stannade upp och sprang framför scenen och hämtade upp något från våra platser där vi precis suttit och kollat på showen.

"I'm fine, really!" försökte jag igen då Louise kom tillbaka med min jacka, den blonda tjejen rättade till sin Iron Maiden t-shirt innan hon fortsatte trycka mig ut genom dörren. Vi möttes av ett bländande ljus och jag var tvungen att kisa en aning för att vänja mina ögon efter att ha varit inne i mörkret för länge. Vi kom ut i ett trapphus, hårdhänt tryckte hon mig i min egna jacka och tryckte hon mig igenom nästa exit dörr som ledde mig ut till baksidan av arenan. Hon började putta mig igenom trailer raderna med bussar och långtradare.

"Me and Paul are always keeping an extra eye, don't you worry about anything else but yourself..." sade Louise självsäkert och jag var tvungen att snegla över på henne för att se vad hon egentligen tänkte men hon såg lika säker ut som hon lät.

"But..." började jag protestera, försöka påpeka att hon var inte utbildad till att trycka ner någon hundraåttio kilos man armerad till tänderna.

"No buts... Why are you always so tense?" det var mer en retorisk fråga men jag stannade upp och kollade på henne med den mest vuxna blicken jag bara kunde.

"I was born tense." informerade jag henne och ryckte på axlarna. Hon himlade trött med ögonen innan vi fortsatte igenom grindarna som ledde ut till en parkering där jag inte för så länge sedan hade parkerat mitt svarta fordon.

"Don't worry, you'll just have to relax, I'll keep you updated if anything happen." hon stannade upp då vi nått min bil och jag kollade osäkert på henne. Jag var fullt medveten om att jag bröt regler bara genom att inte vara i samma rum som klienterna, jag visste om att jag skulle sätta deras välmående före mitt egna. Det är väl understruket i vår regelbok, men detta var annorlunda. På något sätt kändes detta annorlunda. Jag tog mig frustrerat för pannan och kände att små svettdroppar börjar pärla sig i min panna och jag kunde inte slå mig själv tillräckligt mentalt hårt för att erkänna att jag inte skulle suttit ute halva morgonen i den råa kylan som funnits där innan solen gått upp, jag skulle inte heller ignorerat faktumet att jag sovit och ätit minimalt den senaste veckan. Jag skulle vara glad om inte mitt immunförsvar redan packat en väska och dragit sig långt här ifrån för länge sedan.

Jag ryckte chockat till då jag kände ett par armar dras runt om mig och jag stelna till. Louise gav mig en hård kram innan hon drog sig tillbaka.

"You'll have to stop..." började jag protestera då jag tänkte be tjejen att sluta ge mig kramar helt oannonserat. Men snart fick jag en moderlig blick på mig och jag pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck. Det var så tydligt att hon var en mamma till lilla Lux, hennes blick sade mig att jag inte skulle käfta emot. "Thanks." sade jag till slut och log.

 

Jag hade aldrig varit ledig... Någonsin... Trots att jag insett att jag hade feber då jag kom hem så fanns det inte en chans att jag kunde sitta stilla. Så fort den febernedsättande tablett kickade in började otåligt gå fram och tillbaka. Det var fortfarande förmiddag och jag skulle bli tvungen att hitta på något innan jag blev galen.

Jag satte igång teven för att se satellit bilder på killarna men de fanns på samma plats som när jag lämnade dem, och skulle antagligen vara det för resten utav dagen. Snabbt var jag inne i mitt rum och bytte om till ett par grå mjukisbyxor och ett svart linne, innan jag öppnade skåpen som var gömda med vapen, ett bakom spegeln, en under en lös träbit i golvet och en pistol som var fast under mitt skivbord. Jag gick igenom alla rummen och tog fram alla vapen som vi gömt runt om i lägenheten. Slutligen tog jag mig in i köket och öppnade en utav de vita lådorna i köksön och tryckte till den övre kanten som enkelt avslöjade en gömd låda med fyra pistoler i. Jag tog mig fram till ugnen och drog värmen upp till hundraåttio, sedan hundratjugofem och slutligen femtio innan den sänkte ner det sista kassaskåpet som fanns i denna lägenheten. Jag drog ut de silvriga lådorna och kollade så att alla knivar var kvar innan jag tog de sista pistolerna, stängde ugnen och stängde av den innan jag lät de sista vapnena göra resten sällskap på soffbordet.

Försiktigt tog jag av mig mammas berlock armband och tog mig fram till en utav bokhyllorna som var fyllda med falska fotoalbum. Men det fanns ett som jag visste om var äkta och tog försiktigt fram den bruna boken innan jag lade den på köksbordet. Jag lät mina händer bläddra förbi några sidor innan jag stannade upp och såg den lilla inbuktningen i boken som matchade armbandets. Försiktigt lade jag tillbaka den där jag hittat den i morse och slöt boken igen innan jag satte mig ner i soffan och började ta isär mina vapen varsamt medan jag rengjorde varje del.

Någonstans mellan den tredje pistolen och den fyrtionde gången jag kollade på teven blev det svart. Medicinen jag tagit tidigare gjorde verkligen sitt jobb och drog ner mig i ett stort mörkt djup som drog mig till en korridor.

Jag hade varit här tidigare, flera gånger. Det var träningslägret för alla agenter på UKUA. Jag hade golvat fler där än någon annan stans. Men trots detta fick det mig att få gåshud, en obehaglig känsla kröp över min ryggrad och skräckslaget vände jag mig om för att se om någon var där. Oroligt tog jag tag i första dörrhandtaget och öppnade upp till ett mörkt rum.

"Hello?"

Ingen svarade och snabbt stängde jag dörren igen. Jag kände över min midja, mina ben och fötter om jag hade några vapen på mig men jag skulle bli tvungen att slåss med händerna om det skulle komma till något fysiskt. Känslan av att vara utan vapen var oroväckande, inte ens någon kniv fans i närheten och skräcken över att inte ha övertaget gjorde mig illamående.

Tre dörrar längre fram gled dörren på högersida upp och genast stelnade jag till. Luften i mina lungor stannade upp och väntade spänt på vem som skulle komma ut. Snart slappnade jag av då jag fick se det blonda håret jag kände igen. Louise.

"Lou, what are you doing here?" väste jag och snabbt tog jag mig fram till henne. Hennes hud färg passade nästan hennes vit-blonda hårton, något som tydde på att något stod inte rätt till. Hennes ljusa ögon var nu mörka och alldeles förstora för att passa hennes ansikte.

"Run while you still can." var det enda hon sade medan hon som hypnotiserad sträckte sig efter något hon gömt bakom ryggen. Ett pistolskott kunde höras och kulan kom farandes genom luften och av ren reflex duckade jag så snabbt jag bara kunde och kom precis undan skottet. Chockat fick jag tag i Louise handled och stirrade oroligt på henne. Hennes käkar var spända av frustration och hennes nästan svarta ögon var ursinniga då hon försökte hoppa på mig. Men i rent försvar tryckte jag upp henne mot väggen.

"What's going on with you?" frågade jag förvirrat. Men istället för att få något svar släpptes ett ekande elakt skratt från henne. Det var som att hela hennes kropp löstes upp i tomma intet och snart var hon inte längre kvar. Pistolen föll till marken med en duns och jag kollade förundrat på väggen framför mig där Louise hade stått för några sekunder sedan. Jag tog upp pistolen och kollade laddningen hur många kulor det fanns kvar innan jag lät min blick vandra ner för korridoren. En ny dörr öppnades snett framför mig och jag kunde höra fotsteg från två olika personer. Snabbt höjde jag pistolen och väntade på nästa kamp.

"Marnie?" genast sänkte jag vapnet då jag hörde den kvinnliga rösten. Snart kunde jag se en kvinna med långt brunt hår, tillbaka draget i en klämma som hon alltid brukade ha. Hennes gröna ögon var oroliga då hon fick syn på mig.

"Mother?" sade jag med en skakig röst. Hennes hållning var inte vad den brukade vara, vilket berodde på armen som höll henne tillbaka. En pistol var riktad mot hennes huvud och jag följde armarna ut till den som hotade min mamma. Chockat kollade jag rakt in i ett par blå ögon som jag börjat fästa mig vid. Skräckslaget kollade jag mellan mamma och Niall som höll pistolen mot hennes huvud. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, skulle jag bli tvungen att skjuta honom?

"Don't." min röst lät ynklig, nästan pipig där jag stod och vågade inte höja vapnet i min högra hand ännu en gång utav ren rädsla att han skulle fyra av. Trots utseendet, hans blonda vackra hår, hans fina ögon och den utstrålningen han hade, var det långt ifrån Niall som fanns i den kroppen. En mörkare själ gömde sig bakom det pojkaktiga utseendet.

"Drop the weapon." morrade han lågt. Jag stod som fast frusen, jag hade aldrig sett min mamma på riktigt, inte så här nära inpå. Mina ögon ville ta in varenda liten detalj som fanns på hennes oroade ansikte.

"Drop it, or I'll shoot." hotade Niall med samma låga ton som tidigare. Men jag kunde förmå min kropp att lyda, jag var som fast limmad på golvet och kunde inte röra mig hur mycket jag än önskade att jag kunde. "I'll count to three..."

Jag kunde känna adrenalinet rusa i min kropp och trotts att jag inte ville något annat än att släppa pistolen i min hand så klarade jag inte av det...

"One..." började han räkna ner och kollade utmanande på mig. Jag kände igen den där blicken, jag brukade ge den till motståndaren då jag visste att jag hade vunnit. Orörligt kände jag den första tåren falla ner för min kind, ett ynkligt läte kom från min mun och jag hoppades att han skulle ge mig nåd.

"Shoot me, not her..." stammade jag fram genom mina tårar. Jag mötte min mammas rödgråtna ögon. "Please." hulkade jag fram i ett hopp om att han skulle ha överseende. Det var så tydligt att han ville endast ha mig, jag förstod inte meningen med att låta det gå ut över den jag älskade mest utav allt i hela världen. Någon som inte längre fanns i mitt liv.

"Two..." fortsatte Niall med sin irländska dialekt och jag kände att jag andades tungt då jag såg honom ta bort säkringen från toppen av vapnet.

"P-Please." viskade jag fram och slöt mina ögon då jag insåg att det fanns inte längre en chans att ändra hans val. Det tystnade och jag öppnade ögonen igen, de stod fortfarande kvar i dörröppningen och ett elakt leende prydde hans vackra läppar, han såg förväntansfull ut. Som om han längtade efter att se lite hjärna utsmetad på väggarna i denna dovt upplysta korridoren.

"Three..." han fyrade av...

 

Av rent skrik vaknade jag upp med en pistol i min hand, jag satte mig käpprätt upp och den siktade mot köket. Jag var inte längre kvar i korridoren tillsammans med den djävulska Niall och mamma. Jag var tillbaka i min lägenhet, fullt med vapen på soffbordet och satellit bilder på min teve. Min puls slog hårt och jag var andfådd då jag snart insåg att jag var utom fara och sänkte vapnet som av någon anledning hamnat i min hand under tiden jag sov.

Jag kände mig kallsvettig och antog att tabletten jag tagit tidigare under dagen håller på att gå ur min kropp. Jag lät pistolen

Jag ryckte till av dörrklockan och jag satte ner fötterna på golvet. Eftermiddagssolen var på väg ner och sänkte ett orange-gult ljus över lägenheten. Sakta reste jag mig stelt upp medan dörrklockan ringde igen. Jag sträckte ut mina muskler en aning innan jag började röra mig mot dörren medan jag samtidigt tände ett antal lampor.

"I'm coming." muttrade jag med en hes röst då jag började låsa upp dörren. Jag försökte vakna till lite extra med att spärra upp ögonen en aning innan jag öppnade dörren. Hela min kropp stelnade till då jag var tvungen att kolla upp en aning för att möta personens blick. Han höll en gul burk i famnen och såg ytterst osäker ut medan jag granskade min motståndare. Hans hår var spretigt och nästan till plattat, ett slappt leende gick över hans läppar. Men min kropp gav ingen respons och jag stod som fast frusen åter igen. Var detta en uppföljare till min mardröm?

"Niall?" var allt jag kunde förmå mig själv att säga.


+20 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 

Kommentarer
Elin

Mer mer mer mer MEEEEEEER LOOVE IT!!

Date: 2014-07-24 Time: 01:34:57
Victoria

Super! Nu skriver du kapitel väldigt fort (vilket är positivt!) :) hoppas du har ett bra sommarlov!

Date: 2014-07-24 Time: 08:47:30
Annie

Det är så bra!! Skriv mer, snälla

Date: 2014-07-24 Time: 12:10:04
blogg: http://www.nattstad.se/photosbyannie
Amelia

Mermermeeer

Date: 2014-07-24 Time: 12:28:26
Natha

Så sjukt bra! hur kommer du på allt?? xx

Date: 2014-07-24 Time: 12:43:47
blogg: http://nathalieholmgren.blogg.se
Elin

Bra!!!!!!!!!!!!!

Date: 2014-07-24 Time: 14:26:55
li

Du skriver helt sickk, grymt bra

Date: 2014-07-24 Time: 16:33:29
Moa

Åh, älskar denna fanfic!! Grymt bra e du!!

Date: 2014-07-24 Time: 17:07:33
blogg: http://moajosefinsvensson.blogg.se
Emma!

Nu svimmade jag :)
Och där dog jag i tanken :D

Date: 2014-07-25 Time: 00:07:31
Nellie

så himla bra kan inte säga något annat! längtar sjukt mycket tills jag får läsa mer och kan säga dig att det blir bara bättre och bättre och detta är nog det bästa jag någonsin har läst.<3

Date: 2014-07-25 Time: 06:38:17
Elisa

Sjukt bra!!

Date: 2014-07-25 Time: 08:14:29
Anonym

Så sjukt jävla bra ahhhh

Date: 2014-07-25 Time: 23:05:59
Rebecka

Grymt bra!

Date: 2014-07-25 Time: 23:50:22
Alice

OMG så bra, vill bara ha med!:)

Date: 2014-07-26 Time: 17:57:45
Anonym

Mer ! Mer !

Date: 2014-07-26 Time: 17:58:02
.

Så sjukt bra

Date: 2014-07-26 Time: 17:58:25
Clara

Vill bara ha mer! Är som en drog <3

Date: 2014-07-26 Time: 19:54:16
Fanny

Hur kommer du på allt? Så jävla bra du skriver ;)

Date: 2014-07-26 Time: 19:55:19
Emmy

Bara helt underbar, men va fan gör Niall hos henne?:o

Date: 2014-07-26 Time: 19:56:00
Sara

Åhh varför kan man aldrig bli nöjd? Jag vill ha mer hela tiden :)

Date: 2014-07-26 Time: 19:58:05
Anonym

såå bra <3

Date: 2014-07-26 Time: 21:59:04
Vanessa

OMG OMG vet inte vad jag ska säga. Världens bästa novell asså. Vill va lika smart som dig

Date: 2014-07-26 Time: 22:13:05
Agnes

De enda orden som förklarar fan ficenpå bästa sätt är, bästa någonsin.

Date: 2014-07-27 Time: 02:36:06
Alice

Aaahhh! Skriv mer, älskar den annorlunda handligen, även fast jag längtar efter lite mer romantik och drama. Men som sagt var, älskar storyn, älskar skrivsättet, älskar One Direction. Kan inte bli mycket bättre!

Date: 2014-07-27 Time: 11:45:29
Isabella

Åhh nu börjar det verkligen hända grejer :) älskar seriöst denna fanficen!

Date: 2014-07-27 Time: 22:48:53
Nelly

Mer nu! Och mer drama ;)

Date: 2014-07-28 Time: 03:16:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: