”Gracie!” utbrast Nick när han fick syn på mig då hissdörrarna öppnades och jag tog mig in på radions vånig på måndagsmorgonen. Den minimala sömnen jag fått under natten gjorde mitt huvud dimmigt och tankarna var över allt då jag blev omfamnad av Nick som vägrade släppa taget.

”You can let go now.” mumlade jag lågt efter ett tag då jag insåg att det började bli väldigt obekvämt att stå i samma ställning såhär länge.

”I don't want to.” viskade han lågt och jag visste att han hade något i kikaren. Jag kravlade mig ur kramen och kollade på honom. Han såg själv sliten ut då han struntat i att fixa håret idag så det låg platt på hans hjässa, han hade på sig en långärmad tröja och jeans tillsammans med en halsduk, något som fick honom att se extra mysig ut.

”What have you done?” frågade jag instinktivt men samtidigt avvaktande.

”It's not what I've done. It's what you've done.” påpekade han och bet sig lite i läppen. ”Big boss Ben wants to see you.” Jag svalde hårt, jag borde inte vara förvånad. Klart Ben ville se mig efter att ha blivit fälld för brott, hamnat i fängelse, magiskt kommit ut ur fängelset efter två och en halv vecka där inne och nu var jag bland de levande igen.

”I'll pray for you.” var det sista Nick sade innan han pussade mig på kinden och med nedsänkt huvud tog sig in i radiobåset.

Jag sneglade bort mot den öppna dörren längst ner i korridoren. Studion var nästan tom då det var alldeles för tidigt för att någon skulle vara vaken här. Ett antal tekniker satt framför varsin dator eller höll på med några sladdar under tystnad men det var tydligt att deras headset tillförde ljus. Under tystnad tog jag mig snabbt mer för korridoren och knackade försiktigt på den öppna dörren innan jag kikade in i det lilla kontoret där Ben.

Den mörkhåriga mannen bakom skrivbordet såg ytterst trött ut där han satt i sin skrivbordsstol och kliade sig i pannan. Han kollade upp på mig och log lite.

”Come on in, close the door.” sade han vänligt och jag gjorde genast som han sade innan jag tog mig fram till hans skrivbord för att sätta mig ner på trästolen framför. Jag tog mig av min tjocka jacka och hängde den över stolsryggen innan jag uppmärksamt vände mig mot Ben. Han hade på sig ett par jeans och en ljus skjorta. Trots den enkla klädseln fick han mig att känna mig underklädd i min hoodie och jeans.

”How are you doing?” frågade han efter ett tag och jag som förväntat mig ett 'du är sparkad'-tal blev jag förvånad och försökte finna mig i den nya situationen som jag inte förväntat mig.

”I'm good.” sade jag och avvaktande.

”Good, it's been a hard couple of weeks for you.” sade han och log lite mot mig.

”A hard couple of months.” rättade jag honom och grimaserade.

”I understand.” Ben nickade långsamt innan han kollade ner i sina papper och nu kunde jag inte längre hålla mig.

”Am I going to get fired?” frågan flög okontrollerat ut och nu hängde den i luften, redo på att bli besvarad.

”No.” sade Ben bestämt till slut och jag kände att en tyngd släpptes från mina axlar och jag suckade lättat ut. ”I just wanted to know how you were doing. We are happy to have you back and we want you to present an award with Grimmy at the Brits this weekend.” jag kollade avvaktande på honom. ”You're back, and you need to put up a good front for the radiostation, and what better way to do so on a music gala, with your co-host!”

Jag nickade gillande och förstod hans poäng, jag hade varit frånvarande väldigt länge, och var tvungen att visa att jag faktiskt var levande. Trots att One Directions manangement varit i farten och mörkat allt så skulle deras lögner stärkas med att jag kom till en gala.

”I've never been to an award show, like ever.” påpekade jag smått nervöst och jag såg att Ben kunde inte låta bli och le även om han höll tillbaka sitt skratt så visste jag att det fanns där.

”Don't worry, Nick will fill you in and you are going to be each others date so no worries. I've been in constant contact with Harrys management and I've come to terms with them that you guys have to be nice to each other even though you might not talk to him. At least behave nicely and they have agreed on the terms that Harry is going with the lads and you are going with Nick. It will look like you're there with each other even though you're not.” han verkade ha allt under kontroll och trots att jag skulle bli tvingad till att vara i samma rum som Harry, så slapp jag i alla fall att han skulle behöva tilltala mig. Men det gick inte att undgå hur nervös jag faktiskt var över att vara i samma lokal som honom. Vi hade lämnat saker och ting i luften, ingenting var löst. Jag var fortfarande arg, sårad och minst sagt okontrollerat förtvivlad, jag visade bara inte det.

”Sounds great.” sade jag och tvingade fram ett leende.

”Oh, Grace. You need to try so much harder than that.” Ben log ett varmt leende och pekade på sina läppar.

”Got it.” mumlade jag fram innan jag reste mig upp och kollade ner på den vänliga mannen som jag just nu skulle kunna pussa skorna på för att jag fick behålla mitt jobb. ”Thank you for giving me a new chance.” sade jag tacksamt.

”No worries. Get back to Nick now before he goes bananas in there... I have a feeling that he thinks the worst is about to happen.” jag nickade då jag höll med, den stackars killen höll på att få en hjärtattack för den mista lilla stress han utsattes för. Och så som han var när jag lämnade honom... Låt oss säga att det var dags att gå tillbaka.

Jag började obekvämt ta mig snabbt mot dörren, smått orolig för min kollega.

”Grace?” hörde jag bakom mig. Jag kollade mig över axeln för att möta min chefs blick, om han såg mer lugn ut så skulle han vara död. ”It's going to get easier.”

Det skulle aldrig bli lättare, ju längre jag stannade inom samma arbetsområde som killen som dödade min syster desto svårare skulle det bli att gå vidare. Att konstant ha honom där och påminna mig om vad jag gjort för fel och hur jag alltid skulle få leva med det.

Mina tankar gick tillbaka till första dagen jag träffade Harry medan jag tog mig ner för korridoren till radiobåset.

”I've seen you before.” jag hade varit så förvirrad över mötet, dels över att jag sett honom innan, men trots att jag påpekat att jag sett honom på sjukhuset, så kändes det inte rätt. Jag kunde fortfarande känna den obehagliga känslan. ”Are you stalking me?” det var läskigt hur rätt jag hade, han måste ha förföljt mig. Det är helt orimligt att han skulle veta vem jag var, att jag var den han kört in i.

”I'm Harry.”

Jag skakade av mig tanken och tog mig in i radiobåset och startade mitt pass med Nick. För fem timmar så kunde jag faktiskt njuta utav mitt jobb, det var första gången jag skrattat på flera veckor och det kändes skönt att vara oberoende av någon. Jag har alltid varit den som bott hos någon annan och följt andras regler och trots att jag gjorde det samma nu så var det annorlunda. Det var inte främlingar, vänner eller pojkvän utan faktiskt min familj. Tro det eller ej så mådde jag faktiskt bra utav att ha dem i närheten. Att veta att de faktiskt brydde sig, eller jag hoppas i alla fall att de bryr sig och för tillfället var det inte något jag oroade mig över. De tog in mig som om vi känt varandra i fler år, vilket var underligt.

För att ha haft en natts minimal sömn och fem timmars arbete så var jag ovanligt pigg efteråt. Det var en ovanlig känsla för någon som oftast var trött.

”Would you like to take a coffee and just talk or something?” frågade jag Nick som kollade upp från sin väska. Han höll på att trycka ner sin vattenflaska och kastade alla godis papper i papperskorgen innan han rätade på sig.

”I'd love to.” sade han och log, ett par fingrar gick igenom hans bruna hår som vanligt stod rakt upp. Jag drog på mig min svarta vinterjacka och drog på mig min mössa innan jag rättade till min fläta jag klarat av att göra helt själv tidigare i morse.

”I like your hair like that.” kommenterade Nick medan vi tog oss fram till hissen.

”Thanks, I needed a way to not look like me when I took a taxi this morning.” sade jag och ryckte på axlarna.

”Yeah? Very innovative of you.” sade han smått roat över mitt sämsta försök hit intill att smälta in och inte väcka uppmärksamhet.

”It went really good to be honest, the man was about sixty years old so he knew nothing. And my family lives far outside London so nobody will ever find me there.” sade jag muntert. ”It's like a freaking ghostcastle.”

”Alright, Polly, calm your pocket down.” skojade Nick och jag kunde inte låta bli att skratta till då han var så uppenbart fäst vid Polly Pocket låten som han konstant spelade upp då en utav våra medarbetare tog sig in i vårt radiobås.

När vi kom ut så snöa det, det var riktigt kallt för att vara London, men det var också förståeligt. Vi var i slutet på December nu och på onsdag var det dags för julafton. Nick och jag skulle bli tvungna att jobba på julaftons eftermiddag men jag såg fram emot det. Ju mer jag jobbade, desto mindre slapp jag sitta hemma och grubbla över när jag skulle ta modet till mig att hämta upp mina saker från Harrys eller ens tänka hans namn.

Jag krokade arm med Nick medan vi tog oss ner för gatan, vi siktade på ett gulligt litet fik några kvarter där ifrån som visserligen var modernt, men samtidigt hade karaktär. Inredningen var väldigt ny och vi bestämde oss för att sätta oss uppe på den lilla inglasade ovanvåningen där det inte var så många som kunde se oss.

Nick beställde in te och jag tog en varm choklad med grädde uppe på toppen. Under tystnad tog jag en sked och högg av toppen av grädde innan jag förde den till munnen.

”What are you going to do for christmas?” frågade han uppmuntrande och jag kollade upp på min feminina killkompis som satt och rörde långsamt i sitt te.

”Just getting to know dad again I guess and his family. How about you?”

”Some friends usually get together on christmas eve and then being with family on christmas day. I'm going to roll down through London's streets work after my nanas dinner the twenty-fifth.” jag log mot honom och kunde se en rund Nick rulla sig igenom kontoret och hur jag skulle bli tvungen att använda en kofot för att bända in honom i båset.

”Who's the friends?” frågade jag istället, smått nyfiket men endast för att slippa hans frågor.

”Oh, same old, same old. Some high school friends and then usually Harry turns up and some other people turn up before they travel home to their own families...” han sneglade en aning på mig men när jag inte rörde en min så kollade han ut genom fönstret istället. ”... But I doubt he'll even call. He's been M.I.A. For a while now, probably back in Holmes Chapel over the holidays.”

”What about the Brits then?” flög det ur mig och Nick grimaserade.

”Oh, he has to show up for that one, he's in deep shit with the manangement already.” han skrattade bittert till och jag tog en liten klunk utav min varma choklad. Jag kände att grädden nuddade min näsa och Nick erbjöd mig en servett när jag satte ner muggen. Tacksamt tog jag emot den innan han började prata igen. ”So what do you think about the award show?” Jag tvekade ett tag, osäker på vad jag borde säga, jag var inte ens säker på vad jag tyckte om det hela. Bens sätt att framföra nyheten hade helt trubbat av mig och nu var jag osäker på om jag var lika lugn som jag varit tidigare.

”I don't know...” sade jag avvaktande och bet mig lite i underläppen. ”I don't really have an oppinion of it really.”

”Building a wall?” frågade Nick snabbt.

”Yepp.” svarade jag nicka hetsigt och han nickade förstående. ”A big fat brick wall.”

”Understandable, but at the same time, you need to talk about to so you can move on.” påpekade han och tog en ny klunk utav hans te, han grimaserade en aningen och jag antog att teet var fortfarande alldeles för varmt för att dricka.

”I've already moved on.” mumlade jag fram och vägrade möta Nicks blick, det var tydligt att han inte trodde mig. Tystnaden lade sig medan jag försökte få honom att förstå. Jag kanske inte riktigt hade gått vidare, men jag var fortfarande inte riktigt kvar på samma plats. Allt jag gått igenom, allt jag lyckats och misslyckats med har fått mig att tänka om. Nu var vissa saker inte lika viktiga längre.

”A man walks in to a bar.” börjar jag långsamt då jag försökte komma ihåg hur historien gick. ”He ordered a glass of water. The bartender looked at the man and pulled out his gun. He shot one time, and missed the man by an inch.” jag mötte Nicks blick då han försökte förstå vart jag ville komma. ”The man thanked him, gave the bartender a tip and took off.” Jag hade aldrig sett Nick så här förvirrad innan, han har alltid varit den med konstiga historier som jag inte fattade. Det var skönt att se att rollerna var ombytta. ”Why the thanks and why the tip?” frågade jag till slut och mötte Nicks blick. Han rättade till några hårstrån medan han tyst satt och funderade på frågan jag just ställt honom. Jag tog en ny klunk av mitt te och väntade på att han skulle svara.

”He had hiccups?” frågade han efter ett tag och såg ytterst osäker ut men sken upp som en sol så fort jag nickade.

”Life is all about response. I know that Harry wants me to contact him, tell him everything will be alright again. My friends wants me to be the same old Grace and start racing again, my dad thinks I'm okay with his past... The list is so long. But everything is dependent on how I respond. I won't contact Harry because I am still confused and trying to move on, I won't continue racing because that's not something that interests me anymore and I may not be okay with my father's past but I am most sertainly supportive of his future.”

Det var första gången jag såg Nick mållös men samtidigt väldigt förstående över vad jag faktiskt just sagt. Det kändes skönt att säga det ut högt, i huvudet var det en enda röra och att kunna säga det ut högt fick det att låta vettigt.

”Wise words, Cece.” sade han till slut och log mot mig. Det var det sista gången under hela tiden vi satt på fiket som vi tog upp Harrys namn och det var skönt att låta honom falla i glömskan återigen. Snart så kände även jag att energin började rinna ut och vi delade taxi för att ta oss hem. Under tystnad körde bilen norrut och vi slapp snart storstadstrafiken.

”So...” började jag när vi närmade oss Nicks lägenhet. ”About that award show. What exactly are we going to do?” bilen svängde in på en ny gata och stannade snart vid trottoaren som ett tecken på att vi var framme vid det första stoppet.

”We are doing a fun dialogue, presenting the nominees, reveals the winner and we are out.” sammanfattade han enkelt medan han räckte över några sedlar till chauffören som tacksamt tog emot dem.

”Alright.” sade jag och försökte lugna mitt inre. ”I'm so releaved that it has nothing to do with any of my past mistakes.” Nick tystnade och jag kollade på honom, jag hoppades på att han satt i halsen eller något och skulle snart säga att jag hade rätt men han kollade lagom olyckligt mot mig och lät hans hand strycka över min arm.

”Oh, honey. We are going to present the award for the groups.”

Efter jag bett chauffören att vända om och köra tillbaka in i London igen satt jag som fast frusen och stirrade rakt framför mig. Osäker på vad det rätta svaret egentligen var i denna situationen. Jag var så insatt i mina egna tankar att jag märkte inte ens att taxin stannat.

”Miss.” hörde jag från förarsätet och jag försökte skaka av mig faktumet att jag skulle behöva dela scen med en som praktiskt taget förstört mitt liv. Jag gav den stackars chauffören ett par sedlar och mumlade fram att han kunde behålla växeln innan jag snubblade ut på trottoaren framför det stora, moderna garaget.

Senast jag var här så vandaliserade jag och Dylan tegelväggen som var inne i gränden till höger om garaget efter att Jack hade nekat oss bildelar för femte gången.

Jag drog upp dörren in till en liten reception där en kvinna som såg ytterst chockad ut satt och knappade på sin dator. Receptionen var helt tom. Jag tog stora kliv fram till disken och stirrade frustrerat på den brunetta kvinnan med glasögon då hon inte verkade veta att jag var närvarande. Högt harklade jag mig för att få hennes uppmärksamhet och snart lyfte hon motvilligt på huvudet.

”Yes?” sade hon drygt och jag svalde hårt för att inte spotta henne i ansiktet.

”Where's Jack?” frågade jag vasst och var inte på humör för att vänta på ett svar.

”Have you an appointment?” frågade hon istället och kollade över sina glasögon på mig. Mitt tålamod rann ut och istället för att svara tryckte jag upp dörren till garaget som var stort och modernt. Killar runt omkring jobbade med sina projekt som rullat in under morgonen och snart drog jag tag i en killes arm. Han såg ytterst bestött ut då han kollade upp på mig.

”Where's Jack?” frågade jag irriterat och genast nickade han upp till den mörkbruna dörren längst bak. Jag kunde höra kvinnans irriterande röst bakom mig då jag med snabba kliv började gå mot dörren.

”Stop! What are you doing?” ropade hon efter mig medan hon ihärdigt följde med. Hon kom precis ikapp mig och drog mig i armen då jag öppnat den bruna dörren och vi snubblade in på ett välstädat kontor. Jack som stod vänd mot ett fönster och pratade i telefon, vände sig förvånat om för att se vad som just trillat in på hans kontor.

”Let go off me.” fräste jag argt och drog åt mig min arm från kvinnas hårda grepp.

”It's okay, Eliz. She's family.” väste Jack frustrerat så att människan på andra sidan luren inte hörde ståhejet som pågick. Jag kollade triumferande mot Eliz och log skadeglatt innan hon fnös och vände på klacken. Hårt smällde hon igen dörren bakom sig och jag vände min uppmärksamhet mot Jack.

”I'll have to call you back, Mike.” sade han och lade på. Jag väntade inte ens på att han skulle tilltala mig utan jag började babbla om hur jag skulle gottgöra Big boss Ben genom att göra denna tjänsten att presentera på galan och alla problem jag hade med att stå på scen inför en stor publik, min panik gick snart över till det faktumet att One Direction mest troligt skulle vinna det priset som jag skulle presentera.

Oroligt gick jag fram och tillbaka i hans kontor medan han under tystnad satt och lyssnade på mig i säkerligen femton minuter.

”Grace.” hörde jag i bakgrunden medan jag fortsatte prata. ”Grace!” jag stannade förvånat upp och kollade med stora ögon på Jack som just höjt rösten åt mig. Jag blinkade ett par gånger medan jag väntade på en fortsättning. ”Stop walking back and forth. You're creating a draft.” Med två stora kliv var jag framför hans skrivbord.

”They think I will be that close to someone who's a part of the 'Make Grace life a hell'- clan?!” utbrast jag. ”That's just crazy thinking! I could have presented the biggest balls- awards for all I care!”

”You don't watch award shows a lot, do you?” frågade Jack roat och jag spände ögonen i honom.

”Alright... Would it feel better if I came? I don't know what difference I would do, but I might be a good sidekick.” jag granskade den lugna killen noga medan han väntade på mitt svar. Hans blå ögon gled snart över till stolen som var snett bakom mig och jag satte mig motvilligt ner.

”That sounds... good.” sade jag avvaktande, osäker på vad jag skulle säga. Jag kom hit för råd och helt plötsligt hade jag fått en plus en till galan.

”Great, then I'll put it in my calendar.” sade han med ett leende innan han började knappa på sin dator. ”So now that you're here. Would you like to take some of our new cars for a ride?”

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: