Jul. Det var en högtid som var som vilken annan dag för mig, eller nästan i alla fall. Jag brukade gå upp och plocka fram julklapparna mitt i natten och lade dem under den lilla plastgranen jag köpt till Alice rum och vänta ett par timmar innan det var dags för att väcka henne. Hon agerade lika förvånad och glad varje år, även om hon visste om att det egentligen inte var något speciellt. Trots att jag hade bett henne att spara sina fickpengar till något roligare så hade hon varje år köpt något nytt till mig, förra julen var det en ny hjälm. Det irriterade mig att jag glömt hennes presenter i det gammal huset som jag en gång kallade hem.

”Grace?” hörde jag på avstånd och jag ryckte till så jag föll handlöst till marken. Efter jag kommit hem från sista dagen på radio one för detta året så blev jag överöst med jullekar, konstiga familjetraditioner och historier som jag aldrig hört innan eller riktigt var den del av förrän nu. Jag hade försökt hålla mig i bakgrunden så gott jag kunde men det var svårt att vara den osynliga när allas uppmärksamhet var på mig då jag fick hälsa på Carters nya tjej som bara skulle hälsa på snabbt innan hon skulle hem till Manchester.

Jag hade smugit ut till det lilla skjulet på baksidan för att göra klart Jacks projekt under natten för att avlasta lite stress. Det var något jag inte känt på väldig länge. Att en bil kunde ge mig terapi som inte en människa kunde. Under tystnad hade jag hållit på och meka hela natten och måste somnat på pallen vid arbetsbänken.

Med ett stön träffade jag marken och kollade förvånat upp då jag mötte två killar med oro i sina ögon. Det störde mig fortfarande att jag hade svårt att urskilja dem åt men just nu brydde jag mig bara om min ömmande svanskota.

”That's not the way to wake someone who just have slept five hours on a wooden stool.” muttrade jag irriterat innan jag tog mig upp med hjälp utav en hjälpande hand som sträckts ut.

”What are you doing here?” We all have been looking for you.” jag mötte Jacks ögon då jag kände igen hans stämma.

”Ehm...” jag försökte samla mina tankar och kollade mot bilen. ”Merry Christmas.” sade jag och pekade på bilen. Under tystnad tog jag mig för min rygg medan jag såg på då Jack granskade bilen.

”You did this?” frågade Carter efter ett tag, en aningen chockad.

”It's running just fine.” försäkrade jag. ”Tested the engine last night, you're gonna love it.”

”Thank you so much.” sade Jack fortfarande chockad innan han gav mig en hård kram. ”This, is better than your present, Carter.”

”You haven't even opened mine yet!” protesterade Carter sårat och jag kunde inte låta bli att flina åt hans min. Jack släppte greppet om mig och snart räckte Carter fram ett litet rektangulärt paket till mig.

”Merry Christmas.” sade han.

”It's from us both.” fyllde Jack i och sneglade irriterat mot sin bror.

”You really didn't have to give me anything.” sade jag osäkert men kunde inte direkt protestera mer än så då Carter tryckte paketet i handen på mig och jag höjde ögonbrynen mot honom.

”Oh, but we did.” sade han kaxigt och ryckte på axlarna och jag suckade tungt innan jag började pilla på tejpen. Snart drog jag fram en ask med den senaste iphonen och jag kollade irriterat på Jack.

”There's nothing wrong with my old phone.” envisades jag ännu en gång.

”The queen just called... She wants her phone back.” påpekade han retligt och jag spände ögonen i honom. Jag gav snart upp och kunde inte låta bli att le då de båda såg så roade ut över min reaktion.

”Thanks.” sade jag och gav dem varsin kram.

”Let's go inside, the rest of the presents are inside.” sade Carter glatt och det verkade inte längre som han var tjugofem.

”The rest?” frågade jag skräckslaget.

Juldagen handlade endast om en stor familj med massa människor som jag träffat för första gången. Det läskiga var inte att de var nya människor, snarare att alla visste vem jag var men jag hade inte en aning om vad de ens hette. Så fort de sade sitt namn så försvann det igen då jag var så koncentrerad på att komma ihåg mitt egna namn.

Cynthias föräldrar hade kommit in som en bulldoser, överlyckliga över att de äntligen fick träffa mig, även om jag är hundra procent säker på att de hade ingen aning om vem jag var för någon månad sedan.

Alla dessa låtsas släktingarna som kom därefter gav mig tvångstankar. De ville veta allt, och jag var inte redo att ge dem så mycket utav mitt liv som de bad om. Jag visste att de bara var nyfikna och ville väl, men det fick mig att vilja fly. Men jag försökte hålla mig till den mest ytliga informationen om mig själv och lät dem dra sina egna slutsater om resten.

Harry's point of view

”Harry! Harry! Look to your right!” fotograferna fyrade av sina kameror på löpande band medan jag försökte göra mig tillgänglig för alla som ville ha bild medan jag stod intill Zayn. Jag kände att ögonen började svida och den bländande känslan fick mig att blinka till ett par extra gånger. Louise arbete på mitt trötta ansikte var bra gjort men min rädsla för att mitt buttra humör skulle vara skina igenom var stor. Jag skulle bli tvungen att hålla mig i ett par timmar framöver utan att krypa ihop i fosterställning och känna mig som en mördare. För det var just det jag var, en mördare.

Jag följde resten utav killarnas rörelser för att ta oss bort från fotograferna och låta nya kändisar ställa sig i strålkastarljuset. Mina ögon kunde inte låta bli att skanna över den stora mottagningshallen efter den brunetta tjejen som jag så tydligt förstört livet för. Jag log lite mot de jag kände igen innan jag fortsatte skanna vidare genom folksamlingen.

”She's not here yet.” mumlade Louis bredvid mig utan att kolla på mig. Var jag verkligen så genomskinlig? Jag kollade på min kompis bredvid mig som tog in utsikten över scenen som vi kunde se genom en öppen dörr längre fram. Borden var nästan fyllda och folk stod upp i klungor och hälsade varandra välkomna innan de började göra sig redo för kvällens underhållning.

”Let's get inside and...” började Liam innan han stannade upp och jag kollade på min kompis för att se vad han höll på med. Han stod i sin kostym och kollade bort mot den röda mattan med ett snett leende. Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och försökte rycka upp mig innan jag kollade bort mot entrén.

”Grace! Grimmi!” hördes det höga skrik från fotograferna medan de avfyrade sina kameror. Ett par svarta högklackade pumps med röd sula kunde ses genom slitsen på den långa svarta klänningen som pryddes med guldiga band upp till, ryggen var bar och avslöjade en tränad rygg. Hennes brunetta hår var svept över så att det endast hängde ner på ena sida och avslöjade ett par guldiga örhängen som hängde fritt i luften. De blodröda läpparna var i ett snett leende medan hon blinkade irriterat till ett par gången så att hennes långa ögonfransar snuddade vid hennes kinder.

Bredvid henne var Nick nästan jämnlång med svart kostym och hans hår var som det brukade. Han log brett innan han mumla något till den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Jag fick syn på en liten röd handväska som han höll i och jag antog genast att den tillhörde Grace outfit.

”Close your mouth, Styles. You've had your chance.” Liam drog mig tillbaka till verkligheten och påminde mig om den bittra sanningen. Genast suddades mitt muntra humör ut och jag kände att mitt hjärta frös till is då de började gå mot oss med självsäkra steg. De pratade med varandra och Nick gav över handväskan till henne innan de båda skratta. Snart mötta jag hennes blick en aningen osäkert på vad som skulle hända. Hennes ögon sade allt, de var kyliga och gav mig igen känsla hur mycket jag än letade. Men snart förflyttades hennes ögon mot mina vänner och hon drog lite på de röda läpparna.

”Hey, guys.” sade hon med sin ljusa stämma som gav mig gåshud utav behag men jag förblev fastfrusen där jag stod. Killarna mötte henne med öppna armar och kramade henne hårt. Trots hennes långa klackar så var hon fortfarande några centimeter kortare än alla.

”How are you? Where are you staying? We have to catch up before we take off.” babblade Niall på och Grace skrattade till. Jag kände den ilande avundsjukan gå igenom min kropp och ett tag var jag nära på att be honom att backa från min tjej. Men jag hejdade mig snabbt då jag insåg mitt fel i min plan.

”I'm staying with my dad and his family.” sade hon och drog bak en slinga av hennes hår som störde henne.

”Your dad?” föll det ur mig och alla vände snabbt sin fokus mot mig. Jag såg att Grace hejdade sig innan hon kollade ner i marken och skrattade ut en suck.

”Yes, my dad.” sade hon utan att kolla på mig som om någon annan hade sagt frågan. ”They are really nice. So I am giving it a shot.”

”Good, that sounds amazing. You deserve a fresh start.” sade Zayn gillande och gav henne ett uppmuntrande leende.

Ett pipande ljud hördes från väskan och hennes manikyrerade naglar öppnade den röda väskan och plockade fram den senaste iphonen. Jag svalde hårt då jag kollade på medan hon granskade skärmen och drog irriterat ihop sina ögonbryn. Snar sökte hon upp Nick och viskade något i hans öra innan han nickade.

”I'll have to make a call. I'll see you guys inside.” sade hon och log ett vänligt leende mot mina vänner innan hon självsäkert gick bort mot ett högt runt bord längre bort där det var mindre folk. Hon såg irriterad ut då den andra svarade och det var tydligt vad hon mimade.

”Where are you?!”

”You are so screwed. Somebody will call dibs on her tonight.” mumlade Louis roat bakom min rygg innan resten skrattade lågt utav det han just sagt. Jag fick en klapp på ryggen innan alla började dra sig in i arenan.

Jag satt tyst under showens gång och kollade mot Grace bord som hon delade med tjejerna från Little Mix. De satt och babblade på och skrattade mellan de olika priserna presenterades och mellan de olika uppträdanden. Snart gjorde en bred och muskulös killen dem sällskap, Grace reste sig upp och kramade honom hårt och verkade knappt vilja släppa honom och presenterade honom snart för hennes bord. De alla skakade glatt hand med honom innan de fortsatte sin diskussion.

”Stop staring, it's rude.” viskade Liam bredvid mig och kollade tillbaka till vårt bord som var i full gång med en egen diskussion om golf tillsammans med Rita Ora och Cher Lloyd. När jag drog blicken tillbaka till Grace bord var hon borta, och det var även Nick. Jag gav upp efter jag skannat borden en gång och följde vår konversation så gott jag kunde utan att min nyfikenhet skulle gå till överdrift.

”Welcome to the stage...” började den manliga rösten i högtalarna och drog till sig våran uppmärksamhet åter igen. ”BBC radio one's own, power duo. Grace Sonenclar and Nick Grimshaw.” Den omänskligt vackra tjejen och Nick dök upp mitten på scenen och väntade på att applåderna och busvisslingarna skulle mynna ut. Jag sneglade bort mot deras bord och killen som tidigare smitit in busvisslade högt.

”Nick?” började Grace medan hon kollade mot monitorn som började rulla.

”Yes, dear?” svarade han med en allvarlig ton.

”How many times have you been on this stage?” frågade hon långsamt.

”Twice.”

”Oh, great. So you know how to do?” nick nickade snabbt och Grace suckade ut. ”I am a newbie so could you guide me through this?” hon skådespelade bra.

”We need to get ready.” viskade Louis och vi alla började resa oss under tystnad och började smyga bakom scenen där vårt band väntade på oss. Vi kunde dock höra och se fortsättningen på skärmen där bak.

”Of course, but...” började han obekvämt.

”W-What?” stammade hon fram medan hon sneglade åter igen mot monitorn.

”Well... We haven't talked this though, but I've snogged with all of my co-workers.” Grace stelnade till och pressade ihop sina läppar medan hon obekvämt kollade ut över publiken vilket fick alla att börja skratta. Hon fick snart syn på en kamera man vid scenen.

”Psst! I think my co-worker is broken.” väste hon fram och tog ett steg ifrån Nick. Alla började skratta åt den pinsamma situationen innan hon vände sig tillbaka mot Nick. ”You're not going to kiss me.” sade hon skämtsamt. ”But what if you kiss one of the winners of this years best group?”

”That sounds good.”

”Here are the nominees for best group.” avslutade Grace och alla vände sig till de stora monitorerna. Alla fem olika nomineringarna hördes och snart kom kameran tillbaka till duon som fick alla att le.

”And the winner is...” Började Nick och öppnade brevet innan han lät Grace som höll priset läsa, hon svalde en extra gång.

”One Direction!” utbrast hon med ett stort leende. Snabbt slängde vi över våra öronpluggar över axlarna innan vi tog oss ut på scenen och tog emot vårt pris. Niall fick en blöt puss utav Nick på kinden och alla började skratta.

Jag fick en snabb och stel kram av dem båda innan de snabbt drog sig till bakgrunden.

”Thank you so much!” sade Louis som höll i priset. ”We'd like to thank our management, our families and friends that have been supporting us along the way. And thank you to all our fans that are the most devoted fans in the world... Who should we more thank?” han räckte över micken till Niall.

”Thank you to our label and thank you for having us again.” publiken applåderade högt och snart försvann vi alla bakom scenen. Grace gick snabbt framför oss och försvann runt hörnet innan jag fick chansen att ropa till henne.

”Alright, does everybody have their mic?” jag vände mig mot en utav arbetarna som kollade så att våra öronsnäckor fungerade och att mikrofonerna var på.

”Yes.” sade alla fem samtidigt som vi hörde den kvinnliga rösten i högtalarna hälsa oss välkomna tillbaka på scenen och snart följe åter igen ett högt skrik och applåder. Vi tog oss tillbaka på scenen och satte oss ner på varsin hög pall som var utsatta till oss.

Jag mötte Zayns blick och jag log lite mot honom medan melodin började och applåderna tystnade.

Niall höjde micken mot hans mun och tog ett djupt andetag.

”I figured it out. I figured it out from black and white...” började han sjunga och jag svajade med till melodin medan jag kollade ut mot publiken som jag inte kunde urskilja längre, strålkastarna var så starka.

Snart var det min tur efter Liam och jag försökte tömma mitt huvud på allt drama.

”You and I. We don't wanna be like them. We can make it 'til the end...” jag kände orden fylla tomrummet inom mig då jag faktiskt önskade att denna sången var sann. ”Nothing can come between, you and I. Not even the gods above can seperate the two of us. No, nothing can come between you and I... Oh, you and I.” jag svalde hårt för att inte visa hur mycket texten påverkade mig och det var då jag mötte de vackra ögonen. Hon såg vit ut i ansiktet medan hon stirrade på mig där hon satt vid sitt bord. Denna gången vägrade jag släppa henne med blicken då jag inte var säker på om jag skulle hitta henne igen om jag lät min blick vandra iväg.

När refrängen kom igen sjöng jag automatiskt och denna gången kändes orden overkliga. Mellanrummet mellan oss var så tydligt att det var läskigt. Det hade gått endast någon vecka sedan jag såg henne sist men det kunde lika gärna varit år.

”Oh, you and I..” jag avslutade låten och applåder och busvisslingar tog över, det var först då jag släppte hennes ögon och tackade publiken innan vi snabbt föstes av scenen. Under lugn och ro tog vi av oss våran utrustning och de tackade oss innan vi tog oss tillbaka till vårt bord. Vi snirklade oss förbi alla borden under pausen och jag fick syn på de två tomma platserna vid tjejernas och Nicks bord.

”I'll be right back.” sade jag oroligt och förvånad över att de lät mig gå började jag ta mig fram till bordet längre fram. ”Where did she go?” frågade jag förvirrat de vackra tjejerna som satt och pratade lågmält med varandra. De kollade förvånat upp och granskade mig ett tag, men det var Nick som bröt tystnaden.

”She went home.” sade han och ryckte på axlarna och låtsades som att han inte brydde sig men det var tydligt att han var trött och sliten. Han kände mig tillräckligt bra för att veta att jag skulle inte ge mig. ”They went that way.” suckade han och pekade bort mot dörren som ledde ut till entrén.

”Thank you.” sade jag och gick med snabba steg bort mot dörren, jag ville springa, men vågade inte väcka uppmärksamhet. När jag drog upp dörren och tog mig ut i korridoren kollade jag mot den inglasade utgången där Grace gick med killen som hade lagt sin kavaj över hennes axlar. Hon hade tagit av sig de högklackade skorna som killen höll i och hon fick hålla upp klänningen med ena handen för att inte trilla över den.

”Grace!” Ropade jag och började gå snabbt mot dem. Endast killen kollade sig över axeln och jag hörde att hon mumlade något och de stannade upp medan jag tog stora kliv mot dem. Han föste henne bakom sig medan hon kollade bort, hon vägrade möta min blick då jag endast var några meter ifrån dem.

”She doesn't want to talk right now.” sade killen med en vänlig men samtidigt bestämd röst.

”Grace, please talk to me.” bad jag och ignorerade killen som täckte Grace med hans breda kropp.

”Just go Harry.” hörde jag lågt bakom den breda killen men jag vägrade ge mig, rösten var sprucken och sorgsen.

”Are you okay?” frågade jag oroligt.

”You heard the lady.” sade killen uppmanande och lade en stark hand på min axel och min fokus landade snabbt på honom. ”Go back inside.”

”I don't know who you are, but I'm her boyfriend...” började jag hetsigt och visste inte riktigt vad som flög i mig, men jag var redo att slåss. Men snart insåg mitt misstag.

”I think not, man. Go back inside.” uppmanade han mig igen och jag kände irritationen växa, utan att tänka på det tog jag ett steg närmare och slog bort hans fasta grepp om min axel.

Snart kände jag en hård knuff i bröstet och jag såg ner på den olyckliga tjejen som såg riktigt arg ut. Hennes smink hade runnit, hon hade gråtit.

”It's my brother, you fool.” fräste hon argt, med besviken blick granskade hon mig. Utan att säga ett ord till vände hon om och tog sig ut från arenan med hennes bror efter sig där en svart bil stod och väntade.  

Dagens kommentar:

INFO:

Hej, jag har fått frågor om jag kommer att avsluta Nightingale och JA, jag kommer att avsluta den så fort jag kan för att ta mig in på Undisclosed. Men så som det ser ut för tillfället kommer jag att få publicera dubbelt.