Undisclosed - Kapitel 1

 
Min mun kändes torr och nästintill förlamad. Jag rörde lite på mina läppar innan jag kisade lite med ögonen. Solen sken in genom fönsterpartiet framför mig, ljuset indikerade på att det var dags att vakna. Genast drog jag filten tätare runt min kropp och rullade över så jag fick solen i ryggen istället.

”It's eleven thirty, we're so late.” hörde jag på andra sidan rummet. Jag ignorerade min kompis irriterade röst och knep hårt ihop mina ögon för att slippa ryckas ur min sköna dvala. Snart drogs min filt ifrån mig och jag spärrade irriterat upp ögonen.

”Ey!” gormade jag och kollade över axeln för att se Liam hålla i min filt. Han var fullt påklädd och redo för vad dagen hade att erbjuda. Det gjorde mig lika förvånad varje gång att han kunde vara så levande på morgonen.

Idag skulle vi alla till ett personalmöte. Inget jag personligen såg som en händelse full dag, snarare tre timmars död som bestod utav information och bestämmelser om vår nya turné, när nästa singel ska släppar och så vidare.

Jag kröp ihop i fosterställning och ignorerade att jag började bli kall utan min filt som jag snott under kvällen igår.

Ute i köket hörde jag något som skramlade. Genast flög jag upp från min plats i soffan då jag hörde vatten fyllas upp och jag insåg vad som var på väg att hända.

”Alright, I'm up! I'm up!” utbrast jag och kollade på mina vänner som höll varsin liten hink med kallt vatten. Mina ögon gick från Harry till Liam och sedan ner till Louis som fortfarande låg kvar på golvet och sov med mina kläder som huvudkudde. Jag sade inget mer att tillägga utan lät dem fortsätta sina onda planer medan jag tog mig ut i köket där Zayn satt och fingrade på sin mobil.

”Ten minutes.” varnade han utan att ens höja blicken. Ännu ett tecken på hur mycket tid vi spenderat med varandra, alldeles för mycket för att vara hälsosamt. Jag var likadan, jag kunde avgöra på fotstegen vem som var på väg mot mitt håll.

Det skulle bara bli ännu värre nu när det snart var dags för ännu en världsturné, det kunde vara tröttsamt ibland. Men samtidigt skönt, man var aldrig ensam och hade alltid någon att prata med. Det kanske låter kliché men vi var praktiskt taget som bröder.

Ett öronbedövande skrik hördes från vardagsrummet, följt utav en mängd svordomar som smälte samman utav ett gurglande ljud. Högljudda skratt ekade genom den stora lägenheten innan de mynnade ut då de inte längre hördes utan bara andhämtningar.

”Can I borrow some clothes? Guess mine just got wet.” mumlade jag lågt medan jag tog mig fram till kylskåpet och hittade en kall pizzabit som jag drog åt mig innan jag stängde dörren igen.

”Yeah, there are some clothes in my bedroom.” mumlade Zayn frånvarande medan han fortsatte fingra på mobilen.

”How's Perrie?” frågade jag nyfiket innan jag bet av ytterligare en bit utav pizzan. Hans uppsyn avslöjade att det var en utav de sämre dagarna. Parets resande var svårt för dem båda, just nu var Perrie i Japan med sitt tjejband, Little Mix. De hade inte setts på ett par veckor nu och saknaden verkade bara bli större.

Zayn hade bra och dåliga dagar, de dåliga dagarna innehöll mer och mer tvivel på hur länge till han skulle vilja vara i bandet. Han hade friat till Perrie för en anledning, vi alla visste vad det skulle betyda efter ett tag då han inte orkade längre. Men det fanns bra dagar, då han inte kunde tänka sig ett liv utan bandet. Vi alla hade de dagarna, vissa blev mer emotionella än andra och vissa hade de sämre dagarna oftare än de bra. Det började snart gå mot en bristningsgräns, men vi alla ignorerade faktumet att det snart skulle vara över.

”She's fine, we're planning a trip before we go of to south america.” sade han drömmande och jag kunde inte låta bli att le lite.

”Good.” sade jag uppmuntrande innan jag svalde den sista biten pizza och tog mig in i Perries och Zayns sovrum för att snoka rätt på några kläder. Jag hittade några kvarglömda kläder från tidigare övernattningar som jag måste glömt eller så hade någon lånat dem och glömt dem. Den linjen mellan vad som var vems var så suddig nu för tiden att jag knappt kände igen mina egna kläder längre.

Jag åkte med resten in till centrala London. Det var mycket turister som var ute och gick på gatorna som vi passerade allt efter som trafiken lättade upp och vi kunde köra ner i parkeringshuset till höghuset som innehöll flertal olika företag.

Diskussionerna som svamlade i Harrys Range Rover var så patetiskt roliga i mellanåt så att vi alla brast i skratt, till och med Zayn lös upp en aning och blev på lite bättre humör.

”Your so full of shit.” påpekade Louis efter ännu en utav Harrys minst sagt underliga historier som inte riktigt hade en poäng. Men det var hans charm, hans underliga humor gjorde honom till Harry Styles.

”Don't mock the one who's behind the wheel.” sade Harry stött innan han körde in i en parkeringsruta in till entrédörren som skulle leda oss upp till mötet.

”Did you know there were a gunfire down at Westminister last night?” frågade Liam nyfiket medan vi klev ut ur bilen.

”Yeah, one injured.” fyllde Zayn i. ”It's the second one in a week.” Deras intresse för nyheten som hörts på radion tidigare fortsatte upp genom byggnaden medan vi stod i hissen.

”I've heard that one died in the first fight down by Harrods.” spekulerade Harry nyfiket.

”Yeah, like that would happen anywhere close to Harrods.” kontrade Louis. Harrods var en utav de dyrare shoppingcentren i London. Louis hade rätt, ingen i sinnes fulla bruk skulle våga ställa till med något där, inte någonstans i London över huvudtaget om man tänker efter. Övervakningen var hård, nästan brutal. Man kunde inte peta sig i näsan utan att någon såg det i en övervakningskamera någonstans.

Hissen plingade till och vi tog oss in i lobbyn till Modest, Clark som satt bakom disken log mot oss innan hon nickade i riktningen mot den enda öppna dörren.

I rummet satt redan Louise, vår stylist, Paul, vår säkerhetsvakt och även tourmanager, bandmedlemmarna som spelade instrumenten, representanter till förbanden, några från de olika involverade bolagen och en tjej som jag aldrig sett innan.

Hon såg malplacerad ut bland skaran människor som satt och kommunicerade lågt med varandra. Hennes röda klänning satt perfekt över hennes kropp och avslöjade en hel del muskler som gömde sig undertill, den stela hållningen gjorde nästan mig nervös.

När jag granskade hennes ansikte möttes jag utav en frustrerad blick och genast kollade jag bort innan jag hälsade på alla med en lat gest innan jag satte mig ner i en stol bredvid Zayn.

Clark kom in med kaffe och te till alla innan Marcus, representanten från managementet stängde dörren och mötet började. Han rättade till sin svarta kostym och drog bak några svarta hår som trillat ner i pannan innan han kollade ner i sina papper.

Som alla andra möten i detta rummet var de minst lika långa, säkerligen tre timmar skulle vi sitta här inne och diskutera säkerhet, meet and greets med fansen, hur konserten ska utformas och vad vi killar behöver för att göra det bästa vi bara kan... Bara för att nämna några få ämnen vi skulle dra upp. När vi var mitt inne i en diskussion om vilka datum vi skulle visa oss ute för fans sneglade jag över på den främmande tjejen som satt tyst och granskade de olika människorna som pratade och försökte följa med så gott det gick. Snart gick hennes vackra mörka ögon över oss killar innan hon stannade vid mig och mötte min blick. Hon såg frustrerad ut och granskade mig med ihop dragna ögonbryn, jag försökte ge henne ett leende men hon släppte mig alldeles för snart med blicken för att lägga märke till mitt försök att vara vänlig.

”Let's go over to the stylist department.” fortsatte Marcus efter att ha lyssnat på allas åsikter och kommit fram till en lösning med schemat. ”We have got some new people here this year.” informerade han nöjt och pekade mot tjejen i rött. ”This is Marnie and will be assisting Louise.” tjejen log ansträngt och mumlade ett hej innan Louis öppnade munnen och bytte ämne.

”Don't make us wear the same clothing every night.” bad han och grimaserade över minnena vi alla fem delade från förra året då vi gick i samma svettiga kläder i över ett år då vi turnerade nästintill samma rutt som detta året.

”We'll see what we can do, no promises.” sade den mulatt färgade kvinnan som satt på en hög pall bakom Louise och Marnie. ”We'll try to make everyone as comfortable as possible.”

”Good, when will the fitting be?” frågade Marcus intresserat medan han kollade ner på sin ipad för att fylla i datumet i sin kalender.

”It haven't been decided yet, the date will be set at the end of this week.” informerade Louise och drog bak några långa slingor från hennes blonda lugg.

”Alright, good. Contact me the minute you know.” sade Marcus nöjt innan han kollade på sin ipad ett tag. ”Well, that should be it for the day...” han drog ut på det sista och jag drog fundersamt ihop mina ögonbryn.

”What about the security?” frågade jag förvirrat då vi pratat om allt annat förutom just det. Marcus ögon mötte mina och kollade uttryckslöst mot mig.

”We'll take that another day, it's already four a'clock and we need to get moving.”

Jag nickade långsamt innan jag gjorde som alla andra och reste på mig. Mina ögon gick över bordet och Marnie satt lugnt kvar i sin stol precis som Paul och Louise medan alla andra tömde rummet. Jag fick en knuff i ryggen utav Zayn för att jag skulle börja röra på mig men jag vägrade släppa dem med mina ögon då jag började gå mot dörren. Så snart alla tagit sig ut från rummet så stängdes dörren bakom oss och min fokus bröts. Trots att jag fortsatte gå mot hissen tillsammans med killarna kunde jag höra hur dörren låstes.

 

Marnie's Point of View

 

Lugnt satt jag kvar i min stol bredvid Louise som jag tidigare delade hiss med upp till kontoret. Jag hade varit ovanligt tyst under mötet och kände att jag verkligen måste komma in i min roll snabbt innan någon börjar tycka att jag är för tyst. Den blonda killen hade inte lämnat mig med blicken och det gjorde mig nervös, kanske jag var fel person för jobbet trots allt?

”So, is everything ready?” frågade Marcus till slut då alla lämnat rummet och dörren låsts ordentligt så ingen kunde störa oss.

”More or less, I need to plant some trackers but otherwise I'm ready.” informerade jag de tre andra och jag sneglade på mannen med breda axlar, Paul som satt snett framför oss.

”Good, will it be planted tonight?” frågade Paul och jag nickade.

”Yes. Leave it to me.” sade jag med en väldigt säker röst.

”What about cameras?” fortsatte han och jag log tålmodigt.

”Their homes has already got security cameras, so all I have to do is some hacking. I'll make their firewall unbreakable, I've got overview over all of their cars, trackers everything apart from their personal trackers of course.” informerade jag och såg att Louise skruvade på sig. ”I will do that tonight.” upprepade jag lugnande.

”It is going to be a pleassure working with you.” sade Louise glatt men samtidigt allvarligt och en aningen obekvämt.

”Likewise.” jag drog lite uppmuntrande på mina läppar innan min blick gick tillbaka till Marcus.

”Good, you and Paul will be working close as well.” informerade han mig. ”Get yourself ready for the tour that will be in a couple of weeks and be action prepared at all times.”

”Always am, sir.” sade jag allvarligt. ”I've got this. I would like a copy of their scheduels, phone memories, everything that will be in value for this investigation.”

”Will do, miss.” sade Marcus och nickade gillande då han äntligen verkade förstå att jag visste vad jag gjorde. Även om jag inte gillade mitt uppdrag tänkte jag inte misslyckas, för jag misslyckades aldrig. ”Any questions?” frågade han slutligen och jag skakade på huvudet men Louise sneglade mot mig.

”I'll fill you in on the work tomorrow, alright? You won't have to worry about the work at all, just follow my lead and we'll be fine.” sade hon uppmuntrande och jag nickade. Det kanske skulle vara en jag kunde lära mig gilla här, hon verkade riktigt cool med sin ena lilafärgade slinga i hennes näst intill platina blonda hår.

”Good, let's all keep in touch if something comes up.” sade Marcus till slut och reste sig upp som ett tecken på att mötet var över. ”I'll send the files right away.” jag nickade gillande och reste mig obekvämt upp och rättade till min röda klänning. Jag drog åt mig min kappa som hängde över stolsryggen och knäppte knapparna innan jag skakade hand med Marcus och Paul. Louise sjasade bort min hand och gav mig en kram istället innan jag sade hejdå och låste upp dörren för att ta mig ut i lobbyn.

Jag lät min hand glida ner i min ficka för att ta fram min personliga telefon för att se att pappa hade sökt mig en gång. Snabbt tryckte jag på uppringning innan jag klev in i hissen och tryckte på första våningen.

”Speak.” hörde jag på andra sidan luren efter några signaler och jag himlade med ögonen lättad över att han inte sett det för då skulle jag få en ny uppläxning om hur ouppfostrad jag var... Och vi skulle absolut skylla på mammas lösa tyglar när det praktiskt taget endast varit pappa som uppfostrat mig.

”You called?” sade jag med en trött röst och slöt mina ögon hårt, jag var så trött.

”You were at the meeting, correct?” jag visste inte riktigt om det var att han konstaterade det självklara eller om han faktiskt frågade.

”Yes?” sade jag osäkert och väntade på en förklaring.

”Good, I sent over Marie to drop off some trackers at home.” informerade han mig med sin mörka röst. Marie var en utav hans assistenter, en rätt trevlig tjej förutom att hon var skräckslagen för mig så hon måste varit lättad över att jag inte var hemma när hon lämnat över paketet.

”I need backup. I won't be able to break in and place five trackers in five different places in one night.” jag pratade snabbt och lågt så att endast pappa kunde höra.

”No, you'll have to do this on your own. It's a one man job and it shall remain that way. Understood?”

Hissen plingade till och hissdörrarna öppnades upp till entrén innan jag tog mig ut i lobbyn. Irriterat spände jag mina käkar hårt, detta var omöjligt. Hur skulle jag hinna med fem helt olika individer? Jag var definitivt inte någon superwoman med extra spider-man krafter.

”No. Father, I am one person, they are five!” väste jag irriterat mellan mina sammanpressade tänder.

”I can see that, Kimberly. But this is the case and you are doing this on your own.” det var det enda han sade innan han lade på i örat på mig innan jag fick chansen att protestera ytterligare en gång. Jag muttrade några svordomar mot min telefon innan jag tryckte argt ner den i min kappa och tog mig ut i det våriga vädret, det var långt ifrån varmt men tillräckligt för att folk skulle börja använda sina tunnare jackor och skrota dunjackorna de gått omkring och burit på i ett halvår nu.

Mina ben fick gåshud utav kylan, det var långt ifrån lämpligt att gå barbent. Dock var jag glad över att jag trotsat pappa med att välja högklackat och valde istället ett par converse.

”He's going to be my death.” muttrade jag irriterat innan jag började springa över gatan för att ta mig till min bil.

 

När mörkret väl lagt sig över London som ett mjukt täcke satt jag utanför lägenhet nummer ett. Jag tackade modernatur för hennes extra beskydd ikväll genom att dra fram vart enda mörkt moln det fanns på himmeln så jag slapp bli sedd. Trots min mörka klädsel kunde man aldrig vara för säker på om det skulle räcka.

Jag kollade upp för byggnaden upp till femte våningen och såg att ljusen fortfarande var på, jag lutade mig tillbaka och gäspade till. Den minimala sömnen jag fått under kvällen bestod utav mig aktivera spårarna som jag skulle skjuta in i deras nacke med ett halvt öga öppet. Jag sneglade er på pistolen som jag redan laddat innan jag kollade ner på min ipad som låg i mitt knä. Mina ögon granskade ritningen över den första lägenheten jag skulle ta mig in i för att hitta fram till sovrummet.

Jag lutade mig fram igen för att se om det var dags och till min lättnad hade ljusen slocknat på femte våningen och jag vågade mig äntligen ut på gatan medan jag tryckte ner pistolen med spårarna i hållaren som satt runt mitt lår. Det var mitt enda vapen för kvällen då jag tvingat mig själv att lämna mina övriga vapen hemma. Detta var inte meningen att det skulle bli något våldsamt för kvällen, mer att jag skulle förebygga farliga händelser i framtiden.

Snart kom jag fram till porten och drog fram en nyckel med Louis namn på. Jag hade försökt märka nycklarna så gott jag kunde med maskeringstejp då jag inte hade några specifika nyckelringar än för att hålla dem isär. Enkelt tog jag mig in i trappuppgången och joggade lätt upp för trappan upp till femte våningen. Snart drog jag försiktigt in nästa nyckel i den nya dörren och vred långsamt om för att slippa allt för mycket ljud. Långsamt öppnade jag dörren på glänt så jag kunde smita in utan att tillföra allt för mycket ljus. Jag kom in i en dovt upplyst hall, min enda ljuskälla var en liten lampa som satt på ett avslagsbord framför en guldinramad spegel som hängde på väggen. Jag kände mig för med fötterna för att se hur golvet reagerade och insåg att jag skulle kunna hoppa på detta materialet och det skulle inte ge ifrån sig någon sorts ljud.

Jag kände igen lägenheten från ritningarna och det var inte svårt att hitta mitt första byte som låg ihop krupen bredvid sin flickvän, Eleanor Calder. Utan problem hade jag memorerat deras filer som jag fått utav deras management tidigare. De båda låg fridfullt och sov djupt under sitt tjocka täcke och för en sekund undrade jag om de verkligen inte höll på att dö av värmeslag där under. Men jag skakade snabbt av mig tanken och drog upp pistolen innan jag försiktigt tryckte den precis under hans hårfäste. Snabbt tryckte jag av skottet och ett dov ljud kunde höras innan den sjönk in i huden och lämnade kvar ett litet hål som knappt var synligt för det mänskliga örat. Louis gnydde till lite och smällde till sig själv i nacken precis som om han försökte jaga iväg en fluga. Mes.

Enkelt tog jag mig ut från lägenheten och tog mig ut i bilen igen.

”One done, four to go.” mumlade jag för mig själv medan jag tog fram nästa adress till Harry Styles.

 

Uppdraget var inte speciellt krävande, killarna sov tyngre än någon annan jag någonsin känt vilket gjorde allt tio gånger enklare än vad de brukade vara. Harry låg till och med utslagen på soffan i hans vardagsrum och gjorde det enkelt för mig då jag slapp ta mig upp för hans trappor som såg osäkra ut. Den som reagerade starkast av sticket var Zayn som satte sig rakt upp och fick mig att ducka ner under sängen för att inte bli upptäckt. Jag hittade en och annan bort tappad strumpa där under men så snart jag kände att kusten var klar tog jag mig ut där ifrån snabbare än vad jag bara kunde. Liam var en helt annan historia och när jag väl skjutit in sändaren i nacken på honom hörde jag ytterdörren öppnas. En rad svordomar gick igenom mitt huvud då jag tog mig in i hans vardagsrum och hoppade enkelt upp på en utav bokhyllorna där ljuset inte nådde mig. Jag hade helt glömt bort Sophia som sades vara Liams senaste tjej. Under tystnad granskade jag henne då hon tog sig igenom lägenheten och in i sovrummet där killen jag tidigare skjutit låg och sov. Så fort hon tagit det första steget in i rummet hoppade jag smidigt ner och tog mig snabbt ut från lägenhet nummer fyra.

Jag stannade utanför den sista lägenheten vid fyra på natten, jag var så trött att mina ögon höll på att slutas varannan sekund och jag skulle inte klara av att hålla mig vaken mycket längre. Trött tog jag en sista blick på ritningarna till lägenheten innan jag steg ur och låste bilen innan jag enkelt som tidigare tog mig in i huset. Denna gången tog jag hissen för det var längst upp och jag valde med omsorg att göra detta så snabbt jag bara kunde så jag kunde ta mig hem och sova.

Den här lägenheten var lite annorlunda, det var så tydligt att inte en tjej förutom hans mamma hade satt sin fot inom radien av tio kilometer till denna lägenheten. Tyst trippade jag över smutstvätt och tomma ölflaskor innan jag tog mig till vänster in i sovrummet.

Niall låg och sov lugnt på mage mitt i sin stora säng helt utslagen. Hans rufsiga blonda hår låg på hans kudde och man kunde se ryggmuskler dyka upp från täcket. Läpparna var särade och han tog lätta andetag och suckade en och annan gång. Det var något med honom, men jag visste inte vad. Jag hade fått samma känsla när jag mötte honom tidigare idag under konsertmötet. Det var inte svårt att känna hans blickar som stannade på mig i flera minuter innan han generat kollat bort då han kommit på sig själv att stirra.

Nu när jag hade chansen att verkligen se hur han såg ut kunde jag inte låta bli att le, lugnt satte jag pistolen under hans hårfäste och fyrade av för sista gången ikväll. Han låg lugnt kvar utan att ens vifta bort den obehagliga känslan som sticket skulle gett honom. Jag gav honom en sista blick innan jag vände mig om för att gå utan att se mig för. Min fot fastnade i något sorts tyg och jag stupade rakt fram och in i en byrå som hade foton på sig. Skräckslaget såg jag när en utav ramarna trilla i golvet och så snabbt jag kunde tog jag mig ut från rummet innan jag hörde en raspigt trött röst.

”Hello?” jag visste att jag inte hade en chans om jag skulle ta mig ut från ytterdörren nu och valde istället för att gömma mig bakom sovrumsdörren och höll andan. Han kom snart ut för att kolla sig omkring och i sitt vardagsrum, han tände några lampor i sin promenad ut i hallen där han kollade ytterdörrenslås en extra gång innan han släckte alla lampor igen och tog sig tillbaka in i sitt sovrum. Snart kunde jag höra hans lugna andetag på nytt och jag släppte taget om luften som jag hållit i mina lungor. Snabbt och så smidigt jag bara kunde tog jag mig ut från lägenheten och stängde dörren försiktigt innan jag snabbt sprang ner för trappan och ut i friska luften.

Jag gick långsamt tillbaka till min bil för att få så mycket kall luft i mina lungor som jag bara kunde så att jag inte skulle somna bakom ratten. Enkelt hoppade jag in i bilen och försökte vakna till liv innan jag startade motorn och började köra hemåt. Mitt uppdrag för kvällen var inte slut än och jag var tvungen att ta mig hem för att slutföra det. Som tur var så var det inte allt för långt hem från Nialls lägenhet och snart parkerade jag i garaget under byggnaden som innehöll min säng. Snabbt krafsade jag ihop mina knivar jag lämnat i bilen för detta uppdraget tillsammans med datorerna och sufplattan innan jag tryckte ner allt i en väska och tog mig mot hissen.

Jag slapp dela hissen med någon upp till översta våningen så jag slöt mina ögon och lät mitt huvud lutas mot hissväggen under tiden den tog sig upp genom byggnaden. Jag ryckte till då den stannade överst och jag tog mig ut i korridoren som endast hade två dörrar in till lägenheter. Vi delade våningen med några andra som sällan syntes till och nu när jag tänker på det hade jag endast sett dem en gång tidigare. Jag låste upp dörren och stängde av larmet innan jag tog mig in i lägenheten. Den var dovt upplyst och jag slängde av min väskan i hallen innan jag tog mig in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag drog snabbt åt mig fjärrkontrollen för att sätta igång tvn och tryckte in koden för att komma åt datorbasen som gömde sig bakom den stora platta skärmen. Under soffbordet drog jag fram ett trådlöst tangentbord och datormus flera små rutor från övervakningskamerorna jag hackat mig in på tidigare under eftermiddagen dök upp på skärmen innan jag tryckte in på programmet som tillhörde spårarna. Alla fem fungerade perfekt och jag lutade mig lugnt tillbaka i soffan innan jag tryckte upp övervakningskamerorna igen. Att se dem sova gjorde mig mer trött än tidigare och jag slöt ögonen för en sekund innan jag ryckte till igen och spärrade upp ögonen. Hade jag somnat? Hur länge? Jag kollade på klockan på väggen som indikerade att jag sovit i en kvart. Mina ögon granskade teven med alla bilder på och jag såg att en lägenhet var tänd. Jag satte mig långsamt upp en aningen förvirrad. Ingen var uppe fem på morgonen! Speciellt inte killar i tjugoårs åldern. Jag tryckte upp lägenhet nummer fem som till hörde Niall och jag såg honom vandra omkring i t-shirt och joggingbyxor. Mina ögon kisade lite för att utforma vad han höll i sin högra hand, en golfklubba.

”What the...” började jag lågt innan jag granska de övriga bilderna över hans lägenhet. Snart tryckte jag upp värmesensorerna över hans lägenhet för att vara helt säker... Men jag hade rätt. Han var helt ensam.

”Go back to sleep, dude.” muttrade jag irriterat innan jag tryckte tillbaka de andra fyras lägenheter och snart somnade jag någon gång medan jag såg Niall återvända till sin säng efter att ha lagt golfklubban bredvid sängen. Han kände sig förföljd. 


+15 kommentarer till nästa kapitel! :)

Hoppas ni kommer gilla denna fanficen! Det kommer definitivt bli något annorlunda från vad jag tidigare skrivit :)

Kommentarer
Emma!

Om den kommer bli annorlunda, blir jag lyckligare än någonsin. Ofta brukar alla ffs handla om samma sak, men jag känner på mig att det här kommer vara en novell jag aldrig kommer glömma.

Well, inte så förvånande dock. Alla dina noveller du skrivit har satt något sorts spår i mig.

Date: 2014-06-30 Time: 14:48:45
Amelia

Åh grym!

Date: 2014-06-30 Time: 14:53:00
Nelly

Mer! Den är så sjukt bra!

Date: 2014-06-30 Time: 15:39:28
blogg: http://nessyy.blogg.se
Elin

Skitbra!

Date: 2014-06-30 Time: 19:05:36
Victoria

Älskar den redan! Men bara 15 kommentarer till nästa kapitel? Det brukar väll vara typ 21? :)

Date: 2014-06-30 Time: 19:47:46
Rebecka

OMG SÅ HIMLA BRA, GRÅTER LÄNGTAR REDAN EFTER ANDRA KAPITLET. DU ÄR SÅ HIMLA DUKTIG

Date: 2014-06-30 Time: 21:13:10
blogg: http://www.aupairinuk.blogg.se
isabella

åhh gud vad bra! denna ff är kanske annorlunda men helt klart en av dom bästa tror jag ;)

Date: 2014-06-30 Time: 21:24:30
Annie

Asbra! Jag längtar till nästa del (Y)

Date: 2014-06-30 Time: 22:13:40
blogg: http://www.nattstad.se/photosbyannie
Elin Benjaminsson

this i like :P

Date: 2014-06-30 Time: 22:34:50
Linnea

Den verkar så sjukt bra. Jag har höga förväntningar ;)

Date: 2014-07-01 Time: 00:10:53
blogg: http://neeiis.blogg.se
Agnes

SÅ BÄST! KOMMER DEFINITIVT FORTSÄTTA LÄSA! 💞

Date: 2014-07-01 Time: 00:43:04
Anonym

Så bra!!!! Detta kommer absolut bli en novell som jag kommer minnas! Så annorlunda å annorlunda är bra! Shit alla dina noveller är så speciella i sig! Älskaaaaar dom

Date: 2014-07-01 Time: 08:59:44
Anonym

så bra!

Date: 2014-07-01 Time: 12:10:43
Madde

Kommer helt klart fortsätta läsa! :)

Date: 2014-07-01 Time: 14:01:10
Anonym

Kan du inte ladda upp ett kapitel innan du åker?? Eller två:D;)

Date: 2014-07-01 Time: 22:25:28
Alice

Underbar! Älskar den! Du skriver så sjukt levande, verkligen roligt att läsa!

Date: 2014-07-02 Time: 00:05:18
Linnéa :)

superbraaa :D

Date: 2014-07-02 Time: 14:08:36
Maja

Bäst e du !

Date: 2014-07-04 Time: 00:56:48
Anonym

Skitbra. Mer snälla

Date: 2014-07-05 Time: 10:16:43
Anonym

GOLFKLUBBAN <3<3<3<3<3<3<3

Date: 2014-07-06 Time: 12:58:45
Anonym

Jo, jag glömde ju! grattis i för-/efterskott

Date: 2014-07-13 Time: 12:49:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: