”Let's play the hit of this week, Katy B's new single, Crying For No Reason.” sade jag och tryckte på skärmen som visade låten innan Nick tryckte på den röda knappen som stängde av mikrofonerna, jag tvingade tillbaka en gäspning. Jag hade varit vaken sedan fyra i morse och jag tror aldrig jag varit så avundsjuk på någon som när Harry lämnade av mig och tog sig hem igen för att sova några timmar till. Nick däremot var ett energiknippe och för tillfället trodde jag faktiskt att han gick på något mer än bara koffein.

”Here.” han räckte över en påfylld kopp kaffe, min tredje för att vara exakt och för att vara någon som verkligen ogillar kaffe så var det ren tortyr. Men det fanns verkligen inget annat sätt jag skulle klara av att hålla mig vaken i två timmar till utan lite hjälp.

”Thanks.” sade jag och tog emot koppen. ”How do you manage?” var jag tvungen att fråga och ett roat leende dök upp på hans läppar.

”It's not really that hard when you get in to it. And I'm always looking forward to the noon nap.” han blinkade roat till med ena ögat. Jag tog en klunk kaffe och satte ner koppen på bordet igen innan jag satte på de stora hörlurarna för öronen igen för att höra Nick börja prata om radions egna Live Lounge som är en gång varje vecka.

”... Rita Ora will be here with her new single. Me and Cece will be covering it for you on thursday afternoon.” informerade han med sin muntra radioröst innan han sneglade på mig, jag höjde förvånat på ögonbrynen eftersom det var det första jag hört om detta. Han nickade glatt och jag kände att jag skulle inte kunna säga nej till detta jobbet, för det var faktiskt kul.

”Yeah, it will be some amazing tunes so don't forget, thursday three pm.” fyllde jag i med samma glada röst. ”Now, it's time for the show quizness with Grimmy.” jag lutade mig över för att trycka på en knapp som spelade upp ett segment för att inleda dagens frågesport tillsammans med radions egna robot, som lät väldigt mycket som iPhone-Siri.

”Exactly, it's me against a caller. Who knows the most about a load of nothing?! Hello, Hope.”

”Hi.” hördes det på andra sidan, en väldigt feminin röst. Nick frågade hur hon mådde och hur hennes morgon hade varit.

”Oh, it's wonderful, I love that you are playing a lots of One Directions tunes.” jag stelnade direkt till utav hennes mening som jag inte varit beredd på. Nick mötte min blick innan han drog en hand genom sin log och flinade.

”Oh yeah? You like that?”

”Yeah, it's really good.”

”Their latest is really good, and Cece is rolling her eyes.” påpekade han och genast blev jag rosig om kinderna, jag skulle bli tvungen att kontrollera mina ansiktsuttryck bättre, genast satte jag upp det på min ”måste-göras-något-åt”- lista. Något som skulle tas i tu med direkt när jag kom hem.

”So hilarious.” fortsatte Nick med en tillgjord röst innan han fortsatte att diskutera hur Hopes helg har varit. ”Alright, let's turn on the showbot, goodmorning Showbot.”

”I'm reluctant to talk to you this morning, Grimmy.” började den robot liknande rösten eka i hörlurarna och jag var tvungen att svälja ett skratt.

”Why?” frågade Nick med en ansträngd röst som var tydligt att han tvingade fram.

”Let's just say that I am not in a good place right now.” fortsatte Showboten som konstant hade samma tonläge på rösten vilket gjorde att hon lät extra ironisk. Detta samtalet om robotens dåliga humör höll på ett bra tag innan de faktiskt kom fram till frågorna, något som gjorde att jag drack mer och mer kaffe. Vilket tog slut innan jag visste ordet av och sorgset satte jag ner koppen igen.

Frågorna var långt ifrån realistiska och svarsalternativen som man kunde välja mellan var långt ifrån sanningen, något som fick oss att gapskratta rakt ut medan vi väntade på att Showboten skulle säga rätt svar.

”Question two,” fortsatte showboten. ”True or false, Harry Styles has been forbidden to listen to your stinking show?”

”Whoa, that is a rough question.” konstaterade Nick. ”That's a bit mean acutally.”

”Maybe.” sade showboten oberört och jag kände att om jag inte satt i rullstol skulle jag gå och gömma mig under bordet vi satt vid.

”He's a big suporter of this show.” påpekade Nick.

”Absolutly, not.” trillskades Showbot.

”He is.” muttrade Nick. ”He has to be now at least.” och sneglade mot mig. ”So true or false? I'd say false, he has to support his girlfriend.”

”Yeah, that's a simple one, false.” konstaterade Hope med en lugn röst.

”The answer is true.” jag kollade upp på Nick och han började skratta.

”It's not. The answer is not true.”

”Undoubtely so.” trillskades Showboten och jag hoppades denna roboten bara retades.

”No it's not but let's move on.” sade Nick snabbt och genast gick de vidare, jag var lättad över att Harry aldrig drogs upp igen och Hope vann frågesporten.

”Alright, that was a hard one today.” konstaterade Nick när han sagt hejdå till tjejen på andra sidan som skulle ringa in i morgon igen.

”Yeah, I know it's my first day here, but I quite get why it's a quiz about nothing.” påpekade jag roat.

”What do you mean by that, Cece?” ekade den robot liknande rösten i mina öron.

”Yes, it's a load of rubbish.” ignorerade Nick rösten innan han stängde av roboten för dagen. ”Alright let's get some LMFAO and Pitbull but before that let's get the news from Miss Dahili.” han tryckte på den röda knappen och jag drog av mig hörlurarna igen sammanbitet.

”I'm sorry about that, it's not me who's writing these questions.” muttrade Nick irriterat.

”I know, it just caught me off guard.” erkände jag och ryckte på axlarna, han nickade långsamt innan han kastade bort några papper med morgonens program punkter på innan han kollade upp på mig.

”Yeah, I'll talk to the boss, it won't happen again.”

Jag gav Nick ett tacksamt leende innan jag kollade ner i mina papper och lät resten utav mina två timmar glida förbi som om ingenting har hänt. Fern Cotton kom in i studion och bytte av oss och utan förvarning gav hon mig en hård kram och hälsade mig varmt välkommen till deras lilla radio familj. Alla hade varit väldigt snälla och hjälpte mig om det var något som jag inte riktigt hängde med på, jag trivdes här, trots de tidiga tiderna.

”You want to share a cab? The radio house's got a deal with them so it's for free.” informerade Nick mig. ”So we're not driving home after these kinds of hours, it's a bit irresponsible.”

”Yeah, that would be lovely, I'll just text Harry.” jag slängde snabbt iväg ett meddelande till min pojkvän som antagligen var på väg halvvägs ut genom dörren vid detta laget för att hämta upp mig. Snabbt tog jag mina grejer och följde med Nick ut till en taxi som stod och väntade, chauffören hjälpte mig in i baksätet bredvid den brunetta killen som lutade sig tillbaka och slöt ögonen efter han sade adressen till Harrys hus och hans egna adress.

Tystnaden under färden tillbaka var så skön att jag gjorde likadant som Nick och lutade mig tillbaka medan Londons gator sakta rullade förbi under förmiddagstrafiken. Det var flera trafikstockningar efter varandra och snart kunde jag inte låta mig att sluta mina ögon.

Jag måste somnat för när jag öppnade ögonen nästa gång var jag inte längre i taxin utan i Harrys famn. Ett trött stön föll från mina läppar i ett hopp om att han skulle fatta att jag var vaken.

”How long have I been asleep?” mumlade jag innan jag lutade mitt huvud mot hans axel igen och slöt mina ögon.

”No idea, Nick was just as tired as you, but he was very pleased with your effort today so he didn't want to wake you up.” informerade Harry mig och jag kände hans varma läppar mot min panna innan jag sakta lades ner på något mjukt. Mina skor försvann snart från mina fötter innan det svala täcket kom över mig, jag öppnade ögonen och kisade upp på killen som satt på kanten.

”How was it?” frågade han nyfiket.

”It was really amazing.” sade jag och log trött mot den lockiga killen iklädd mörka jeans och en grå v-ringad grå t-shirt, i hans mjuka mörka hår fanns det en grön bandana som höll tillbaka hans lockar för att trilla ner i pannan. ”You look nice.” påpekade jag och drog ihop ögonbrynen. ”Where are you going?”

”It's our first rehearsal today. I though you would come too but you're really tired so maybe I should stay with you...”

”Oh, don't worry about me.” sade jag med en ansträngt lugn röst, jag visste vad det innebar men jag kunde inte låta det beröra mig. Jag visste att denna stunden skulle komma någon gång då jag skulle bli tvungen att möta mina värsta mardrömmar. ”Go to your rehearsal.”

”You're sure?” frågade han tveksamt och jag nickade trött, en mjuk puss placerades på mina läppar innan jag vände mig på sidan och slöt mina ögon, jag kände hans läppar pressas mot min tinning innan de förflyttade sig mot mitt öra.

”Love you.”

Nästa gång jag vaknade upp hade jag andan i halsen och min panna var fuktig utav svett, jag skulle aldrig bli van vid att vakna upp på detta sättet hur många gånger jag än skulle få uppleva samma dröm. Jag sneglade på min mobil för att se att klockan var fyra på eftermiddagen och jag satte mig upp för att trycka på knappen som drog upp gardinerna. Mina ögon skannade efter min rullstol och hittade den snart intill min säng. Min kropp kändes trött och långsam då jag drog mig över till stolen som förde mig in till badrummet, jag bestämde mig för att ta en dusch och drog enkelt av mig mina kläder jag haft på mig sedan fyra i natt. Jag satte mig på träpallen som underlättade för mig att duscha, jag satte igång den ytterst moderna duschen som började spruta vatten över allt till och med från väggarna innan jag tryckte på rätt knapp så att endast vatten kom från taket. Det varma vattnet brände över min hud medan jag varsamt schamponerade och tog i balsam i mitt hår. Jag lät mina händer tvåla in min kropp och strök endast försiktigt över alla ärren jag hade, jag grimaserade varje gång jag stötte i något ojämnt och snart stängde jag av vattnet. Snabbt drog åt mig en handduk för att göra en turban till mitt hår och en för att torka kroppen innan jag linda den runt min kropp så gott jag kunde och tog mig ut i sovrummet igen. Jag tog på mig rena underkläder innan jag drog åt mig Gemmas svarta tights och en utav mina egna linnen innan jag började kolla runt i rummet och hittade snart en svart hoodie som jag antog var Harrys. Något som skulle få duga för dagen då jag inte skulle orka att röra mig längre än innanför husets väggar. Jag redde ut mitt hår med min hårborste innan jag började fläta mitt fuktiga hår. Det var länge sedan jag flätat mitt egna hår, Alice skulle varit stolt. Flätan vilade över min högra axeln och jag kollade mig nöjt i den stora spegeln. Jag lade märke till att någon stod i bakgrunden och jag var på väg att skrika innan min fokus gick över till Harry.

”You scared the crap out of me.” flämtade jag till innan jag tog ett djupt andetag och vände mig mot killen som tvingade tillbaka ett snett leende. ”You're already home? I thought you were going hang out with the lads.”

”You obviously don't know them, the entire day have been catching up and like twenty minutes practise. It's been a whole day of fun.” han log lite innan han slängde sig utmattat på den obäddade sängen.

”I mean, you haven't seen them for a while, I don't want you to isolate yourself because of me.” sade jag avvaktande och granskade Harry när han hävde upp sig på sina armbågar för att möta min blick. De gröna ögonen lös av irritation men trotts det så låtsades han vara hur lugn som helst, han svalde hårt innan han särade sina läppar för att börja prata. Jag förstod inte varför han var arg, jag hade inte gjort något och om jag hade gjort det så hade jag inte gjort det med vilje, det var något han höll tillbaka.

”They want us to come over to Liam ans Sophia this saturday if you'd like?” föreslog han och jag nickade villigt, inte för att det var mig jag bekymrad över, utan för att jag var rädd att hans kompisar tror jag höll honom ifrån dem.

”Yeah, that would be nice.” sade jag med en lugn ton och log lite mot honom. Det gjorde mig nervös då jag visste att jag skulle bli tvungen att träffa alla på en och samma gång, men samtidigt var jag väldigt nyfiken på vem dem var, och om de var lika jordnära som vad Harry var.

Jag drog mig tillbaka till verksamheten medan jag tveksamt bet jag mig lite i läppen, för jag hade en fråga på gång som jag visste jag skulle få ångra.

”Would you like to help me work out and give me a massage?” tvingade jag fram och utan att kolla på honom så kunde jag höra det låga skrattet.

”Yeah, I'd love to.” sade han roat och jag visste att redan då så ville jag ta tillbaka frågan.

Det var inte så att han gjorde fel eller uppförde sig barnsligt, det var bara det att han såg så förhoppningsfull ut varje gång vi gjorde övningarna att det gjorde mig nervös. För om jag kände min kropp rätt så skulle jag göra honom besviken, efter några dagars rehabilitering så har jag inte känt någon skillnad. Harry var väldigt optimistisk över det hela, att jag skulle bli normal igen, men för dra en slutsats från det som var framför mig nu... Så var min framtid svartare än natten. Det var bara en tidsfråga innan han också skulle se den oföränderliga positionen jag var i, han skulle gå vidare till någon annan och jag skulle behöva krypa tillbaka till den håla jag kom ifrån.

Samtidigt trodde jag att dessa övningarna gav honom någon sorts fantasi om vad som potentiellt skulle hända i framtiden, och det är inte så att jag inte täkt på det. Det är bara det att det skulle aldrig hända så länge mina ben såg ut som överkokt spagetti.

”There was this funny question on the radio station today...” bröt jag tystnaden medan jag låg i sängen och fick en helkroppsmassage, med självklart kläderna på.

”Okay?” sade han fokuserat medan han höll på att massera min övre rygg.

”It was about you're not allowed to listen to the radio one breakfastclub.” sade jag avvaktande.

”That's just a load of rubbish.” sade Harry lugnt medan hans varma stora händer fortsatte ner till mitten av min rygg och fokuserade på kotan som var i fokus under denna rehabilitering. Dr. Grath hade varit vänlig att ge Harry en sida instruktioner innan vi tog oss hem från sjukhuset.

”That's what I thought too, but the showbot said it was true. So I started wondering, is there some contract or anything that I don't know about? Anything involving me, because I would like to know if that's the case.” Hans händer stannade upp och lade sig platta med de varma handflatorna neråt, de värmde upp över hela min rygg medan jag väntade nyfiket på ett svar.

”I've... I've made it clear, you're not involved in any agreement, or anything if they want me to stay. It's important to me to keep you and my job seperate, which is very hard because you get affected if I just step out the door. But no contracts have been signed.” berättade han lugnt.

”So... You've been offered to sign something?” hans försiktiga ordval gjorde mig misstänksam.

”Yes.” svarade han avvaktande och jag väntade på en förklaring, inte för att jag var förvånad, för det var väll så denna branschen fungerade. Cheferna ville att deras pengamaskiner skulle fungera utan några problem. För det var det enda de dög till, vad Harry dög till, att dra in stora summor till företagen som investerade i bandet. Långsamt började hans händer röra sig över min längre del av ryggen.

”They wanted you to stage as my fulltime girlfriend on paper.” mumlade han fram.

”But, I am your girlfriend.” sade jag med en frågande ton, det han sade var inte riktigt relevant för mig.

”It means that they want you to do stuff for them, so they remain with a good image. They know you're in a wheelchair and they want to take advantage of that, as some sort of chairity case.” jag kände ilskan inom mig byggas upp, var jag endast en påse pengar för dem också? Jag kunde inte låta bli att känna av stinget av irritation. ”And I said something like 'Over my dead body'.” Jag ryckte till utav att rösten var så nära mitt öra som pekade upp mot taket där jag låg med huvudet på kudden. Ett par läppar pressades mot min tinning innan jag hörde ett djupt andetag mot mitt näst intill torra hår nu.

”Turn over.” beordrade han och jag vände mig så att jag hamnade på rygg istället.

”You know, there's no chance I'll get my legs back.” informerade jag honom. ”It's just too good to be true.”

”I know it's a long shot, but it's worth a try.” påpekade han och jag sneglade ner på killen med lockarna tillbaka dragna i den där gröna bandanan. Harry gav mig mitt favorit leende innan jag lutade tillbaka huvudet på kudden och kollade upp i det vita taket. ”Never give up, love.”

Jag kände hettan komma över mina kinder utav det sista ordet, jag hade fortfarande inte vågat uttrycka detta ordet själv. Det var något som inte kom naturligt för mig, att visa mina innersta känslor för någon. Men jag skulle ljuga om jag inte sade att jag kände likadant för Harry, det fanns ett band där som jag aldrig känt med någon, inte ens med Dylan. Hans namn fick mig att stelna till en aning, jag hade inte tänk på honom på flera dagar nu, han var en del utav mitt gamla liv. Jag kunde inte heller låta bli att vara nyfiken på vad de gjorde i garaget nu, saknade dem mig? Emma gjorde, men det kändes som att det inte var tillräckligt, trots hennes konstanta sms och frekventa telefonsamtal under lunchrasterna hon hade. Vilket var den enda tiden då hon faktiskt kunde vara ensam utan att någon letade efter henne. Det lät som att situationen höll på att spåra ur, och jag var glad att jag satt på åskådarläktaren för en gångskull.

”When you left it's like a riot has begun.” hade Emma sagt då vi pratade under går dagen. ”People is asking for you, and when they find out where you are they are leaving too. Dylan and Felicia is furious and poor Hanna is so confused.” jag tyckte synd om alla dem som hamnat i kläm endast för att jag bestämde mig för en drastisk förändring i mitt liv. Det var som en kedjereaktion som skulle sluta i katastrof om någon inte tog tag i situationen och var en rättvis ledare. Men den personen var inte jag, det skulle någon annan få ta hand om, jag gav mig själv en chans, och den skulle jag inte kasta bort. Jag ville inte lämna Harry heller, den enda som verkade förstå mina konstiga mardrömmar som om han upplevt dem också, vilket han hävdar han gjort i den där bruna läderdagboken. Men jag var fortfarande inte helt övertygad...

En ilande smärta gick upp över mitt högra ben, över min höft och rakt in i rygg raden och avbröt mina tankar. Ett pipit skrik föll från mina läppar och jag satte mig rakt upp för att stirra på Harry.

”Aouch, what the hell?!” snäste jag instinktivt till, irriterat drog jag ihop mina ögonbryn då jag var hundra procent säker på att han var den som orsakat mig skadan.

”Sorry, I just...” han stannade upp mitt i sin mening och kollade ner på mitt smalben där han fortfarande höll sin hand. Jag följde hans blick till hans fingrar som fortfarande höll ett hårt tag om en liten bit utav mitt skinn. Han hade nypt mitt ben...

”Did you just...?” började jag osäkert och kände att paniken och en oförklarlig lycka rusa igenom mig. Utan att svara mig släppte han snabbt taget om min hud och kollade tveksamt upp på mig.

”Did you... Feel that?” Harry drog förvirrat ihop sina ögonbryn medan han granskade mitt ansiktsuttryck som antagligen var helt blankt, det kändes som att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Inte för att det fortfarande gjorde ont, utan en ny känsla började sprida sig genom benen och det var inte behagligt. Det kändes som att tusen myror sprang omkring över mina ben, så som det känns om en hand eller fot somnar normalt sätt, men tusen gånger värre. Den obehagliga känslan var över båda mina ben och gjorde det svårt för mig att andas.

”I think I need to throw up.” sade jag kvävt innan jag föll över sängkanten för att inte förstöra lakanen.

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Håll utkik, Nightingale's Big Breakdown är nära :)

 Emma släppte trött ner den stora väskan på golvet med en dov duns, den landade mellan oss och den obekväma tystnaden var genomträngande.

"Some clothes." Muttrade hon och kliade sig trött i pannan. "It's not all of them, but you'll manage for a week at least."

"Thanks." sade jag avvaktande innan jag sträckte mig ner till väskan och lade den i knäet för att öppna den, medan jag lät min blick förbli på den blonda långa vackra tjejen framför mig som inte borde vara här. Emma hade en röd klänning under sin mörka kappa och ett par tjocka strumpbyxor satt tight runt hennes smala ben.

"Ehm... I like your hair...” började hon osäkert, jag kollade ner på mina brunetta toppar som vilade över mina axlar. ”We miss you..." Hennes perfekta fasad gjorde det svårt att tro hennes ord. Hon var inte en sådan som uttryckte sina känslor.

"Oh." var allt jag fick fram innan jag kollade ner i den öppna väskan som avslöjade prydligt hopvikta kläder. Några slitna jeans, t-shirts, tjocka tröjor och massa underkläder.

"I'm sorry." hörde jag ovanför mig till slut och min fokus flög upp till tjejen framför mig sin en pisksnärt. Emma hade tagit ett steg närmare och denna gången fanns inte längre den perfekta fasaden utan hon var ångerfull. Hon visade en känsla, något som sällan hände men när det hände så gick det inte att hålla andan. Tystnad följde medan jag försökte förstå vad som hände framför mig, hennes läppar var pressade ihop som ett tunt sträck.

"I-I should have backed you up, the only thing is... I didn't know what went on, nobody told me that Felicia went crazy on Harry and they didn't tell me what Dylan told you and that he gave you the ultimatum I've never supported..." Emmas röst tonades ut och jag svalde hårt innan jag satte ner väskan under tystnad och rullade bort mot en utav fåtöljerna för att kasta över kläderna på sängen så hon kunde sätta sig ner. Jag gjorde en gest mot den nu tomma stolen och hon satte sig ner, mitt emot mig medan hon väntade på mitt svar.

"He's right you know." sade jag till slut och nickade långsamt. "I have to follow the rules too, I knew that I wasn't allowed to come back if I left. I knew what I was getting myself into by leavning."

"But that doesn't make it right to kick you out from our family." envisades Emma och gjorde en gest med sina händer, tydligt att hon var upprörd. "Alice would be furious! And I'm surpriced you're not!"

"I'm not because I am doing this for Alice, Em!" sade jag i ett hopp om att överöste den upprörda tjejen framför mig. "I gave her a life that wasn't even hers."

"But she loved her life, Ce, why can't you see that?"

"But it wasn't her life! She should have lived like this! She should have had designer clothes, king sized bed and freaking caviar for breakfast if she wanted..." skrek jag fram, rent förtvivlad över att min kompis inte riktigt förstod. Hur mycket jag och Alice faktiskt gav upp när jag bestämde att det inte var tillräckligt längre. "We gave up everything, because we weren't happy. And for the first time ever I feel like I belong, I belong in this world and..." jag svalde hårt och kände att tårar brännde bakom ögonlocken. "... And I don't really deserve Harry, I have no idea why he's not with someone that's thinner, prettier... But I kind of feel like I belong with him too." Den första tåren bröt sig loss och började rinna ner för min kind. Ofrivilligt sträckte jag snabbt upp min hand och fångade den, innan jag blev krossad i en hård krav av Emma som hade slängt sig över mig på några millisekunder. Men jag hade inget emot den hårda kramen, tvärt om, den var behövlig. Jag kände Harrys närvaro bakom mig och jag kände snart att trycket från kramen lättade.

"Emma, would you like to come with us today." föreslog Harry och jag kollade över axeln, den lockiga killen log stelt mot mig innan jag vände mig tillbaka till den blonda tjejen framför mig.

"I'm starting my treatment today." informerade jag henne sade jag nervöst och hon drog förvirrat ihop ögonbrynen. "I'm learning to walk again." jag såg hennes fylliga läppar sära på sig innan hennes haka föll.

"Are you serious?" hennes ögon blev allt större innan ett öronbedövande skrik föll från hennes läppar. "Of course, I want to come! Oh my god, this is so exciting!” nervöst släppte jag fram ett litet leende.

”I don't want you to get into trouble, though.” påpekade jag tveksamt och tänkte på Dylans humörsvängningar.

”Oh, stop worrying about my hormonal brother.” Emma gjorde en gest med handen och viftade bort mina ord enkelt. Uppenbart exalterad över Harrys inbjudan, jag kände en stor varm hand på min axel och jag sneglade upp för att möta ett påklistrat leende, något var fel.

”We leave in an hour, get dressed and I'll be in the office waiting.” informerade han mig och pussade mig på hjässan innan dörren till sovrummet stängdes och jag lämnades ensam med min barndomskompis som hade större ögon än tennisbollar för tillfället.

”He's so lovely to you!” pep hon fram i allt för hög röst. ”I see why you replaced my brother.” jag tog mig bort till väskan igen för att börja dra ut alla kläderna i knäet medan jag gick igenom plagg efter plagg.

”I did not replace your brother, Emma. I haven't been happy with Dylan in so long and I guess Harry made me realize that.” Jag bestämde mig för ett par blekta jeans, ett linne och en urtvättad blå hoddie som varit marin blå en gång i tiden.

”Yeah, yeah.” sade hon och norpade åt sig fjärrkontrollen till teven som hängde på väggen framför sängen. Med en suck tog jag mig in i badrummet, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag borstade tänderna och bytte om till kläderna jag valt ut. Att se om jag såg okej ut var som rena gissningsleken då jag var långt ifrån nära att kunna kolla mig i spegeln som hängde över vasken.

”Grace?” hörde jag i rummet intill då jag försökte sträcka på halsen om det gick att se toppen på mitt huvud, men det gick inte.

”Yes?” stönade jag fram då jag föll ihop som en säck potatis i stolen igen.

”Have you said yes to this?” hon ignorerade helt att jag var i ett annat rum, istället verkade det som att jag skulle se genom väggar. Trött rullade jag ut i sovrummet igen för att se min kompis nu liggande på mage bland lakanen i den obäddade sängen.

”What?” frågade jag irriterat innan Emma pekade upp på teven framför henne. Jag vände mig till den stora platta skärmen.

”... We've been following this romance since last month and it's been developing very fast, she even visited her future parents inlaw a couple a weeks ago...” informerade den extremt feminina mannen bredvid reportern. En bild på när vi tog oss ut från det mysiga lilla huset som tillhörde Harrys familj.

”But, Jeremy. What do we know about this girl?” fortsatte reporten som rättade till sina glasögon och fyrade av ett vitt leende mot sin medarbetare som viftade bort fråga med sin hand mot kvinnan som tydligt var nyfiken på fortsättningen.

”She really is a nobody. And that's what's so interesting.” sade han exhalterat. ”Harry Styles is known for tashing on with celebrities like Taylor Swift, Caroline Flack and lately Kendall Jenner. This, is an entire new level.”

Jag blinkade några gånger, i ren chock över vad som spelades ut framför mig.

”Turn it off.” mumlade jag lågt.

”What's her name? What does she do? Is she a fan? Tell me, Bernard!” utbrast kvinnan, det är nästan så att hon skulle spricka när som helst.

”Turn it off.” sade jag lite högre denna gången.

”Her name is said to be Grace more I don't know and I am so excited to see how long this last...”

”Turn it off!” skrek jag denna gången mer arg än någonsin, jag vände blicken mot den blonda tjejen som genast stängde av teven då hon chockat kollade på mig. Utan att säga något började jag snabbt rulla ut i hallen för att ta mig till Harry, men stannade upp vid trapporna. Jag stirrade irriterat på min tillfälliga nemesis i ett hopp om att den skulle vika sig till en ramp.
”I'll help you.” mumlade Emma lågt bakom mig innan hon tog tag i rullstolen och tog ett steg i taget ner till andra våningen.

”Thanks.” muttrade jag frustrerat innan jag rullade vidare genom korridoren till dörren som jag visste skulle leda mig in i kontoret som Harry pratat om tidigare. Utan att knacka öppnade jag dörren och rullade in.

”When were you going to tell me about that everyone knows about me?” frågade jag sammanbitet.

”You know they do, Grace.” sade han förvirrat och drog blicken ifrån datorskärmen som satt på det mörka skrivbordet.

”You know what I am talking about!” utbrast jag frustrerat, det var så genomskinligt att han spelade dum, något som gjorde mig mer irriterad ju längre tid det tog för honom att öppna munnen igen.

”No, I most sertainly do not...”

”Stop lying, you knew this whole time!?”

”I didn't, Grace.” suckade Harry trött och gned sig i ögonen innan han reste sig upp. ”It's not really news to me though. I heard it last week and I didn't want to bother you.” jag kände att jag höll andan för att få min bröstkorg till att röra sig i en lugn och jämn takt. Jag borde inte reagera så här, för jag visste väll vad jag gav mig in på?

”If you want out, then get out now.” Harry satte sig på huk framför mig och vilade sina armar på mina ben. Hans fokus försökte fånga upp min blick och jag visste inte vad jag skulle säga. Tystnaden föll och jag fibblade med mina fingrar medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle säga.

”N-No.” sade jag tyst till slut, min röst var svag men jag visste att han hörde mig.

”Then stop listen to the others, I know it's hard, but you can't listen to them. They are unknown to you, and their point of view shouldn't even matter...”

”Why do you like me?” avbröt jag och denna gången mötte jag hans blick. ”Your oppinion matters right?” jag kunde inte riktigt förstå min robotliknande röst, men hans irriterande tal om vad som betyder något och inte tryckte verkligen på fler knappar än vad det borde. Argt kollade jag upp på killen som drog en hand genom sitt rufsiga hår, en aningen tveksam över vad han borde säga. Det verkade som att han hade en inre kamp med sig själv om vad som skulle vara rätt sak att säga i denna stunden.

”I love you.”

Mina ögon vidgade utav hans ord, det var tydligt att han själv var väl medveten om vad han just sagt.

”Take that back!” pep jag kvävt fram, jag insåg först då att hållit andan och jag kände att jag fortfarande andades ytligt. ”Take it back!”

”Why? What's wrong with that!?” utbrast Harry trött till slut.

”Because I'm not able to say it back.” snäste jag irriterat.

”I'm not counting on it either.” sade han uppgivet. ”I just want you to know that I am so sure of my feelings for you that I can say that. And that's the only thing that should matter, alright?” Jag skakade bara förundrat på huvudet medan jag försiktigt placerade en lock som fallit ner i hans panna tillbaka ibland virrvarret av det mörka vågiga håret.

”It will take a while for me to...” jag kunde inte riktigt avsluta meningen utan att känna mig dum, han hade öppnat sig helt för mig och jag kunde inte göra detsamma tillbaka.

”I know, and I'll wait.” en snabb puss planterades på mina läppar och den intima stunden vi delat var förbi. I ren chock vände jag mig om för att följa den långa killen med blicken, han hade stannat upp vid dörröppningen.

”Let's get you going.” sade han med ett roat leende och genast rynkade jag på näsan. ”Too much?” hans flin blev allt bredare.

”Yeah.”

Förutom den skrämmande obehagliga positionerna jag blev placerad i så var inte första behandlingsdagen så illa. Jag fick mängder med tid att tystnad och ensam tid med Dr Grath, jag har nog aldrig druckit så god lemonad och för vad det var värt så råkade jag gilla den gråhåriga tanten som gick och testade mina värden.

Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig extra obekväm för tillfället med Harry mellan mina ben. Ni hörde rätt, och jag var ganska glad att jag inte hade någon känsel i mina ben medan han höll mitt vänstra ben rakt upp i luften för att sträcka ut mina leder.

”This is so awkward.” gnällde jag medan jag vände huvudet åt sidan för att inte möta hans blick medan jag räknade sekunderna.

”Why?” hörde jag ovanför mig och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga något olämpligt.

”Sixty.” sade jag och vände mig mot Harry igen innan han höjde mitt högra ben i samma position.

”You know this is the most intimate I've had in over six months.” mumlade han efter ett tags tystnad och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, how sad.” sade jag med rösten tung utav ironi, trettiosex, trettiosju... ”But doesn't our makeout sessions and cuddling count?”

”Oh yeah, I didn't think of those.” sade han och log lite blygt... Fyrtiotre, fyrtiofyra...

”Lads.” muttrade jag irriterat och rynkade på näsan av irritation över hans extremt opassande ämne när det satt en dam på sextiofyra år några meter ifrån oss och såg ut som att hon skulle få en hjärtattack när som.

”Oh, admit it. You're thinking about it too.” påpekade Harry och blinkade till med ena ögat, jag spände ögonen i killen ovanför mig innan jag sneglade mot Dr. Grath. Ja, hon var definitivt på väg i någon slags koma.

”I am not taking this discussion here... Sixty.” väste jag irriterat och sakta sänkte han mitt ben. Jag satte mig upp och kollade över Harrys axel för att se en besvärad Emma som försökte placera blicken över allt annars än på mig. Ett leende dök upp över mina läppar som jag genast försökte sudda ut då Harry klev åt sidan och den gråhåriga doktorn ställde sig framför mig istället.

”Do you want them here while I give you a massage?” frågade hon, frågan lämnade mig mållös. Jag funderade ett tag och började inse att jag endast skulle ha mina underkläder på mig under massagen då doktorn började smörja in händerna med olja.

”No, could you guys wait outside?” min osäkerhet på hur illa mina ärr fortfarande såg ut var något som gjorde mig obekväm. Det var inte tiden att vara äventyrlig, men mitt val rörde även upp en del åsikter.

”How am I supposed to give you a massage if I don't know how to...?” började Harry protestera, något som gjorde att jag himlade med ögonen två gånger på rad. Det fanns inte en chans att han skulle göra den så länge jag var vid medvetande.

”I'm a girl, Grace. I've seen your junk before.” fyllde Emma i och stod nu irriterat bredvid Harry med en irriterande stampande fot.

”Please, step outside for a moment.” sade Dr. Grath strängt då jag inte svarade och som ett par sura åtta åringar stampade de båda ut från rummet och slog igen dörren lite extra efter sig.

”Alright, take your clothes off and lie down on your stomach.” beordrade hon och besvärligt drog jag av mig mina jeans och lade dem i en hög på rullstolen och snart gjorde min hoodie och mitt linne jeansen sällskap innan jag drog mig över på mage och lade ner huvudet på kudden. Jag kände Dr. Graths fingrar börja leka över min ryggrad där och tryckte till på vissa ställen, emellanåt var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte börja skrika.

”So, your boyfriend seem charming.” sade hon avvaktande, jag hade känslan av att hon kände hur stel jag faktiskt var. ”How long have you been together?”

”Not long at all, he's just very outspoken.” mumlade jag mot kudden och grimaserade då hon tryckte på en kota vid min nacke.

”I've noticed... I'll start down with your legs now, give me a signal if you start to feel anything.” jag nickade medan jag väntade på att jag skulle börja känna hennes händer på mina ben, men inget hände. Det skrämmande var att jag visste att jag borde känna något, jag borde känna hennes rynkiga händer massera mina ben.

”You know, when I was a couple of years younger that you, my little sister got cancer...” började Dr. Grath. ”... It was bone cancer that was in her right lower leg, and for a while we had thoughts about amputation, to save her life. But when we finally decided what to do it was too late, the cancer has spread over her whole right leg and continued over her whole body.” hon stannade upp ett tag innan hon suckade, jag hörde hennes skor gå runt till andra sidan av britsen jag låg på. ”... A couple of weeks later she died... I decided to become a doctor, and even if I could not save my sister, I have to opportunity to do great things for others.” hon tystnaden och tog en paus innan hon gav mig en order om att lägga mig på rygg så hon kunde ta framsidan av mina ben.

”What I am trying to say is, if life gives you lemons you make lemonade. Don't feel bad about your scars or your accident, don't feel guilty, Grace. It is what it is, and you can't change that. So be proude to say that you are a survivor.” snart hörde jag papper rivas av och jag antog att hon torkade sina händer, jag reste mig långsamt upp och sträckte mig efter kläderna i rullstolen.

”I am sure, your boyfriend doesn't mind, he seems caring enough to not judge you.” hon kollade ner i papperna men sneglade snabbt upp ovanför hennes glasögon och gav mig ett litet leende innan hon kollade ner igen. Så snabbt jag bara kunde krånglade jag på mig mina kläder igen, Dr. Grath hjälpte mig ner i rullstolen igen.

”Alright, Grace. That's all for today, I want you to exercise at least once a day, try massage at least once a week.” hon kollade ner i sin pärm medan hon pratade. ”And I'll see you in two weeks for a check up.”

”Okay.” sade jag och nickade medan jag tog in informationen som hon just sagt. Jag började långsamt rulla mot dörren innan jag stannade upp och vände mig om. ”Oh, and thank you, Dr. Grath.” jag behövde inte säga mer än så, hon visste vad jag pratade om. Genast schasade hon bort min tacksamhet med sin hand.

”Please, call me Kate.”

+25 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar: