"What?" Jag drog trött ihop mina ögonbryn i ett hopp om att det skulle hjälpa mig att hänga med den rappa tanten framför mig som för tillfället hade mer liv än vad jag hade, hon hade uppenbarligen gjort en upptäckt i min tragiska situation.

"You've healed very very good, Grace. Your legs have lost some of their strength but they are very indeed functional. Which means that with the right exercise and the right medicine, you actually will be able to walk."

 Min mun kändes torr, nästan som en öken då jag kollade på mikrofonen framför mig som bara väntade på att jag skulle säga något. Även om den var avstängd för tillfället kände jag nästan en plikt till att prata mot den. Jag förstod inte Harrys tanke med att sätta mig i denna situationen, det hjälpte inte att han stod bakom hans kompis Nick, utanför båset och log uppmuntrande för mig.

Det har gått två dagar sedan sjukhusbesöket, jag hade inte berättat för Harry än och det var tydligt att vi båda höll inne på saker som vi båda grubblade på i varandras sällskap. Jag vågade inte fråga honom för det skulle betyda att jag blev tvungen att berätta min del, något som jag skulle bli tvungen till så småningom. Det var bara inte rätt tid, jag visste att han skulle gå utom sig själv, pressen han skulle sätta på mig och sig själv var något som jag inte skulle kunna tolerera för tillfället.

"So, Grace... Say something that would be an asset to my breafast show?" sade Nick glatt men samtidigt med en allvarlig röst. Denna intervjun var något alldeles annorlunda med vad jag var van vid och det var svårt att inte fly här ifrån. Jag kom helt av mig utav Nicks fråga och jag var tvungen att tänka på vad jag ens kunde vara bra på.

"Bringing a female's point of view, I guess..." sade jag avvaktande. "I've heard your show, you are great and it makes my mornings to suck a little bit less." jag skratta nervöst till. "And I want to do that too, light up someone's day." allt tystna och jag granskade den bunetta kommen framför mig som granskade mig under tystnad ett tag. Jag hade glömt bort alla hemligheter och Harry som stod fortfarande i bakgrunden och granskade mig med hans laser ögon som brände hål i ansiktet på mig, men jag ignorerade allt det där.

”Have you had any extra merits that may be usefull?”

”I have been in the service business for a long time so I could probably sell you a pen right here and now... And you would buy it.” sade jag och ryckte på mina axlar. Det var ett skämt, men tydligen gjorde detta faktum Nick väldigt nyfiken.

”Show me! This I need to see!” utbrast han väldigt exalterad och jag log lite åt den glada killen som rättade till sitt hår och lutade sig bakåt.

”Alright, do you have a pen?” frågade jag och genast gav han mig en penna. Nyfiken på vad jag skulle göra. ”Could you write down the time for monday so I won't forget?” föreslog jag och log oskyldigt mot honom. Genast gick det upp för honom vad jag ville få fram med vad jag höll på med, ett flin lika stort som hans uppåt stående hår dök upp.

”Well, I would, but I don't have a pen.” svarade han till slut.

”You are in luck, because I have.” jag räckte snällt över bläckpennan tillbaka till den rätta ägaren.

”You're good, you can talk too, which is the main thing here. Just don't take my job." sade Nick till slut och jag höll nästan andan innan jag insåg att det var ett skämt. Jag gav ifrån mig ett lättat skratt och suckade ut, det verkade som jag gjort ett bra intryck och mentalt klappade jag mig själv på ryggen. Detta jobbet kanske inte direkt var det jag trodde jag skulle få, men jag var inte speciellt rädd för att testa något nytt. Då det tydligen var något som jag började göra minst en gång om dagen nu för tiden, testade på något helt nytt.

"I'll try." sade jag med ett litet leende på mina läppar.

"And I'll do my best to run this by my boss, see if he's got any problems with it, and solve them. I'll see you if nothing else four thirty on monday." jag lät mina läppar säras chockat på vad han just sade, halv fem... På morgonen? Det var tydligt att Nick försökte hålla inne ett leende för att se mitt chockade ansikte, snabbt samlade jag mig och gav honom ett ansträng leende och en snabb nick. Bit ihop, tänkte jag mentalt för mig själv.

Han följde mig snart ut till Harry som tornades upp framför mig när vi kom ut från båset. Harry log ner mot mig och jag försökte att le tillbaka men det var tydligt att det fortfarande var något mellan oss och jag var snart villig att gå in i båset igen utan några större klagomål.

"Thanks, dude." sade han och kollade mot Nick som bara skakade bort ordet.

"Don't bother, bro. She's awesome and she got the job. It's going to be wicked." Nick stötte till mig med armbågen och höjde och sänkte sina ögonbryn snabbt. "I've got to go, but I'll see you, Grace on monday. Take care." han gav mig och Harry varsin snabb kram och försvann snart in i något annat rum, nu var det bara Harry och jag kvar.

Vi tog oss ut till bilen, det hade blivit mörkt nu och jag kände att den deprimerande stämningen dra över oss och under tystnad började vi köra ut från industri området vi var i. Snart klarade jag inte av det längre och sneglade lite mot den lockiga killen bredvid mig som konstant drog en nervös hand genom sin redan uppåt stående lugg.

"Nick's really nice. How did you guys meet?" frågade jag försiktigt i ett hopp om att lätta upp stämningen lite. Han såg nästan chockad ut då han kollade snabbt på mig innan han fokuserade igen på vägen framför honom som tog oss tillbaka till det stora huset framför oss.

"Oh..." började han frånvarande och jag hoppades på att han skulle utveckla det en aningen. "I don't really remember, it's been almost four years ago." mer fick jag inte ur honom och irritationen inom mig ökade.

"Alright, spit it out. What's up with you?" sade jag till slut då jag fått nog utav det som hängde i luften, jag var inte den som hade det bästa tålamodet. Inte i dessa stunder då det kanske var det bästa med att vänta tills vi kom hem.

"What?" svarade han iskallt och jag förstod inte varför jag var fick denna reaktionen av honom.

"Stop that stuck up attitude, what's going on? If it's something I've done, I'd like to know." envisades jag och snart kände jag att bilen körde av vägen in mot husområdet. Jag kände igen husen som försvann bakom oss nu, men min fokus låg på den ytterst spända killen bredvid mig. Det syntes genom hans kappa att hans armar var extra spända, likadant när det gällde hans käke.

"It's nothing you've done, okay?" sade han avvaktande och jag höjde irriterande på ögonbrynen.

"You can't do that!" utbrast jag irriterat och jag kände att bilen stannade. Jag kollade ut genom fönstret för att se att han fickparkera vid en trottoar, motorn dog ut och Harry vände sig mot mig.

"It's nothing alright? I've got a lot on my mind right now..."

"Like the tour?" snäste jag irriterat och spände blicken på regndropparna som föll ner för vindrutan.

"How did you know about that?" mumlade han tveksamt, osäker på vad min reaktion egentligen var till det nuvarande ämnet. Jag vände min uppmärksamhet mot honom, han hade kappan öppen och visade en grå t-shirt under till som matchade tillsammans med hans svarta tighta jeans.

"Louis might have brought it up." svarade jag lugnt. "I don't get it, why didn't you tell me about that? It's good news, you getting out there again. I mean, it's your job..."

"I'm going to be away for a very long time, Grace..." Harrys röst lät sorgsen, nästan pinad och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.

"It's not prison you are going to." sade jag till slut och lade en säker hand på hans ben för att han skulle möta min blick.

"Might as well be..." viskade han nästan fram utan att möta min blick, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn i ett hopp om att han skulle förklara sig.

"What's that supposed to mean?" frågade jag till slut då han själv inte bestämt sig för att fortsätta prata.

"Nothing." det korta svaret gav mig en irriterande gåshud över hela kroppen, vad höll han på med egentligen?

"Do I at least get visiting hours?" frågade jag en aningen ironiskt men Harry skrattade inte, han log inte ens och det fanns inga täcken på att han tyckte jag var rolig. Genast blev jag allvarlig igen då jag såg att han hade något i bakhuvudet.

"What's going on with you by the way? You're not even exciting about the job." han vände fokusen direkt mot mig och jag instinktivt åt mig min hand som om jag blivit bränd.

"It's nothing you should worry about." sade jag, inte alls lika pratglad längre och vände mig rakt fram i ett hopp om att han skulle köra hem.

"This relationship or whatever this is, is not going to work if we've got secrets." informerade han och jag vände mig nu argt mot honom.

"And I couldn't agree more!" utbrast jag och bet hårt ihop för att inte skrika.

"Then what is going on?" Harrys röst var vass, han visste att han satt mig i en situation som jag inte skulle kunna slingra mig ur.

"Whatever I'm telling you it won't matter because you'll ruine it anyways." snäste jag argt.

"Oh, well thanks for that enlightening speech, give it a rest, Grace. Tell me." trilskades han och de gröna ögonen var nu inte så gröna längre utan lös utav bäcksvart mörker.

"I will be able to walk again, my legs are so functional that it's a miracle according to the London hospital. I have to practise, get my strength back." svarade jag iskallt och stirrade på honom, jag kände ilskan värma upp min kropp extra mycket medan jag väntade på Harrys överlyckliga respons om hur han skulle kunna hjälpa mig och vad han kunde köpa för att han hade pengar till att köpa en hel satans hälso-Ö som var döpt efter mig.

"What?" Hans röst lös utav chock och utan att säga något visste jag att hans hjärna försökte ta in de ord jag sagt. "That's great!" utbrast han till slut och flög nästan över mig för att ge mig en hård kram. Jag satt mer eller mindre obekvämt kvar i ett hopp om att han skulle släppa mig snart. Men ju längre tiden gick desto obekvämare kände jag mig och snart drog jag mig ur hans grepp.

"That's something to celebrate, Grace!" han såg nästan tårögd ut och jag avvaktade. "I can get all the equipment so you could train at home, I could help..."

"Stop, alright!" jag vände överkroppen mot killen som var mer upprymd än någonsin. "Stop it. You're not buying me anything, you're not paying for the treatment." jag rynkade irriterat på min näsa och jag blev ännu argare på mig själv för att jag var så genomskinlig. "I don't want your help." jag pressade ihop mina läppar när de sista orden föll från dem, de lät hårda, opersonliga och det var tydligt att jag var ute efter att såra honom.

Klassiskt, Grace, tänkte jag för mig själv. Alltid stöta bort folk som bryr sig. Jag klarade inte av att kolla på Harry längre utan undvek hans blick som säkerligen var sårad. Tyst satte jag mig till rätta och utan att säga något väntade på att han skulle köra mig hem.

Allt för lång tid tog innan jag kände att motor gick igång igen och vi fortsatte ner för gatan mot slutdestinationen. Tystnaden var genomträngande, men det bästa alternativet just nu var att det förblev så. Jag hade ingenting mer att säga, jag var inte speciellt säker på om min röst skulle hålla. Men jag var inte arg längre, utan trött, det har varit en lång dag och jag var redo att krypa ner under ett täcke och aldrig ta mig upp igen.

När vi kom fram till huset så hjälpte Harry mig under tystnad in i huset, utan att jag behövde säga något började han gå upp för trappan upp till översta våningen för att sedan sätta ner mig på sängen. Han böjde sig ner och putade med läpparna, genast drog jag mig undan för att undvika pussen som skulle landat på min panna.

"Don't." mumlade jag innan jag lade mig ner på sidan för att sedan dra upp mina värdelösa ben på sängen så jag kunde sparka av skorna. Jag lät bli att kolla på den långa killen som bara stod och granskade mig då jag drog av mig mina ytterkläder och slängde dem på golvet innan jag vände ryggen emot honom och slöt mina ögon. Ta mig bort här ifrån.

Jag kom upp till ytan utav medvetandet då jag kände doften utav pannkakor, förvirrat kisade jag med ögonen i ett hopp om att jag skulle få svar på mina frågor, jag såg en bricka med frukost framför näsan på mig och jag följde den långa kroppen som höll den. Mina ögon möttes utav mitt favorit leende och jag gnuggade mig förvirrat i ögonen innan jag öppnade dem igen.

"I come in peace." hörde jag Harry säga med en låg mjuk röst. Jag fokuserade mina ögon igen på den otroligt vackra killen som försiktigt satte ner brickan på nattduksbordet. "And with pancakes." lade han till innan han satte sig ner vid sidan av sängen. Jag granska den näst intill nakna killen, det enda han hade på sig var hans svarta boxers och jag började inse att jag sovit bredvid denna halvnakna killen hela natten. Hans tatueringar prydde hans vackra överkropp och gjorde ett vackert mönster av olika symboler som jag fortfarande inte riktigt förstod, ett antal ärr här och var höll på att försvinna och lämna några vita sträck över den vackra och jämna solbrännan som fortfarande satt kvar från sommaren.

"I'm sorry for last night." sade jag med en trött och raspig röst. "I didn't mean that."

"No, worries. I can't say that I get it, but I understand." sade han och satte en hand på andra sidan min kropp för att luta sig i en mer avslappnad position.

"It's just, I've been independent since I was ten, even though my friends have been taking care of me at times, I've always been on my own..." jag stannade upp och tänkte tillbaka på de åren som kändes som ett helt annat liv. "And it's new to me... You know what I mean, that someone care enough to put my life first for a moment." Harrys ögon granskade mig ett tag, vecket mellan hans ögonbryn fanns där, något som jag lärt mig att han tänker extra hårt. Jag kunde inte låta bli att le lite.

"I'll always care. That's why I wanted to wait with bringing the tour up. Because, I feel this is all so new for us that maybe we are separating too early?" jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag drog mig upp i en sittande position mot sänggaveln.

"I'd never tell you not to, and we are figuring it out, day by day... I maybe even walk when you come back" han kunde inte längre se butter ut, utan kollade på mig och fyrade av ett brett leende med fina, raka vita tänder.

"Can't wait." sade Harry och lutade sig mot mig, jag gav honom en liten puss innan jag drog mig bakåt för att kolla ner på det tunna materialet som nu rörde sig mot min överkropp. Något jag inte mindes jag hade på mig när jag väl somnade, jag kom bestämt ihåg mina jeans och hoodie.

"Did you change clothes on me?" frågade jag smått frånvarande när jag kollade ner på en svart t-shirt som jag normalt sätt brukade sova i. Skräcken över vad han hade fått se på min kropp, alla mina ärr efter olyckan gjorde mig rädd, jag ville inte att han skulle se hur ihop lappad jag faktiskt var. Jag kunde se att en lätt rosa färg började sprida sig över hans kinder, försiktigt höjde jag en hand för att låta mina fingrar glida över hans stubbiga kind.

"Yeah, you fell asleep so fast that..." stammade han nästan fram men tyckte smått synd om honom efter ett tag då han inte fick fram en bra ursäkt.

"I guess you saw all the imperfections then." sade jag lågt och kunde inte möta hans blick längre, utan lät min hand falla ner i mitt knä på det mjuka vita täcket.

"I saw a few," sade Harry lågt, jag kände en hand under min haka som vinklade upp mitt ansikte mot hans. "You're perfect just the way you are, okay? Don't think anything less."

"It's just, after all these scars... I've been having a hard time accepting them and I don't count on that any other person would." först då mötte jag hans ögon som granskade mig ett bra tag, men utan att säga något så som att jag hade fel eller att jag skulle sluta prata så placerade han istället en fjäderlätt puss på mina läppar, han fortsatte och placerade ut lika lättar pussar över mitt ansikte. Jag kände hans ögonfransar snudda vid mina kinder i mellan åt och mot min käke när han gick ner över min hals och mötte det första ärret som var från en glasskärva som rivit upp min hals från när vindrutan gick sönder. Trots det hemska minnet kunde jag bara bry mig om den vackra killen som inte direkt brydde sig, jag ryckte till då jag kände hans näsa dra ett sträck över ärret och instinktivt tog jag ett tag i hans nackhår och försiktigt drog jag honom bakåt. Jag släppte snabbt då jag kände att hans beröring försvann.

"I'm sorry..." viskade jag nästan skamsen över att kanske ha skadat honom på något sätt.

"Don't be." envisades Harry och drog försiktigt bort en slinga från mitt ansikte och placerade den bakom mitt öra. "I'm accepting every little scar on your amazing body." jag kände genast att mina kinder hettade, de hoppade över ljusrosa och gick direkt till knallrött.

Till min lättnad så började den stationära telefonen ringa och tvingade Harrys fokus att lämna mitt ansikte för några sekunder, jag följde hans blick för att se en röd blinkande lampa gå igång på telefonen vid etiketten, "The Gate".

"Are we expecting someone?" frågade jag nyfiket och kollade upp på den halvnakna killen som fortfarande kollade på telefonen som fortsatte ringa.

"Can be one of the lads that has forgotten their keys." sade han enkelt och tog upp telefonen. "Yes?" tystnad följde ett tag och jag tog en pannkaka från tallriken och började dra av små bitar och äta medan jag kollade på.

"Alright, get in, I'll be right down." svarade han trött till slut innan han tryckte på en knapp och lade på telefonen.

"Who was that?" frågade jag nyfiket med en pannkaksbit i munnen. Men utan att svara så pussade han mig bara på pannan innan han drog på sig ett par jeans som låg i en utav fåtöljerna vid fönstret som fortfarande var nerrullat.

"I'll be right back." sade han över axeln innan han försvann ut genom dörren och började gå ner för trappan. Nyfiken om jag kunde se något från fönstret tryckte jag på knappen som gjorde att de mörkläggande gardinerna rullades upp. Men jag kunde inte se något, istället bestämde jag mig för att dra till mig rullstolen för att sedan dra mig över i en sittande ställning i stolen. Jag började leta efter mina kläder och tog mig fram till en utav fåtöljerna som hade slängda kläder över sig. Men ju mer jag rotade i högarna så var det enda jag hittade Harrys kläder.

Jag hörde fötter ta sig upp för de sista trappstegen och började gå mot dörren till sovrummet.

"Harry? Where's my clothes?" sade jag medan jag till slut gav upp och lade tillbaka kläderna i fåtöljen. Jag vände mig om för att se vad som hände då han inte svarade mig, chockat stannade jag upp när jag insåg att jag hade gissat fel. Det var inte Harry. Jag kände irritationen växa inom mig som jag trodde lagt bakom mig, men jag kände svekets känslor komma tillbaka till mig.

"What are you doing here?"  

+25 kommentarer till nästa del 

Dagens kommentar: