Emma släppte trött ner den stora väskan på golvet med en dov duns, den landade mellan oss och den obekväma tystnaden var genomträngande.

"Some clothes." Muttrade hon och kliade sig trött i pannan. "It's not all of them, but you'll manage for a week at least."

"Thanks." sade jag avvaktande innan jag sträckte mig ner till väskan och lade den i knäet för att öppna den, medan jag lät min blick förbli på den blonda långa vackra tjejen framför mig som inte borde vara här. Emma hade en röd klänning under sin mörka kappa och ett par tjocka strumpbyxor satt tight runt hennes smala ben.

"Ehm... I like your hair...” började hon osäkert, jag kollade ner på mina brunetta toppar som vilade över mina axlar. ”We miss you..." Hennes perfekta fasad gjorde det svårt att tro hennes ord. Hon var inte en sådan som uttryckte sina känslor.

"Oh." var allt jag fick fram innan jag kollade ner i den öppna väskan som avslöjade prydligt hopvikta kläder. Några slitna jeans, t-shirts, tjocka tröjor och massa underkläder.

"I'm sorry." hörde jag ovanför mig till slut och min fokus flög upp till tjejen framför mig sin en pisksnärt. Emma hade tagit ett steg närmare och denna gången fanns inte längre den perfekta fasaden utan hon var ångerfull. Hon visade en känsla, något som sällan hände men när det hände så gick det inte att hålla andan. Tystnad följde medan jag försökte förstå vad som hände framför mig, hennes läppar var pressade ihop som ett tunt sträck.

"I-I should have backed you up, the only thing is... I didn't know what went on, nobody told me that Felicia went crazy on Harry and they didn't tell me what Dylan told you and that he gave you the ultimatum I've never supported..." Emmas röst tonades ut och jag svalde hårt innan jag satte ner väskan under tystnad och rullade bort mot en utav fåtöljerna för att kasta över kläderna på sängen så hon kunde sätta sig ner. Jag gjorde en gest mot den nu tomma stolen och hon satte sig ner, mitt emot mig medan hon väntade på mitt svar.

"He's right you know." sade jag till slut och nickade långsamt. "I have to follow the rules too, I knew that I wasn't allowed to come back if I left. I knew what I was getting myself into by leavning."

"But that doesn't make it right to kick you out from our family." envisades Emma och gjorde en gest med sina händer, tydligt att hon var upprörd. "Alice would be furious! And I'm surpriced you're not!"

"I'm not because I am doing this for Alice, Em!" sade jag i ett hopp om att överöste den upprörda tjejen framför mig. "I gave her a life that wasn't even hers."

"But she loved her life, Ce, why can't you see that?"

"But it wasn't her life! She should have lived like this! She should have had designer clothes, king sized bed and freaking caviar for breakfast if she wanted..." skrek jag fram, rent förtvivlad över att min kompis inte riktigt förstod. Hur mycket jag och Alice faktiskt gav upp när jag bestämde att det inte var tillräckligt längre. "We gave up everything, because we weren't happy. And for the first time ever I feel like I belong, I belong in this world and..." jag svalde hårt och kände att tårar brännde bakom ögonlocken. "... And I don't really deserve Harry, I have no idea why he's not with someone that's thinner, prettier... But I kind of feel like I belong with him too." Den första tåren bröt sig loss och började rinna ner för min kind. Ofrivilligt sträckte jag snabbt upp min hand och fångade den, innan jag blev krossad i en hård krav av Emma som hade slängt sig över mig på några millisekunder. Men jag hade inget emot den hårda kramen, tvärt om, den var behövlig. Jag kände Harrys närvaro bakom mig och jag kände snart att trycket från kramen lättade.

"Emma, would you like to come with us today." föreslog Harry och jag kollade över axeln, den lockiga killen log stelt mot mig innan jag vände mig tillbaka till den blonda tjejen framför mig.

"I'm starting my treatment today." informerade jag henne sade jag nervöst och hon drog förvirrat ihop ögonbrynen. "I'm learning to walk again." jag såg hennes fylliga läppar sära på sig innan hennes haka föll.

"Are you serious?" hennes ögon blev allt större innan ett öronbedövande skrik föll från hennes läppar. "Of course, I want to come! Oh my god, this is so exciting!” nervöst släppte jag fram ett litet leende.

”I don't want you to get into trouble, though.” påpekade jag tveksamt och tänkte på Dylans humörsvängningar.

”Oh, stop worrying about my hormonal brother.” Emma gjorde en gest med handen och viftade bort mina ord enkelt. Uppenbart exalterad över Harrys inbjudan, jag kände en stor varm hand på min axel och jag sneglade upp för att möta ett påklistrat leende, något var fel.

”We leave in an hour, get dressed and I'll be in the office waiting.” informerade han mig och pussade mig på hjässan innan dörren till sovrummet stängdes och jag lämnades ensam med min barndomskompis som hade större ögon än tennisbollar för tillfället.

”He's so lovely to you!” pep hon fram i allt för hög röst. ”I see why you replaced my brother.” jag tog mig bort till väskan igen för att börja dra ut alla kläderna i knäet medan jag gick igenom plagg efter plagg.

”I did not replace your brother, Emma. I haven't been happy with Dylan in so long and I guess Harry made me realize that.” Jag bestämde mig för ett par blekta jeans, ett linne och en urtvättad blå hoddie som varit marin blå en gång i tiden.

”Yeah, yeah.” sade hon och norpade åt sig fjärrkontrollen till teven som hängde på väggen framför sängen. Med en suck tog jag mig in i badrummet, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag borstade tänderna och bytte om till kläderna jag valt ut. Att se om jag såg okej ut var som rena gissningsleken då jag var långt ifrån nära att kunna kolla mig i spegeln som hängde över vasken.

”Grace?” hörde jag i rummet intill då jag försökte sträcka på halsen om det gick att se toppen på mitt huvud, men det gick inte.

”Yes?” stönade jag fram då jag föll ihop som en säck potatis i stolen igen.

”Have you said yes to this?” hon ignorerade helt att jag var i ett annat rum, istället verkade det som att jag skulle se genom väggar. Trött rullade jag ut i sovrummet igen för att se min kompis nu liggande på mage bland lakanen i den obäddade sängen.

”What?” frågade jag irriterat innan Emma pekade upp på teven framför henne. Jag vände mig till den stora platta skärmen.

”... We've been following this romance since last month and it's been developing very fast, she even visited her future parents inlaw a couple a weeks ago...” informerade den extremt feminina mannen bredvid reportern. En bild på när vi tog oss ut från det mysiga lilla huset som tillhörde Harrys familj.

”But, Jeremy. What do we know about this girl?” fortsatte reporten som rättade till sina glasögon och fyrade av ett vitt leende mot sin medarbetare som viftade bort fråga med sin hand mot kvinnan som tydligt var nyfiken på fortsättningen.

”She really is a nobody. And that's what's so interesting.” sade han exhalterat. ”Harry Styles is known for tashing on with celebrities like Taylor Swift, Caroline Flack and lately Kendall Jenner. This, is an entire new level.”

Jag blinkade några gånger, i ren chock över vad som spelades ut framför mig.

”Turn it off.” mumlade jag lågt.

”What's her name? What does she do? Is she a fan? Tell me, Bernard!” utbrast kvinnan, det är nästan så att hon skulle spricka när som helst.

”Turn it off.” sade jag lite högre denna gången.

”Her name is said to be Grace more I don't know and I am so excited to see how long this last...”

”Turn it off!” skrek jag denna gången mer arg än någonsin, jag vände blicken mot den blonda tjejen som genast stängde av teven då hon chockat kollade på mig. Utan att säga något började jag snabbt rulla ut i hallen för att ta mig till Harry, men stannade upp vid trapporna. Jag stirrade irriterat på min tillfälliga nemesis i ett hopp om att den skulle vika sig till en ramp.
”I'll help you.” mumlade Emma lågt bakom mig innan hon tog tag i rullstolen och tog ett steg i taget ner till andra våningen.

”Thanks.” muttrade jag frustrerat innan jag rullade vidare genom korridoren till dörren som jag visste skulle leda mig in i kontoret som Harry pratat om tidigare. Utan att knacka öppnade jag dörren och rullade in.

”When were you going to tell me about that everyone knows about me?” frågade jag sammanbitet.

”You know they do, Grace.” sade han förvirrat och drog blicken ifrån datorskärmen som satt på det mörka skrivbordet.

”You know what I am talking about!” utbrast jag frustrerat, det var så genomskinligt att han spelade dum, något som gjorde mig mer irriterad ju längre tid det tog för honom att öppna munnen igen.

”No, I most sertainly do not...”

”Stop lying, you knew this whole time!?”

”I didn't, Grace.” suckade Harry trött och gned sig i ögonen innan han reste sig upp. ”It's not really news to me though. I heard it last week and I didn't want to bother you.” jag kände att jag höll andan för att få min bröstkorg till att röra sig i en lugn och jämn takt. Jag borde inte reagera så här, för jag visste väll vad jag gav mig in på?

”If you want out, then get out now.” Harry satte sig på huk framför mig och vilade sina armar på mina ben. Hans fokus försökte fånga upp min blick och jag visste inte vad jag skulle säga. Tystnaden föll och jag fibblade med mina fingrar medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle säga.

”N-No.” sade jag tyst till slut, min röst var svag men jag visste att han hörde mig.

”Then stop listen to the others, I know it's hard, but you can't listen to them. They are unknown to you, and their point of view shouldn't even matter...”

”Why do you like me?” avbröt jag och denna gången mötte jag hans blick. ”Your oppinion matters right?” jag kunde inte riktigt förstå min robotliknande röst, men hans irriterande tal om vad som betyder något och inte tryckte verkligen på fler knappar än vad det borde. Argt kollade jag upp på killen som drog en hand genom sitt rufsiga hår, en aningen tveksam över vad han borde säga. Det verkade som att han hade en inre kamp med sig själv om vad som skulle vara rätt sak att säga i denna stunden.

”I love you.”

Mina ögon vidgade utav hans ord, det var tydligt att han själv var väl medveten om vad han just sagt.

”Take that back!” pep jag kvävt fram, jag insåg först då att hållit andan och jag kände att jag fortfarande andades ytligt. ”Take it back!”

”Why? What's wrong with that!?” utbrast Harry trött till slut.

”Because I'm not able to say it back.” snäste jag irriterat.

”I'm not counting on it either.” sade han uppgivet. ”I just want you to know that I am so sure of my feelings for you that I can say that. And that's the only thing that should matter, alright?” Jag skakade bara förundrat på huvudet medan jag försiktigt placerade en lock som fallit ner i hans panna tillbaka ibland virrvarret av det mörka vågiga håret.

”It will take a while for me to...” jag kunde inte riktigt avsluta meningen utan att känna mig dum, han hade öppnat sig helt för mig och jag kunde inte göra detsamma tillbaka.

”I know, and I'll wait.” en snabb puss planterades på mina läppar och den intima stunden vi delat var förbi. I ren chock vände jag mig om för att följa den långa killen med blicken, han hade stannat upp vid dörröppningen.

”Let's get you going.” sade han med ett roat leende och genast rynkade jag på näsan. ”Too much?” hans flin blev allt bredare.

”Yeah.”

Förutom den skrämmande obehagliga positionerna jag blev placerad i så var inte första behandlingsdagen så illa. Jag fick mängder med tid att tystnad och ensam tid med Dr Grath, jag har nog aldrig druckit så god lemonad och för vad det var värt så råkade jag gilla den gråhåriga tanten som gick och testade mina värden.

Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig extra obekväm för tillfället med Harry mellan mina ben. Ni hörde rätt, och jag var ganska glad att jag inte hade någon känsel i mina ben medan han höll mitt vänstra ben rakt upp i luften för att sträcka ut mina leder.

”This is so awkward.” gnällde jag medan jag vände huvudet åt sidan för att inte möta hans blick medan jag räknade sekunderna.

”Why?” hörde jag ovanför mig och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga något olämpligt.

”Sixty.” sade jag och vände mig mot Harry igen innan han höjde mitt högra ben i samma position.

”You know this is the most intimate I've had in over six months.” mumlade han efter ett tags tystnad och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, how sad.” sade jag med rösten tung utav ironi, trettiosex, trettiosju... ”But doesn't our makeout sessions and cuddling count?”

”Oh yeah, I didn't think of those.” sade han och log lite blygt... Fyrtiotre, fyrtiofyra...

”Lads.” muttrade jag irriterat och rynkade på näsan av irritation över hans extremt opassande ämne när det satt en dam på sextiofyra år några meter ifrån oss och såg ut som att hon skulle få en hjärtattack när som.

”Oh, admit it. You're thinking about it too.” påpekade Harry och blinkade till med ena ögat, jag spände ögonen i killen ovanför mig innan jag sneglade mot Dr. Grath. Ja, hon var definitivt på väg i någon slags koma.

”I am not taking this discussion here... Sixty.” väste jag irriterat och sakta sänkte han mitt ben. Jag satte mig upp och kollade över Harrys axel för att se en besvärad Emma som försökte placera blicken över allt annars än på mig. Ett leende dök upp över mina läppar som jag genast försökte sudda ut då Harry klev åt sidan och den gråhåriga doktorn ställde sig framför mig istället.

”Do you want them here while I give you a massage?” frågade hon, frågan lämnade mig mållös. Jag funderade ett tag och började inse att jag endast skulle ha mina underkläder på mig under massagen då doktorn började smörja in händerna med olja.

”No, could you guys wait outside?” min osäkerhet på hur illa mina ärr fortfarande såg ut var något som gjorde mig obekväm. Det var inte tiden att vara äventyrlig, men mitt val rörde även upp en del åsikter.

”How am I supposed to give you a massage if I don't know how to...?” började Harry protestera, något som gjorde att jag himlade med ögonen två gånger på rad. Det fanns inte en chans att han skulle göra den så länge jag var vid medvetande.

”I'm a girl, Grace. I've seen your junk before.” fyllde Emma i och stod nu irriterat bredvid Harry med en irriterande stampande fot.

”Please, step outside for a moment.” sade Dr. Grath strängt då jag inte svarade och som ett par sura åtta åringar stampade de båda ut från rummet och slog igen dörren lite extra efter sig.

”Alright, take your clothes off and lie down on your stomach.” beordrade hon och besvärligt drog jag av mig mina jeans och lade dem i en hög på rullstolen och snart gjorde min hoodie och mitt linne jeansen sällskap innan jag drog mig över på mage och lade ner huvudet på kudden. Jag kände Dr. Graths fingrar börja leka över min ryggrad där och tryckte till på vissa ställen, emellanåt var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte börja skrika.

”So, your boyfriend seem charming.” sade hon avvaktande, jag hade känslan av att hon kände hur stel jag faktiskt var. ”How long have you been together?”

”Not long at all, he's just very outspoken.” mumlade jag mot kudden och grimaserade då hon tryckte på en kota vid min nacke.

”I've noticed... I'll start down with your legs now, give me a signal if you start to feel anything.” jag nickade medan jag väntade på att jag skulle börja känna hennes händer på mina ben, men inget hände. Det skrämmande var att jag visste att jag borde känna något, jag borde känna hennes rynkiga händer massera mina ben.

”You know, when I was a couple of years younger that you, my little sister got cancer...” började Dr. Grath. ”... It was bone cancer that was in her right lower leg, and for a while we had thoughts about amputation, to save her life. But when we finally decided what to do it was too late, the cancer has spread over her whole right leg and continued over her whole body.” hon stannade upp ett tag innan hon suckade, jag hörde hennes skor gå runt till andra sidan av britsen jag låg på. ”... A couple of weeks later she died... I decided to become a doctor, and even if I could not save my sister, I have to opportunity to do great things for others.” hon tystnaden och tog en paus innan hon gav mig en order om att lägga mig på rygg så hon kunde ta framsidan av mina ben.

”What I am trying to say is, if life gives you lemons you make lemonade. Don't feel bad about your scars or your accident, don't feel guilty, Grace. It is what it is, and you can't change that. So be proude to say that you are a survivor.” snart hörde jag papper rivas av och jag antog att hon torkade sina händer, jag reste mig långsamt upp och sträckte mig efter kläderna i rullstolen.

”I am sure, your boyfriend doesn't mind, he seems caring enough to not judge you.” hon kollade ner i papperna men sneglade snabbt upp ovanför hennes glasögon och gav mig ett litet leende innan hon kollade ner igen. Så snabbt jag bara kunde krånglade jag på mig mina kläder igen, Dr. Grath hjälpte mig ner i rullstolen igen.

”Alright, Grace. That's all for today, I want you to exercise at least once a day, try massage at least once a week.” hon kollade ner i sin pärm medan hon pratade. ”And I'll see you in two weeks for a check up.”

”Okay.” sade jag och nickade medan jag tog in informationen som hon just sagt. Jag började långsamt rulla mot dörren innan jag stannade upp och vände mig om. ”Oh, and thank you, Dr. Grath.” jag behövde inte säga mer än så, hon visste vad jag pratade om. Genast schasade hon bort min tacksamhet med sin hand.

”Please, call me Kate.”

+25 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar: