Jag vaknade upp med en sprängande huvudvärk, den där sorten man får innan man blir sjuk. Långsamt vände jag mig över på andra sidan och kände snart att jag inte längre låg i min cell säng. Jag kisade med ögonen för att se det upplysta rummet som nu drog tillbaka alla nattens händelser. Huvudvärken ökade och långsamt satte jag mig upp i ett hopp om att det skulle lätta. Den tunga känslan följde med mig in i badrummet då jag började leta igenom lådorna efter en huvudvärkstablett. Men snart gav jag upp och bytte om till ett par nya jeans som satt lite för löst men spände dem på plats med ett svart bälte och avslutade med ett linne och en hoodie. Jag drog upp mitt fortfarande fuktiga hår i en hög hästsvans.

Efter att ha blivit lämnad ensam kände jag stanken utav mig själv och blev tvingad att duscha innan jag lade mig i rena nya lakan. En känsla som aldrig kunde bli gammal.

Jag öppnade försiktigt dörren och gick långsamt ut för att inte trigga igång ännu en våg utav huvudvärkssmärta. Tyst stängde jag dörren efter mig och var så inne i att inte trigga igång ännu en våg att jag missade helt att jag blev bevakad några meter bort. Inte förrän jag vände mig om och fick syn på den nästintill nakna killen vaknade jag till och var tvungen att svänga runt omedelbart. Denna pinsamma situation var inte trevlig för någon utav oss och eftersom jag just träffat den nya familjen jag bor hos, var detta förödmjukande.

”Sorry, I didn't see you... I mean, I saw you, but not at the moment... Not that I was watching... I'll shut up now.” tryckte jag fram och kände genast att min plötsliga rörelse triggade igång den ömmande känslan i mitt huvud.

”Good morning.” hörde jag roat bakom mig och jag stönade trött ut innan jag motsträvigt vände mig om för att kolla på allt annat än killen som endast hade boxers på sig.

”Do you have any aspirin?” frågade jag utan att möta Carters blick. Jag kunde se ett flin i ögonvrån innan han försvann bort till en bokhylla som stod precis utanför hans rum. Snart kastade han ett paket som träffade mig rakt i pannan.

”Help yourself, sis.” flinade Carter innan han försvann in i sitt rum igen. Jag kunde inte låta bli att ryckas med och sträcka ut tungan efter honom. Snabbt svalde jag ner ett utav de vita pillerna och försökte ta mig ner till nedre våningen för att se om någon mer än jag var uppe.

Klockan på väggen indikerade på att klockan endast var tio och jag kände att alla sysslor som jag fått göra i fängelset gjorde sig påminda. Jag var rastlös.

Jag drog på mig mina skor och valde att ta en promenad runt husen för att se vart jag faktiskt befann mig nu när det var någorlunda ljust ute. Den kalla brisen slog emot mig när jag öppnade dörren och klev ut i snön som endast var ett tunt täcke. Det ljusa pudret lös upp dagen tillsammans med de grå molnen och jag drog min hoodie tätare runt min kropp.

Jag granskade landskapet från framgården och märkte att vi var mitt ute på landet. Husen var omringade med olika åkrar som nu såg djupfrysta ut. Mina skor gjorde dova små krasande då jag tog mig fram till grinden som ledde in till trädgården. Den gnisslade en aning då jag tog mig igenom den och möttes utav en välskött trädgård med formade buskar som nu var kala, en stor gräsmatta och ett stort upphöjt trädäck som satt ihop med huset. Poolen var nersänkt i trädäcket och var övertäckt med ett tak.

Under tystnad lät jag min blick gå över trädgården då jag snart fick syn på ett litet skjul längst ner i hörnet. Den ena dörren var öppen och lugn musik hördes från det lilla huset som jag tog mig ut till via de små gångarna som klöv gräsmattan på mitten.

Jag kikade in genom dörren för att se Jack lutandes över motorhuven på en bil som såg relativt ny ut.

”Good morning.” sade jag i ett hopp om att han skulle lägga märke till mig. Jag insåg att jag hade skrämt honom då han slog i bakhuvudet i locket till motorhuven och gav ifrån sig några svordomar innan han kollade upp och mötte min blick.

”Ouch, good morning.” muttrade han men gav snart ifrån sig ett vänligt leende. ”You're up early, thought you would be sleeping all day after the long night.”

”Thought so too, but the prison duties is still there telling me to get up early... Or this is late, I should have woken up by seven but I guess I was tired so slept in. So this is not very early, it's actually late...” jag började inse att jag babblade på om ingenting igen och suckade djupt. ”What are you working on?” Jack skrockade roat till innan han gned sig i pannan och kollade ner på sitt projekt.

”I've been working on this for months. When I'm stressed out or can't sleep I come here. It makes me relaxed. It's just som finishing touches.” sade han och nyfiket tog jag mig fram till bilen. Jag kollade ner under huven och granskade det fina arbetet han gjort, allt var gjort nästan helt fläckfritt.

”Loose up that bolt a bit, otherwise it's great.” informerade jag honom och pekade på bulten som satt alldeles för hårt vid batteriet som skulle kunna orsaka olyckor i framtiden om han inte rättade till det.

Jack gav mig en nyfiken blick då jag gick över till en arbetsbänk och satte mig på pallen. Jag tog in omgivningen i det rätt så upprustade skjulet. Det fanns värmeslingor i taket som gjorde det till en behaglig värme här inne. Allt var fint och städat och jag började undra hur de klarade av att ha allt så rent.

Dock det var något med det hela som gjorde mig fundersam, jag kollade runt för att se om jag kunde missat något. Men jag förblev lika förvirrad efter jag skannat över det lilla skjulet.

”So, how are you going to get this,” jag pekade på den breda bilen. ”... out there?” jag pekade ut genom den enda dörren som kunde fungera för att få ut bilen.

”We have a backroad outside of our property.” informerade han mig medan hans blåa ögon granskade mig. ”How come you know about cars?”

”Three time champion, street race.” svarade jag kort innan jag vände mig mot radion och stängde av dem. ”That will be a problem.” mumlade jag lågt. Jack som nu stirrade förundrat mot mig drog sig ur sin trans.

”Don't like music, sis?” frågade han och fortsatte pyssla om sitt mästerverk.

”Yeah, it takes memories and makes them unbearable.” sade jag med spända käkar, att erkänna mitt nederlag mot alla minnen som jag låst in långt bak i hjärnan irriterade mig.

”I can see why that'll be a problem. You can always start at my garage, it's a pretty successful business.” föreslog han och sneglade mot mitt håll, jag kunde inte låta bli att grimasera, jag började inse varför jag kände igen killen som nu mera var min halvbror.

”I've left that part behind a while ago, Jackson Nelson.” sade jag lugnt och ryckte på axlarna. Min plötsliga insikt fick honom att kolla upp med uppspärrade ögon.

”You've heard of my work, Grace.” sade han med ett leende på läpparna.

”Oh, yes, you're one of the better ones according to the entire London. Apart from the south, of course. There you've got a quite funny reputation.” jag kunde inte låta bli att le då jag såg hans muntra leende försvinna. ”Jackass Teaser-dale.”

”You did not just say that!” utbrast han med stora runda ögon.

”I'm not the one who denied the engine parts for my Subaru Impreza.” påpekade jag och suckade enkelt ut. Jack började inse att min besvikna röst var ett skämt och snart började han slappna av. ”The car was trash after the third race. So no harm, no foul.”

”You're so full of shit, Grace.” han kastade en smutsig handduk mot mig och jag slog enkelt bort den. Jag kunde inte låta bli att släppa ifrån mig ett skratt som genast blev avbruten utav en signal. Förvirrat följde jag ljudet till min hoodie och drog snart fram min telefon. Jag övervägde att neka samtalet när jag såg namnet på den slitna displayen. Mina ögon mötte Jacks och han nickade uppmuntrande.

”Take it, I don't mind.” sade han innan han vände sig mot bilen igen. Snart gick min fokus ner på displayen igen och tryckte på grönlur.

”Yes?” sade jag iskallt och väntade på ett svar.

”Grace?” jag ryckte till utav hans röst, det var länge sedan jag hörde den så desperat, så extremt sorgsen.

”What, Dylan?” frågade jag med samma iskalla ton som tidigare, redo att trycka på den röda luren.

”You have to come down to the hospital, now.” sade han stressat och först nu hörde jag dova röster, rullande hjul och någon i en högtalare i bakgrunden, han var på ett sjukhus. ”Felicia got into an accident. Please, Grace.”

Jag svalde hårt i ett hopp om att jag kanske drömde. Mitt ex ringer mig om min före detta bästa vän som hamnat i en bilolycka. Jag övervägde att strunta i det, trots allt, det var mitt gamla liv. Hon stöttade aldrig mig då jag försökte förändra mig. Hennes syn på att jag ville förändras var negativt, och jag kan förstå henne. Förändring var svårt ibland, kanske till och med svårare för dem som satt fast och kollade på medan någon annan kunde skapa en bättre framtid åt sig själv.

Men det förändrar inte saken att hon inte stod bredvid mig när jag behövde henne som mest.

”Grace?” hörde jag på andra sidan och jag bet mig frustrerat på insidan av min kind.

”I'll be there in twenty.” sade jag till slut och tryckte på den röda luren.

Jag kollade upp på Jack som fortfarande stod hukad över sin bil.

”Flintstone called, he wants his phone back.” sade han roat utan att vända sig om. ”No but really, we have to do something about that. Maybe a christmas present.”

”Would you mind giving me a ride?” frågade jag istället och ignorerade hans hackande på min gamla mobil. Den var nere för räkning, det kunde till och med jag se. Men det var även dem som gjorde att jag slapp alla e-mail, facebook notiser och twitter alerts som indikerade på att jag faktiskt hamnat på framsidan av alla kändistidningar i hela London.

”Of course, where to?” frågade Jack nyfiket och slog igen motorhuven med en hög smäll.

”The Hospital.”

Jacks roade min irriterade mig när jag stängde av hans gräsliga musik på bilradion.

”I can't believe you are listening to that crap.” muttrade jag medan Jack körde ut på motorvägen in till Londons sjukhus.

”It's good music.” påpekade han och skrockade roat.

”That is most certainly not music.” protesterade jag nästan förolämpat. Men utan att föra diskussionen vidare om våra totalt helt olika åsikter om musik så bytte Jack snart samtalsämne.

”So tell me, who's in the hospital and why? And how come they didn't contact you sooner?”

”They are not really my friends, anymore. But I care and how much I dislike them right now, I don't wish any of them to die.” sammanfattade jag snabbt men insåg att det fanns några minuter kvar i bilen som skulle bli tvungna att fyllas med ännu mer torrprat.

”So if I got this right, it's an old friend that's in the hospital. And you're in a fight?” sammanfattade Jack det efter ett tag och jag nickade medan jag kände över bältet för att vara säker på om det satt fast. ”You've done that twice now, I promise you I'm not planning on crashing this car.”

”You can't promise that, I promised to keep my sister safe, I promised Harry that I felt the same thing as he did and still, here I am.... Never kept those. So don't promise me something when there's a small chance you'll might break it.” babblade jag på innan jag tonade ut, min ton var inte speciellt vänlig. Jag svalde hårt och suckade ut min ilska som helt plötsligt kom över mig, jag kände mig som en hormonell tonåring. ”Sorry, I didn't mean to...”

”It's alright, I get it. Sensitive subject, changing subject.” sade han utan att fortsätta ett samtal. Under tystnad fortsatte vi rakt in mot centrala London, jag kände mig skyldig till att förstöra stämningen i bilen. När vi körde av motorvägen kunde jag inte låta bli att tycka synd om Jack som försökt föra ett samtal med en asocial människa.

”They didn't like me changing my life. I've always been the girl with the cars and all of a sudden I had a boyfriend who actually loved me, I had a real job that I really like, I coloured my hair back to brown like it was when I was ten and I started to know new people.” jag stannade upp ett tag för att andas in. ”I suddenly went from having no clue to someone who knew what I wanted in life in a second and they didn't approve.”

Tystnaden föll över oss i bilen och det kändes som att jag hade berättat tillräckligt om mitt liv. Jag förväntade inte mig att någon skulle förstå, jag var nog en utav de få som upplevt detta.

”What do you want exactly?” frågade Jack nyfiket och jag sneglade mot den vältränade killen i dunjacka bredvid mig.

”I don't know anymore, after I found out who actually was behind my sisters death, my life sort of changed course.” jag sade inget mer och snart var vi på parkeringen utanför sjukhuset. Jag förväntade inte mig att Jack skulle vänta, men han följde med mig in som moraliskt stöd efter han antytt att jag kunde inte ta mig hem utan bil ändå. Även om jag föreslog en taxi så nekade han och gick bredvid mig in. Det kändes skönt att ha någon med sig då vi tog oss in på våningen och möttes upp utav en söndergråten Emma och en Dylan med påsar under ögonen.

”Thank god, you came.” snyftade Emma fram och slog armarna om mig så för någon sekund vacklade jag bakåt. Snabbt återfick jag min balans och drog lugnt runt mina armar runt min sorgsna kompis. Hon var den enda som faktiskt förblev min kompis efter förändringarna. Jag lade snabbt märke till hennes sunkiga gråa mjukisklädsel som hon hade på sig, det var väldigt ”O-Emmigt” utav henne.

”How is she doing?” frågade jag lugnt i ett hopp om att inte skaka upp fler utbrott.

”She's stable now, resting. She had a really bad concussion but otherwise she's okay.” informerade Dylan och mina ögon mötte hans, men utan att säga något nickade jag bara och lät mina armar falla till mina sidor och Emma drog sig bakåt. Hon torkade sina tårar innan hon lade märke till den mycket större killen vid min sidan.

”You've moved on quickly.” mumlade hon lågt medan hennes ögon vidgades ju mer hon stirrade på den bred axlade killen. Jag rynkade på näsan och kollade upp på min påstådda halvbror, jag kunde inte låta bli att grymta till.

”Eww, no.” sade jag och fick roat samma reaktion tillbaka från Jack. ”This is Jack, my kind of halfbrother.” jag presenterade dem för varandra och var tvungen att skaka av mig den obehagliga känslan av att vara tillbaka på sjukhuset igen. Det var samma gamla äckliga doft och miljö som vanligt och av någon anledning drog jag mig närmare Jack som en påminnelse om att jag endast var besökaren och inte patienten.

”Can I see her?” frågade jag efter ett tag och Emma nickade innan hon tog mig hand. Dylan hängde med in efter oss, Jack stannade kvar utanför rummet. Jag lät Emma putta fram mig till sängen för att möta en mörbultad Felicia i sjukhussängen. Hon hade blåmärken över varenda centimeter på hennes kropp, hennes ögon var fridfullt slutna där hon låg i sin sjukhusklänning.

Jag svalde hårt då jag långsamt tog hennes hand och granskade henne under tystnad. Utan ett enda ljud kände jag hennes hand röra sig och tog ett hårt tag i min, jag såg den greppa min hand hårt innan jag mötte ett par trötta ögon.

”Hi.” viskade hon fram och jag log lite mot henne.

”You look horrible.” sade jag smått olyckligt och jag fick fram ett litet leende som svar.

”You not looking that great yourself.” sade hon med en svag röst och hostade till i slutet. Hennes ironi fanns kvar och jag log lite utav tanken över hur kul vi faktiskt haft tidigare. I ett tidigare liv som kändes väldigt avlägset för tillfället. ”I'm sorry.” jag kollade upp på henne och mötte de trötta ögonen, jag suckade lågt och gav henne ett försäkrande leende, dock räckte inte det enda upp till öronen. Det var mer ett sorgset leende över hur enkelt jag faktiskt förlät henne när hon nu låg där i sjukhussängen.

”Don't worry about it.” sade jag och hade nästan glömt att vi inte var ensamma i rummet. När jag kollade upp mötte jag Dylans blick och jag kände att detta var inte platsen att ta upp där vi avslutade. Istället vände jag mig mot Emma utan att släppa Felicias hand, Emma torkade bort nya tårar och jag började fundera på om hon någonsin skull få slut på dem.

”What happened?” frågade jag och förväntade mig ett svar från Emma men det kom inte fram något mer än ett pip, det var då jag insåg att det var något skumt i luften. Tystnaden var tryckande, ingen ville vara den första som bröt den.

”Tyler Nelson.” hörde jag bakom mig och jag svängde om för att möta Dylans blick. Namnet fick mitt blod att koka och en rysning gick igenom min kropp. Jag spände ögonen i killen som jag en gång faktiskt gillat, men fanns endast hat.

”Are you that stupid you let her race with him?” spottade jag fram, medan jag kände att om jag inte höll i Felicias hand så skulle jag kasta mig över honom.

”Well you weren't there. She had to take your place.” snäste han och ryckte på axlarna.

”Give me one good reason I shouldn't tear you apart right now.” väste jag argt. ”You know she would never have a chance and you let her into that car!? Your stupid little son of a bitch.” jag spottade nästan fram de sista orden av ilska.

”You left us, you have no say in this!” utbrast han argt.

”You gave me no choice!” skrek jag rakt ut, mina andetag blev allt ytligare och pulsen var öronbedövande.

”Stop!” utbrast Felicia som nu satt upp. Jag kollade ner på henne i ett hopp om att jag skulle kunna lugna ner mig själv. ”Just, stop.” sade hon lågt och jag försökte ta ett djupt andetag. Jag ville inte vara kvar här längre men när jag försökte dra undan min hand och försvinna här ifrån tog Felicia ett hårdare tag. Det fanns snart inget blod kvar i min hand, hennes hårda grepp fick cirkulationen att stanna upp i mina fingrar.

”You left, you're not allowed to come back.” sade Dylan stelt och jag kände ilskan inom mig värma upp hela min kropp åter igen. Han behövde inte upprepa det uppenbara, jag var mycket väl medveten om vad jag fick göra för att gå vidare. Det var ett ultimatum som ingen kompis någonsin skulle ge, det tydde bara på hur lite jag egentligen betydde för honom.

”Don't worry, I'm not going to.” sade jag sammanbitet innan jag kollade ner på Felicia, jag pressade fram ett litet leende innan jag slingrade mig ur hennes grepp. Jag lät den falla mot täcket innan jag lutade mig över min blåslagna kompis och pussade henne på hannan.

Snabbt började jag gå mot dörren och utan att säga något drog jag upp dörren och tog mig ut till Jack som hade gjort sig hemma i soffgruppen precis utanför. Han satt och läste en motortidning när jag kom ut och han sneglade upp på mig då jag gick förbi. Han såg chockad ut och det var tydligt att han var ovetandes om vad som precis hänt.

”Let's go.” ropade jag med en kall röst efter mig då jag redan var framme vid hissen.

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Pappa, såg alldeles för välbehållen ut för att vara i femtioårsåldern, det var nästan skrämmande. Men det var också förståeligt, efter hans framgång så följde antagligen en hel del botox och alldeles för lite rynkor.

Tystnaden som följde efter min hälsning var obekväm, jag rörde mig nervöst under hans konstanta blick och funderade över om jag skulle få gå och lägga mig igen. Jag var trött och även om jag sov i den hårdaste sängen någonsin som bestod utav en tunn madrass och en plywood skiva så nöjde jag mig med det för tillfället.

”Det var länge sedan.” började han långsamt och genast ryckte jag till utav hans dåliga svenska. Snart pep det i högtalarna och en mörk röst hördes från det gamla ljudsystemet.

”Only english, please.”

Jag drog ihop mina läppar en aning och nickade, inte för att jag hade något att säga. Och om jag hade något att säga så var det inte lagligt att använda de orden på något språk.

”It's christmas in a week.” försökte han igen och jag nickade, hårt bet jag mig i kinden men denna gången gick det inte att låta bli, jag var tvungen att slänga ur mig en spydig kommentar.

”Yeah, like every other year.” påpekade jag och gäspade stort för att visa hur trött jag faktiskt var. Jag ville inte sitta här, med en person som må vara min pappa, men jag var långt ifrån hans dotter. När han inte sade något mer reste jag mig upp och vände mig om för att gå ut där ifrån, det fanns ingen mening med detta. Om han nu ville ha lite kvällsunderhållning genom att se hans clown till dotter så hade han fått den nu.

”Let me take you... home.”

Jag snurrade runt och stirrade ursinnigt på mannen andra sidan bordet. Att han ens vågade uttrycka sig om något över huvudtaget gjorde mig arg. Det var något jag lärt mig, att ett hem är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak, ett hem är där ens kompisar var och dem man tyckte om, som får en att känna sig hemma.

”You're not taking me anywhere.” fräste jag argt till men stannade kvar precis där jag var, endast några centimeter från dörren som skulle leda mig tillbaka till min säng.

”Oh come on, Gracie. Nobody should celebrate christmas alone.” hans röst var lugn och sansad, helt oberörd.

”You don't have the right to call me that and see it like this, there are five hundred criminals in this prison. I won't be alone.” jag vände mig om och knackade på dörren, men den öppnades inte så som den skulle göra. Frustrerat knackade jag igen och tillslut lade jag handen platt mot dörren och försökte ta ett djupt andetag.

”They won't open. I've bailed you out, you are no longer a criminal.”

Jag stirrade ursinnigt på mannen som långsamt reste sig upp. Ingen hade någonsin satt mig i den här situationen innan att jag är tvungen till att följa med en nästan främling hem.

”You had no right to take her from us, but...” började han igen och denna gången gick han för långt. Jag stormade nästan fram mot bordet igen som var det enda som stod emellan oss.

”I had every right!” skrek jag, frustrerad över att jag inte kunde fly. ”I did what you didn't have the balls to do! I saved myself and my sister!” jag drog jag irriterat i håret i ett försök till att lugna ner mig men jag kände att min puls gick på övervarv. ”You and mum fought, you did hurt me, can't you remember that?” jag svalde hårt medan jag kollade på mannen som brukade betyda så mycket för mig, men nu var han bara ännu ett spöke från mitt förflutna som jag inte längre kände.

”I do remember that, and I am deeply sorry for not being in the right state of mind. But that's also why I owe this to you, you don't deserve to be in here because of others mistakes. Your mother and I are just as guilty as you when it comes to your sisters death, and even if your mother can't see that. I do.” hans lugna röst fick mig att stanna upp, utan förvarning brände tårarna bakom mina ögonlock och jag svalde hårt innan jag tryckte tillbaka dem.

”I want to stay in here.” mumlade jag lågt, min röst var skakig.

”Why?” frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet medan jag kollade bort mot det igengallrade fönstret.

”I'm the reason Alice is dead, I drove a bit too fast because of a stupid competition and... It's my fault. And I deserve to be in here, I'm the one who should have died.” Mina andetag lugnade sig och den härliga tystnaden lade sig.

”You can't blame yourself. You couldn't have done anything to prevent this from happening. And I'm not saying it's no ones fault, I'm just saying that things do happen for a reason. Even how cruel it might be.”

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, han tog på sig skulden, skulden som jag gått omkring och lagt på mig själv. Nu kände jag mig bara tom, jag hade velat höra denna ursäkten i flera år men jag visste om att det inte var möjligt för att vi hade försvunnit. Vi hade inte lämnat ett spår efter oss så hur skulle de kunna säga förlåt om de aldrig hitta oss.

Det började gå upp för mig att efter jag bytt tillbaka till min brunetta hårfärg och började synas mer allmänt, så måste det varit som att vakna upp från de döda. Jag hade kommit över gränsen och jag var inte längre försvunnen, jag var hur synlig som helst. Så det var klart att de hade hittat mig, jag hade praktiskt taget gett mig själv till polisen. Nu vet jag inte längre om det var något dåligt, nu hade jag fått det jag letat efter, förlåtelse. Men det var fortfarande mycket som skulle krävas för att något skulle bli normalt, och jag tvekade på att det någonsin skulle bli normalt.

Jag har anklagat Harry för att döda min syster, mina kompisar var inte längre mina kompisar och jag var inte längre den gamla Grace.

”Could we go somewhere?” frågade jag efter ett tag då jag stirrade rakt ut i luften. Jag lade min fokus på mannen på andra sidan bordet som nu verkade lysa upp, inte bara utav glädje men också lättnad. ”I have to do something.”

Mina två veckor i fängelset hade gjort mig isolerad, och utan att tänka på det hade jag gjort det för bekvämlighetens skull. Utan att ha teve, telefon eller dator så var mina problem långt ifrån mig. Det gav mig även lite perspektiv, de som sade att fängelset förändrar en så måste jag hålla med. Eller så hade det bara fått mig återställd, muren som jag en gång gömt mina känslor bakom verkade vara återställd.

När jag fick tillbaka mina nycklar, halsband, mobil och plånbok så berörde det mig inte lika mycket som jag tänkt det skulle göra. Det var min första kontakt med verkligheten igen och det kändes bra, på ett väldigt lugnt och icke hämndlystert sätt. Jag måste blivit hjärntvättad. Utan att tänka drog jag på mig de nya kläderna som pappa tagit med till mig, ett par jeans och t-shirt med en tjock dunjacka till och ett par vinterstövlar. Tacksam för att han inte gett mig allt för utmärkande kläder tog vi oss ut till parkeringen och jag insåg varför han gett mig de varma kläderna. Ett tunt snötäcke låg över de parkerade bilarna och små snöflingor föll från himmeln och lös upp den gråa natten en aning.

Min pappa guidade mig ut till en stor mercedes som var en utav de dyrare bilarna på parkeringen, jag lade märke till de glänsande fälgarna och den polerade lacken precis som om något lyft hit bilen och undvikit alla vattenpölar.

”Grym bil.” mumlade jag lågt innan jag hoppade in i förarsätet och stannade upp när jag såg min pappas besvärade ansikte.

”Tack.” muttrade han en aning innan han sneglade bak i baksätet. För en sekund trodde jag att någon satt där men när jag följde hans blick var det bara ett mörkt utrymme. ”Detta kommer låta väldigt beskyddande utav mig, med mitt förflutna och så, men kan du sitta i baksätet? Jag gillar inte att ha barn i framsätet.” Jag höjde på ögonbrynen och stirrade ett tag innan jag tog mig ut igen för att byta till baksätet utan att säga något. Men det var svårt, jag orkade bara inte protestera, jag var fortfarande trött och smått otålig.

”Du har återhämtat dig väl.” kommenterade han nöjt när jag satte mig i baksätets mitt och satt på mig bältet. ”Du haltar inte längre.” förtydligade han en aning och jag nickade.

”Fängelset förändrar personer.” sade jag med ett litet leende på läpparna, mitt egna interna skämt fick den mörkhåriga mannen att snegla upp i backspegeln. Jag ignorerade hans blick medan jag kollade ut genom fönstret för att se den sista glimten utav de höga stängslen försvinna bakom oss.

”Okej, vart ska vi?” hörde jag pappa från förarsätet och för ett tag kändes det mellanrummet väldigt långt bort. Jag försökte dra mig tillbaka till verkligheten igen och började förklara vart vi skulle, det var svårt att orientera sig då jag aldrig kommit från denna delen av London innan men så gott jag kunde började vi ta oss ut mot kusten som jag så väl kände igen.

”Sväng vänster här och kör en min norr.” sade jag slutligen medan jag hängde med huvudet fram mellan framsätena för att kunna se vägen som vi körde ut på.

”Det finns inget här ute.” påpekade pappa tveksamt och jag tvingades pressa ihop mina ögon för att hindra mig själv från att himla med ögonen, skulle han någonsin sluta ifrågasätta mig?

”Jo, det gör det.” muttrade jag. Träden började glesna och snart fanns det inga träd kvar utan endast en kust, vi var framme. ”Kör in till kanten” beordrade jag och lugnt stannade han in för att köra in till kanten.

”Är du säker på att detta är rätt ställe?” nu svarade jag inte ens på hans fråga, jag hade tröttnat. Istället knäppte jag upp bältet och gled mot dörren.

”Jag är strax tillbaka.” sade jag irriterat innan jag tog mig ut i mörkret utan att vända mig om. Jag behövde inte lyse för att veta vart jag skulle sätta fötterna när jag snabbt tog mig ner för den gräs och snötäckta kullen ut på den nästan bäcksvarta bryggan. Plankorna var isiga och svåra att inte förlora fästet på trots mina vinterstövlar, långsamt och försiktigt tog jag mig fram till den yttre delen av bryggan. Jag stannade upp ett tag och slöt ögonen, ett djupt andetag fyllde mina lungor med luft.

Det senaste minnet utav bryggan spelades upp i mitt huvud, det var precis som om allt gick på repeat i mitt huvud tio gånger om innan jag öppnade ögonen igen och släppte mitt andetag. Jag släppte allt. Enkelt sträckte jag mig efter mitt halsband som hängde runt min hals igen, utan att tänka drog jag av den över huvudet och lät min tumme gå över konturerna några gånger. Mina ögon granskade det gamla halsbandet.

”Now it's yours, Alice.” viskade jag lugnt fram medan jag knöt min hand runt hjärtat och kastade ut det i det okända. Ett litet plask störde lugnet som sedan lade sig igen och jag lät min hans gå upp över min hals igen. Den tomma känslan var tillfredsställande, den kom till bättre nytta där den inte höll mig i kvar förflutna.

Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om för att se pappa på andra sidan bryggan. Han stod och granskade mig när jag långsamt tog mig tillbaka mot land igen. Utan att säga något gick jag förbi honom och tillbaka till bilen.

”Vad gjorde du för något?” frågade han och jag kunde inte låta bli att höra nyfikenheten finnas i hans röst.

”Något som jag skulle gjort för länge sedan.” sade jag lugnt innan jag tog mig upp i till den upplysta gatan igen. Jag hörde de tunga stegen försöka hinna ikapp mig igen och när jag vände mig om i väntan på att han skulle låsa upp bilen. Han granskade mig ett tag i det dunkla lyset från en gatlampa på andra sidan gatan.

”Vad?” frågade jag förvirrat och kände ruset utav mitt adrenalin var öronbedövande. Jag snörvlade till lite då kylan började bita i mina kinder och snart började mannen framför mig komma i rörelse igen.

”Inget, nu åker vi hem.” sade han tillslut och låste upp dörren. Bilfärden hem var lång, och obekväm då jag inte var säker på om jag skulle fråga honom om vilken fru han var inne på eller hur mycket han har reproducerat sig. Det var bara några få frågor som skulle vara mer än obekväma att ställa.

”Så...” började jag långsamt i ett hopp om att han skulle fatta vad jag var ute efter.

”Hon heter Cynthia.” sade han enkelt men samtidigt vaksamt.

”Fru nummer fyra?” frågade jag utav ren nyfikenhet.

”Tre.” rättade han snabbt mig och jag pressade ihop mina läppar till ett tunt sträck för att inte säga något dumt. ”Hon har två sönder, jag har endast dig och Alice. Kändes aldrig rätt att... Du vet... När jag inte gjort rätt första gången.”

”Så nobelt av dig.” mumlade jag och bet mig hårt i läppen som straff för att jag pratade innan jag tänkte.

”Den förtjänade jag. Men du måste förstå att jag försöker här. Låt mig försöka.” jag svalde hårt och började fundera över om jag hade överreagerat som kastat halsbandet i vattnet, jag började fundera över om jag verkligen ville ha ett nytt liv.

”Du kommer aldrig ställa saker till rätta..” sade jag lågt och kollade ut genom fönstret där ett kyligt London svischade förbi. ”Och jag är glad att du försöker, och du kommer alltid vara min pappa, men jag är inte din dotter. Vet du hur mycket jag har gått igenom, på grund utav dig? Jag har sett saker ingen i min ålder borde se. Alla slåss för sig själva och varje dag är en ny kamp för att hålla sig vid liv.” jag tog en paus för att känna av stämningen, men den verkade neutral. ”För att vara en del av min familj, så behöver jag förtroende nog för att släppa in dig. Och förtroende är något som måste förtjänas. Så försök i alla fall att förtjäna mitt förtroende innan du kalla mig din dotter igen.” en tystnad lade sig över oss och för en sekund som trodde jag att han skulle vända om och lämna tillbaka mig till fängelset.

”Det kan jag göra.” sade han enkelt och körde ut på en landsväg som jag snart insåg var en uppfart till en stor ladugård som gjorts om till bostäder. Det fanns en liten fontän i mitten på den lilla gården utanför husen som var nedsläkta, det enda som var tänt var utebelysningen som lös upp den grusade gården.

”Vilket är ditt?” frågade jag nyfiket då jag kollade på tecken så jag skulle kunna urskilja de identiska byggnaderna från varandra.

”Alla.” sade pappa med ett leende på läpparna. ”Cynthia och jag byggde om dem och gjorde dem moderna på insidan. Så den i mitten är huvudhuset med köket, vardagsrummet och det stora sovrummet. På baksidan finns det en trädgård med pool och lekplats för hundarna. Den till höger delar Jack och Carter på och den till vänster är fortfarande inte riktigt färdig men det ska bli en gästbostad.” Jag gjorde likadant som pappa och tog mig ut på grusplanen. Snart kom jag jämsides med mannen som var några decimeter längre än mig.

”Vet dem om...?” började jag långsamt och tonade ut då jag inte var säker på om jag ville höra svaret.

”Ja, de väntar på oss.” lätt började han föra mig in till den mittersta byggnaden, gruset krasade under våra fötter då vi tog oss fram till de vita dörrarna som skulle leda oss in i värmen. Enkelt öppnades dörren och pappa puttade in mig först i värmen så jag råkade snubbla över tröskeln. Jag lyckades rädda situationen innan jag argt kollade över axeln. ”Jag har glömt hur klumpig du var som barn.” muttrade han lågt och jag bet argt ihop mina käkar.

”Tack.” svarade jag sarkastiskt genom sammanbitna tänder innan jag tog av mig jackan och gav pappa den innan jag drog av mig stövlarna och satte dem åt sidan. Långsamt började jag röra mig in i den mjukt upplysta, vita hallen som ledde in till ett gammalt men samtidigt modernt inrett hus. De gamla träbjälkarna satt fortfarande kvar i taket och gav huset en väldigt rustikt intryck. Jag kom snart in i ett stort vardagsrum med gräddvita soffor och en stor teve på väggen som vätte ut mot trädgården som syntes genom altandörrarna. Det var rent och fint, det var nästan som att de bodde i en IKEA katalog.

Snart började jag ana att jag var under bevakning och så fort jag vände mig åt höger fick jag syn på tre främlingar som stirrade på mig från köket, det var en öppen planlösning... Långsamt tog jag mig fram och möttes upp utav pappa som artigt puttade mig in i köket som var fylld med vita köksluckor och gråa granitbänkar.

Cynthia var blond, smal och väldigt mycket yngre än pappa och för en sekund var jag nära på att skrika rakt ut att de två långa bredaxlade killarna kom ut från henne. Killarna var nästan identiska förutom att den ena var några centimeter längre än den andra, men annars hade de samma ljusbrunetta hårfärg och samma blåa ögon som deras mamma. De såg ut som kloner från en annan värld, vilket var smått skrämmande för återigen, var jag den fula i rummet.

”It's so nice to finally meet you.” utbrast Cynthia och kom fram och drog två långa, smala armar runt mig som liknade spagetti. Åt hon något över huvudtaget? Snart drog hon sig bakåt och granskade mig från en armlängds avstånd. ”I'm Cynthia, your stephmum, and this is Jack and Carter your stephbrothers.” hennes överansträngda röst fick det att rycka i ögonen på mig. Snart sträckte hon på sig och fyrade av ett kritvitt leende.

”I'm...” började jag men blev genast avbruten av de två killarna som satt vid bänken på varsin barstol och flinade mot mig.

”Grace. We know.” sade de samtidigt.

”De är tvillingar.” informerade pappa bakom mig och jag andades in ett djupt andetag, hans uppenbara kommentar fick mig nästan att fnysa till men suckade ut istället och nickade som ett tecken på att jag hört.

”Come on, let's eat and then Jack and Carter can show you your room. We aren't finished with the guesthouse so if it's okay with you, we have a room over at Jacks and Carters house.” informerade Cynthia medan hon tog mig fram till det stora bordet som var dukat för fem personer. Hennes mjuka mörklila jogging set gned sig mot min arm medan hon förde mig framåt och jag insåg att alla såg väldigt yrvakna ut. Speciellt killarna med joggingbyxor och varsitt linne som avslöjade deras pumpade muskler.

Jag försökte få någon sorts uppfattning om vad tiden var och snart när jag satte mig ner vid bordet insåg jag att det måste vara morgon redan. Jag sneglade på pappa som satt snett framför mig på andra sidan bordet medan jag fick Jack, tror jag, bredvid mig och Cynthia på andra sidan.

”Dig in.” beordrade Cynthia maniskt och jag tog en skål för att ta lite flingor.

Jag trodde aldrig jag skulle få se en kvinna som Cynthia äta så mycket som hon faktiskt gjorde, hon pratade samtidigt om hur hon vuxit upp med endast killar i sin familj och att hon vuxit upp i norra Essex. Jag höll hårt i stolskanten med ena handen, alla visste vad Essex producerade. Stroppiga tjejer som endast använde brun utan sol och alldeles för korta klänningar.

Jag ignorerade snart hennes konstanta babbel medan jag lugnt åt mina flingor och granskade resten utav bordet som mer eller mindre åt som vargar, medan pappa endast satt med en kopp kaffe och synade mig. Mina ögonbryn höjdes som ett tecken på att han kunde sluta, men det enda han gjorde var att höja på ena mungipan. Men ingen sade ett ord, alla var tysta, förutom Cynthia förstås som fortsatte pladdra på.

När jag kom ut i kylan igen med Jack som skulle visa mig mitt rum så hade hörde jag knappt något längre, jag hade zoomat ut från verkligheten och stängt in mig i min lilla egna bubbla där jag inte längre kände mig obekväm. Jag vaknade till då någon körde en armbåge i sidan på mig och jag kollade upp på den kortklippta killen.

”Huh?” sade jag lamt.

”Are you alright?” frågade han och jag kollade förvirrat på honom, han tog ett hårt tag om min arm och jag följde hans blick ner på min arm. Blåmärkena från fängelset.

”Oh... Yeah.” mumlade jag frånvarande och drog mig ur hans grepp.

”So you work on the Radio One right?” försökte han igen.

”For now.” muttrade jag och grimaserade över att jag var verkligen tvungen att höra av mig till chefen. Nick skulle inte behöva ta fler smällar för att tillåta mig att jobba med honom från första början, det var inte rättvist.

”You're with that One Direction lad right?” jag stannade upp och kollade irriterat på Jack som stannade upp några få centimeter ifrån mig. Hans blåa ögon såg avvaktande ut, osäker på vad jag skulle göra. Jag började fundera över om mitt rykte att ha suttit i fängelse gjort avtryck. Var de rädda för att jag skulle mörda dem eller något?

”If I'm going to live under the same roof as you we need to set some rules. Mind your own business, treat me as one of you guys and please no more questions tonight.” sade jag med en trött röst, och snart nickade han innan han öppnade dörren in till det andra huset. ”And no, I'm most certainly not with that One Direction lad.” sade jag och klev före honom in i värmen.

Huset var i två våningar, det fanns ett spelrum på nedervåningen med tevespel och liknande, vilket fick det att kännas väldigt ungkarlsaktigt. På ovanvåningen fanns det tre sovrum som låg nästan på rad. Till min lättnad fick jag rummet som hade eget badrum då jag trodde jag skulle behöva dela badrum med två främlingar. Det var inrett med en stor säng, ett modernt skrivbord och stora spegeldörrar till garderoben. Några tavlor hängde på väggarna som jag aldrig sett tidigare och en fåtölj stod i det inre hörnet vid nattduksbordet.

”We have bought bathroom supplies for an entire army of girls so no worries. There are some clothes in the closet, and we didn't know what you wanted to sleep in so there are some of mine and Cars t-shirts you could use.” han såg minst sagt obekväm ut där han stod och informerade mig om vad som fanns tillgängligt. Jag nickade och drog lite på läpparna.

”It's great. Thanks.” mumlade jag och kollade upp på den långa killen som efter ett tag vände sig om för att gå.

”If it is anything, don't be a stranger.” sade han och började dra igen dörren men stannade snart upp och öppnade den igen. Jag drog mina händer bakom ryggen och började nervöst dra i mitt hår bakom ryggen medan jag ansträngt försökte se artig ut.

”And hey, we're family now.” sade han med en liten hint utav lycka i hans röst. ”So if that band twat is bothering you, we'll have your back anytime. Nobody messes with our sister. Alright?” jag kunde inte låta bli att le och svalde den lilla klumpen som uppstått i min hals, jag nickade som bekräftelse och snart stängde Jack dörren. Jag vände mig om för att kolla mig runt i rummet, tystnaden som följde var konstig, nästan obekväm.

Jag var ensam, för första gången på flera månader så var jag hundra procent ofrivilligt ensam...

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: