Jag vaknade upp med en sprängande huvudvärk, den där sorten man får innan man blir sjuk. Långsamt vände jag mig över på andra sidan och kände snart att jag inte längre låg i min cell säng. Jag kisade med ögonen för att se det upplysta rummet som nu drog tillbaka alla nattens händelser. Huvudvärken ökade och långsamt satte jag mig upp i ett hopp om att det skulle lätta. Den tunga känslan följde med mig in i badrummet då jag började leta igenom lådorna efter en huvudvärkstablett. Men snart gav jag upp och bytte om till ett par nya jeans som satt lite för löst men spände dem på plats med ett svart bälte och avslutade med ett linne och en hoodie. Jag drog upp mitt fortfarande fuktiga hår i en hög hästsvans.

Efter att ha blivit lämnad ensam kände jag stanken utav mig själv och blev tvingad att duscha innan jag lade mig i rena nya lakan. En känsla som aldrig kunde bli gammal.

Jag öppnade försiktigt dörren och gick långsamt ut för att inte trigga igång ännu en våg utav huvudvärkssmärta. Tyst stängde jag dörren efter mig och var så inne i att inte trigga igång ännu en våg att jag missade helt att jag blev bevakad några meter bort. Inte förrän jag vände mig om och fick syn på den nästintill nakna killen vaknade jag till och var tvungen att svänga runt omedelbart. Denna pinsamma situation var inte trevlig för någon utav oss och eftersom jag just träffat den nya familjen jag bor hos, var detta förödmjukande.

”Sorry, I didn't see you... I mean, I saw you, but not at the moment... Not that I was watching... I'll shut up now.” tryckte jag fram och kände genast att min plötsliga rörelse triggade igång den ömmande känslan i mitt huvud.

”Good morning.” hörde jag roat bakom mig och jag stönade trött ut innan jag motsträvigt vände mig om för att kolla på allt annat än killen som endast hade boxers på sig.

”Do you have any aspirin?” frågade jag utan att möta Carters blick. Jag kunde se ett flin i ögonvrån innan han försvann bort till en bokhylla som stod precis utanför hans rum. Snart kastade han ett paket som träffade mig rakt i pannan.

”Help yourself, sis.” flinade Carter innan han försvann in i sitt rum igen. Jag kunde inte låta bli att ryckas med och sträcka ut tungan efter honom. Snabbt svalde jag ner ett utav de vita pillerna och försökte ta mig ner till nedre våningen för att se om någon mer än jag var uppe.

Klockan på väggen indikerade på att klockan endast var tio och jag kände att alla sysslor som jag fått göra i fängelset gjorde sig påminda. Jag var rastlös.

Jag drog på mig mina skor och valde att ta en promenad runt husen för att se vart jag faktiskt befann mig nu när det var någorlunda ljust ute. Den kalla brisen slog emot mig när jag öppnade dörren och klev ut i snön som endast var ett tunt täcke. Det ljusa pudret lös upp dagen tillsammans med de grå molnen och jag drog min hoodie tätare runt min kropp.

Jag granskade landskapet från framgården och märkte att vi var mitt ute på landet. Husen var omringade med olika åkrar som nu såg djupfrysta ut. Mina skor gjorde dova små krasande då jag tog mig fram till grinden som ledde in till trädgården. Den gnisslade en aning då jag tog mig igenom den och möttes utav en välskött trädgård med formade buskar som nu var kala, en stor gräsmatta och ett stort upphöjt trädäck som satt ihop med huset. Poolen var nersänkt i trädäcket och var övertäckt med ett tak.

Under tystnad lät jag min blick gå över trädgården då jag snart fick syn på ett litet skjul längst ner i hörnet. Den ena dörren var öppen och lugn musik hördes från det lilla huset som jag tog mig ut till via de små gångarna som klöv gräsmattan på mitten.

Jag kikade in genom dörren för att se Jack lutandes över motorhuven på en bil som såg relativt ny ut.

”Good morning.” sade jag i ett hopp om att han skulle lägga märke till mig. Jag insåg att jag hade skrämt honom då han slog i bakhuvudet i locket till motorhuven och gav ifrån sig några svordomar innan han kollade upp och mötte min blick.

”Ouch, good morning.” muttrade han men gav snart ifrån sig ett vänligt leende. ”You're up early, thought you would be sleeping all day after the long night.”

”Thought so too, but the prison duties is still there telling me to get up early... Or this is late, I should have woken up by seven but I guess I was tired so slept in. So this is not very early, it's actually late...” jag började inse att jag babblade på om ingenting igen och suckade djupt. ”What are you working on?” Jack skrockade roat till innan han gned sig i pannan och kollade ner på sitt projekt.

”I've been working on this for months. When I'm stressed out or can't sleep I come here. It makes me relaxed. It's just som finishing touches.” sade han och nyfiket tog jag mig fram till bilen. Jag kollade ner under huven och granskade det fina arbetet han gjort, allt var gjort nästan helt fläckfritt.

”Loose up that bolt a bit, otherwise it's great.” informerade jag honom och pekade på bulten som satt alldeles för hårt vid batteriet som skulle kunna orsaka olyckor i framtiden om han inte rättade till det.

Jack gav mig en nyfiken blick då jag gick över till en arbetsbänk och satte mig på pallen. Jag tog in omgivningen i det rätt så upprustade skjulet. Det fanns värmeslingor i taket som gjorde det till en behaglig värme här inne. Allt var fint och städat och jag började undra hur de klarade av att ha allt så rent.

Dock det var något med det hela som gjorde mig fundersam, jag kollade runt för att se om jag kunde missat något. Men jag förblev lika förvirrad efter jag skannat över det lilla skjulet.

”So, how are you going to get this,” jag pekade på den breda bilen. ”... out there?” jag pekade ut genom den enda dörren som kunde fungera för att få ut bilen.

”We have a backroad outside of our property.” informerade han mig medan hans blåa ögon granskade mig. ”How come you know about cars?”

”Three time champion, street race.” svarade jag kort innan jag vände mig mot radion och stängde av dem. ”That will be a problem.” mumlade jag lågt. Jack som nu stirrade förundrat mot mig drog sig ur sin trans.

”Don't like music, sis?” frågade han och fortsatte pyssla om sitt mästerverk.

”Yeah, it takes memories and makes them unbearable.” sade jag med spända käkar, att erkänna mitt nederlag mot alla minnen som jag låst in långt bak i hjärnan irriterade mig.

”I can see why that'll be a problem. You can always start at my garage, it's a pretty successful business.” föreslog han och sneglade mot mitt håll, jag kunde inte låta bli att grimasera, jag började inse varför jag kände igen killen som nu mera var min halvbror.

”I've left that part behind a while ago, Jackson Nelson.” sade jag lugnt och ryckte på axlarna. Min plötsliga insikt fick honom att kolla upp med uppspärrade ögon.

”You've heard of my work, Grace.” sade han med ett leende på läpparna.

”Oh, yes, you're one of the better ones according to the entire London. Apart from the south, of course. There you've got a quite funny reputation.” jag kunde inte låta bli att le då jag såg hans muntra leende försvinna. ”Jackass Teaser-dale.”

”You did not just say that!” utbrast han med stora runda ögon.

”I'm not the one who denied the engine parts for my Subaru Impreza.” påpekade jag och suckade enkelt ut. Jack började inse att min besvikna röst var ett skämt och snart började han slappna av. ”The car was trash after the third race. So no harm, no foul.”

”You're so full of shit, Grace.” han kastade en smutsig handduk mot mig och jag slog enkelt bort den. Jag kunde inte låta bli att släppa ifrån mig ett skratt som genast blev avbruten utav en signal. Förvirrat följde jag ljudet till min hoodie och drog snart fram min telefon. Jag övervägde att neka samtalet när jag såg namnet på den slitna displayen. Mina ögon mötte Jacks och han nickade uppmuntrande.

”Take it, I don't mind.” sade han innan han vände sig mot bilen igen. Snart gick min fokus ner på displayen igen och tryckte på grönlur.

”Yes?” sade jag iskallt och väntade på ett svar.

”Grace?” jag ryckte till utav hans röst, det var länge sedan jag hörde den så desperat, så extremt sorgsen.

”What, Dylan?” frågade jag med samma iskalla ton som tidigare, redo att trycka på den röda luren.

”You have to come down to the hospital, now.” sade han stressat och först nu hörde jag dova röster, rullande hjul och någon i en högtalare i bakgrunden, han var på ett sjukhus. ”Felicia got into an accident. Please, Grace.”

Jag svalde hårt i ett hopp om att jag kanske drömde. Mitt ex ringer mig om min före detta bästa vän som hamnat i en bilolycka. Jag övervägde att strunta i det, trots allt, det var mitt gamla liv. Hon stöttade aldrig mig då jag försökte förändra mig. Hennes syn på att jag ville förändras var negativt, och jag kan förstå henne. Förändring var svårt ibland, kanske till och med svårare för dem som satt fast och kollade på medan någon annan kunde skapa en bättre framtid åt sig själv.

Men det förändrar inte saken att hon inte stod bredvid mig när jag behövde henne som mest.

”Grace?” hörde jag på andra sidan och jag bet mig frustrerat på insidan av min kind.

”I'll be there in twenty.” sade jag till slut och tryckte på den röda luren.

Jag kollade upp på Jack som fortfarande stod hukad över sin bil.

”Flintstone called, he wants his phone back.” sade han roat utan att vända sig om. ”No but really, we have to do something about that. Maybe a christmas present.”

”Would you mind giving me a ride?” frågade jag istället och ignorerade hans hackande på min gamla mobil. Den var nere för räkning, det kunde till och med jag se. Men det var även dem som gjorde att jag slapp alla e-mail, facebook notiser och twitter alerts som indikerade på att jag faktiskt hamnat på framsidan av alla kändistidningar i hela London.

”Of course, where to?” frågade Jack nyfiket och slog igen motorhuven med en hög smäll.

”The Hospital.”

Jacks roade min irriterade mig när jag stängde av hans gräsliga musik på bilradion.

”I can't believe you are listening to that crap.” muttrade jag medan Jack körde ut på motorvägen in till Londons sjukhus.

”It's good music.” påpekade han och skrockade roat.

”That is most certainly not music.” protesterade jag nästan förolämpat. Men utan att föra diskussionen vidare om våra totalt helt olika åsikter om musik så bytte Jack snart samtalsämne.

”So tell me, who's in the hospital and why? And how come they didn't contact you sooner?”

”They are not really my friends, anymore. But I care and how much I dislike them right now, I don't wish any of them to die.” sammanfattade jag snabbt men insåg att det fanns några minuter kvar i bilen som skulle bli tvungna att fyllas med ännu mer torrprat.

”So if I got this right, it's an old friend that's in the hospital. And you're in a fight?” sammanfattade Jack det efter ett tag och jag nickade medan jag kände över bältet för att vara säker på om det satt fast. ”You've done that twice now, I promise you I'm not planning on crashing this car.”

”You can't promise that, I promised to keep my sister safe, I promised Harry that I felt the same thing as he did and still, here I am.... Never kept those. So don't promise me something when there's a small chance you'll might break it.” babblade jag på innan jag tonade ut, min ton var inte speciellt vänlig. Jag svalde hårt och suckade ut min ilska som helt plötsligt kom över mig, jag kände mig som en hormonell tonåring. ”Sorry, I didn't mean to...”

”It's alright, I get it. Sensitive subject, changing subject.” sade han utan att fortsätta ett samtal. Under tystnad fortsatte vi rakt in mot centrala London, jag kände mig skyldig till att förstöra stämningen i bilen. När vi körde av motorvägen kunde jag inte låta bli att tycka synd om Jack som försökt föra ett samtal med en asocial människa.

”They didn't like me changing my life. I've always been the girl with the cars and all of a sudden I had a boyfriend who actually loved me, I had a real job that I really like, I coloured my hair back to brown like it was when I was ten and I started to know new people.” jag stannade upp ett tag för att andas in. ”I suddenly went from having no clue to someone who knew what I wanted in life in a second and they didn't approve.”

Tystnaden föll över oss i bilen och det kändes som att jag hade berättat tillräckligt om mitt liv. Jag förväntade inte mig att någon skulle förstå, jag var nog en utav de få som upplevt detta.

”What do you want exactly?” frågade Jack nyfiket och jag sneglade mot den vältränade killen i dunjacka bredvid mig.

”I don't know anymore, after I found out who actually was behind my sisters death, my life sort of changed course.” jag sade inget mer och snart var vi på parkeringen utanför sjukhuset. Jag förväntade inte mig att Jack skulle vänta, men han följde med mig in som moraliskt stöd efter han antytt att jag kunde inte ta mig hem utan bil ändå. Även om jag föreslog en taxi så nekade han och gick bredvid mig in. Det kändes skönt att ha någon med sig då vi tog oss in på våningen och möttes upp utav en söndergråten Emma och en Dylan med påsar under ögonen.

”Thank god, you came.” snyftade Emma fram och slog armarna om mig så för någon sekund vacklade jag bakåt. Snabbt återfick jag min balans och drog lugnt runt mina armar runt min sorgsna kompis. Hon var den enda som faktiskt förblev min kompis efter förändringarna. Jag lade snabbt märke till hennes sunkiga gråa mjukisklädsel som hon hade på sig, det var väldigt ”O-Emmigt” utav henne.

”How is she doing?” frågade jag lugnt i ett hopp om att inte skaka upp fler utbrott.

”She's stable now, resting. She had a really bad concussion but otherwise she's okay.” informerade Dylan och mina ögon mötte hans, men utan att säga något nickade jag bara och lät mina armar falla till mina sidor och Emma drog sig bakåt. Hon torkade sina tårar innan hon lade märke till den mycket större killen vid min sidan.

”You've moved on quickly.” mumlade hon lågt medan hennes ögon vidgades ju mer hon stirrade på den bred axlade killen. Jag rynkade på näsan och kollade upp på min påstådda halvbror, jag kunde inte låta bli att grymta till.

”Eww, no.” sade jag och fick roat samma reaktion tillbaka från Jack. ”This is Jack, my kind of halfbrother.” jag presenterade dem för varandra och var tvungen att skaka av mig den obehagliga känslan av att vara tillbaka på sjukhuset igen. Det var samma gamla äckliga doft och miljö som vanligt och av någon anledning drog jag mig närmare Jack som en påminnelse om att jag endast var besökaren och inte patienten.

”Can I see her?” frågade jag efter ett tag och Emma nickade innan hon tog mig hand. Dylan hängde med in efter oss, Jack stannade kvar utanför rummet. Jag lät Emma putta fram mig till sängen för att möta en mörbultad Felicia i sjukhussängen. Hon hade blåmärken över varenda centimeter på hennes kropp, hennes ögon var fridfullt slutna där hon låg i sin sjukhusklänning.

Jag svalde hårt då jag långsamt tog hennes hand och granskade henne under tystnad. Utan ett enda ljud kände jag hennes hand röra sig och tog ett hårt tag i min, jag såg den greppa min hand hårt innan jag mötte ett par trötta ögon.

”Hi.” viskade hon fram och jag log lite mot henne.

”You look horrible.” sade jag smått olyckligt och jag fick fram ett litet leende som svar.

”You not looking that great yourself.” sade hon med en svag röst och hostade till i slutet. Hennes ironi fanns kvar och jag log lite utav tanken över hur kul vi faktiskt haft tidigare. I ett tidigare liv som kändes väldigt avlägset för tillfället. ”I'm sorry.” jag kollade upp på henne och mötte de trötta ögonen, jag suckade lågt och gav henne ett försäkrande leende, dock räckte inte det enda upp till öronen. Det var mer ett sorgset leende över hur enkelt jag faktiskt förlät henne när hon nu låg där i sjukhussängen.

”Don't worry about it.” sade jag och hade nästan glömt att vi inte var ensamma i rummet. När jag kollade upp mötte jag Dylans blick och jag kände att detta var inte platsen att ta upp där vi avslutade. Istället vände jag mig mot Emma utan att släppa Felicias hand, Emma torkade bort nya tårar och jag började fundera på om hon någonsin skull få slut på dem.

”What happened?” frågade jag och förväntade mig ett svar från Emma men det kom inte fram något mer än ett pip, det var då jag insåg att det var något skumt i luften. Tystnaden var tryckande, ingen ville vara den första som bröt den.

”Tyler Nelson.” hörde jag bakom mig och jag svängde om för att möta Dylans blick. Namnet fick mitt blod att koka och en rysning gick igenom min kropp. Jag spände ögonen i killen som jag en gång faktiskt gillat, men fanns endast hat.

”Are you that stupid you let her race with him?” spottade jag fram, medan jag kände att om jag inte höll i Felicias hand så skulle jag kasta mig över honom.

”Well you weren't there. She had to take your place.” snäste han och ryckte på axlarna.

”Give me one good reason I shouldn't tear you apart right now.” väste jag argt. ”You know she would never have a chance and you let her into that car!? Your stupid little son of a bitch.” jag spottade nästan fram de sista orden av ilska.

”You left us, you have no say in this!” utbrast han argt.

”You gave me no choice!” skrek jag rakt ut, mina andetag blev allt ytligare och pulsen var öronbedövande.

”Stop!” utbrast Felicia som nu satt upp. Jag kollade ner på henne i ett hopp om att jag skulle kunna lugna ner mig själv. ”Just, stop.” sade hon lågt och jag försökte ta ett djupt andetag. Jag ville inte vara kvar här längre men när jag försökte dra undan min hand och försvinna här ifrån tog Felicia ett hårdare tag. Det fanns snart inget blod kvar i min hand, hennes hårda grepp fick cirkulationen att stanna upp i mina fingrar.

”You left, you're not allowed to come back.” sade Dylan stelt och jag kände ilskan inom mig värma upp hela min kropp åter igen. Han behövde inte upprepa det uppenbara, jag var mycket väl medveten om vad jag fick göra för att gå vidare. Det var ett ultimatum som ingen kompis någonsin skulle ge, det tydde bara på hur lite jag egentligen betydde för honom.

”Don't worry, I'm not going to.” sade jag sammanbitet innan jag kollade ner på Felicia, jag pressade fram ett litet leende innan jag slingrade mig ur hennes grepp. Jag lät den falla mot täcket innan jag lutade mig över min blåslagna kompis och pussade henne på hannan.

Snabbt började jag gå mot dörren och utan att säga något drog jag upp dörren och tog mig ut till Jack som hade gjort sig hemma i soffgruppen precis utanför. Han satt och läste en motortidning när jag kom ut och han sneglade upp på mig då jag gick förbi. Han såg chockad ut och det var tydligt att han var ovetandes om vad som precis hänt.

”Let's go.” ropade jag med en kall röst efter mig då jag redan var framme vid hissen.

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: