Jag vaknade upp kallsvettig utav att telefonen ringde. En obehaglig dröm av att mina adoptiv bröder stod lutade över mig då jag vaknade nere i källaren. Deras elaka ansikten var tydligt inpräntade i mitt huvud. Jag tog upp min mobil och såg Nialls nummer lysa upp skärmen. Mina tankar kom tillbaka till hotellrummet där jag var helt säker.

”Hello.” sa jag andfått och lade mig ner på kudden igen för att hämta andan.

”Are you running?” hörde jag den irländska rösten på andra sidan och jag kunde se framför mig hur han drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”No, I just had a bad dream.” jag tog ett djupt andetag och svalde hårt.

”I'm sorry I can't be there.” mumlade han lågt. ”Just go back to sleep and we can talk later.”

”No!” utbrast jag och kände att jag fick ojämna andetag. Tanken av att somna igen fick mig att hyperventilera.

”Okay...” sa han tveksamt. ”I'll talk to you while you are closing your eyes.” jag nickade men insåg snart att han inte kunde se.

”Okay.”

”I can't stop thinking about our kiss, and all I can think about is you right now. I feel kind of cheezy right now.” han skrattade lite lätt för sig själv och jag log lite medan jag slöt ögonen och fokuserade endast på Nialls röst. ”The flight got delayed so that's why I haven't called sooner. I can't wait til this month is over and you'll come to London...”

Jag vet inte när jag somnade igen men jag vaknade utav att väckarklockan på mobilen ringde under täcket. Trött reste jag mig upp och började leta efter kläder som låg lite här och var i rummet och torkade. Ett par slitna jeans och ett svart linne fick duga, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans medan jag tog mig ut i vardagsrummet. Jag var tvungen att kolla en andra gång då det stod en bricka med frukost på soffbordet.

Tveksamt tog jag mig fram och lyfte på metall locket från tallriken som avslöjade ägg och bacon som var fint upplagt, på brickan låg det också en skiva bröd med tillbehör och ett glas juice. En liten röd ros låg på servetten tillsammans med en liten lapp.

Jag tog försiktigt upp rosen för att inte sticka mig på dess vassa taggar. Under tiden jag granskade rosen vek jag upp lappen.

You need a steady breakfast if you are going to school.

Hope you'll have a good day. I'll call later and check up on you.

See you soon,

Love Niall

Jag tänkte fortfarande på lappen då jag tog mitt första steg in på skolans område, jag gick in i den stora korridoren som var fylld med folk. Som vanligt lade inte några märke till mig då jag så smidigt som möjligt försökte smita förbi allt folk utan att stöta i någon.

Mina händer började enkelt fibbla med skåplåset och fick snart upp det. Jag kände ögon på mig och jag kollade åt sidan för att se ett par killar flina mot mig, genast drog jag tillbaka blicken till skåpet igen och tog fram min matematik bok och stängde skåpet.

Skräcken kom krypande då ett ansikte dök upp bakom skåpdörren. Anton stod lutad mot skåpet bredvid med en rätt bitter min.

”Låt mig gissa.” väste jag. ”Det är dina vänner?” jag nickade mot gruppen killar som fortfarande stod kvar, jag kände deras blickar i nacken. Jag gick förbi honom och började ta mig ner för korridoren till klassrummet men han hängde efter.

”Du har mycket nerver som vågar visa dig här.” sa han lågt och hotfullt. Jag stannade upp och stirrade irriterat på honom, jag visste att han inte skulle göra något när vi var runt människor. ”Alla pratar om dig.” jag höjde förvirrat på ögonbrynen och kollade upp på den brunetta killen som var läskigt mycket längre än vad jag var.

”Att du horar runt med den där kända killen. Jävla groupie.” fräste han och kollade äcklat på mig. Jag bet mig försiktigt på insidan av min läpp och lät honom fortsätta. ”Om du visar dig här igen, lovar jag att personligen se till att du ångrar det.”

”Men jag måste vara här. Jag måste gå i skolan.” flög det ur mig och han pressade samma sina läppar som om jag hade missat någon slags viktig poäng.

”Du hör inte hemma här och kom inte och säg att jag inte varna dig.” han gav mig en irriterande blick innan han suckade tungt och gick där ifrån.

Min oro försvann tillsammans med den obehagliga killen som just hotat mig. Han visste inte vart jag bodde och om han gjorde det, hur skulle han kunna ta sig in?

Jag fortsatte in i klassrummet och satte mig ner för min första lektion utav många den dagen. Vid lunch satt jag som vanligt ensam vid ett utav de mindre borden längst in i matsalen.

”Där är du ju!” hörde jag en ljus och igenkännlig röst som jag faktiskt hade saknat. Jag kollade upp och såg tvillingarna ta sig igenom den snart fullsatta salen. De hade matchande kläder på sig fast i olika färger. Emelie satte sig ner bredvid mig, hennes hår var uppsatt i en hästsvans som svajade i takt med att hon satte sig till rätta. Fanny satte sig mitt emot mig och gav mig ett stort leende, hennes blå ögon glittrade utav upprymdhet.

”Varför har inte du berättat att du känner One Direction?” sa Emelie anklagande och höjde på ögonen.

”Det gör jag väll inte riktigt.” sa jag, jag kände bara Niall och fortfarande var det luddigt om vi verkligen riktigt kände varandra.

”Jag tror jag dör. Jag kan inte fatta att jag sitter så här nära Nialls tjej!” väste Fanny till Emelie som skakade glatt.

”Jag är inte hans tjej.”

”Det kvittar, hur är han? Är han precis som på intervjuerna?” frågade Fanny upprymt.

”Vilka intervjuer?” jag var mer än förvirrad just nu då frågorna bara flög ur tvillingarna.

”Är Larry på riktigt?” fortsatte Emelie.

”Vem är Larry?”

”Okej, detta är tragiskt.” konstaterade Fanny och suckade. ”Det är som att prata med någon som har bott under en sten de senaste tre åren.”

”Tekniskt sätt,” började jag och flinade åt likheten mellan mitt gamla hem och en sten. Men jag blev givetvis avbruten.

”Vad har du gjort på kinden?” frågade Emelie tveksamt till sist och drog upp sina armar på sin hoodie innan hon började hugga in på den konstiga maten som serverades idag. Min hand for upp till min kind och försökte komma på ett bra svar.

”Jag råkade snubbla för någon dag sedan.” sa jag snabbt och de båda spände blicken i mig. När jag inte rörde en min ryckte de båda på axlarna.

”Hur som helst. Vi undrar om du vill komma till oss på Lördag? Ha en sleepover innan vi tar studenten och allt.” Fanny log uppmuntrande mot mig och försökte rätta till en ögonfrans.

”Ja, det låter kul.” sa jag och log mot henne.

”Bra, då är det bestämt. Kom runt sex så kan du äta hos oss också.” sa Emelie glatt och rättade till sin rutiga skjorta innan hon reste sig upp. ”Dags för Svenska.”

”Och varför är du ständigt så positiv?” suckade Fanny irriterat och reste sig upp samtidigt som jag.

”Varför skulle jag inte göra det? Ibland är du så negativ att jag inte orkar med dig.” Emelie räckte ut tungan mot sin syster som gav henne en grimas tillbaka.

”Hate you.” sa Fanny.

”Love you more.” snäste Emelie och jag kunde inte låta bli att skratta till åt systrarnas gnabb medan vi tog oss ner för korridoren.

Vi sade hejdå till varandra och jag började bege mig bort mot min allra sista lektion för dagen. Jag tog upp min telefon, första gången idag och jag hade redan tre meddelanden från Niall och ett från Danielle som bad mig att ringa henne så fort jag kom hem. Min tumme tryckte upp Nialls meddelande.

From: Niall

”Saw this and thought about you.”

Han hade bifogat en fil med en katt som var inlindad i någon slags matta. Under till stod det ”Purrito”. Jag log lite och lade ner mobilen igen då jag var framme vid klassrummet. Alla blickar hamnade på mig när jag obekvämt tog in i salen. Trots allas ögon på mig fastnade mina ögon vid André längst ner i hörnet som flinade mot mig. Han höjde handen och låtsades skära av sitt egna huvud.

+18 Kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för den tråkiga delen, men det var ett mellanrum ;p och de är också behövliga ibland :)

När vi fick dig ville pappa döpa dig till Patricia eller Zendreza ( du kan tacka mig i efterhand). Du anar inte vilka diskussioner vi hade. Därför har du ditt efternamn som han fick bestämma, Zeaper. Det är även din största ledtråd i ditt letande.

Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och satte mig upp i sängen. Niall hade uppgraderat hotellrummet till ett penthouse våning, min irritation hade varit hög för en stund men när han viskade och påminde mig om att det var antingen detta eller polisen förblev jag tyst. Han hade varit irriterad hela eftermiddagen och de förberedde bussen för att dra sig vidare om en halvtimme. Jag lät honom vara och hade lagt mig i sängen och läst ytterligare ett stycke ur mammas dagbok för att få mina tankar på övriga saker.

Men nu kändes det helt plötsligt som att allt blev bara rörigare i mitt huvud. Jag bläddrade tillbaka några sidor och sedan fram en sida. Alla P och Z hade skrivits med en annan penna. Förvirrat kollade jag på mitt efternamn men suckade snart och stängde igen boken då dörren öppnades försiktigt.

”What are you doing?” Nialls röst var mjuk och ett bevis på att han hade lugnat ner sig. Tveksamt kom han in i rummet och jag märkte att han hade sin jacka och skor på sig.

”I'm just, reading.” jag höjde mammas dagbok och han nickade. ”Are you leaving?” frågade jag och nickade mot hans kläder. Han kollade ner på sig själv och gick över till sängen.

”Yeah, we're leaving in a couple of minutes.”

Tveksamt lade jag boken åt sidan och släppte mysteriet på de olika bokstäverna och satte mig i skräddarställning medan jag lade min fokus helt på Niall. Han såg söt ut i sin kappa och det rufsiga håret.

”So, what's going on?” sa jag tillsist då han satt på kanten av sängen och kollade ner på det vita täcket.

”I don't want to leave.” sa han lågt och bet sig lite i sin underläpp. Hans blå glittrande ögon kollade upp mot mig där jag satt, fortfarande i hans gråta tjocktröja och Danielles tights.

”I don't mean that. I mean, what's going on with you?” Jag drog mig fram över täcket och satte mig bredvid honom på sängkanten och lät mina ben dingla ner för kanten.

”The lads are having a hard time with the fact that you are from England. Which means that they think they know stuff that they don't.”

”Stuff? What stuff?” frågade jag förvirrat.

”Don't worry about it. They have no idea what they are talking about.” sa han och suckade.

”I am worried about it if you are this moody.” envisades jag och kollade irriterat på den blonda killen framför mig.

”They have noticed some resemblance between...” han pausade lite och suckade irriterat. ”You and Danielle.”

”Me, and Danielle?” sa jag förvirrat. Han skakade bara trött på huvudet.

”Don't worry about it. They are just being annoying and think they see stuff they doesn't.” tystnaden föll över oss och jag lät honom lugna ner sig en aning.

”Do I sound crazy if I tell you that I am really going to miss you? A lot.” sa Niall och generat kollade han ner, jag skrattade till lite smått.

”I'm going to miss you too. I am never going to have the chance to repay you.” konstaterade jag. Niall flinade lite och jag var inte säker på vad det var som var så speciellt roligt.

”You can always try.” sa han roat och pekade på sin kind och jag himlade med ögonen. Han var så charmig när han väl ville, det var precis som att hela dagen inte hade hänt. Alla hans humörsvängningar var som bortblåsta. Jag lutade mig fram och gav honom en liten puss på kinden, hans kind var mjuk under mina läppar och snart drog jag mig tillbaka. Genast mötte jag hans blå ögon igen och hade mörknat en aning. Nialls hand gick upp över min kind och hans fingrar gjorde mjuka mönster över min blåa kind.

”I can't believe someone did this to you.” viskade han fram och jag kunde inte slita mig ifrån de nu marinblåa ögonen som bara blev allt mörkare med tiden. Men när ett finger kom över en öm punkt grimaserade jag och slöt mina ögon. ”Sorry.” sa han lågt och drog bort sina fingrar. ”You can stay here til your graduation, then I suppose you are going to London.” han ställde sig upp och jag öppnade ögonen igen.

”I hope you'll come and visit.” sa jag förhoppningsfullt och log lite blygt.
”I promise.” han skrattade lågt till. ”I'll call or text when we've landed.”

”Bye.” sa jag och log mot honom. Jag var inte speciellt duktig på att säga hejdå, senaste gången jag gjorde det kom aldrig mina föräldrar tillbaka. Niall gav mig ett leende och ett hejdå innan han försvann genom dörren. Plötsligt kände jag mig tom, inte riktigt säker på hur jag skulle reagera. Jag var, för första gången någonsin, helt ensam, och efter att ha varit med Niall i två dagar nu så kände jag att det var inget jag ville vara. För att vara helt ärlig var jag mer ensam än någonsin nu, och jag gillade inte känslan. Det fanns bara en känsla som var värre och den kom krypande nu, paniken.

Jag hoppade snabbt ner från sängen och sprang ut i vardagsrummet och ut i hallen där Niall fortfarande stod och var på väg ut genom dörren. Förvirrat vände han sig om och jag sprang rakt in i hans varma famn. Jag kände hans värmande armar runt om mig och jag kände inte paniken längre. Det enda jag kände var Niall, hans starka muskulösa överkropp, armar och hans huvud lutade mot min hjässa. Hans doft fyllde mina sinnen och det skrämde mig hur nära vi hade kommit varandra på så kort tid, men samtidigt hade vi känt varandra i ett år.

”I have to go, Mads.” sa Niall lågt men ändå höll han kvar sina armar runt om mig. Jag drog mig bakåt och kollade upp på honom. Mina bruna ögon möttes av de blå ögonen som hade återgått till sin normala ljusa härliga, glittrande färg. Han lutade ner sitt huvud och trots att jag blev nervös över vad som skulle hända förblev jag lugn. De rosa, fylliga läpparna ströks över mina och hela min kropp vaknade till liv. Jag ställde mig på tå och mötte upp hans försiktiga läppar, mina händer gick upp runt hans nacke och fingrarna gick in i hans rufsiga hår.

Våran kyss avslutades med en liten puss och han pussade mig på näsan. Jag rynkade till den och fnittrade till. Ett lågt skratt hördes från killen som jag stod intill just nu.

”This is going to be hard.” sa han lågt. ”But I promise I'll call as fast as possible when we land.” jag nickade och han gav mig en puss på näsan igen innan vi släppte taget om varandra och jag kände att den rosa färgen jag hade i ansiktet stanna kvar långt efter dörren slog igen bakom Niall och jag stod kvar tyst i hallen lite tveksam över vad jag borde göra. Allt jag kunde tänka på var Niall och mina tankar verkade inte finnas längre utan alla dessa problem jag sett verkade inte finnas i nuläget.

Men inom kort kröp vår konversation tillbaka i mitt minne och jag satte mig ner vid min bärbara dator som jag hade lyckats någorlunda att rädda från regnet. Tveksamt tog jag mig in på google och började skriva in Danielles namn men kom genast på att jag kunde inte hennes efternamn. Jag visste att Niall skulle bli irriterad om jag fortsatte spåna på det hans kompisar sagt men jag kunde inte låta bli att undra. Jag sökte istället på Liam och där efter kom jag in på Danielle. Allt jag fick fram var hennes favorit färg och att hon var en dansare. När jag skrollat igenom hela wikipedias sammanfattning om henne lutade jag mig irriterat tillbaka och suckade trött.

Jag kollade på klockan och hoppade till utav att någon knackade på dörren.

”Roomservice!” hörde jag på andra sidan dörren.

Tveksamt tog jag mig fram till dörren och öppnade den försiktigt. På andra sidan stod det en uppklädd man med en liten guldig vagn framför sig.

”Hej.” sa jag tveksamt.

”Ni har beställt roomservice.” det var mer ett påstående än en fråga men när jag fick syn på Nialls efternamn på lappen öppnade jag upp dörren och lät honom komma in med den lilla vagnen. Han dukade upp fint på soffbordet.

”Tack så mycket.” sa jag och log mot honom. Han nickade och tog sig snabbt ut genom dörren igen. Jag lyfte nyfiket på locket och det var en köttbit med pommes frites och en sås. Något jag aldrig ätit innan men jag har fått laga just denna maten till familjen jag numera var bannlyst från. Jag tog upp en paprika och tog en tugga och spottade genast ut den igen. Det var nog det äckligaste jag testat någonsin.

”Okej, så inte paprika.” sa jag lågt för mig själv och slängde resten i papperskorgen. Jag satte mig ner vid bordet och började äta det som fanns framför mig medan jag stängde ner datorn och bestämde mig för att istället sätta igång teven. Jag höll nästan på att sätta i halsen då Entertainment News kom upp på skärmen och det första jag såg var mig och Niall. Förtvivlat försökte jag ändra kanal och glömma det jag nyss sett, jag hoppade istället över till en annan kanal där de visade något annat tråkigt program om politik.

Men under hela kvällen och till och med när jag skulle gå och lägga mig snurrade tankarna konstant om det jag fått se i en millisekund på teven. Hur de hade fått en bra bild på mig och Niall... Till och med på sättet de hade ringat in våra sammanflätade fingrar på.

+18 kommentarer till nästa del :)

Så vad tycker ni hitintills? Försöker ni också lösa det mysteriet om Madisons föräldrar? Har ni någon gissning? :)

”Mads.” hörde jag en låg mullrande röst mot mitt öra. Jag stönade trött till som svar och ett lågt skratt hördes. Förvirrat öppnade jag ögonen och kollade mig omkring, jag hade ingen aning om vart jag befann mig och hur länge jag hade sovit. Jag insåg snart att jag fortfarande befann mig i Nialls famn, i bilen, min blick föll på den blonda killen bredvid mig.

”You've been asleep for like ten minutes, no worries.” sa han och log uppmuntrande mot mig. ”Come on.” fortsatte han och knäppte upp sitt bälte och öppnade dörren. Självklart hörde jag det där öronbedövande skriket igen och jag gjorde som Niall, knäppte upp bältet och tog snabbt hans hand då han hjälpte mig ur det stora fordonet. Jag kollade mig förvirrat omkring efter Rex men Niall lade snabbt en arm runt mina axlar och började leda mig snabbt mot ingången. ”Don't worry, they'll be right behind us.” viskade han i mitt öra och jag böjde ner huvudet och lät mitt rufsiga och fuktiga hår falla ner för ansiktet så att inte kamerorna skulle komma åt. Niall ledde mig in i lobbyn jag flytt igenom tidigare i morse och vi tog oss snabbt upp till rummet som kändes allt för bekant.

”Okay, let's see. You need some dry clothes, we need to borrow some make up from Danielle...” började Niall och började springa omkring så fort jag satt mig ner på en utav sofforna. Han tog fram ett par jeans och en t shirt som var hans och lade dom försiktigt ner bredvid mig. ”Go and change while I call Dani.” beordrade han.

”Do I really need to come with you?” frågade jag tveksamt och kollade på kläderna som såg mycket varmare ut än mina egna just nu.

”I'm not letting you out of my sight again, so yes.” sa han hårt och började knappa på sin mobil.

”You are leaving tonight.” påminde jag honom buttert men han gav mig bara en varnande blick.

Jag drog av mig hans jacka och gick in i sovrummet som jag visste han sov i med kläderna i min famn. Jag drog av mig mina blöta skor och strumpor och lät heltäckningsmattan värma upp mina fötter medan jag drog av mig mina byxor och tog på mig Nialls pösiga jeans och det svarta linnet som han gett mig. Tveksamt vände jag mig mot helfigursspegeln, det var första gången sedan slagen som jag hade sett mig själv, ett litet förtvivlat pip kom ur min mun när jag såg blåmärket på min kind. Jag hade ringar under mina bruna ögon, mitt bruna lockiga hår var i tovor på huvudet. Linnet avslöjade alla tusen blåa märken som jag fått.

”Are you alright?” hörde jag Niall utanför och när jag inte svarade öppnade han försiktigt dörren och kikade in. Han höll i en grå hoodie och ett bälte som jag antog skulle vara till någon hjälp. ”What did they do to you? We should go to the police!”

”Please, no.” jag vände mig tvärt mot honom. ”I'll do whatever you want me to, but please, not the police.” bad jag förtvivlat.

”Well, something need to be done! They have tortured you!” jag slöt mina ögon och försökte lugna ner mig. Jag hörde hans fotsteg närma sig mig och när jag öppnade ögonen igenom och kollade upp, möttes jag utav blå glittrande ögon. De var fyllda med oro medan han höjde sin ena hand där han höll den gråa tjock tröjan. Jag tog emot den och trädde den över huvudet, den var minst lika pösig som byxorna och nådde ner till precis ovanför mina knän. Vi testade med skärpet men insåg snart att byxorna inte skulle sitta på plats även om vi hade limmade fast dem. Niall tog fram några tights som Danielle hade i sin resväska och bytte om en gång till innan jag tog emot sminket och började sminka över de värsta utav mina märken.

”What are you going to do when you have to leave?” frågade jag nyfiket innan jag gav tillbaka sminket. Niall satt på toalettstolen och kollade på medan jag sminkat mig.

”Let's not take that conversation now.” varnade han och jag vände mig ifrån spegeln och kollade på honom.

”I am confused.” började jag igen. ”Why are you helping me? Why are you having that attitude?” alla frågor snurrade i mitt huvud.

”Let's just take this conversation later.” sa han sammanbitet och kollade menande upp på mig. ”We're late.” han reste sig upp och började gå mot ytterdörren.

”Late for what?” frågade jag förvirrat och hängde efter honom.

Vi kom in i ett stort hus som jag aldrig lagt märke till innan och vi blev mottagna utav några få skrikande fans som kollade förvirrat mot mig men fortsatte skrika innan vi tog oss in i huset. En säkerhetsman ledde oss igenom korridoren, jag höll krampaktigt i Niall även fast jag visste att han skulle inte släppa för allt i världen. När vi kom in i studion stod Danielle bakom kamerorna och smsade medan resten utav killarna satt och pratade med någon äldre man längre bort. Jag blev förvånad utav att Niall släppte min hand när vi kom fram till Danielle.

”Guard her with your life.” väste han mellan tänderna innan han svängde om och tog sig fram till killarna som kollade frågande på sin kompis.

”What have you done?” viskade Danielle förbluffat bredvid mig och jag vände mig mot henne. ”I've never seen him like this.” jag skakade bara förvirrat på huvudet.

”I'm not even sure why he cares so don't ask me.” mumlade jag tillbaka medan jag såg honom sätta sig på en utav stolarna och de räknade ner till sändning.

”Come on, let's get something to eat, my treat.” viskade hon och tog mig under armen och ledde mig ut i korridoren igen. ”Niall is always the sunshine in the band.” mumlade hon mest för sig själv antar jag medan vi tog bakvägen ut och jag hängde efter henne.

”Well, I think he's angry. But I don't really understand why...” konstaterade jag medan vi tog oss mot gamla stan. Som tur var hade regnet försvunnit och ersatts med sol så vi behövde inte oroa oss för att bli helt dyblöta igen.

”Why!? Oh, lord, Mads. You've got a lot to learn.” utbrast Danielle bredvid mig och jag kollade upp på henne. Hon var ytterligare fem centimeter längre än mig idag då hon hade ett par högre skor än de Conversen jag hade lånat av henne. ”He likes you for the love of god! He went out looking for you for at least two hours after you left this morning.”

”No, he didn't.” sa jag och skrattade nervöst till. ”He was going to get something to eat before the interview.”

”He is such a liar!” flög det ur Danielle och hon började skratta. ”He went looking for you and didn't come back.” Folk kollade på oss där vi gick i armkrok, våra skor gav ifrån sig blöta ljud då det kom i kontakt med de gammaldags stenarna som låg på marken istället för asfalt. Danielle pekade snart på en söt liten italiensk restaurang som vi bestämde oss för att gå in i och vi blev snart placerade i mot en tegelvägg vid ett bord för två. Restaurangen var inte speciellt fylld men det satt ändå ett flertal folk och pratade lågt med den som satt mittemot. Min blick fastnade på den lilla flickan längre bort som satt tillsammans med sin mamma och pappa. De vuxnas uppmärksamhet var helt och hållet på den lilla flickan bredvid dem.

”Mads, are you even listening?” hörde jag plötsligt och sögs tillbaka till verkligheten igen och landade tillbaka vid bordet jag delade med Danielle. Jag kollade uppmärksamt på henne och hon suckade. ”I was asking you if you ever had a... you know, boyfriend?”

”Oh,” var allt jag fick fram och kollade ner på menyn framför mig. ”Eh... No. Why?” hon ignorerade min fråga och lutade sig fram och lutade sitt huvud på snedden.

”So you never...?” hon avslutade inte frågan men jag fattade precis vad hon frågade.

”No, Dani, I haven't.” klargjorde jag och jag tackade den stora mannen uppe i himmeln då servitrisen kom fram just då och räddade mig ifrån Danielles underliga frågor. Som tur var tappade Danielle tråden efter det och började prata om att hon var tvungen att ta flyget tillbaka ikväll till England. Hon suckade trött och gav mig en ursäktande blick.

”I shouldn't complain.” konstaterade hon och kollade tveksamt på mig. ”You could come with me.” föreslog hon och jag log lite bara mot henne och skakade på huvudet.

”I have to finish school before doing anything else.”

När vi fick in maten tystnade det runt bordet, det var ingen obehaglig och obekväm tystnad utav en mer bekväm och behövlig tystnad. Men den förblev inte så då killarna kom in och drog ihop våra bord. Niall satte sig ner bredvid oss men han undvek min blick och förblev den enda som var tyst. Louis frågade massa frågor om vilken skostorlek jag hade och vad jag oftast hade i min väskan om jag hade någon väska med mig. Frågorna blev allt konstiga allt eftersom och när det äntligen var dags att ta sig tillbaka till hotellet så hade jag nog svarat på allt som kunde bli besvarat.

Trots att jag hade roligt med resten utav killarna och Danielle kändes det ändå konstigt att Niall hade varit så tyst. Jag var inte den enda som hade märkt det då Harry, som satt på andra sidan Niall gav honom en armbåge i sidan och Niall gav honom en mörk blick innan han åter fokuserade sin blick på ett glas framför honom.

+18 Kommentarer till nästa del :)

När jag kom hem till min källare var alla mina saker borta. Förvirrat gick jag igenom alla rummen nere i källaren efter några få lådor med mina saker i men hittade inte dem. Till och med den gamla gitarren var borta och även Rex var försvunnen. Jag gick försiktigt upp för trappan och in i det stora köket där hela familjen satt samlade.

”Eh...” sa jag tveksamt. ”Var är mina saker?” Familjen höjde ointressant sina blickar mot mig.

”Kolla vem som bestämde sig för att hälsa på oss.” konstaterade Karina med en ogillande blick. ”Vi trodde du hade flyttat ut då du uppenbarligen inte kom hem i går kväll.” jag var tyst och lät dom besvara min fråga i sin egna takt.

”Fixa toast till mig.” beordrade Anton och kollade upp från sin iPhone som han höll hårt i.

”Vart gjorde du av flickans saker, älskling?” frågade Karina och kollade på Jonas.

”Åh, du sa att jag skulle göra mig av med dom, men jag satte dom på bakgården.” konstaterade han och log kärleksfullt mot sin fru. Utan att säga något gick jag över till diskbänken och tog fram rostbröd medan de konverserade och gjorde skämt om mig. Snart kom jag fram till bordet och satte ner tallriken på bordet med två bredda smörgåsar till Anton. Som tack fick jag ett slag på kinden och jag svalde hårt innan jag började gå mot källardörren igen.

”Vart ska du?” hörde jag André bakom mig som rest sig upp för att gå ifrån matbordet. ”Du ska plocka undan på bordet.” hans hånande ton gav mig en rysning igenom kroppen. Jag vände mig om utan att säga någonting och gick fram mot bordet och när jag skulle luta mig över bordet för att ta bort hans tallrikar kände jag en hand på mitt bakhuvud som tryckte ner mitt huvud hårt i bordet. Mina ben vek sig och jag föll ner på golvet mellan stolarna. ”Bitch.” väste André ovanför mig.

”André.” sa Karina varnande, jag trodde att hon skulle försvara mig för en gång skull, men så fel jag hade. ”Inga sådana ord vid matbordet.” Äcklat reste jag mig upp igen och började duka av bordet medan Karina och Jonas läste tidningen medan killarna turades om att ge mig slag lite över allt medan jag plockade undan.

När jag var färdig ställde jag mig några meter ifrån bordet och kollade hoppfullt på de vuxna vid bordet.

”Är jag ursäktad?” frågade jag och sjönk ihop när Jonas elaka ögon hamnade på mig.

”Ja, du är ursäktad. Gå och få bort dina saker från våran egendom. Du bor inte här längre.” jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn.

”M-Men,” stammade jag. ”...Vart ska jag bo?”

”Där du bodde i natt antar jag väll, dumma flicka.” sa Karina hånfullt bakom sin tidning. Jag kunde inte gå tillbaka till Niall. Blåmärkena jag fått nu under den korta tiden jag varit i huset skulle synas inom kort, det fanns inte en chans att jag skulle gå tillbaka till Niall.

”V-Var är Rex?” fortsatte jag tveksamt.

”Vem?” Karin kollade irriterat över kanten på tidningen.

”H-Hunden, var är hunden?”

”Vi ville inte ha honom så han sitter ute vid dina grejer, får jag väll hoppas. Jag vill inte ha någon hemlös hund på min mark.” sa Jonas ointresserat och jag kände att jag ville inte vara kvar här längre. Jag tog mig ner för källartrappan och ut till bakgården. Det hade börjat mulna på och snart skulle det börja regna. Mina grejer låg i en enkel låda och Rex satt bredvid och kollade mot mig då jag tog mig fram till honom.

”Låt oss ta oss här ifrån, innan saker blir värre.” jag klappade honom på huvudet och försöka tänka ut en plan. Han såg rastlös ut och jag insåg att han inte fått vara ute sedan i går morse. Vi tog oss fram på den lilla stigen vi brukade gå på och hamnade under det stora trädet som gav oss lite skydd från regndropparna. Jag hade ungefär åtta timmar på mig innan det skulle skymma och jag skulle få sova ute. Mina tankar gick tillbaka till checken som jag fått utav mina föräldrar men jag skulle behöva den till resan, jag hade inte råd att göra av med några pengar. Jag kom snart på att jag skulle bli tvungen att ta mig till de hemlösas hus en halvtimme här ifrån. Rex låg vid min sida och bet på en pinne, han skulle också bli hungrig snart och jag kunde inte ge honom mat. Han kollade förhoppningsfullt upp precis som han visste vad jag tänkte.

”Förlåt, gubben. Men jag har inget jag kan ge dig.” sa jag och kände att det gjorde ont i hjärtat att neka den enda som fanns i mitt liv just nu. Jag knäppte på kopplet igen och reste mig upp med min låda igen. Gitarren fanns inte var då någon hade brutit av halsen på den, något jag var smått lättad över just nu för jag skulle inte kunna bära en sak till. Vi tog oss runt huset en sista gång och jag såg att de satt och kollade på teve inne i vardagsrummet då jag så snabbt som möjligt försökte komma bort från dropparna under en ek. Denna äckliga familjen hade äntligen släppt taget om mig men just nu hade jag tagit ett extra slag i ansiktet så länge jag kunde få bo under deras tak ett tag till.

Jag var avundsjuk på dom, dom hade en familj, folk som brydde sig om varandra. Nu skulle jag klassas som en utav Stockholms yngsta uteliggare. Mitt brunetta hår låg platt på mitt huvud till sist och lådan började bli riktigt blöt. Jag satte mig ner i en busskur och väntade på att regnet skulle avta. Rex ruskade av sig alla dropparna på mig och jag suckade trött där jag satt med dyblöta kläder. De kläderna jag hade i min låda var säkert minst lika blöta. Jag hade försökt skydda min väska i lådan också som jag hoppades på skulle klara sig någorlunda i alla fall, eftersom den innehöll det dyrbaraste jag ägde just nu. Några hårslingor hade klibbat sig fast i mitt ansikte och jag försökte förtvivlat dra bort dom medan jag öppnade lådan och drog fram en fuktig halsduk som jag virade runt min hals för att inte dra för mycket uppmärksamhet. Jag försökte dölja så mycket hud som möjligt, men blåmärket på min kind gick inte att gömma mer än att försöka låta mitt hår täcka det så gott som det gick. Nyfiket kollade Rex på den svarta bilen som körde förbi busshållsplatsen och han skällde glatt till. Jag lutade mig bak mot bänkens ryggstöd och suckade trött, någon var i alla fall glad idag. Mina ögon slöts medan den första tåren föll ner för min kind, jag har försökt hålla mitt humör uppe hela förmiddagen men allt kom över mig nu och jag kände mig mer misslyckad än någonsin. Varför kunde inte bara gud döda mig nu? Det hade varit så mycket bättre, ingen människa på hela jordklotet förtjänade detta, inte ens jag.

Min mobil ringde för femte gången sedan jag lämnade huset och jag tog upp telefonen, Niall. Jag tryckte på röd lur och lade ner mobilen i min byxficka igen.

”It's not nice to reject a call.” jag spärrade upp ögonen och kollade mot det hållet jag hörde den bekanta rösten. När jag kollade upp på Niall spärrades hans ögon upp då han fick syn på blåmärket på min kind. ”Oh, god.” var allt han sade. Hans ansiktsfärg gick från blå, till lila, från grön till röd. ”I don't know who I should be more mad at, you or the fact that I didn't stop you.” han var arg och jag drog bort en vattendroppe i pannan.

”Go away.” mumlade jag. ”I don't need another one who is angry. If I do, I'll just go back to the house I just got kicked out of.”

”No!” fräste Niall. Jag rös igenom hela kroppen då ännu en vattendroppen klämde sig in genom mina redan dyblöta kläder. Mina ögon var fast vid Rex och hans nyfikna blick på Niall. ”You should be really damn happy that I was going for something to eat before the interview and found you.”

”Go away. Please.” viskade jag fram. ”I-I can't..” jag skakade nu tänder och jag kände ännu en tår falla ner för min kind. Jag hade aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv, att han skulle få se mig så här nerbruten hade jag aldrig gissat. Han tog upp min låda och drog ifrån kopplet från min hand och försvann. Efter några minuter kom han tillbaka och räckte ut sin hand mot mig.

”Come on, let's get you out of here.”

”Why are you helping me? Why do you care about someone like me?” frågade jag med darrig röst och försökte se igenom tårarna.

”I do care about you.” han satte sig ner på huk framför mig och försökte fånga upp min blick med sina blå ögon. ”I don't care that you don't have anything, all I care about is that you're safe. And that's with me. You deserve every good little thing in life.” hans rosa tunga stack ut och fuktade hans läppar lite. Han höjde sin hand och drog försiktigt bort mina tårar från min blåa kind. ”I am really mad that someone did this to you. It hurts me to see you like this just, come with me. I'll keep you safe.” han reste sig upp och sträckte ut sin hand igen. Varför blev jag så rörd varje gång han öppnade munnen? Det störde mig att han hade en sådan dragningskraft. Jag ställde mig upp utan att ta hans hand och han himlade med ögonen innan han drog av sig sin jacka och hjälpte mig på med den innan han drog mig intill sig och vi gick ut i regnet igen. Vi hoppade in i det svarta fordonet som stod parkerat en bit bort, Niall satte sig bredvid mig och drog mig intill sig precis som han trodde att jag skulle fly.

Just nu var det rätt meningslöst att fly då jag inte hade någonstans att fly till. Rex satt i bagageluckan och kollade ut medan regnet smattrade på rutorna. Jag huttrade till eftersom jag fortfarande frös och Niall kramade om mig och uppmuntrade mitt huvud att lägga sig mot hans axel. Det skrämde mig att jag hade en känsla av säkerhet när jag var med Niall. Jag kände att han suckade tyst efter ett tag som om en tyngd hade lyfts från hans axlar. Han tog upp sin telefon och slog in ett nummer. Jag slöt mina ögon och lyssnade medan Niall väntade på att någon skulle svara.

”Hey, Paul. Tell the lads I'm going to be a bit late for the interview.”  

+18 Kommentarer till nästa del :)

Nialls blick landade på mig ett antal gånger under konserten. Hans breda leende visade hur lycklig han var uppe på scenen och han blinkade till med ena ögat innan han tog sig till nästa sida av scenen.

”He likes you.” hörde jag intill mitt öra och min blick gick mot Danielle. Jag kollade förvirrat på henne innan jag bestämde mig att det var lika bra att inte säga något alls, för jag hade aldrig varit i denna positionen innan, jag visste inte hur jag skulle reagera. Vad vore normalt för mig att reagera? Antagligen lägga benen på ryggen och fly, men Danielles hårda grepp om min hand gjorde det alternativet lite svårt.

Jag kände att en klump i min mage började byggas upp allt eftersom och snart lade även Niall märke till min frånvaro då jag med tom blick kollade på honom. Han drog förvirrat ihop ögonbrynen i en millisekund innan han låtsades som att allt var bra igen och fortsatte sjunga sin del utav låten.

”How do you know?” frågade jag tillsist och jag kände att Danielle rörde på sig lite innan hon svarade.

”Next time he's looking at you, smile at him and you'll see.” sa hon och jag kollade misstroget mot henne men snart fick jag chansen att testa hennes teori och jag log mot Niall. Han sken upp som en sol medan han spelade elgitarr. Niall tog sin underläpp mellan sina tänder i ett flin och jag kollade generat ner. Han är säkert bara vänlig, ingen hade någonsin gillat mig så varför skulle han göra det nu?

Jag kände efter runt halsen där jag hade försökt sminka över mina blåmärken så gott jag kunnat. De syntes inte så att man skulle lägga märke till dem och snart kände jag väggarna runt omkring mig började dra ihop sig. Min fobi för trånga utrymmen gjorde sig påmind genom att dra ihop strupen lite extra så jag fick svårt att andas, precis som när André tog stryptaget på mig. Jag kollade skräckslaget på Danielle och släppte hennes hand, jag måste ut här ifrån. Den trånga känslan drog sig närmare och mina andetag blev allt ytligare då jag började vingligt hoppa ner på mina fötter och började springa längs gången som vi gått på för cirka en timme sedan. När jag kom i den gigantiska aulan tog jag till vänster där jag visste fanns en toalett som jag sett tidigare. Rädslan för att kräkas var nära och när jag låste mig in i ett utav båsen stängde jag locket och satte mig med huvudet mellan benen. Tårarna trängde fram utav ren panik att inte få luft och snart kände jag trycket från bröstkorgen försvinna.

”Madison?” Danielle kom in på toaletten och jag försökte hålla tyst. ”Madison, I know it's you. Are you all right?” jag drog lite på läpparna och försökte låta bli att släppa ut en snyftning, jag visste att om jag skulle öppna munnen skulle min röst avslöja mig.

”E-Eh... Yes, I-I'm just f-fine.” stammade min röst och jag rev av en bit toalettpapper för att torka upp tårarna men de ersattes bara utav fler. ”I-I'll be right beh-hind you.” fortsatte jag men jag lät inte övertygande nog.

”Open up.” sa Danielle lågt och suckade. ”You want me to go and get Niall? I cou-could do that if you'd like. The show is over.” hon lät tveksam men utan att vänta på ett svar hörde jag fotsteg, en dörr som öppnades och toaletten blev åter igen väldigt tyst. Jag tog upp min mobil för att använda displayen som en spegel, jag riktade ner min tillfälliga spegel mot halsen och min hand for upp till min hals. Självklart hade sminket börjat ge vika och de obehagligt mörklila märkena lös klart igenom det lilla sminket som fanns var.

”Fan.” svor jag lågt för mig själv mellan jag kollade äcklat på mig själv. Som på beställning hörde jag den raspiga tonen utanför dörren.

”Don't let anyone else in, not even the lads.” hörde jag Niall säga till någon utanför och snart öppnades dörren till toaletten. ”Madison?” hörde jag en mycket lugnare ton nu. ”Come on out.” Jag snörvlade en sista gång innan jag skakade av mig paniktårarna och låste upp dörren. Utan att kolla på den svettiga killen som stod lutad mot bänken med alla handfat på tog jag mig fram och ställde mig bredvid honom utan att säga något. Mina ögon fångade upp att han hade sina scenkläder på sig fortfarande fast en grå tjocktröja över linnet han hade på överkroppen. Jag tog fram sminket jag tagit med i min väska och började försiktigt lägga på ett lager nytt smink. ”Shit.” mumlade Niall under sina andetag. ”Are you okay?” han försökte dra bort mitt hår för att se tydligare men jag ryckte undan och spände min blick i honom.

”I'm okay.” sa jag med så neutral röst som jag bara kunde.

”No, you're not” envisades han och tog ett steg närmare men rörde mig inte.

”I'm okay.” mumlade jag igen, denna gången enbart för att jag skulle övertyga mig själv. ”I'm okay. I'm okay.” upprepade jag medan jag fortsatte lägga på smink. Jag kände de desperata snyftningarna komma tillbaka upp genom min strupe, jag vet inte vad det var som hade tagit åt mig. Aldrig någonsin hade jag fått en så extrem känsla innan.

”Madison.” Niall avvaktade lite innan han tog tag i mina handleder och fick mig att släppa det som jag hade i händerna.

”Let me go!” utbrast jag och kände paniken flyga upp inom mig igen. Men Niall höll ett stadigt grepp om mina händer. ”P-Please.” grät jag och jag hade snart igen ork kvar att stå emot. Niall hade övertaget då han var mycket starkare än vad jag var, han höll fast mig bakifrån och gav mig lugnade ord. Men allt det gjorde var att jag fick en allt häftigare gråtattack. Mina ben gav vika och Niall satte försiktigt ner oss på marken med hans armar runt om mig medan han fortfarande höll fast mina händer i ett stenhårt grepp.

”It's alright. I won't hurt you.” viskade han i mitt öra medan jag hejdlöst fortsatte gråta. Jag kände att han snart insåg att det inte hjälpte och man kände att han rätade lite på sig, då jag lutade mig bak mot honom då jag försökte börja andas igen. ”Baby, you light up my worl like nobody else.” började han sjunga lågt intill mitt höra. ”The way that you flip your hair gets me overwhelmed, but when you smile at the ground, it ain't hard to tell, you don't know ohhh, you don't know your beautiful...” han sjöng lågt och långsamt medan jag kände att han släppte mina händer och drog sina armar tätare om mig. ”If only you saw what I could see, you'll understand why I want you so desperatly, and when I am looking at you I just can't believe, you don't know, you don't know your... beautiful.” han slutade sjunga och utan att jag hade tänkt på det hade jag slutat gråta och min bröstkorg höjdes och sänktes i takt med Nialls.

”You are safe.” sa Niall lågt intill mitt öra och jag försökte andas in genom näsan och ut genom munnen. Tystnaden föll över oss och jag kände Nialls värme som slöt upp runt om mig, hans doft fyllde mina sinnen.

”You can't go back there.” Niall bröt tystnaden och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var tvungen att gå tillbaka, leva där i ett antal månader till, annars skulle jag bara göra saken värre.

”I have to.” sa jag med tjock röst och blundade då mina ögon var torra efter alla tårar. ”Besides, I have nowhere else to go.” mina ord var bara en viskning medan jag öppnade ögonen och kollade stint framför mig.

”Stay with me.”

”You are going away tomorrow, then we might not see each other again.” påpekade jag och drog mig från Nialls varma famn. Men jag höll kvar hans ena stora hand i mina mindre.

”You don't know that.” sa Niall med en låg raspig röst. ”We've got holidays too.” det var meningen att det skulle varit ett skämt, det hörde man på hans röst. Men ingen utav oss skrattade.

”I found a check... In the diary.” sa jag lågt. Jag släppte våra händer med min blick och gick upp till de blå framför mig. ”After graduation I'm going to England... To find out why they gave me up.”

Han studerade mig ett tag med de blå ögonen för att bestämma sig om vad han skulle säga.

”That's great.” sa han och log. ”But don't go back there. I'll do whatever it takes to get inbetween them and you. I'll get you an apartment for the last month, I don't care, just let me help you.”

”Nobody can help me.” sa jag och betonade ordet 'help' lite extra. För det var sant, ingen kunde hjälpa mig ifrån det ödet jag hamnat i så fort jag steg in i det där stora äckliga huset. Jag ryckte till då jag kände fingrar glida över min arm där ännu ett märke började uppenbara sig.

”Yes, I can. Let me help you.” bad han medan Nialls fingrar fortsatte upp över min arm och till min hals. Även där gick hans fingertoppar försiktigt över mina märken men istället för att stanna där fortsatte de upp över min käke och till min kind där han försiktigt tryckte sin handflata mot min kind. Försiktigt strök tummen under mitt öga för att fånga upp en tår. ”Please.” viskade han fram och min blick föll från hans och stannade på hans linne under till. Den hade vridit sig så att den satt snett på hans muskulösa kropp, och avslöjade tonade bröstmuskler.

”All I need is...” började jag men jag kunde inte avsluta meningen, för inte ens jag själv visste vad jag behövde. Vänskap? Var det första ordet som kom upp i mina tankar men det kändes som att det inte var tillräckligt.

”...support?” föreslog han och jag nickade. ”Then let me help you my way...” började han igen och jag insåg att han hade en väldigt envis natur. ”Stay with us tonight, and we'll get some sleep and tomorrow night when I am leaving for Denmark, then we'll have a solution that will suite both of us.” kompromissen hade en underton av att han redan visste att han skulle vinna. Det var inte rättvist utav honom att ta sin fördel utav mitt sårbara tillfälle. Men jag kunde inte bråka med honom, han ville mitt bästa något som är sällsynt i min värld, att någon skulle bry sig om mig.

Jag nickade som ett godkännande från min sida och han log innan han släppte mina händer och de föll ner i mitt knä. Han reste på sig och gav mig en hjälpande hand upp på fötterna igen. Nialls ögon föll återigen på min hals och jag insåg att jag var tvungen att ta mig ut här ifrån utan att något såg dessa.

”Here, take this.” sa han och tog av sig sin grå tröja. Han hjälpte mig på med den över mina axlar. Den var fortfarande varm och skön, fast alldeles för stor för mig, armarna var jag tvungen att dra upp för att kunna se mina händer medan Niall drog upp dragkedjan och fixade rätt kragen på tröjan så att den skymde märkena. Snart tog han ett steg bakåt och granskade mig, jag blev förvirrad då ett flin kröp fram över hans läppar.

”What?” frågade jag.

”You look adorable.”

+18 kommentarer till nästa del :)

Jag stod som fast klistrad i asfalten cirka tjugofem meter ifrån arenan och stirrade på alla skrikande människor. Allt som hände runt om mig fick mig att irra omkring som en yr höna, vakter sprang fram och tillbaka och skrek på folk som inte kunde uppföra sig. När jag tog tag i en vakt och frågade om vägen så hade han bara sagt att jag skulle ställa mig i kön som alla andra. Snart tappade jag tålamodet och insåg att jag var tvingad att ta fram min gamla mobil och slå in numret Niall hade gett mig.

”Yeah, hello?” hörde jag den irländska rösten på andra sidan.

”Eh... It's Madison.” började jag och kände att hela världen började snurra på grund utav skriken som kom längre bort då någon kom ut från den stora byggnaden framför oss. För en stund förstod jag inte vad jag gjorde här. Det hade varit oroväckande enkelt att ta sig ur huset och ingen hade lagt märke till att jag städade lite innan jag bytte om till lite fräscha kläder och försvann från huset.

”Madison are you still there?” hörde jag på andra sidan och jag väcktes upp ur mina tankar.

”Yeah. I'm just having a hard time hearing you.”

”What's that noice?” instämde han irriterat och jag vände ryggen mot kön.

”Your fans.” väste jag irriterat och en kvinna som gick förbi kollade konstigt på mig som om jag hade tilltalat henne. Jag log lite ursäktande innan jag lyssnade efter Nialls svar.

”Oh...” var allt han sade och skrattade till nervöst. ”Go to the backside of the arena.”

”I can't there's some huge security guards telling me to get the heck out of there.”

”Okay, I'll fix it. Go to the front of the line.”
”You can't come out...” linjen bröts och jag suckade irriterat och kollade mig omkring för att se vart jag skulle. Det skulle bli intressant och se hur han skulle lyckas med detta. Jag gick fram och ställde mig i närheten utav kön och bad till gud att något skulle hända snart. Inom kort öppnades dörrarna och jag himlade med ögonen då jag såg cirka tre vakter på var sida utav den blonda killen komma ut. Det blev totalt hysteriskt och jag blev helt ställd över ljudnivån, jag blev lättad över att känna någon ta tag i min handled och börja dra mig framåt.

”I'm glad you came.” hörde jag den irländska rösten, min blick landade på den långa blonda killen bredvid mig som fortfarande höll min handled. Han log ner mot mig innan han vände sig om och vinkade glatt till fansen innan dörrarna stängdes bakom oss och tystnaden slöts om oss.

”Thank god, my hears.” mumlade jag och tog mig för öronen och blundade. När jag öppnade ögonen igen var vi ensamma och höjde på ögonbrynen medan Niall kollade ner på mig och log. ”You just could have told someone else to come and get me or maybe guide me through.” sa jag trött.

”Nobody knew who you were.” konstaterade han och ryckte på axlarna.

”I was the only one who didn't scream, wear a One Direction t shirt. It would have been pretty easy to find me.” sa jag sarkastisk och suckade trött.

”I'm glad you are here.” sa han glatt och jag log mot honom. Han tog genast tag i min handled igen och drog mig igenom den stora aulan.

”I have to tell you something.” började jag men jag kom inte längre då vi stannade framför en brunett tjej.

”This is Danielle.” presenterade Niall den brunetta tjejen och jag hälsade på henne och log.

”Hi, nice to meet you.” sa hon och drog bak sitt lockiga hår. ”I'm Liams girlfriend.” konstaterade hon och log.

”Oh, ehm... Well, I'm Nialls friend.” sa jag och log mot henne och hon nickade. ”Do you like Sweden?” hon nickade glatt och drog lite på munnen. ”It's amazing, though I haven't seen much actually.” Hon drog lite i sin svarta topp och log mot mig. Det var smått skönt att det var precis som vi hade känt varandra i flera år. Jag hade nästan glömt bort Niall som stod bredvid oss. Vi vände oss samtidigt mot den blonda killen.

”What?” sa vi samtidigt och han skakade på huvudet för att ta sig ur sina tankar.

”Nothing. Ehm... Danielle, you know what to do. We talk late, I have to get ready.” mumlade han och jag förstod inte hälften av vad han just sagt.

”But, I need to talk to you!” ropade jag efter honom.

”Later!” ropade han över sin axel och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”What's with him?” mumlade Danielle förvirrat och jag ryckte på axlarna och vände mig mot henne igen.

”Boys.” konstaterade jag och hon nickade instämmande.

”So, we can go and get some soda before it all start we don't really have any seats because of everything is sold out.” sa hon och tog mig under armen, hon var några centimeter längre än mig och hon fick kolla lite snett neråt för att möta mina ögon.

”How long have you and Liam been together?” frågade jag nyfiket och grimaserade.

”We've been on and off for a while now. But for a couple of years now I guess.” jag nickade långsamt och stoppade upp.

”Sorry.” sa jag och skrattade nervöst.

”Yeah, I know. This is creepy.” konstaterade hon som om hon visste exakt vad jag menade. ”You are talking about that it feels like we've known each other for ages.” jag nickade och skrattade.

”It sounds like we're old ladies.” påpekade jag och ett glatt skratt släpptes fram mellan Danielles fylliga läppar.

”It's nice.” konstaterade hon och log mot mig. Jag höll med och nickade. För första gången i hela mitt liv kändes det som jag faktiskt passade in.

Vi fixade fram varsin vattenflaska och snart satte vi oss i ett väntrum för att inte bli nertrampade då allt folk skulle fylla ut den stora arenan. Vakten utanför väntrummet konstaterade att vi får gå in när det släckts ner så det inte blir något trubble så vi satte oss ner och satte igång teven. Ett gammalt Big Bang Theory avsnitt sändes på teven och vi satt och diskuterade hur Penny verkligen blev kompis med Sheldon och resten utav nördarna.

”Do you think they just knocked on her door and just gave her some lame excuse to talk to her?” frågade jag fundersamt.

”Yeah, and maybe Sheldon said...”

”Bazinga!” utbrast vi samtidigt och kunde inte låta bli att vika oss utav skratt.

”I've never had this fun with anyone.” erkände jag och kände hettan stiga till kinderna över mitt erkännande.

”You should come to England sometime.” sa hon och log mot mig.

”Yeah, I think I might actually.” sa jag och log tillbaka.

”Girls, the show is about to start.” hörde vi utanför efter en lätt knackning och vi tog våra mobiler och vattenflaskor och gick ut från rummet. Vi blev förda genom den nu rätt tomma korridoren förutom få människor som fortfarande stod i den lilla kiosken för att handla. Några brydde sig inte om oss och vissa tisslade om något bakom våran rygg. När jag skulle vända mig om och kolla tog bara Danielle tag i min arm och skakade på huvudet.

”Don't mind.” mumlade hon lågt innan en stor vit dörr hölls upp för oss och vi kom in i den stora arenan som var helt nedsläckt förutom scenen som lös upp utav små lampor. Vi blev guidade ner för läktaren och ut genom raderna tills vi hamnade vid kontrollbordet i mitten på golvet några meter ifrån den lilla ön som stack ut från scenen.

Sorlet utav publiken hördes klart och tydligt och emellanåt var det någon som skrek rakt ut. Kameror blixtrade och folk viftade med sina ljusstavar som de hade köpt utanför.

En vakt kom förbi och frågade om allting var bra med oss och vi nickade och log mot honom innan han gick vidare.

”You are going to like this.” viskade Danielle i mitt öra och jag kollade på henne.

”Have you seen this before?”

”Too many times.” sa hon och gav mig ett flin. ”Though it's pretty amazing. I met these guys when they were on the X factor. It's amazing how far they have come.” sa hon lite högre nu fortfarande in till mitt vänsteröra. Hennes vilda mörka lockar kittlade mot min kind. Jag nickade långsamt och min fokus gick tillbaka till scenen igen. Snart gick mina ögon tillbaka på henne igen, jag lutade mig mot henne.

”Thank you, Danielle.”

”Oh, call me, Dani. Like everybody else does.” sa hon och flinade åter igen. Men snart drog hon ihop ögonbrynen och såg ytterst förvirrad ut. ”Why did you thank me?” frågade hon och jag kunde inte längre kolla på henne. Vad var det egentligen jag tackade henne för? För att hon pratade med mig? För att hon tilltalade mig utan ett skällsord? För att hon inte kastade saker på mig? Eller slog till mig om jag sade något dumt? Kanske för att jag slapp låtsas som om någon jag inte var? Jag skakade av mig alla frågorna och min blick gick från mina nervösa fingrar och upp till hennes bruna ögon.

”For being nice to me.” sa jag och log.

”Don't be silly.” sa hon och såg förbluffad ut på mig. Ett dovt ljud hördes i högtalarna och hon sträckte glatt på sig precis som ett barn på julafton. Hennes vita tänder syntes i ett stort leende, i ljuset som nu började lysa ut genom de gigantiska lamporna. Adrenalinet började köra runt i blodet in då det dova ljudet blev allt högre. Alla runt omkring oss reste sig upp och började skrika. När jag åter igen kollade storögt på Danielle, möttes jag utav minst lika stora ögon som mina egna. Hom öppnade munnen för att säga något men det enda jag kunde urskilja var hur hennes mun rörde sig till tre stavelser. ”It is time!”

+18 Kommentarer till nästa del! ;)

Förlåt för smått seg del! Men sådana här delar är också smått viktiga ;p

Kära Madison,

Jag skriver detta till dig så du ska kunna få detta i framtiden då du är mogen nog att höra sanningen. Sanningen om hur du blev vår vackra dotter, sanningen om varför du kanske känner dig annorlunda. Först och främst vill jag bara säga att jag och din pappa älskar dig från månen och tillbaka. Du är vårt allt. Vår kärlek till dig är oändlig och vi vill allt gott till dig.

Med det sagt, så börjar vår resa dagen innan vi fick dig. Jag hade velat ha barn länge, det ville din pappa också. Men jag kan inte få barn, vi har försökt allt och felet ligger helt och hållet på mig. Som du säkert undrar nu så, ja, du är adopterad. Vi fick dig utav det vackraste underbaraste paret någonsin. De hade redan två döttrar, och de ville inte göra abort så vi adopterade dig. Vår vackra Madison. Dina bruna vackra små ögon. Ditt ljusbruna hår. Vi föll för dig så fort vi fick syn på dig.

Hur mycket du än tror att vi har ljugit för sig i alla dessa år så måste du förstå att vi vill bara ditt bästa. Då de adopterade bort dig bodde de i England, om du någon gång skulle vilja leta efter dem...

Jag smällde ihop boken utav ren frustration och jag kunde inte längre läsa genom de suddiga tårarna som låg i mina ögon. Förtvivlan föll över mig och jag kröp ihop i stolen där jag satt mitt emot Niall. Jag hade sett de små tårarna hon fällt på pappret, jag hade sett de små groparna i pappret då hon hade råkat trycka lite för hårt med pennan. Mina händer släppte boken i mitt knä och gick upp till min ansikte för att skymma mina tårar för den blonda killen framför mig just nu som jag bara önskade försvann.

Man märkte att Niall var osäker på vad han skulle göra och tvekade innan han bestämde sig för att öppna munnen.

”Are we friends?” frågade han och frågan tog mig med överraskning. Jag satt och grät framför honom, han var den enda som stannat hos mig så länge, och tillslut nickade jag. Då reste han sig från sin stol och satte sig på huk och drog mig intill sig. Ju närmare honom jag kom desto mer grät jag. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst medan hans händer strök tröstande över min rygg. Känslan av att ha någon som tröstade mig fick mig att undra hur länge jag hade klarat mig utan någon som höll om mig alla de nätterna då jag grät mig till sömns.

Jag drog mig snart undan och han tog boken från mitt knä och lade den på bordet.

”I'm sorry.” sa jag och skrattade till medan jag drog ilsket bort tårarna.

”Do you apologize for being sad?” frågade han förvirrat och skakade på huvudet medan han satte sig på sin stol igen. ”Don't be. I'm glad that you want to share this with me.”

”I'm adopted.” mumlade jag lågt och kollade ner på mina händer som vilade i mitt knä. ”Which means...”

”... that you have a family somewhere else.” Niall avslutade min mening och kollade fundersamt på mig. ”Does it say where?”

”England, but I didn't read the rest.” sa jag tveksamt och kollade på boken. Jag tänkte inte öppna den igen, det skulle betyda nya tårar och ny förnedring framför Niall. Mina ögon gick upp och ner för Nialls långa kropp och fastnade på hans sneakers som han hade på sig. Jag var inte föräldrarlös... Rädslan inombords att vara ensam var tydligare än någonsin men Niall lade en tröstande hand på min arm och avbröt mina tankar som var på väg att gå över styr. ”Thank you.” sa jag och log mot honom.

”For what?” frågade han förvirrat.

”For being my friend.” jag log mot honom. Niall log tillbaka innan han reste sig upp och gick in i båset och tog gitarren han tittat på tidigare. Han satte sig ner igen och började stämma den och snart började han spela en melodi som jag kände igen men kunde inte sätta fingret på vilken. Jag kände stämningen lätta en aning och han frågade inga fler frågor som jag skulle få svårt att besvara. Som till exempel om jag ville hitta dom, eller om jag skulle fortsätta läsa.

”Do you know which song?” frågade han glatt och jag försökte komma på en låttitel men skakade till slut på huvudet.

”Sorry.”

”I thought you liked our songs.” konstaterade han roat och jag blev lite generad.

”I do.” försökte jag försvara mig men han skrattade bara till lågt och bytte melodi. ”May I?” frågade jag tveksamt och bet mig lite i läppen.

”You play?” frågade han förbluffat och jag log.

”Yes, but my guitar is old and only have five strings.” påpekade jag och Niall gav snart över den till mig och jag började spela en melodi jag kunde utantill.

”Free Fallin.” sa Niall direkt och jag skrattade till och nickade.

”Oh, sorry.” hördes det i dörr öppningen och jag gav ifrån mig ett litet skrik och vände mig snabbt om. Det stod en brunett kille i dörröppningen som jag kände igen från postern utanför fiket.

”Louis, what are you doing here?” frågade Niall förvirrat.

”Well, do you know what the time is, dumbass?” våra ögon fastnade vid klockan på väggen och insåg att den var redan sent på eftermiddagen.

”Shit.” mumlade Niall och ställde sig upp. Jag gav genast över gitarren till honom och han tog emot den medan jag lade ner min bok snabbt i väskan och satte fast kedjan runt halsen igen. ”I lost track of time, Lou.” hörde vi inifrån båset medan Niall hängde tillbaka gitarren. Men den långa brunhåriga killen gav mig ett vakande öga innan han flinade.

”I'm Louis.” hälsade han och log mot mig.

”Madison.” svarade jag och tog hand hand. Hans blick fastnade vid mig.

”Have we met before?” frågade han tveksamt och jag skakade på huvudet.

”No, sorry.” han ryckte bara på axlarna och snart kom Niall tillbaka och vi alla tre tog oss ut från studion.

”Do you want to come with to the arena?” frågade Niall förhoppningsfullt och jag skakade bara på huvudet och log.

”No, thanks. I need to get home.” sa jag drog min väska upp på axeln.

”But you will come to the concert right?” Nialls blå ögon glittrade i den sena eftermiddagssolen och jag tvekade lite innan jag nickade. Jag hade nästan helt glömt bort min halsduk då den nu låg runt om min hals och blottade hela framsidan. Genast for mina händer upp och rättade till problemet och hoppades på att ingen utav killarna framför mig hade sett märkena. ”Do you want a ride home?” frågade han tveksamt och försökte slita ögonen ifrån min halsduk.

”Oh, I'm not in a hurry home so I'll take the train.” Niall nickade förstående och log lite snett mot mig. Han gav mig hans telefon nummer och bad mig att smsa honom när jag kom fram till arenan så jag skulle slippa stå i kö in. Innan vi skiljdes åt sade jag hejdå till Louis som log lite ironiskt mot mig och jag besvarade leendet lite osäkert innan jag gav Niall en kram. Kramen gav mig en rysning genom kroppen precis som vi var två magneter som passade perfekt tillsammans. Det kändes som att komma hem på något sätt och jag tror att vi tappade fattningen om tiden åter igen då jag hörde någon harkla sig bredvid oss och jag hoppade genast bakåt för att bryta kramen. Louis stampade roat med foten och Niall slog ilsket till honom i bakhuvudet medan de började gå mot den mörka bilen som stod parkerad längre bort.

Långsamt började jag gå mot tunnelbanan och tog första bästa tåg hem. Mina tankar slog knut på varandra när jag kom fram till det äckligt stora huset och genast gick jag runt fasaden och genom grinden på baksidan så diskret jag bara kunde. Jag hamnade under trädet igen där hästarna sprang omkring och snart satt jag med dagboken i knäet och nyckeln redo. Mina ögon slöts och jag andades in den avsvalnade kvälls doften. Det var fortfarande ljust ute och man såg att solen stod lågt på himmeln och gjorde sig redo för att snart gå ner över horisonten. Till slut tog jag modet och öppnade boken igen. Jag bläddrade till nästa sida för att fortsätta läsa. Men en check på tio tusen föll ut ur boken och jag kollade förvirrat på den. Den var signerad av pappa och snart kollade jag förvirrat på den handskrivna texten i boken.

… Om jag känner min dotter rätt så vill du hitta dom. Därför ger vi dig denna checken så du har möjligheten att göra denna resan. Se det som en tidig/sen födelsedagspresent, vi vill inte hålla dig tillbaka för något du vill ta reda på.

Jag kollade förvånat på texten, de ville att jag skulle hitta mina föräldrar... När jag redan hade en perfekt familj. Jag skakade förvirrat på huvudet och kollade extra noga på checken, den hade ingen bäst före datum och jag kände att mitt hjärna höjde takten då jag började tänka tanken på att ta mig här ifrån. Mina föräldrar skulle hjälpa mig här ifrån. Tanken var så överväldigande att jag försiktigt lade in checken i boken igen och lade ner boken medan jag ställde mig upp och dansade omkring på platsen. Jag skulle här ifrån! Adrenalinet rusade genom min kropp.

”Hej.” jag stelnade till och stannade mitt i en dansrörelse. Emelie, en utav tvillingarna kollade nyfiket på mig. Hon var uppklädd och fin med ett par mörka jeans och en fin topp upp till.

”Hej.” sa jag och skrattade lätt till innan jag lät armarna falla till sidorna.

”Jag skulle bara kolla hur du mår. Vi skulle precis köra när vi såg någon flaxa omkring och vi trodde du fått panik eller något.” hon skrattade roat till.

”Nej, jag är bara glad.” sa jag glatt och log mot henne. ”Vad fin du är. Vart ska du?” frågade jag nyfiket.

”Åh, jag och min syster ska till One Direction konserten.” sa hon glatt.

”Ha så kul.” skrattade jag.

”Om jag ska!” utbrast hon. ”Ikväll är kvällen då Liam blir min för alltid.” sa hon drömmande och jag försökte att inte brista i skratt.

”Lycka till med det.” sa jag uppmuntrande. ”Jag måste gå. Men vi ses.” jag log mot henne och tog upp mina grejer innan jag började gå tillbaka mot huset på grusgången. Jag hade funderat över att strunta i att gå till konserten. Men efter att ha bestämt mig för att ta mig till England, så var jag i desperat behov utav lite hjälp. Och om jag skulle överleva här en månad till, behövde jag verkligen Niall vid min sida.

+18 Kommentarer till nästa! :)

Har haft världens sämsta fantasi i två dagar nu och ÄNTLIGEN har jag kommit ut ur mitt "funk" och får inspiration! :) Hoppas ni gillar denna bättre än förra ;)

”Do you mind...?” han gjorde en gest mot den lediga stolen framför mig. Jag satt som förstelnad och kollade mig omkring om detta var något slags skämt. När han satte sig ner reste jag mig automatiskt upp.

”Oh lord...” vart allt jag fick fram åter igen och jag stirrade på honom. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta utan satt bara där och försökte bestämma mig om jag skulle sitta kvar med en kille som jag hade chattat med i snart ett år eller om jag skulle fly medan jag kunde utan att någon skulle lägga märke till det.

”I couldn't tell you, you wouldn't haven't believed me..” började han och jag fuktade mina läppar medan jag försökte komma på något att säga. Jag öppnade munnen för att säga något igen men stängde den lika snabbt. ”Let me explain. I've got this speach all in my head.” han försökte samla mot och drog en hand igenom hans blonda rufsiga hår innan han lutade sig fram och började prata lågmält. ”You are the only one who hasn't been all fangirl over me for the last couple of years. Being normal with you have been really good. You don't know a lot about me but it feels like we know each other already and I am hoping on that you can see past that I didn't tell you.” hans blåa ögon såg förhoppningsfullt på mig och jag försökte komma på något att säga.

”I'm glad...” började jag ansträngt. ”... That you ain't some old guy.” var allt jag fick fram och han skrattade. Genast blev stämningen lättare och jag kände att jag kunde andas ut.

”Is that what you thought I were?” frågade han roat och log mot servitrisen som kom tillbaka med Nialls grejer på brickan. Hon skyndade snabbt där ifrån igen och min blick återvände till Niall som kollade nyfiket på mig.

”Well, I didn't expect this. But now I feel kind of stupid that I didn't see this coming.” han kollade oförstående på mig och jag nickade ut mot gatan mot postern på andra sidan gatan.

”Oh.” var allt han fick fram och jag höjde och sänkte ögonbrynen. Jag tog ytterligare en bit på min nästan bortglömda kanelsnäcka. ”Yeah... About that...” började han. ”Do you want to come? I mean...” han såg helt plötsligt nervös ut. Jag kände det samma då vi aldrig hade haft en konversation om att jag ens gillade musik. ”Do you like our music?” frågade han istället och jag drog långsamt en slinga ur mitt ansikte och placerade den bakom örat.

”Some of your song are good, I guess.” pressade jag fram under tiden jag försökte komma på något vettigt att säga. ”I am listening to your music but I'm not one of those screaming girls.” erkände jag till slut. Niall log lite snett och kollade ner i bordet.

”So... Do you want to come?”

”Niall, I can't.” sa jag och försökte samla mod och kollade ner i bordet. ”I've got things to do at home. The family wants me to...” jag visste inte riktigt om jag skulle ljuga eller fortsätta med sanningen. ”... they want me to clean the house.”

”All night?” frågade han och höjde på ögonbrynen och tog en klunk ur sin kopp.

”You have no idea how big their house is.” konstaterade jag. Allt tystnade och jag drog upp halsduken för att försäkra mig in att den inte hade börjat glida ner. Jag tänkte på hur min kväll kommer se ut om jag inte sade ja till Nialls erbjudande. De skulle inte bry sig om jag var borta, jag åt ändå ensam och de ville inte vistas i samma rum som jag när jag städade. Min blick gick tillbaka Niall och möttes utav åter igen blå nyfikna ögon. Han höjde ögonbrynen och vidgade ögonen så de blev till valpögon och jag rynkade på näsan. ”Fine.” sa jag tillsist och suckade trött. Han log brett och visade hans fina vita raka tänder.

”Great.” sa han glatt och jag log lite mot honom. ”Now another thing.” började han igen och tog ännu en klunk och skannade lokalen. ”I think we should get out of here before anyone recognize me.” jag höjde på ögonbrynen och försökte förstå vad han pratade om först men snart insåg jag vem jag pratade med och min mun formades till ett litet O. Jag reste mig upp och sträckte mig efter min väska.

”What's that?” frågade Niall och pekade på min arm. Jag kollade förskräckt ner på min arm och insåg att jag hade glömt att täcka över blåmärkena efter Andrés fingrar.

”I-...” började jag och försökte komma på något smart att säga. ”I fell yesterday... When I was outside with Rex.” jag kom fram till att det var tillräckligt bra nog som en lögn och kollade upp på Niall då jag tog min väska. Man såg att han inte köpte det men lät bli att säga något utan gjorde bara en gest i att jag skulle gå före honom. När vi kom ut på trottoaren tog Niall ledningen bort mot en bil som stod och väntade på oss. Jag stannade några meter ifrån och började känna mig osäker på om jag verkligen skulle åka med honom.

”Come on.” ropade han över axeln.

”Where are we going?” frågade jag tveksamt.

”I have a mission remember?” sa han och öppnade dörren åt mig. Jag stod kvar och försökte förstå vad han pratade om. ”I am going to make you read your mums diary.” förklarade han och lämnade dörren och gick fram till mig och tog min hand försiktigt och ledde mig in i bilen. Hans störren hand gav mig en stöt i handen och jag kände mig helt urladdad när han släppte den och lät mig sätta på mitt bälte. Jag reagerade inte ens att det var en stor kille i framsätet som var klädd i en svart kostym.

”Where would you like to go?” frågade han och kollade i backspegeln först på mig och sedan på Niall som kollade roat på mig.

”Take us to the studio.” sa han tillsist och jag höjde förvirrat på ögonbrynen. Nialls uppmärksamhet gick tillbaka till mig och han log. ”I want to show you something.”

Vi kom fram till ytterkanten utav stan. Det låg i källaren på en utav företagsbyggnaderna och när vi kom in så möttes vi utav en lång hall fylld med guldfärgade cd skivor inramade på väggen. Utan att tänka på Niall började gå och inspektera de olika skivorna längs vägen tills jag kom längst ner till en stor dörr. Då stannade jag upp och vände mig om mot Niall som kollade nyfiket mot mig. Han stod några meter ifrån mig och jag log lite tveksamt mot honom och drog mitt hår bakom örat.

”Do you have one of these?” frågade jag nyfiket och han gick fram mot mig och öppnade dörren åt mig.

”A couple.” erkände han. Hans röst hade ändrat ton nu och var mer låg och raspig. Niall gick före mig in utan att säga något mer.

”They are not on the wall.” konstaterade jag nyfiket och följde honom in.

”They are back in London.” mumlade han med ryggen mot mig. Jag kollade mig omkring i det nya rummet och det var en inspelningsstudio. Ett stort kontrollbord stod mot en stor fönsterruta som visade att det fanns en studio med en mikrofon på andra sidan. Det stod två datorstolar framför kontrollbordet, jag gick långsamt fram till kontrollbordet för att undersöka alla knappar.

”How do you keep track of all the buttons?” frågade jag förbluffat och jag hörde ett lågt skratt bakom mig. Utan att vända mig om satte jag mig i en utav stolarna och snurrade roat runt på stolen. ”Okay, so start the mission impossible.” sa jag roat och slutade snurra när jag hamnade framför Niall. Han höjde roat på ögonbrynen och jag log självsäkert mot honom. ”I'm a bit dizzy.” erkände jag och tog mig för huvudet. Åter igen hörde jag ett djupt skratt och jag log för mig själv. När jag höjde blicken satt han framför mig i den andra stolen och nu var leendet på hans läppar borta. Nialls uppmärksamhet var på en gitarr som hängde på väggen inne i båset.

”When my mum and dad split up, all I had was my brother and music...” började han och helt plötsligt ändrades stämningen. ”For a while I didn't talk to my dad at all.”

”Why are you telling me this?” frågade jag tveksamt.

”You wanted to know more about me. Right?” jag nickade och lät honom fortsätta. ”While I was angry with him, he got into an accident. I was terrified that maybe I overreacted and what if I didn't have the chance to talk to him again?” han bet sig lite i underläppen och jag kände mig obekväm av att han delar detta med mig men jag förblev tyst. ”The thirty minute ride to the hospital were absolutly horrible.”

”He survived right?” sa jag förhoppningsfullt.

”Oh, yeah. He only broke his arm. But it's sad that a accident had to take place for me to see that I've been stupid.” han lutade sig bakåt och slöt ögonen. ”I had the chance to tell my dad that I love him no matter what, your parents didn't have time for that before it were too late.” han fokuserade nu på mig och jag började förstå vart han ville komma. ”I don't ask you to rip that diary open and read it all on one night. Just think about that maybe your mum wanted you to know that she loved you very much. And I think that's important enough to open up the past.” Tystnaden lade sig och mina tankar krånglade in sig i varnadra. Jag trodde aldrig att han hade nästan gått igenom samma sak som mig. Hans berättelse hade gått rakt in i mitt hjärta grävt ett djupt hål, det gjorde ont att se någon annan, någon jag faktiskt förvånansvärt brydde mig om, gå igenom något liknande. Niall log uppmuntrande mot mig. ”I'm alright now.” påpekade han och lutade sig fram och stöttade sina armbågar mot sina knän. Tveksamt kollade jag på honom ett tag innan jag långsamt sträckte mig efter min väska och stoppade i handen. Jag hittade snabbt det jag letade efter och drog fram den slitna dagboken.

”I have it with me, all the time. It feels like keeping my parents close to me.” viskade jag nästan fram medan jag lät fingrarna glida över boken. Jag skrattade bittert till. ”And because it's not safe in my room.” Jag lämnade över den till Niall som inspekterade utsidan nyfiket och snart kom hans långa fingrar över låset.

”It's locked.” konstaterade han och jag tog tag i kedjan runt min hals och låste upp halsbandet och drog fram den lilla nycken som låg gömd i min tröja. Niall lämnade tillbaka boken och jag kollade tveksamt på honom.

”This wasn't that much of a challenge to you, was it.” muttrade jag och han flinade tillbaka.

”You were a lot more friendly than you were on the chatt.” konstaterade han roat.  

Ni får ursäkta den usla uppdateringen men jag är så pass efter i skolan så jag sitter hemma hela dagarna och gör inget annat än skolarbete. Så denna delen blev väldigt usel enligt mig!

+14 kommentarer till nästa del

Jag var ute och gick en lång runda med Rex. Han sprang omkring mig utan koppel och jag tog av mig min tjocktröja då våren började snart övergå till sommar. Mina skor sparkade till en sten som Rex glatt sprang efter och försvann. Snart kom jag fram till en hage med fullt utav hästar. Det brukade alltid vara folk som red inne i hagen. Jag satte mig under trädet bredvid staketet och kollade på medan Rex gick omkring om nosade på en buske längre bort.

Mina fingrar fibblade med knappen på min väska som jag lagt i mitt knä. Där i fanns mammas dagbok. Nervositeten föll över mig då mina tankar gick över på Niall. I morgon skulle Niall komma hit... Vi skulle träffas på ett litet fik i stan på morgonen som vi hade kommit överens om. Det skrämde mig att jag inte visste vem han var, och när jag frågade om vi kanske skulle visa bilder på varandra först så visades bara min bild. Han konstaterade att han inte hade någon på den datorn.

Hovar dundrade i marken och väckte mig ur mina tankar.

”Hej.” hörde jag ovanför mig och jag kollade förvirrat upp. Det var två tjejer på varsin häst, jag hade sett dom här innan då de brukade ta in sina hästar i stallet men de hade aldrig brytt sig om att prata med mig.

”Hej.” sa jag lite förvirrat och kolla på den brunetta. Hennes ögon var i någon konstig mix utav brun och grön, hon kollade vänligt mot mig och sedan på sin kompis.

”Du vet om att detta är privat egendom?” sa den blonda och log ursäktande. Det tog ett tag för mig att koppla vad hon just sagt.

”Åh, förlåt jag visste inte...” Den brunetta viftade bara med handen.

”Äh, det gör inget. Så länge du inte gör något olagligt har nog inte mamma något emot det. Eller hur?” hon kolla på den blonda igen som nickade och log. Hon hoppade av hästen och gick fram till staketet och sträckte över sin hand. Jag ställde mig upp och tog den. ”Jag heter Fanny.” sa hon och log.

”Madison.” konstaterade jag och log. Under tiden hoppade brunetten av hästen.

”Detta är Emelie, min tvillingsyster.” jag kollade från ena till den andra. Jag skulle aldrig gissat att de var syskon. De var så olika. Emelie var brunett, inget större behov av smink eller smycken, medan Fanny hade smink, hon hade mer muskulös kropp under sina ridkläder. Det skulle vara helt orimligt för mig att kalla dom tvillingar över huvudtaget.

”Jag vet, hon fick den snygga kroppen.” muttrade Fanny.

”Sluta.” suckade Emelie surt. ”Du är mer vältränad än vad jag någonsin kommer bli.” Fanny himlade irriterat med ögonen. Jo, nu kunde jag se syskon relationen de hade. De var helt klart syskon i alla fall. ”Du bor det stora huset va?” Emelie pekade på hustaket som tornades upp över trädtopparna och jag höjde och sänkte på ögonbrynen och nickade. ”Dina bröder är Anton och André va?” fortsatte hon och jag råka fnysa till.

”Nej.” mumlade jag. ”Jag är adopterad.” deras munnar formades till små O. ”Mina föräldrar dog när jag var fyra.” konstaterade jag och drog lite på munnen för att inte dämpa stämningen ytterligare och plötsligt blev dagboken allt tyngre i väskan som nu hängde på min axel.

”Förlåt för att jag drog upp det.” sa Emelie till sist och drog en slinga hår bakom örat. Jag skakade bara på huvudet som ett tecken på att det inte gjorde något.

”Jag antar att det är ert hus?” påpekade jag och nickade mot det stora huset bakom stallet. De båda nickade. Jag hade nästan glömt bort Rex tills han stångade till mig med nosen som att jag var otrevlig som inte hade presenterat honom. ”Detta är Rex.” presenterade jag honom och han gick nyfiket fram till tjejerna. De klappade honom och han uppskattade uppmärksamheten tills han hittade en ekorre, jag fick tillsist säga hejdå till tjejerna och springa efter honom så att han inte fångade den.

När jag kom hem så var mitt rum stökigt som om någon hade rotat runt i mina lådor. Det hände alltid då jag var ute en längre stund och jag suckade tyst för mig själv och satte mig ner på golvet för att plocka upp oredan som någon hade skapat.

”Där är du!?” fräste en ung killes röst bakom mig och jag behövde inte vända mig om för att se vem det var. ”Jag har letat över allt efter dig.” Jag reste mig trött upp och vände mig om för att se André stå en meter ifrån mig med armarna korsade. Hans mörkbruna spretiga hår stod åt alla håll och kanter och han hade ett ondskefullt leende på läpparna.

”Vadå? Trodde du jag låg i en utav lådorna eller vad trodde du egentligen när du gick igenom mitt rum?” frågade jag sammanbitet. Han greppade hårt tag om min handled och tryckte mig in i väggen. Jag stönade till utav slaget i ryggen.

”Tilltala mig inte på det sättet, din lilla fitta.” fräste han och hans bruna ögon stirrade ilsket mot mig. Hans grepp hårdnade och jag försökte undvika att skrika till. Jag försökte istället putta bort honom men han slog tillbaka som en jojo och andan gick ur mig när jag fick knytnäven i bröstet. ”Var är min mobil?” han släppte taget och tog ett steg tillbaka.

”Hur ska jag veta?” frågade jag och satte mina händer på mina knän för att återhämta andan.

”Du snor alltid mina saker.” fräste han och boxade till mig på armen och jag visste att det skulle bli ett blåmärke. Precis som min handled och mitt bröst.

”Det är Anton som snor dom.” sa jag lågt och kollade upp på honom. Hans ögon blixtrade utav ilska nu och jag visste att ytterligare en attack skulle komma nu. Andrés arm for upp över min hals och nålade fast mig mot väggen åter igen fast denna gången högre upp så jag stod på tå. Jag tog genast tag i hans arm och försökte dra bort den men det var omöjligt. Mina andetag blev små och snabba och snart kunde jag inte få luft.

”Det är du ditt lilla, tjuv mongo!” fräste han och snart släppte han taget och som en lättnad flödade luften in i mina lungor igen och jag föll handlöst till golvet medan jag hostade efter luft. Med all den sista lilla kraften jag hade kvar drog jag mig upp från golvet i sittande position och kollade upp på honom medan jag höll för min strupe.

”Jag kan inte vänta förrän jag kan ta mig här ifrån.” sa jag med tjock röst.

”Och vart ska du ta vägen?” sa han roat och lutade sig mot mitt skrivbord.

”Så länge det inte är här så är jag nöjd.” kraxade jag. Han förblev tyst innan han började skratta hejdlöst medan han gick ut från mitt rum och längs korridoren. Hans skratt ekade mot betongväggarna tills han försvann upp för trappan. Min hand förblev över min strupe för att försäkra mig att den var hel.

Jag drog upp min halsduk ytterligare innan jag gick in på fiket dagen där på, så ingen skulle kunna få en skymt utav det fula stora blåmärket jag fått utav Andrés arm. Genom hela staden gick det omkring tonårs tjejer med skyltar av One Direction. Pojkbandet som var den största snackisen på min skola. Deras konsert var ikväll och deras ansikten dök upp vart jag än vände mig. Deras posters var i busskurer, på lyktstolpar och till och med på byggnader. Tjejerna hade ritat sig i ansiktet och hade t shirts på sig med deras logga på. Jag kollade över de som fanns vid borden men ingen som lade märke till att jag kom in. Ingen verkade känna igen mig och jag bestämde mig för att beställa en fika och sätta mig vid ett bord längs väggen.

Jag kollade ut genom fönstret och fantisterade över de få veckorna jag hade kvar utav gymnasiet. Då hoppades jag på att få komma bort från min adoptivfamilj en gång för alla. Mitt liv skulle bli så mycket enklare bara jag slapp dom. Åter igen gick några högljudda tjejer utanför fönstret och de hördes in i den nästintill tysta lokalen.

”Oh my goood!” skrek den ena jag och suckade och lade min fokus över lokalen. Två stycken satt vid deras datorer och knapprade medan resten satt antingen tysta och ensamma eller tillsammans med en kompis och pratade lågt och intensivt med varandra.

Servitrisen kom ut med en bricka med min fika.

”En kopp te och en kanelsnäcka.” konstaterade hon frågande och log.

”Ja.” sa jag och log tillbaka mot henne. Hon satte ner koppen och tallriken på bordet. ”Tack.” sa jag och hon gick tillbaka till disken. Jag rörde om lite i teet och drog av en bit utav kanelbullen medan jag kollade åter ut genom fönstret och min blick föll på väggen på andra sidan gatan som var utsmyckad med en stor One Direction poster. De fem killarna höll om varandra och log mot kameran. Jag skrattade ljudlöst till för mig själv, ironiskt att jag satt och väntade på någon som jag aldrig träffat. Nervositeten slog till igen då jag hörde någon harkla sig intill mig och jag kollade förvånat bort från postern och upp på personen bredvid mig.

”Hello, Madison.” sa han med en glad irländsk ton och jag drog ihop ögonen.

Framför mig stod en blond kille med blå ögon. Hans hår stod spretigt uppåt och han var klädd i en vit t shirt och mörkblå jeans. Hans utseende fick mig att stirra extra mycket och min haka blev alldeles för tung för att hållas uppe. Jag kollade från postern till killen framför mig och sedan tillbaka på postern igen. Han lät bli att säga någon och lät mig pussla ihop bitarna själv. Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och kollade åter tillbaka på honom.

”You have got to be kidding me...” var allt jag fick fram med ett stön.

+12 kommentarer till nästa del ;)

Långsamt gick jag hemåt från skolan. Det var en halvtimme att gå men jag hade aldrig bråttom hem. Det skulle bara betyda att jag var tvungen att möta min familj. Inte min riktiga familj, men jag har bott hos dem i tio år nu och de var så nära en familj jag kunde komma.

En vårbris gick igenom mitt ljusbruna hår och jag drog upp dragkedjan på min slitna skinnjacka och fortsatte ner för gatan. Snart kom jag fram till grinden framför det gigantiska huset som familjen Nielsen bor i. Där även jag bor... Ignorera ironin i den meningen, men ni kommer snart att förstå varför jag avskyr detta gigantiska hus med den stora benfärgade fasaden och de stora pelarna som höll upp taket över den stora ingången.

Jag kunde inte låta bli att se mig som en inneboende i deras hem. På något sätt skulle jag aldrig passa in där, huset talade för sig själv. I huset bodde en rik familj, jag var bara rättan som bodde i deras källare.

Jag gick runt huset och tog trappan ner till källaren där jag bodde. Det var där de hade flyttat mig andra dagen då jag precis kommit hit som en åtta åring. Det är läskigt att bo här nere själv då det stormade eller regnade. Men det tog inte lång tid förrän jag fick sällskap utav en utav sönerna, Antons julklapp. Han fick en svart Labrador två år efter jag kom hit och efter några veckor blev även den förvisad ner till källare.

Rex, rusade fram till mig när jag låste upp dörren och tog mig in i vårt lilla hem. Glatt hälsade han på mig genom att slicka min hand och nafsa lite i min jacka.

”Hej, sötnos.” sa jag och kliade honom bakom örat och snart var han tillräckligt nöjd och låt mig komma in ordentligt i hallen. Jag gick längs den dovt upplysta hallen och öppnade dörren till mitt lilla rum som låg längst ner i hallen. Rummet var mer eller mindre en städskrubb. Det var precis så att en liten gammal säng och ett litet skrivbord fick plats. Jag lade min skolväska på sängen och satte mig ner vid skrivbordet och satte igång den gamla datorn jag fått ärva av den andra sonen, André. Han bytte dator var sjätte månad och jag fick tag i en utav de äldre innan han slängt den i soporna.

Jag loggade in och tryckte upp chatten som fick stå och arbeta ett tag medan jag plockade upp mina skolböcker och läste igenom några gulmarkerade rader. När jag kollade upp på skärmen igen log jag då jag såg Nialls namn lysa upp. Som väntat var han inloggad vid denna tiden på eftermiddagen.

Niall said:

”Hey! What's up? :)”

Mads said:

”Hi! Nothing much. Just came home from school. :)”

”Madison Zeaper! Ta dig upp hit... Nu!” Min adoptivpappa, Jonas röst hördes i högtalarna som han så aggressivt hade installerat i mitt rum för att jag inte hörde när de ropade från trappan. Då de ytterst sällan orkade gå ner för trappan.

Mads said:

”I'll be right back... The asshole is calling!”

Niall said:

”Tell him that I said hi and that he can shove that speaker up is arse! ;)”

Jag skrattade åt hans kommentar och försökte komma på något roligt att skriva tillbaka medan jag kollade på hans profil bild på den irländska flaggan.

”Madison!” röt Jonas i högtalarna så jag hoppade till och fick mig att kladda ihop ett snabbt svar.

Mads said:

”Will do! ;)”

Snart sprang jag upp för trappan som ledde in till köket och hittade snart Jonas i vardagsrummet. Han stod med armarna i kors över hans ölmage som syntes tydligt genom kostymen.

”Vad har jag sagt om att äta i soffan? Det är strängt förbjudet!” började han snäsigt och gjorde en gest mot soffan.

”Men mr. N...” Jag skulle precis börja förklara att jag precis kommit hem och brukar inte spendera min tid här upp eftersom jag inte är önskvärd.

”Inga men! Plocka upp efter dig och jag låter dig gå här ifrån med endast en varning.”

”Ja, mr. Nielsen.” sa jag genast och böjde ner huvudet då jag gick förbi honom för att slippa kolla honom i ögonen. Jag gick raka vägen till städskrubben och tog fram en skurhink och det speciella medlet för sofforna. Fläckarna satt hårt och indikerade på att någon hade suttit och ätit kyckling vingar med het sås.

Efter ett tags skrubbande gav jag upp då det knappt syntes längre och jag slängde trasorna och svamparna i tvätten innan jag lade tillbaka allt i städskrubben igen. På samma gång lade jag i smutsiga underkläder i tvätten och startade en omgång. Jag kollade på klockan och bestämde mig för att jag skulle hinna med att skriva lite till med Niall innan jag kunde gå ut en snabb runda med Rex under tiden tvättmaskinen gick. Snart kom jag tillbaka till mitt rum och satte mig ner framför datorn igen.

Mads said:

”Back :)”

Min blick for ner på skrivbordet bredvid datorn där den silkes röda, slitna boken låg. Min mammas dag bok. Fingrarna strök över låset och sedan över min lilla guld nyckel jag hade runt halsen. Som om Niall hade läst mina tankar blinkade ännu ett meddelande upp på skärmen.

Niall said:

”Good. Have you opened your mothers diary yet?”

Min blick gick ner till boken igen och jag bet mig lite i läppen. Det var det enda jag fått utav mitt arv då mina föräldrar dig i bilolyckan då jag var fyra. Jag hade varit på dagis och de skulle komma och hämta mig tillsammans, så som de alltid gjorde en fredag eftermiddag. Pappa hade lovat mig att leka med lego hemma senare efter han hade klippt gräset och mamma hade städat. Jag hade längtat så att få träffa dom och få slippa de jobbiga barnen på dagiset. Det hade varit en fyllerist som hade kört över på fel sida av vägen och kört rakt in i den nya Mercedesen som pappa hade samlat ihop till.

Jag kände att min bröstkorg började höjas och sänkas ojämnt. Det som var ofattbart för mig än idag var hur kunde någon... Någon vuxen människa förklara för en fyra årig liten flicka att hennes föräldrar aldrig skulle komma och hämta upp henne.

”Jo, dem kommer! Pappa lovade att vi ska bygga med lego när vi kommer hem.” konstaterade den fyraåriga lilla flickan som väntat hela dagen på denna stunden då hennes föräldrar skulle dyka upp. Den blonda kvinnan drog lite på munnen och hade svårt att hitta ord.

”Det ska komma en snäll dam som hjälper dig. Okej?”

”Nej, pappa och mamma kommer. De lovade.”

Jag snörvlade till och drogs ur mitt minne då ett nytt meddelande syntes på skärmen.

Niall said:

”You should open it. :/”

Mads said:
”What's the point? Nothing can be undone. That book is just the past that I can't do anything about.”

Niall said:

”I don't want to be rude but you should open it. I know your mother would have wanted that.”

Jag bet mig irriterat på min läpp medan mina fingrar lekte en liten löjlig dans över tangenterna.

Mads said:

”Make me...”

Det tog ett tag för Niall att svara och jag blev förvånad över hans svar som om jag skulle förstå vad han pratade om.

Niall said:

”Oh, I will! See you in three weeks. I've got to go. My colleagues are annoyed about my lack of interest.”

Jag såg den gröna pluppen bli grå och jag kollade irriterat på hans meddelande. Vad pratade han om? Skulle han komma hit? Varför? Vi hade aldrig sett varandra och det kändes som att han visste allt om mig. Men han förblev ett stort frågetecken varje gång jag frågade om han jobbade eller om hans personliga liv. Plötsligt bytte han ämne och började prata om andra saker som fick mig att börja undra om han verkligen var den han utgav sig för att vara. Man har läst en och annan artikel om äldre män som försökte stöta på yngre tjejer och visa sig i webbkameran.

Oron för att träffa någon som påstod sig vara från ett annat land och verkade vara mer mystisk än någon annan jag någonsin träffat fick den där stora klumpen i magen att växa ytterligare.

Nu har ni fått vänta länga nog! Nu är äntligen kapitel 1 uppe av min nya fanfic! :) Hoppas ni kommer gilla den :)

Låt oss säga +10 Kommentarer till att börja med :)